Trygg och fri

Åh, tänk om man bara kunde sitta hela dagarna och tänka übersmarta tankar, tänka dem före alla andra, blogga regelbundet och ofta, radikalt och flyhänt, känna att man är med i den habermasianska gemenskapen och nästan få kalla sig intellektuell…

Men så är det ju inte. Ibland måste man välja och jag har valt en trygg väg. En trygg anställning i offentlig sektor där jag befinner mig på den opartiska professionella tjänstemannasidan som har som uppgift att verkställa beslut som de andra – politikerna fattar. Så stora delar av min vakna tid upptas av diverse samhällsplanerarproblem för Norrköpings kommun, vilket jag vägrar blogga om eftersom jag ska tjäna den politiska viljan och inte komma med en massa vid-sidan-synpunkter på hur det skulle vara om bara jag fick bestämma.

Men å andra sidan är jag fri. Fri att säga vad jag tycker och tänker om politik i största allmänhet – när jag väljer. Min överlevnad är inte avhängig på om jag skriver radikala, intressanta eller bara ”rätt” saker på regelbunden basis. Och jag behöver inte heller kompromissa med mina åsikter gentemot mitt parti om jag inte vill. Jag är fri att gå imorgon om jag skulle vilja.

Det finns många människor att beundra för att de väljer att ständigt och jämnt befinna sig i offentligheten, beredda att kämpa för sina åsikter och värderingar, driva samhällsdebatten framåt. Som har som yrke att tycka och tänka, driva politik oavsett dagsform. Som kan finna trygghet i den demokratiska världens nyckfulla spelregler ”högt i tak och nära till dörrn”.

Det är inte jag. Så därför blir inte bloggandet så briljant som jag kanske önskar. Paradoxalt nog är jag fri att tänka och uttrycka alla radikala åsikter i världen jag vill men jag har inte tid och energi att tänka ut dem. Fast å andra sidan, det finns ju inga garantier för att det blir briljant och radikalt bara för att man har all tid i världen.

Och när jag inte sitter inne och inte kommer på alla übersmarta saker så kan jag gå i skogen och plocka svamp och det är inte heller så dumt.

Subjektivt om aborter

OK, alldeles försent i bloggvärldens tideräkning men så är jag ju inte heller den flitigaste bloggaren….

Men. Ann-Lis Söderberg i SvD i söndags.

Jösses.

ALS förfasar sig över att antalet aborter inte minskar trots undervisning, preventivmedel, ungdomsmottagningar och mödravård. Lösningen är trots detta, enligt ALS, mer upplysning, mer undervisning. För det är ju det som funkar så bra… Så långt inga egentliga invändningar, även om det verkar vara så precis som ALS själv menar att information inte verkar lösa problemen. Många vet redan hur man ska göra och inte göra för att inte bli gravid. Och ändå händer det.

Men det finns ett antal riktigt märkliga, för att inte säga rent ut obegripliga tänk och förslag. Till att börja med vill ALS att barnmorskans förhållningssätt ska vara objektiv OCH utgå från att graviditet är något positivt och stödja kvinnan i eventuellt beslut att fullfölja graviditeten. Det är inte objektivt att säga att graviditet är något positivt. Graviditet kan inte vara en universellt positiv företeelse. Det är högst individuellt och kan variera över tid för en och samma person.

Sedan undrar man ju förstås varför ALS inte säger att barnmorskan ska stötta kvinnan i ett eventuellt beslut om abort.

I samma andetag som ALS tycker att utbildning och information är viktigt så menar hon att religionsundervisningen ska få ökad plats i skolan och att vårt samhälle bygger på kristna värderingar vilka ska vara grundläggande i ämnet. Det är sällan som just inläggen från uttalat kristna människor kan betraktas som särskilt objektiva när det gäller abortfrågan. (Vad nu objektivitet är. Jag är grunden skeptisk till begreppet och definitivt kritisk till ALSs oklara definition.) Är målet att skuldbelägga kvinnor som genomgår en abort, då ska vi definitivt ha mer kristen etik i diskussionerna kring abort. Men det tycker inte jag.

Temadagar i skolan kring avhållsamhet förespråkas. ALS får tala för sig själv men jag säger bara ung och kåt. Glöm avhållsamhet. Söker efter ordet kondom i texten utan att hitta det. Söker efter resonemang om mannens ansvar och roll. Noll.

ALS avslutar artikeln med det blytunga argumentet att vi i Sverige har råd att låta barn födas. Problemet är inte att vi inte har råd. Problemet är att vi är nästan jämställda. Problemet är när killarna inte anser att kondom är självklart och verkar tro att varje fertil kvinna som är sexuellt aktiv äter p-piller. Problemet är att så många i likhet med ALS gör detta till ett problem, angelägenhet och ansvar för enbart kvinnan. När en kvinna blir gravid då är det kvinnans kropp och kvinnans val som gäller. Ansvaret innan dess ska vara delat, eller rättare sagt ingen kommer undan ansvaret. Vore det det på riktigt och vore Sverige riktigt jämställt så skulle vi ha betydligt färre aborter än idag. Det är jag helt övertygad om.

Det kanske värsta av allt med hela artikeln är att den sägs vara ett sammandrag av ALSs examensarbete i folkhälsovetenskap. En stilla undran över de vetenskapliga kraven på folkhälsovetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.

I Sverige behöver ingen föda oönskade barn till världen. Det tycker jag är bra. Det finns nog så många.

Förutsägbar kritik - men var finns alternativen?

Min gamla rektor - nye högskolekanslern Anders Flodström gör sig snabbt osams med mitt parti genom att lufta idén att Sverige behöver radikalt färre universitet – kanske fem. Och det känns lite som om man själv köpt myten att socialdemokratisk jämlikhet är detsamma som att alla ska det jämndåligt när man genom ryggmärgsreflexer går ut och sågar förslaget omedelbart.

Att på olika sätt söka lösningar som gör att Sverige på ett avsevärt bättre sätt kan hävda sig i den absoluta internationella forskningseliten har knappast något att göra med mitt partis hjärtefråga att alla ska ha rätt till utbildning. Det betyder knappast heller att det bara ska bedrivas forskning på fem ställen i hela landet. Vi har begränsade resurser, hur ska använda dem för att både kunna satsa på bredd och spets? Hur lockar vi till oss, inte bara behåller de bästa forskarna? Vad är den socialdemokratiska strategin för att Sverige ska kamma hem några Nobelpris?

Vi sossar har varit framförallt bra på att göra högskolan tillgänglig för alla som vill och har förmågan. Vi kan med undantag för några få utbildningar säga – alla som vill kan få plugga på högskolan. Det är bra, det är mer än bra, helt fantastiskt om du frågar mig. Men det finns utmaningar kvar och en av dem är att möta den internationella konkurrensen. Och då måste vi våga ha en diskussion om spetssatsningar. Låt oss vara det prövande och lyssnande partiet i denna fråga – och kanske inte minst pragmatiska. Särskilt om vi inte har några egna idéer..

Och mer pengar till filfak, slut på fem timmars undervisning i veckan (eller mindre som jag har varit med om). Det är bara att applådera Flodis.

Svenska klottrare har lite att lära sig av ljublanska gatukonstnärer...

Vägar och kön

Läser en förstudie från vägverket för ett tilltänkt vägbygge där man gör alldeles utmärkta analyser av läget tills man kommer till det uppenbart påtvingade avsnittet om jämställdhet. Avsnittet som är i storled med det här blogginlägget går ut på att den nya vägen kommer leda till en trafikmiljö som är mera säker och att detta har relevans ur ett jämställdhetsperspektiv då undersökningar visar att kvinnor är mindre toleranta till trafikdöd än män. Vi har en lång väg att vandra och vägverkets väg tycks vara längre än många andras. Suck.

Sena funderingar om en borgerlig värdegrund

I måndags antog landstingsfullmäktige en ny treårsbudget, efter en dags debatterande. Nytt för i år som jag bloggade om senast var att budgeten inleddes med en värdegrund för landstingen. Denna värdegrund var utarbetad av majoriteten och på inget sätt förankrad vare sig hos opposition, medborgare, patienter eller anställda. Att värdegrunden saknade förankring poängterades också från många debattörer från oppositionen – något som bemöttes med kommentarer som antydde att vi var dåliga förlorare.

Jag har inga som helst problem med att landstingets majoritet valt en väg med majoritetsstyre där budgetarbetet exkluderar minoriteten. Jag tycker tvärtom det har varit riktigt bra att vi fått utarbeta ett eget förslag, något som förhoppningsvis tydliggör de skillnader som finns i förd politik i landstinget i Östergötland.

Men. Jag är kritisk till majoriteten utarbetar en värdegrund som ska råda i landstinget helt på egen hand. Det finns goda skäl att skilja på värdegrund och politik, särskilt om man säger sig ha en liberal syn på politiken och offentlig verksamhet.

För mig är en värdegrund något mer allmängiltigt och grundläggande än politik. En värdegrund handlar om vilka gemensamma värderingar man anser ska råda, det kan jämföras med spelregler i ett sällskapsspel, danssteg eller liknande. Grundläggande förutsättningar. Det finns brister i mina liknelser, det är till exempel mycket enklare att uttolka om man håller sig reglerna eller ej i Fia med knuff, svårare att tydligt utdöma om man ”behandlar alla som man själv skulle vilja bli behandlad”, eller för den delen något så enkelt som att ”resurserna ska användas på bästa sätt”.

Men en annan stor skillnad är också att det handlar om just värderingar och det blir problematiskt. För att en gemensam värdegrund ska ha legitimitet ska den också enligt min mening vara brett accepterade av dem den ska omfatta; antingen genom att vara så totalt urvattnad och menlös så att alla kan ställa upp på den utan att ändra sitt beteende eller så får den sin legitimitet i att den utarbetats av dem den ska innefatta.

En värdegrund är gemensam, till skillnad från politik som kan skilja sig åt, beroende på vilka intressen man representerar eller vilka ideologiska utgångspunkter man har. Intresse är förlegat menar kanske någon men jag tycker det är mer aktuellt än någonsin när vi har fått ett parti som har som högsta mål att slå vakt om ”sitt” sjukhus. (Varför skulle de annars heta Vrinnevilistan?) Politik är en tävlan mellan olika aktörer, värdegrunden utgår från värden man inte strider om, där det finns en gemensam uppfattning. Den liberala ideologin har en betydligt tydligare tradition att göra åtskillnad häremellan än ideologier med socialistiska förtecken. Det är verkligen uppochnervända världen med andra ord.

Sen tror jag också att man bör se skillnaden mellan att en privatdriven verksamhet och en offentlig. Har du ett eget företag kan du ensam diktera villkoren (inom lagens ramar), men en offentlig verksamhet hämtar inte bara sin legitimitet från styrande majoritet utan även mera självständigt utifrån lagar och det lite speciella professionella förhållningssätt som följer av att arbeta i en politiskt och demokratiskt styrd organisation. Kanske ska inte ens vi politiker vara delaktiga i att utarbeta en värdegrund för landstingets medarbetare. Det kanske de borde göra själva? Kring de här frågorna behöver i alla fall jag fundera lite till.

Det hade onekligen varit verkligt radikalt om majoriteten börjat sin mandatperiod med ett stort och allomfattande arbete med att utarbeta en gemensam värdegrund för hela organisationen, där alla bidrog och var delaktiga. Man hade vunnit mycket goodwill, det hade varit svårt att angripa från oppositionen och honnörsorden lyhördhet och delaktighet hade känts verkligt genuina. Istället lämnar majoritetens värdegrund efter sig ett stort ”Jaså?”.

Blogg blogg

Det skrivs inte så flitigt på den här sidan. Bad blogger… Jag kanske bidar min tid, slipar mina vapen när ingen ser som Winnerbäck sjunger. Eller så har jag en crappy internetanslutning och lite smådåligt med tid, eller så är det så mycket enklare, trevligare och bekvämare att tala och samtala istället för att skriva.

Jag ber inte om ursäkt, jag bara förklarar och kanske bortförklarar mig lite…

Låt tusen blommor blomma

Idag har jag ägnat stora delar av dagen åt att läsa handlingar inför tisdagens sammanträde med landstingsstyrelsen. 415 sidor som bland annat behandlar frågor som treårsbudget, en helt ny organisering av primärvården (sk auktorisationssystem), upphandling av ortopedi- kirurgi-, anestesi- och operationsverksamhet på lasarettet i Motala, personalövertagande av Närsjukvården i Finspång, försäljning av Östgötahälsan AB. Detta ska vi hinna med mellan 8.30 – 15.00. Inte så glamoröst ville jag säga med det. Snarare svårt och komplicerat, kort om tid att diskutera ärendena, både på tisdag och vägen fram till besluten.

Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…

En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.

Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.

Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.

Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.

Mångfald – en viktig fråga eller ett pittoreskt humoristiskt inslag?

Fått inbjudan, såväl som politiker som i min profession som byråkrat till mångfaldsdagen hjärnsläpp.Och nog för att jag tycker att viktigt förändringsarbete när det gäller att påverka attityder och driva förändringsarbete som leder till något positivt ska få vara både roligt och lustfyllt – men ska man inte på någon rad försöka säga att det man håller på med faktiskt är VIKTIGT??

Döper man något som viktigt till hjärnsläpp?
Nej.

Hur andas ”Just nu 20% rabatt” ”Gå 5 betala för 4”? Seriöst?
Det tycker inte jag.

Man får lära sig ”fördelarna om mångfald” och ”då inte minst de ekonomiska”.
Är inte mångfald ett mål i sig?

” och du får med dig en nästan färdig jämställdhets- och mångfaldspolicy”. För det är ju dumt och meningslöst att tänka själv, mycket bättre om någon redan gjort det åt så att vi kan ägna oss åt andra VIKTIGARE saker.

För mångfald, det är ju inte så viktigt och snubblande nära enfald…

Tåg och direktörer

Igår var en händelsefylld landstingspolitiksdag. Det började redan strax efter 8.30 då vi i landstingsstyrelsen meddelades att landstingsdirektören avskedats tidigare på morgonen. Som nästan sittandes på läktaren har man ju undrat lite, kommer det att hålla, när valresultaten gav rum åt ett nytt parti i en ny majoritet som i huvudsak företräds av missnöjd personal från Vrinnevisjukhuset. Så helt överraskande kanske det inte var.

Det är svårt att ha en åsikt om detta. Vrinnevilistan menar att Åke Rosandher är alltför intimt sammankopplad med politiken den förra majoriteten (s, v och mp) förde och att man därför saknar förtroende. Att det finns medarbetare som inte vågar uttrycka sin åsikt, trots majoritetsskiftet. Det har inte varit en bred politisk process kring avsättandet så som brukligt är, utan majoriteten har fattat beslutet helt på egen hand. Så jag undrar. Kommer nya LD att våga utöva ett ledarskap som skulle gå på tvärsen mot vad ortopediläkare i Norrköping tycker? Det är inte okomplicerat med partier som sitter på dubbla stolar. Jag tycker inte att man ska partipolitisera tillsättande och avsättande av chefstjänstemän. Och det här är ingen bra början.

De uppdrag som landstingsledningen fick av nya majoriteten i höstas beslutades om igår. Jag tycker det är olyckligt att vi inte får tillfälle att ha en bred diskussion om detta i fullmäktige. Uppdrag som gavs av fullmäktige kom ut per post i förra veckan, en liten andel av landstingets politiker har fattat besluten, få har kunnat vara med i diskussionerna om de slutgiltiga förslagen. Jag tycker det hade varit bättre om vi kunnat diskutera förslagen brett i fullmäktige. Hade också gärna diskuterat detta brett i hela min fullmäktigegrupp, nu blev vi nio socialdemokrater som fick ta ställning, istället för knappt 50 personer. Och nya majoriteten har delaktighet som ett av sina honnörsord..

Och tågen till Västervik, det blir nya fina tåg till en järnvägssträcka i bedrövligt skick med bedrövlig resandestatistik. Vad ska man säga om det? Jag deltog inte i beslutet. Och den ende personen som jag har hört argumentera för att tågen ska fortsätta rulla – miljöpartisten Lars Wilzén, han fick inte delta i beslutet. Världen är orättvis och inte heller helt rationell.

The world is full of crashing bores

Så kom den. Den stora viktiga utredningen som befinner sig i politikens absoluta finrum – Ansvarskommitténs slutbetänkande. 431 viktiga sidor. OK, det var syrligt och ironiskt, det går inte att låta bli. Det är inte så att jag inte tycker att de här frågorna är viktiga. Det är viktigt hur vi organiserar oss, vi måste göra det på ett så smart sätt som möjligt så att inte organisationen blir ett hinder för politiken. Det säger sig själv att en länsindelning som är knappt 400 år gammal kan behöva ses över och revideras för att bättre möta dagens och morgondagens behov. Så visst är det dags.

Men när jag läser sammanfattningen till kommitténs betänkande så känner jag mig inte särskilt inspirerad alls. Trots att jag är politiker, byråkrat och statsvetare. Konstigt. Man får ju nästan skämmas. Jag måste kämpa hårt för översätta byråkrattexten till en angelägen begriplighet. Hur i hela friden kan detta angå mig? Texten befinner sig på milsvida avstånd från mig. Jag kommer inte att hinna läsa slutbetänkandet innan landstingsfullmäktige på onsdag då detta ska debatteras. Och jag tänker att det kanske är lika bra. Risken är ju stor att jag tar till mig språket i betänkandet och själv börjar rabbla obegripligheter. Det är svårt att hålla distans och självständighet gentemot en text som är svårbegriplig. Först måste den erövras, språkligt och innehållsmässigt, sedan kan den kritiska distansen uppstå.

Remissomgången ska avslutas i september i år. I mitt parti finns ambitionen att driva ett folkbildningsarbete i frågan, det ska diskuteras brett i partiet. En god ambition, men vi får vara lite hm - försiktiga tror jag. Tänka till en vända extra, hur kan de här frågorna bli begripliga och kännas angelägna för människor, inte bara byråkratnördar som älskar organisationsteori. För det är otroligt viktigt att vi organiserar våra gemensamma samhällsfunktioner på ett sätt så att politiken får handlingskraft och manöverutrymme och att ”dansa med en myndighet” kan bli en lite mer lättsam och angenäm upplevelse.

Svart modeblogg

Ikväll lyssnar jag P1:s nya satsning, Susanne Ljungs modeprogram Stil. Färgen svart i modet avhandlas. 10 000 kronorsfrågan är hur självdistansen blir hos SL, kommer hon att kunna skämta om eller överhuvudtaget diskutera sina egna färgval (eller brist på val)?

Att leva som man lär

Inför partiledarvalet var det meningen att det skulle vara en öppen process, vilket det ju i någon mening också har varit, men jag och flera med mig har varit kritiska till att det i vårt parti inte riktigt tillåtet att säga "ja, jag vill" och att flera kan säga det samtidigt. En som har drivit den här argumentationslinjen, ungefär är Joel Malmqvist. Joel har nu offentligt tillkännagivit att han kandiderar till Socialdemokratiska Studentfröbundets styrelse. Way to go Joel säger jag bara.

Det var länge sedan jag var aktiv i Studentförbundet, numera enbart revisor i den ytterst välskötta klubben Spartacus, så jag har absolut ingen koll alls på vilka mer som kan tänkas kandidera. Under Joels tid som valberedningens ordförande i Studentförbundet togs viktiga steg mot ökad öppenhet i valberedningsprocessen. Man fick skriva personliga brev och vi hade intervjuer där även samtliga föreningar fick vara representerade. Vi kunde ha givande diskussioner om kandidaternas viljeinriktning och olika kompetenser (många kåraktiva det året vill jag minnas). Personfrågor är alltid svårt och inte blir det enklare eller justare om man har slutna och mytomspunna processer.

Och just därför tycker jag att det är föredömligt och helt enkelt jättebra att Joel kandiderar öppet, lägger ut sitt "manifest" på bloggen och för ett samtal, bemöter kommentarer till folk som har frågor. Jag hoppas att alla andra kandidater gör på samma sätt och för processens skulle hoppas jag det finns fler kandidater, även om jag är helt övertygad om att Joel skulle bli en alldeles utmärkt ordförande.

Läs Joels kandidatur här.

Bekännelseblogg

En extrem start på ett nytt år, och då tyvärr inte någon nyvaknad träningsiver (har givetvis köpt ett träningskort som jag använt en gång på två veckor, men är just nu förkyld så jag klarar mig liksom ändå).

Nej, det handlar om konsumtion. 30 dagar på ett nytt år har gått. Jag har köpt 10 skivor, ett snitt på en skiva var tredje dag. Varav två skivor är dubbel-CD. Jag förstår nu var mina pengar tog vägen.

För de som undrar, det blev följande inköp (snabba omdömen inom parentes):

Anna Ternheim Separation Road, limited edition 2CD (Ja, lite marigt är det förstås, man ska definitivt välja AT:s 2CD där en så kallad naked version är med. Nights in Goodville mycket träffsäkert. Tro den kommer att växa med lyssnandet (inköptes i lördags))
Doktor Kosmos Ett enkelt svar: (Har jag nog kommenterat tidigare, underfundiga och ibland provocerande texter. Lika kompromisslösa som titeln antyder och inte direkt njutningsfullt att lyssna på, men men - när revolutionen kommer i form av tusen dunsar på hallmattan (fönsterkuverten) då ni!!)
Frida Hyvönen PUDEL (hm, den här får jag nog lyssna några vändor till på, inte sådär jätte lättillgänglig. Hennes debut – Until death comes är däremot helt strålande med flera guldkorn, köp den!)
Morrissey Bona Drag (Nej inte än. Låter ungefär som omslaget ser ut. Känns mycket 80-tal från sin lite sämre sida, men den kanske växer..)
Morrissey Live at Earls Court Christmas 2004 (Den här är däremot helt underbar. Jag vill också kunna skriva texter som “driving in your car… and if a double-decker bus crashes into us, to die by your side such a heavenly way to die, and if a ten ton truck kills the both of us, the pleasure and the privilige is mine” Underbar artikulation, svämmar över känslor utan att bli smetigt, Morrissey kommer undan med all sin självömkan och dramatiska utspel för vem kan neka till “you have never been in love, until you´ve seen the stars reflected in the reservoar”)
Neil Young Harvest Moon (erkänner att jag är sucker för gubbrock och då framförallt Neil Young. Detta är ett av hans stillsamma album i stil med den tidigare Harvest och senare Prairie wind. I mitt tycke en av hans bästa, man bara smälter och vill befinna sig på en amerikansk sylta med countrymusik, hooka upp med en cowboy-wanna be i överdimensionerade polisonger och rutig flanellskjorta när man hör Harvest moon (låten alltså), sen har han också live-skivor som är helt underbara)
Neil Young After the Gold Rush (En tidigare Young, inte lika förtjust än så länge, men det kanske kommer.)
The Smiths The very best of… (Måste ju ta reda på varifrån Morrissey kom ifrån. Återigen så sköna texter som träffar mitt i prick ”I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I´m miserable now” – hm, men man kanske måste höra det för att förstå… Paul Lester skriver väldigt underhållande och träffsäkert om gruppen som gör att man direkt får en känsla för vad det handlar om)
The Shins Oh Inverted World (har bara lyssnat en gång, den kom med posten igår…)
The Shins Chutes too Narrow (verkar bättre än föregående, men har som sagt inte riktigt hunnit ännu. Detta är alltså ett av Zach Brafs favvoband (han i Scrubs), ett starkt argument för att lyssna lite extra noga tycker jag).
And that´s it.

Och det här inlägget är inte pingat på intressant…

Könet sitter i hjärnan

Ser att biologisten Annica Dahlström fortfarande är aktiv och har skrivit en bok där vi återigen ska förpassa oss till grottstadiet. Kvinnor är bäst på att passa de små barnen och på att städa menar Dahlström. Sedan hävdar hon visserligen också att kvinnor är bättre ledare som ser hela individer och har en bättre verbal förmåga. Männen å sin sida är bäst på att hålla på med teknik och vapen, har tävlingsinstinkt, är mer våghalsiga och ser till att få saker och ting gjorda. (Går alltså helt i klinsch mot Margaret Thatcher som står för de bevingade orden ” vill du ha något sagt be en man, vill du ha något gjort be en kvinna” – typ).

Inte alltför sällan kommer de biologistiska argumenten upp när man diskuterar jämställdhet och feminist. Det handlar om att bejaka sin kvinnlighet, kvinnor är mer lämpade att…, man ska inte hindra naturen och så vidare. Ofta hamnar vi i lite underliga positioner där vi från feministernas håll då vill hävda att det inte alls finns några hormoner som styr/påverkar oss någon gång och att könet till hundra procent alltid är en social konstruktion. Tonläget blir högt och onyanserat från båda hållen.

Jag är själv varken biolog eller biologist men tycker det finns all anledning att förhålla sig lite avvaktande till Dahlströms forskning. Det är en sak att studera en hjärna och komma fram till att olika människor (till exempel människor av olika kön) har hjärnor som ser olika ut. Kopplingarna går lite annorlunda vilket jag föreställer mig kan påverka perceptionsförmåga och andra egenskaper och förmågor. Detta kan konstateras på ett abstrakt plan – ser man detaljer lättare än helheter till exempel. Men att från dessa abstrakta resonemang och resultat dra slutsatser om vad man bör ägna sig åt blir ju helt galet. Självklart måste kliniska resultat och kalla fakta alltid tolkas – fakta talar aldrig för sig själv sa en klok lärare en gång. Men i tolkningen ligger också ett stort mått av subjektivitet. Jag gör min tolkning och du din. Etiska och moraliska avvägningar om hur man till exempel ska ta hand om sina barn kan inte grunda sig i något så avskärmat och snävt som enbart biologisk forskning.

Bara för att kvinnor har bättre förmåga att se helheter (om det nu är så) betyder ju inte det heller att män saknar den förmågan. Och detta föreställer jag mig dessutom handlar om kvinnor och män generellt – kanske är variationen människor emellan större i största allmänhet än mellan könen, vad vet jag? Vi kan träna upp olika förmågor, alla kvinnor ÄR INTE heller bra föräldrar bara för att de råkar ha ett visst kön.

Vad betyder det att kvinnors (och mäns också väl) hormonnivåer fluktuerar och kanske beter sig alldeles särskilt speciellt under en graviditet eller amning? Att vi kan avvisa allt vad den kvinnan säger med att konstatera ”Ja ja, det är bara hormonerna som talar”. Visst påverkar säkert hormonerna till att man får lättare att betrakta saker ur ett annat perspektiv. Fel perspektiv? Säger vem? Kanske är då man får som lättast att faktiskt säga sitt hjärtas mening om företeelser och folk? Det är en sak att konstatera ett faktum, en helt annan sak att dra slutsatser om dess konsekvenser som ofta får en normativ karaktär.

Så fortsätt du gärna Dahlström, att beforska området mäns och kvinnors hjärnor. Ditt bidrag till vetenskapen i allmänhet fyller säkert en funktion, men som grund för etiska resonemang om hur man bör leva sina liv är den tämligen usel. Men jag bugar och niger för den djupt ironiska (oavsiktliga?) titeln – för visst sitter könen i hjärnan. Men det är kanske en mening vi tolkar olika - Dahlström och jag.

Jag tror att jag har pingat detta inlägg på intressant.se och kanske finns det andra som bloggar om: biologism, Annica Dahlström, feminism.

I kölvattnet av de som gick efter och pekade…

Eftervalanalyserna har haglat tätt i min brevlåda, både Tvärdrag och Libertas har valanalys som tema. Ett tåg man självklart måste hoppa på innan det är för sent…

Så, några blickar bakåt och åt sidan som syftar framåt.

Många har varit inne på ett föråldrat och auktoritärt ledarskap. Ja, det ligger nog något i det, att när ett parti är i regeringsställning och ska fatta många beslut med ett visst tempo så blir det svårt att hantera de interndemokratiska processerna på ett tillfredsställande sätt. Med en rapp partipiska där lojalitet belönas, och tvärtom har vi med viss framgång genom åren fört vår politik. Jag tror vi behöver något annat de här fyra åren. Många har önskat just ”något annat” i de favorittippade Wallström och Jämtin som nya partiledare. Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.. Men visst, jag är medskyldig till haussen.

Ibland blir resonemangen också lite bakvända. Vilken politik borde vi ha fört fram för att väljarna skulle röstat på oss? Vilken politik är det vi står för? Jag tycker vi borde börja i den änden innan vi går vilse i taktiserandet. Nu finns det säkert de som tycker att det är en alltför vilsen fråga att ställa, men jag tar risken. Ibland vågar vi inte erkänna att politiken inte kan lösa alla problem, samtidigt är det aldrig några fel på våra system. Till slut blir det en svår ekvation, för om politiken kan lösa alla problem då kan det ju inte finnas några problem i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Det är kanske dags att börja diskutera flexicurity ialla fall? Håller vår politik i opposition, eller är vi för fast knutna vid de institutioner vi byggt upp?

Jag ska ägna de fyra år som står inför dörren åt hälso- och sjukvårdspolitik och regionalpolitik. Hälso- och sjukvårdspolitik, så tacksamt och lättbegripligt när det handlar om solidaritet. Ibland måste man stå tillbaka för att de med större behov ska få vård före. Regionalpolitik – tvärtom. Tillväxt, Ostlänkar, PPP, konkurrens, vi måste med på tåget innan det går… Solidaritet, miljö och jämställdhet kommer med som pliktskyldigast men väger lätt i dessa sammanhang. För nu måste vi ägna oss åt viktiga saker… Som östgöte wannabe måste man ju alltid skryta lite, men jag tycker faktiskt att ansatsen till storytelling i det Regionpolitiska programmet var ett riktigt steg att ta. Vi måste våga försöka måla en begriplig bild om hur vi föreställer oss morgondagens samhälle. Och det får inte vara snabbtåg och sönderstressade människor. För vi måste kunna förena frågor om tillväxt och utveckling med visionen om det goda livet.

Och för övrigt anser jag naturligtvis att Ostlänken bör byggas snarast.

Nej

Jag skulle ha lagt en massa energi på en lång bloggpost om det här, men nej. Uppgiven. Tacksam att tidningen inte hamnar på min hallmatta, tycker inte det är konst och inte att det är särskilt värdigt, men så är jag ju inte heller student på KTH...

Forskning och politik

Under mina första fyra år i landstingspolitiken har jag närmat mig detta, för mig, nya område hälso- och sjukvårdsfrågor från ett lite udda håll som ”forskningspolitiker”. Jag har varit ledamot av och vikarierande ordförande för landstingets Forskningsberedning. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm att blogga om dessa frågor – av flera skäl, men nu är det dags.

Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.

Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.

Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.

Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.

I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.

Annandag jul

Har längtat hela mörka november och december efter snö, men just idag så gör det inget att marken är bar.

En fördel

[UPPDATERAD] Det verkar som att Mona Sahlin står högst på listan just nu, rutinerad formtoppning skulle man kunna tycka. Mona stod inte på min topp-tre-lista men det finns ändå en sak som kanske kan vara en fördel. Frälsningsförväntningarna på Mona verkar lysa med sin frånvaro. Förväntningarna på nejtackarna kändes minst sagt skyhöga, som om en enda person skulle kunna omvandla ett helt parti, på ett sätt så man dessutom helst inte trampar på gamla strukturer och dess företrädares ömma tår. Mission impossble, det var kanske det både Margot Wallström och Carin Jämtin insåg.

Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.

Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...

God Jul...

...gott nytt år och allt sådant..

Julen är röd..

Å ena sidan - teknikprylar är så roligt.

Å andra sidan - färre prylar enklare liv.

Å ena sidan - köp en julklapp åt dig själv - du förtjänar den.

Å andra sidan - min telefon spelar mp3.

Å ena sidan 4 GB (eller 8!) - mer än 1 GB, massor med musik.

Å andra sidan - ingen dator att installera i-tunes på.

Jag är en stor vän av teknikprylar. Men jag vet ju att det roligaste är sukta efter teknikprylar, när man väl har dem - inte lika spännande längre. Därför avstår jag VÄLDIGT MYCKET från att köpa teknikprylar. Försöker istället uppmuntra mina vänner att handla prylar, där jag kan stå bredvid och heja på, komma med goda råd och så vidare.

Så jag har tänkt låta bli att köpa en mp3-spelare. Har verkligen funderat på hur jag ska göra. Min telefon kan spela mp3, jag behöver ju inte egentligen inte så mycket prylar - less is more. Vill inte gå på konsumtionshysteritåget. Vill vara medveten, åka kollektivt, gå och cykla, köpa kravmärkt, vara snäll.

Så kommer Apple med en ny Ipod nano - i RÖTT. Där en del av det jag betalar går till stöd till AIDS-bekämpningen i Afrika. Kan man vara god - och samtidigt ge vika för sina konsumtionslustar? Och rött är ju så snyggt.. Konsumentmakt - det är ju jag väldigt mycket för.

Så nu blev det besvärligt igen. Men visst är den väldigt fin?

Nån annan

Var det idag det kom två definitiva och slutgiltiga nej från mina favoritkandidater? Ja det verkar som om varken Margot Wallström eller Carin Jämtin vill bli partiledare. Tråkigt. Jag tycker att det är väldigt positivt att valberedningen säger sig vilja ha en öppen process kring valet av ny partiledare. Men vad händer egentligen när de två mest populära kandidaterna säger nej? Hur troligt är det då att vi får den partiledare vi verkligen vill ha, finns det en stark tredjekandidat som många kan enas om? Eller öppnar det upp för ett spel, där den (eller kanske snarare de kringfigurer) som spelar spelet bäst vinner, snarare än den kandidat som de flesta medlemmarna vill ha?

Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.

Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.

En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.

Vänta och se...

Har ju tidigare annonserat en liten ambition att försöka kommentera vad som händer i landstingsfullmäktige i landstinget i Östergötland med viss regelbundenhet (dvs helst efter varje sammanträde). I vanliga fall tas finansplanen på fullmäktiges sammanträde i november, men med ny majoritet så togs istället en ny budget under det två dagar långa fullmäktigemötet.

Självklart blev det heta diskussioner om majoritetens uppdrag till ledningsstaben, där bland annat ortopedin på Vrinnevisjukhuset ska stärkas och dagkirurgin i i Finspång ska leva kvar. Efter diverse tidningsartiklar har jag förståelse för Christian Gustavssons (m) funderingar över var (s) egentligen står i frågan. För egen del kan jag bara konstatera att (s) hade ett eget budgetförslag att stödja, där hade vi inte lagt ut motsvarande uppdrag kring utredningar och annat. När utredningsuppdragen kommer tillbaka nästa år kan vi ta ställning i sak. I debatten påtalades vikten av att förändringar på Vrinnevisjukhuset inte får gå ut över Motala. Jag tycker det blir ett skevt synsätt – förändringarna i vården får inte gå ut över ÖSTGÖTARNA – väl?

Det blir så uppenbart att allt som oftast handlar om bypolitik och kompensation där det knappast är patientens bästa som sätts i centrum. Det talas föraktfullt om protesfabriken i Motala – när jag var på studiebesök på den privatdrivna Sergelkliniken talade man där med stolthet hur man lyckats utveckla verksamheten. En organisation skiljd från akutverksamheten, ett stort antal operationer och behandlingar av samma slag som lett till hög effektivitet, bra kvalitet och en yrkesstolthet över hur man utvecklat organisation och arbetssätt. Att någon sådan utveckling skulle kunna ske på ortopeden i Motala, där planerad vård kan avskiljas från akutverksamhet verkar inte finnas i den nya majoritetens föreställningsvärld.

Tandvårdsdebatten var också spännande, sällan har man väl hört argumentationen att vi måste höja priserna för ökad konkurrens – men det var precis vad den nya majoriteten menade när man förordade den nya principen att ligga i mitten i stället för i den undre tredjedelen på taxorna för de tio vanligaste behandlingarna (jämfört med riket). Folktandvården går plus i Östergötland, varför man då vill gå över till ett system med ännu högre taxor är obegripligt. Majoriteten var också något oklar i sin inställning till den fria rörligheten inom EU och kanske framförallt i sin attityd till polska tandläkare. Lite udda och oväntat. Jag tycker det känns tråkigt att Östergötland framgent kommer att bidra till att pressa tandvårdstaxorna uppåt, i länet såväl som nationellt.

Årets budgetdebatt var annars ganska mycket vänta och se. Hur mycket entreprenader blir det egentligen? Hur kommer HSN:s nya ordförande Lars Pettersson från Vrinnevilistan, hantera de öppna prioriteringarna? Vad strategisk personalpolitik kommer att innebära framöver fick vi heller inga besked om från Gun Jareblad (fp), trots den direkta från Irma Görtz (s). På något sätt hade jag väl förväntat mig en något mer taggad och entusiastisk ny majoritet, istället tråkiga vänta och se-svar när vi lade fram vårat förslag om att vi nog kunde satsa 150 miljoner extra på HSN när senaste delårsbokslutet visar plus 780 miljoner kronor. Men en ängslig majoritet verkar inte tro på sin egen regeringsförmåga och tror att man nog kan komma att slarva bort en dryga halv miljard kronor årets två sista månader. Lite mer självförtroende i klapparna från Jultomten kanske vore något?

Favorit i repris

Idag skriver Nina Björk tänkvärt om de hushållsnära tjänsterna - eller rättare sagt att städa hemma, på DN:s kultursida. Man blir en bättre människa av att städa själv, ”den som städar själv vet att mänskligt liv sätter spår. Den vet att någon måste ta hand om de spåren.” Nina Björk menar att det är mänsklig erfarenhet att städa och gör kopplingen att människor hur människor lever och vad man gör om dagarna påverkar hur vi tänker. Nu står vi inför ett ställningstagande – ska fler av mänskliga handlingar - städande till exempel, förvandlas till lönearbete eller inte? Det kanske finns fler tjänster vi skulle kunna köpa – torka rumpan efter toabesök, betala någon annan att titta på barnen i luciatåget och så vidare.

Jag har ju i ett tidigare inlägg hävdat att det är bra om vi styr om vår konsumtion från att köpa mycket prylar till att köpa mer tjänster - och för att aktivt styra konsumtionsmönstrena borde skatter på tjänster sänkas, generellt. Det är väl så att vi lever i ett ekonomiskt system som är beroende av att konsumerar. Systemet är hyfsat bra på att leda till ökad produktivitet men direkt dåligt på att fördela välståndet som produceras jämnt över befolkningen. Nina kommenterar marknadsekonomin – den bygger på specialisering och arbetsdelning – en utveckling som fortgår. Men Nina menar att vi borde ställa oss frågan om var vi bör dra gränsen.

Jag kan verkligen sympatisera med Ninas sätt att resonera. Jag har själv svårt att se att skulle vilja leva ett sådant liv att många av mina dagliga hemmasysslor måste utföras av en lönearbetare för att jag ska få mitt liv att gå ihop. När jag flera dagar i rad jobbar på dagen, går direkt till någon slags kvällsverksamhet, kommer hem för trött för att fixa matlåda, kanske måste förbereda en kvällsverksamhet dagen efter, låter diskberget växa – då lever jag inte ett liv jag vill leva. Det känns som att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten.

Kanske finns det ett problem här. Att allt för många människor lever i låtsasverkligheter, där klimathoten inte existerar, där mina val aldrig påverkar någon annan, där det aktiva utåtriktade livet alltid är den stora poängen.

Olle Sahlström skriver i Den röde patriarken om två traditioner inom socialdemokratin – nyttotraditionen och frihetstraditionen. Nyttotraditionen framhåller just nyttan och utfallet av politiken – vi producerar vård och omsorg som de medborgarna kommer att ha nytta av. Frihetstraditionen handlar om politiken som tillämpad etik. Och visst är det väl så att nyttotraditionen tagit stor plats i politiken, nästan all plats och att etiken i mångt och mycket är förpassad till att handla om personliga privata livsval. Det kanske inte ska vara så.

Och idag är en söndag som är helt min egen. Jag ska diska, laga mat och tvätta.

Nytt, nytt, nytt…

En ny mandatperiod har inletts i landstinget i Östergötland, kanske med nya, bättre bloggambitioner. Tänker dock inte lova något…

Idag har den nya landstingsmajoriteten på allvar inlett maktövertagandet genom att nyvälja landstingsstyrelsen så att en ny budget inför nästa år kan beredas lagenligt och behandlas på fullmäktige redan om en månad. Valet av ledamöter är i vanliga fall en ren formaliaövning där partierna internt valt sina företrädare som sedan väljs av fullmäktige. Denna gång var det dock annorlunda då folkpartiet fattat beslut om sina representanter som sedan partiets företrädare i landstinget tolkade olika. Förutom den tilltänkta (?) gruppledaren för folkpartiet Gun Jareblad föreslogs även Monica Broman (fp) som ledamot landstingsstyrelsen. Efter sluten omröstning där enbart folkpartiets ledamöter deltog valdes Gun Jareblad med 5 röster mot 2.

En tråkig start tyckte nog alla inblandade, det hör inte till vanligheten att partiinterna diskussioner fortsätter in i fullmäktigerummet, och särskilt inte vad gäller personfrågor. Ingen bra start för partier som säger sig vilja ”återupprätta förtroendet” för landstinget.

Det genomfördes också en utbildning för de nya fullmäktigeledamöter, styrkort, ekonomi, landstingets organisation, administrativa rutiner mm. Den som undrar hur landstinget funkar går med fördel in på landstingets hemsida www.lio.se och kan där ta del av dagens webbsändning och det utbildningspaket som finns på www.lio.se/demokratiutb.

Nytt för mig är att jag börjar jobba – på riktigt. Egentligen började jag idag, började då storstilat med att vara tjänstledig för att gå på landstingsfullmäktige.. Men imorgon är det dags på riktigt. Har genom åren haft lite olika sysselsättningar, främst student, och nu senast som vikarierande politisk sekreterare i landstinget för socialdemokraterna. Nu ska jag dock påbörja min riktiga jobbkarriär som byråkrat på Norrköpings kommun, mark- och exploateringsenheten. Vet inte om min tjänst har någon formell titel, inte fastighetsingenjör ialla fall ;). En stor utmaning med det nya jobbet är att traditionen på arbetsplatsen påbjuder matlåda..

En väldigt bra sak med att ha arbete (och då framförallt lön) är att man kan köpa skivor utan att få dåligt samvete. Idag inhandlades Hello Saferide, Morrisseys Ringleader of the tormentors och en samlingsskiva med Monica Zetterlund. Det är svårt att skriva om musik på ett begripligt sätt, men kanske återkommer jag med någon slags recension..

Svart söndag

De typiska kvällstidningsrubrikerna kring våldtäkter. En kvinna blir överfallen och våldtagen på allmän plats i det offentliga rummet. Trots att alla vet att merparten av nattens våldtäkter knappast ägde rum ute i höstrusket på väg hem från krogen utan inne hemmet av en äkta make/sambo.

Och jag vet att man inte kan begära att tidningarna ska låta bli att skriva om detta, tvärtom. Visst har det nyhetsvärde och relevans för samhällsdebatten i stort, att mäns våld mot kvinnor blir synligt.

Samtidigt som det reella resultatet blir att kvinnor blir allt räddare för att vistas ute ensamma kvällar och nätter. Att bilden av förövaren för de allra flesta blir en okänd man, inte någon i bekantskapskretsen, inte maken, pappan eller kompisen.

Vi måste ha fler poliser på gatorna så att våra kvinnor inte faller offer för de för oss okända förövarna. Så löser vi problemen.

Claes Borgström tar idag upp Gudrum Shymans gamla talibanfackla på DN-debatt (Borde väl komma upp på nätupplagan under dagen). Hur nyanserad kommer den debatten bli? Inte så att jag tycker att han har fel i sak, men risken är ju uppenbar att det blir ytterligare ett rött skynke för folk som vill fortsätta blunda för jämställdhetsfrågorna. Hoppas på motsatsen denna gång.

Ordningen är återställd?

Sveriges nya finansminister, Anders Borg bor i Katrineholm.

Ha ha.. lite roligt var det väl ialla fall?

Hm, ja.

---

Och på tal om regeringen i "vad var det jag sa genren" så tror jag Freddan har gjort helt rätt med Calle B som utrikesminister. Nu kan ingen komma och säga att den borgerliga regeringen har en inkompetent utrikesminister (ondskefull ja, men välmeriterad). Ska man regera ett land och dessutom kunna utgöra ett seriöst alternativ till "det statsbärande partiet" så måste man ha en utrikesminister med tyngd och pondus.

Jag tror inte att CB kommer att mopsa sig mot Freddan, hans eget track-back som statsminister är ju inte helt fläckfritt och de har säkert lagt gammalt groll bakom sig (FR:s strategi med de nya moderaterna har ju hittills visats sig lyckosam och borde ge honom "viss status" partiinternt). Vad gäller frågan om att CB skulle dominera på EU-fältet så tror jag Cecilia Malmström klarar det galant och är helt rätt placerad på SB.

Japp, jag kan ta jobb som omvärldsanalytiker varsomhelst, närsomhelst. Eller inrikesreporter på Ekot, är det inte en tjänst ledig där??

(Om någon undrar över det något pubertala tilltalet Freddan, så är det bara mitt eget processande att försöka ta till mig och förstå att vi har en borgerlig och moderat statsminister och en borgerlig regering, det är svårt men jag jobbar på det.)

Om de hushållsnära tjänsterna

Sverige får alldeles snart en ny regering, en borgerlig sådan och de kommer att införa subventioner på de så kallade hushållsnära tjänsterna. När förslaget lanserades första gången av Anne-Marie Pålsson, för en sisådär tio år sedan kom det hela snart att kallas pigavdrag. Underförstått något som man inte som god socialdemokrat kan vilja ha. Att arbeta med att städa i andra privatpersoners hem upplevdes som en tillbakagång till ett klassamhälle, där underbetalt tjänstefolk med usla arbetsvillkor stod med mössan i hand.

Det här är ståndpunkter som inte fått stå oemotsagda, läs t ex Martins inlägg om hans farmor som med stor yrkesstolthet och engagemang försvarat de så kallade pigjobben. Det finns firmor idag som säljer tjänsterna vitt, som också känner yrkesstolthet och genomför arbetet med stor professionalitet.

Jag tycker det är svårt. Jag är inte säker på att jag skulle känna mig bekväm i att ha en ”männska” som kom hem till mig regelbundet och dammsög och skurade mina 28 kvadratmetrar. Skurade toaletten, kanske tog hand om smutstvätten. Jag vet inte. Jag har svårt att döma någon som får tjänsterna utförda hos sig, så länge det är vitt, skatt och sociala avgifter betalas. Och sen är det också svårt att säga om det handlar om intimiteten i sig – att en för mig okänd kommer långt in i den privata sfären, eller om eventuellt obehag skulle bestå i att jag skulle känna att jag befann mig i någon slags överläge gentemot den städande personen.

Jag tycker alltså inte att jag kan döma människor som köper tjänsterna under schyssta villkor, det ska inte förbjudas, men att subventionera det hela är jag skeptisk till. Jag har svårt att se varför man sätter gränsen, eller särbehandlar de här jobben. Vad är det med de hushållsnära tjänsterna som är så speciellt att de ska särbehandlas? Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte betraktas som riktiga jobb. Jämför med plusjobben, jämför med au-pair. Tyckte människor i allmänhet att detta var riktiga jobb, då skulle man väl betala för det – på riktigt, precis som man betalar vitt när man klipper sig, får massage eller nåt annat. OK, en del människor tycker inte att det är viktigt att göra rätt för sig, betala skatt, men ändå.

Plusjobb eller subventionera hushållsnära tjänster, rent spontant tycker jag det är förvillande lika.

Men något måste göras. Jag tycker att det vore tusen gånger mer intressant om vi kunde höja blicken från att stirra oss blinda på tjänster som utförs just i hemmet och börja resonera om tjänstesektorn i stort. Jag tror det vore en fördel om vi började konsumera mera tjänster istället för varor. Sänk skatterna på tjänster för att på så sätt styra om konsumtionen mot mer tjänstekonsumtion – upplevelser, tjänster som ökar välbefinnandet, gör att vi vinner tid till sådant som är viktigt. Bättre för miljön. Men det är en större fråga än att subventionera ett avgränsat segment. Varför man hakat upp sig just på de hushållsnära tjänsterna kan man ju fråga sig. Jag antar att en anledning är den förmodande stora svarta marknaden och att det kanske är lätt att beräkna förlorade skatteintäkter. Det måste ju förstås tas med i beräkningarna, skulle vi förlora för mycket välfärd på uteblivna skatteintäkter? Men att som nu låsa upp sig vid de hushållsnära tjänsterna tycker jag är att börja i fel ände.

"Hon ska ha en fet smäll"

Varsågod, alla bakåtsträvande antifeminister. Här kommer återigen ett vulgoargument för att slippa ta feminismen på allvar, att slippa kalla sig feminist ”men jag är ju för jämställdhet ju…”. Tiina Rosenberg från Feministiskt initiativ citeras i Expressen om exakt hur arg hon är på Ebba Witt-Brattström. Ok, en sak kan man kanske säga är bra, det kom efter valet. Valet var ju verkligen inte hit för jämställdhetsfrågorna, FI har ju sedan tidigare demoniserats i media och vad gör då en framstående företrädare för FI? Jo går ut och säger att hon vill ge en före detta partikamrat stryk. Kanske är citatet ryckt ur ett helt begripligt sammanhang som man skulle kunna hysa de största sympatierna för, jag tänker inte köpa Amelia Adamos nya tidning för att ta reda på det.

Jag tror att det är jätteviktigt att återigen försöka låta jämställdhet och feminism ta stort utrymme i den politiska debatten. Jag tycker att det är helt absurt hur folkpartiet backat i vårdnadsbidragsfrågan, hur man talar om jämställdhetsbonusar för familjer när det mest naturliga i hela världen väl rimligtvis borde vara att ta ett lika jämlikt ansvar för sina barn. Men högern befäster att föräldraskapet är något högst frivilligt för halva befolkningen.

De etablerade partierna låter bli att lägga skarpa förslag som skulle kunna göra skillnad i jämställdhetsarbetet och nykomlingarna fortsätter framställa sig själva som smågalna extremister. Lite tillspetsat. Mitt eget partis kamp för rätten till heltid är faktiskt helbra, men vi har nog en hel del annat att slipa på också.. Och då gäller det att våga vara opinionsbildande och inte stå med det fuktiga fingret i luften.

Posttraumatiskt valsyndrom

För mig som socialdemokrat har det förstås varit lite tunga dämpade dagar efter valutgången. Och det är inte helt enkelt att skriva om valnederlag heller. Man hamnar lätt i bitterhetsdiket där man ägnar sig åt recensioner av väljarkåren. Men visst måste man kommentera och reflektera.

Det har varit min första mandatperiod som landstingspolitiker och det har stormat, det kan knappast ha undgått någon. Vi har genomfört omstrukturering av sjukvården, skapat länsövergripande centrum, profilerat sjukhusen och börjat redovisa prioriteringar mellan sjukdomsgrupper öppet. Vad jag framförallt har uppskattat och är stolt över under dessa fyra år är med vilken uppriktighet och ärlighet vi mött östgötarna. Vi har ärligt sagt att våra resurser inte räcker till allt, att vi måste hitta smartare sätt att organisera vården, att vi måste prioritera de grupper med de största behoven. Vi har inte ryggat för att fatta svåra beslut, trots att de helt uppenbart varit impopulära hos somliga.

I Norrköping har motståndet levt kvar, ihärdigt påeldat av det moderata kommunalrådet Jörgen Rundgren. Det initiala motståndet som till en början handlade om norrköpingsbornas upplevda otrygghet när akutverksamheten på Vrinnevisjukhuset förändrandes förbyttes snart till en märklig bekvämlighetsargumentation där man menade att norrköpingsbor minsann inte skulle behöva åka till Motala för att operera höft- och knäleder. Med ett Universitetssjukhus runt knuten kan jag bara konstatera att det förmodligen är vi som bor i Linköping och omnejd som nog får göra mest resor för planerade operationer. Då den typen av debatt varit obefintlig här i stan känns det som att sjukhusdebatten i Norrköping handlar om något mer och något helt annat än otrygghet och bekvämlighet.

Nåväl. Folket har sagt sitt, man har i allmänhet uttryckt missnöje mot socialdemokratiskt styre i landet, och i kommuner som Norrköping, Finspång, Valdemarsvik och Söderköping har man uttryckt missnöje mot partierna i landstinget i allmänhet. Tar man med rikstrenden i beräkningarna så tycks man till och med vara lite mer missnöjd med borgarna än med oss i landstinget.

Vrinnevilistan fick ett större stöd än vad jag och många med mig trodde. Nu har högeralliansen inlett förhandlingar med Vrinnevilistan, det känns naturligt. Vrinnevilistan är ett borgerligt parti som uttryckt specifikt missnöje gentemot mitt parti och ledande företrädare. Det ska bli spännande att se hur fempartiförhandlingarna slutar, det tog inte mer än fyra dagar innan man kunde läsa i Norrköpings tidningar en företrädare från Vrinnevilistan uttala sig att man nog kommer att göra avkall på kravet att avveckla den länsövergripande centrumorganisationen. Fyra dagar! Och man brukar kalla oss socialdemokrater för maktfullkomliga..

Vi går i opposition, visst känns det ovant och obekant. Jag tycker som sagt att vi tagit ansvar och varit ärliga och uppriktiga i vår politik. Hur väl lämpar sig detta i en oppositionsroll? Jag tror inte att vi kommer att föra en populistisk oppositionspolitik och göra billiga poänger på minskad administration och förenkla politiken genom att tala om vårdplatser istället för östgörnas behov. Men jag tror att vi kommer att kunna tydliggöra skillnaderna mellan höger och vänsterpolitik. Privatiseringar och entreprenader för dess egen skull är att vänta (vad säger Vrinnevilistan om uttalandet att merparten av alla planerade operationer ska ut på entreprenad?). Finansiera sjukvården genom höjda avgifter på tandvård, införande av avgifter på barnsjukvård har varit krav från höger den gångna mandatperioden. Det kommer inte att saknas skiljelinjer i landstingspolitiken i Östergötland framöver, det är jag säker på.

All kärlek är bra kärlek

Vår socialdemokratiska slogan Alla ska med känndes verkligen helt rätt på dagens Kärleksparad i Linköping som anordnades av RFSL. Vi gick i parad upp till Stora torget och lyssnade på RFLS:s ordförande Sören Andersson och vår egen "mångfaldsminister" Mona Sahlin. Det var en glad tillställning men vi påmindes alla om hur viktigt det är att stå upp för homosexuellas jämlika rättigheter när Sören Andersson upplyste oss om att RFSL måste budgettera för sönderslagna fönsterrutor. Hur kan människors kärlek till varandra uppröra så?

Lite mutter hördes också under och efter paraden "Det här skulle ju vara partipolitiskt obundet, hm". När blev politik något fult som man ska skämmas för? Det är inget som är unikt för RFSL, det verkar snarare vara regel än undantag i den halvoffentliga sfären som kallas det civila samhället. Man är livrädd för att förknippas med partipolitik. Jag förstår det inte. Jag är stolt socialdemokrat och jag står stolt upp för HBT-personernas rättigheter.

Förövrigt kan jag bara konstatera att mitt eget parti har en del att lära på demonstrationsfronten. Det var tusen gånger mer inspirerande att gå i en kärleksparad med musik och visselpipevissel än ett förstamajtåg som tyst passerar kyrkogården.

Valtider

Veckorna före valet blir som dagarna före julafton för en politiker. Spänning och en hel del utanpånerver. Det har länge spekulerats i att årets valrörelse skulle komma att bli den smutsigaste hittills. Jag vet inte. Det otäckaste inslaget än så länge är väl NSF:s (Nationalsocialisterna) demonstrationer här i Linköping. Även om jag har svårt att riktigt ta de unga männen med rakade skallar, tatueringar långt upp på halsen, på allvar så känns det väldigt obehagligt när de demonstrerar och håller appeller på Linköpings gator och torg. Inte minst då jag sett dem fotografera motdemonstranter – som visserligen har allt annat än schyssta metoder de med. Men det sänder ut en tydlig varning till alla som vill markera motstånd, man kan bli straffad för det.

Ett betydligt lättsammare inslag är det misslyckade infiltrationsförsöket från den unga kristdemokratiska riksdagskandidaten. Jag tycker verkligen inte att det är en OK metod hon har använt sig av och det tycker ju inte heller kd eller hon själv numera, men jag känner mig varken chockad eller indignerad. Det är ju inte direkt något att göra några partipolitiska poänger på. Humoristiska poänger finns dock, det måste verkligen kännas träligt att bli utdömd av ärkespionen Stig Bergling (numera Stig Sydholt) som skriver i Expressen: ”En seriös och kompetent infiltratör går inte tillväga på det amatörmässiga sätt som kvinnan i kd gjort.”

På temat humor kan jag inte undgå att se likheten mellan retoriken i Faktums satirprogram Freedom Fighters och Finn Bengtssons (moderat riksdagskandidat från Linköping) i Correns följetong ”Mitt vallöfte”. Föga nyanserat men ändå ganska underhållande beskriver Finn hur det under hela hans liv rått ”en socialistisk grundsyn” som regerat i Sverige. Jag tror att människor som gärna själva kallar sig socialister knappast håller med Finn i hans analys. Det är ju helt ofattbart hur vi har lyckats utveckla någon välfärd alls när vi i princip befinner oss i Sovjet, måste ju rimligtvis slutsatsen bli, vilket jag tycker stämmer illa överens med verkligheten. Finn vill ha mindre politik, men gärna många kryss.

Ska jag då säga något om mitt eget parti, grodor får gärna andra stå för, men jag tycker beslutet om fri slutenvård för studenter som socialdemokraterna i landstinget initierat är riktigt bra. Och det tycker studenterna med.

Fyra små rätter

Det går trögt på bloggfronten, får erkännas. Helt uppenbart eller hur? En olycklig kombination av hyfsad arbetsmoral (inget bloggande på arbetstid) och usel internetuppkoppling i hemmet. Men nu har jag införskaffat en ny fin blå nätverkskabel, så kanske, kanske...

Hursomhelst. Jag har blivit oväntat men smickrande bloggutmanad av Joel, fyra små rätter. Och listor, ja det har en oemotståndlig charm, så här kommer mina svar:

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
Parkarbetare
Säljare Systembolaget
Studiesocial tjänsteman
Projektsekretare

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Kill Bill
Sagan om ringen
Tomten är far till alla barnen
Star Wars (de gamla, utmärkta "jag-kan-inte-sova-filmer")

Fyra städer jag bott i:
Eskilstuna
Flen
Linköping
Stureby (ligger i Enskede, kanske??)

Fyra TV-serier jag gärna ser:
Hm, spontan TV-bojkott sedan några månader tillbaka, det får bli några gamla godingar:
Buffy
Sex and the city
Jävla Kajsa
Vita huset

Fyra ställen jag vill åka till:
London
New York
Djungeln (till tigrarna)
Öken

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
www.sjukvard.nu
www.lio.se
www.corren.se
www.sap.se haha, nä jag bara skojade..

Fyra favoriträtter:
Sushi
Havskräftor
Kåldolmar
Linssoppa med lamm

Fyra ställen där jag trivs:
Hemma i sängen
Stugan (i Ulebergshamn)
Under ett päronträd på Åbacka café, vid Stångån
I Trädgårdsföreningen (med filt och bok)

Fyra personer jag vill utmana att svara på enkäten:
Joakim
Mamma (skaffa mail!)
Kikki (börja blogga igen kanske?)
Helena ( ja, du Iacobaeus :-))


Och det här bloggandet tar usligt mycket tid...

Angående ordet neger

Jag hade häromsistens det tvivelaktiga nöjet att få diskutera lämpligheten i att använda ordet neger. Min ståndpunkt var att man ska undvika ordet då jag uppfattar det som nedsättande. Mina konversationskombattanter menade att ordet inte alls är nedsättande utan – så som jag uppfattade argumentationen – värdeneutralt. Då det inte helt oväntat är svårt att hålla en dylik konversation på en sansad nivå förblev ämnet tämligen outforskat så här kommer nu ett försök från min sida att försöka bringa klarhet, i alla fall för egen del.

Är ordet neger värdeneutralt eller nedsättande? Jag börjar i den ändan. I den SAOL som står i min bokhylla står att läsa om ordet ”ngt nedsättande”. När jag bläddrade i det nyaste exemplaret av SAOL stod istället ungefär ”kan uppfattas som nedsättande”. Det är en intressant språkförskjutning. Från att ”oomstritt” varit ”ngt nedsättande” har tolkningsutrymmet blivit betydligt mer tillåtande. Svenska akademin vill inte längre ta ställning, kanske är det så man ska tolka det hela. Men man ”vågar” ändå påpeka att det kan uppfattas som kränkande. Kanske ska man se det som en ökad medvetenhet hos den Svenska akademin om att språket och ordval spelar roll? Heureka!

Efter en googling kan jag konstatera att frågan faktiskt diskuteras av fler. Ett inlägg som jag själv tycker har särskild tyngd är Nyamko Sabunis (riksdagsledamot för folkpartiet) debattartikel i Aftonbladet för ett år sedan där hon reder ut begreppen om varför neger är ett nedsättande ord. Sabuni som själv är svart menar att neger inte ens när det begav sig var värdeneutralt, det var tvunget att för att rättfärdiga slaveriet betrakta de svarta som en underlägsen ras. Artikeln är klart läsvärd, du hittar den här. Sabuni menar att användandet av ordet idag kan liknas vid ”…att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det.” Jag håller med Sabuni i det.

Ordet betyder ”svart” och det är inte alls nedsättande är ett vanligt motargument. Det finns fler ord där ursprungsbetydelsen och det värdemässiga innehållet förändrats. Ordet ”idiot” till exempel. ”Idiot” kommer ursprungligen från grekiskan och betyder fritt översatt ”den som inte ägnar sig åt politik”. Idag använder vi inte ordet idiot på det sättet. Ibland används det nästan tvärtom, eller hur? En politiker är per definition enligt vissa idiot. Jag ska erkänna att jag kallar människor för idioter ibland, men inte i dess ursprungliga bemärkelse.

Det som ändå gör mig mest konfunderad är varifrån behovet kommer av att använda ordet neger. När kände du behov av det senast? Vid tilltalet till en svart person som du inte känner till namnet på ”Hörru negern!”? Jag skulle inte vilja använda det själv. Eller när man ska reda ut något likt jag kan fråga mina politiska kombattanter ”Marie, du som är moderat, kan du förklara för mig…?”. Det skulle alltså bli ”Kalle, du som är neger, kan du förklara för mig…?”. Vad skulle jag vilja reda ut? När är samlingsbeteckningen neger användbart i den dagliga konversationen? Och skulle man – ärligt talat – känna sig bekväm i tilltalet? Det är ju dessutom inte en liten tydligt avgränsad grupp människor vi talar om utan den från Central- och Sydafrika härstammande grupp som har ett visst utseende. Och det är ju det enda åtminstone jag med säkerhet kan säga att de har gemensamt. Sitt utseende, och det faktum att utvandrade européer (främst, men även svenskar, läs Sabunis artikel) på rasistiska grunder tog dessa människor till fånga och bedrev slavhandel och utnyttjade dem som slavar.

De tillfällen jag kan tänka mig handlar om frågor i stilen ”Du som är neger, vad tycker du om ordet neger?”. En öppen fråga där man kan tänka sig, av hänsyn eftersom frågan i sig stipulerar en undran över hur det egentligen förhåller sig – att man istället använder ordet svart. Jag har svårt att se att hur man annars kan använda ordet om en så disparat samling folkslag, om så många människor som det handlar om. Ett ganska oanvändbart ord, med andra. Förutom när ordets betydelse och värdemässiga innehåll diskuteras förstås.

För mig är det ingen uppoffring att inte använda mig av ordet neger. Jag känner sällan, nästan aldrig behov av det, förutom i sammanhang som dessa. Då menar jag att negerbollsdiskussionen är på ganska låg och ointressant nivå. Jag ser det istället som ett ställningstagande att inte kalla vare sig enskilda individer eller grupper av människor för neger. Och jag tycker det är ett bra sätt att markera en anitrasistisk ställning på.

Jag har visst någon slags paus från internet. Men jag kommer säkert hitta tillbaka någon gång, men inte de närmsta veckorna...

När det går för långt

Det har faktiskt inte någon som helst relevans för hur det svenska herrfotbollslandslaget spelade mot ett topplag 1928 för hur man kan kommer att spela mot topplag i herrfotbolls-VM i år. Det finns inga samband. Fotboll är en sport - kalenderbitare får ägna sig åt trainspotting - eller nåt.

Blä.

Här händer det inte så mycket just nu...

...men du har säkert bättre saker för dig än att läsa min blogg. Som att lyssna på Neil Youngs nya skiva Living with war till exempel.

Guldkorn i vardagen

Öppnar kylskåpet. Det står mjölk där.

Jag har mjölk hemma?

Oöppnad, bäst-före-datum har inte gått ut.

*Lycklig*

- Och jag blir vuxen vilken dag som helst nu. Snart.

Tack Arla för den fina bilden

Ett försök till försvar av kårobligatoriet

Min vän Kristin har triggat mig några gånger, nu är det dags! Jag håller nämligen inte med, jag tycker om kårobligatoriet. Det är inte ens ett nödvändigt ont (som en del brukar kunna argumentera) och jag tycker rent principiellt att vi både kan och bör behålla det.

Argumentationen hämtar jag lite omvänt från den tämligen konservative/liberale Michael Oakeshott, som menar att det finns två typer av mänskliga gemenskaper: enterprise association och civil association. Enterprise association är en gemenskap som har ett uttalat mål och syfte. Då det finns uttalade målsättningar så måste också medlemskapet i enterprise association vara frivilligt. I den andra typen av gemenskap är människor relaterade till varandra i termer av praxis, typ regler – normer för uppförande vid handlande. Viktigt är att gemenskapen civil association inte har uttalade mål och syften, utan man har bara dessa regler att följa. Det är ungefär så här man brukar argumentera, lite förenklat, när man är mot kårobligatoriet. Man hänvisar till föreningsfriheten, att man bara kan vara med i föreningar man själv valt att gå med i.

Det här är ju en intressant indelning – i teorin. I praktiken får den konsekvensen (menar jag) att man inte kan driva en aktiv välfärdspolitik i staten, t ex. Staten väljer man ju inte att gå med i (jo man kan förstås aktivt emigrera, men många föds ju mer eller mindre ofrivilligt i ett land och blir medborgare). Då kan man inte föra en instrumentell politik i statens namn som faktiskt syftar till något. Vi kan bara ha en gemenskap som ställer upp lagar för hur mänskligt interagerande får gå till – som danssteg, eller regler för ett sällskapsspel – som schack, för att nämna ett par exempel.

Samtidigt så finns det ju en lockelse och logik i Oakeshotts argumentation. Är man med i en sammanslutning som man inte kan välja att vara med i eller ej, så kanske den inte ska ha en uttalad åsikt eller ett uttalat mål. Lösningen heter mänskliga rättigheter, demokrati och partisystem. Vi ställer upp ett gäng rättigheter som alla medborgare har, vi har regelbundna demokratiska val där partier får ställa upp. Partierna får sedan bilda regering, föra sin politik… Ja, ni vet ju hur det går till. Och det är ju så det funkar i kåren också, med undantag för de mänskliga rättigheterna, men de har man ju i egenskap av svensk medborgare.

Jag ser ingen principiell skillnad. Jag ser inte problemet, blir det då också ett frihetsproblem att vara svensk medborgare? (En del menar ju iofs att vi lever i enpartistat, jag håller inte med.) Däremot ser jag en hel del fördelar i det arbete som kåren bedriver. Värnar studenternas rättigheter och intressen gentemot universitet och kommun. Driver på i att studenter ska få göra kursutvärderingar, att jämställdhet borde råda även på universitetet osv.

Jo – ett problem, jag kan tycka att kåren borde avskaffa det politiska programmet och införa ett mer normal-svenskt-demokratiskt system, där partier går till val på ett program får majoritet och regerar och ställs till svars. Men här finns en del praktiska invändningar som jag inte orkar ta upp nu.

Sedan är jag av den åsikten att det av praktiska skäl eventuellt skulle vara bra om man avskaffade kåren. Då kanske den skulle vitaliseras lite?? Men det är ju en helt annan diskussion.

Till sist, en tes som en vis miljöpartist spikat: Frihet är ett tillstånd, inte ett utrymme. Kan det bli vackrare?

I Edens Lustgård?

This garment is made with love in the garden of eden. We truly hope you will love wearing it like we loved making it.

Eve of Eden

Eller hur?

Så står det på tvättlappen i en tröja jag köpt på JC. Och det märkliga är att jag inte hittar någon märkning angående var den är tillverkad (förutom i Edens Lustgård, i vilket land den nu finns?). Slutsats: Svart humor är inget för JC?

Någon som kan förklara hur det här gick till?

Jag har inte själv bett om att få bli upplagd, men har förstås inget emot det heller. Jag gör ju inga anspråk på att vara direkt hemlig..

Och studiemoralen är på topp....

I en diskurs för sig...

Igår fick jag uppmaningen via flygblad att ”komma med i frihetskampen”. Det är nämligen så att:

Moder Svea blöder – Fosterlandet är i fara! Nu är det upp till dig om du vill att våra barn ska växa upp i ett tryggt svenskt Sverige eller i den mångkulturella helvetesstat som håller på att växa fram och förinta vårt folk och vårt land.

Detta menar Nationalsocialistisk front som igår intog Linköpings gator och torg för att propagera för att rädda kung och fosterland. Budskapet är allt annat än subtilt och jag undrar hur många som egentligen känner igen sig i retoriken?

Samtidigt så får vi andra aldrig vara tysta. När jag gick med i SSU så tyckte jag att anti-rasistiska teman var så tråkigt, vem kunde egentligen vara så korkad att den var rasist? Hur kan man mena att människor är mindre värda bara för att de har en annorlunda hudfärg, ett annorlunda ursprung än vad man själv har? Å ena sidan tycker jag att ingen väl kan vara så korkad att han eller hon går på propagandan från NS, men de som stod där och delade ut lapparna hade ju helt uppenbart tagit ställning för stollerierna.

Men det är svårt, faktiskt. Kvinnor är från venus och män från mars – fanns det en konstig bok som hette (nej, den landade aldrig i min bokhylla..), det känns som att NS och jag inte ens kommer från samma galax, det går inte att argumentera, våra utgångspunkter är så totalt olika. De är i krig med resten av samhället. Jag är resten av samhället. Det känns som att vi aldrig kommer att förstå varandra, nånsin. För när jag börjar förstå honom, så känns det som att det är något fundamentalt fel på mig. Och han kommer aldrig att vilja förstå mig.

Så vad gör man? Protesterar, men sen vet jag faktiskt inte.

Studieflykt

Kompisen frågade om man egentligen måste köpa digitalkamera, om det inte räcker med en mobiltelefon med kamera i? Jag som alltid förordar mer teknikprylar (japp, jag är helt förlorad i IT-diskursen, det är bara att erkänna) tyckte förstås att man ska ha både och, även om resultaten från min underbara K750i ibland kan tala för motsatsen:



/Anna, som "upptäckt" den underbara studieflykten Trädgårdsföreningen - två dagar i rad...

Nobrainer

This is a nobrainer – This is a moneymaker
This is what we all would like you to buy

This is a new breed – This is just what you need
This is what we all would like you to try
Yeah this is what we all would like you to try

This is not complicated
It´s just an easy way to make it right
This is not complicated
This is only what we had in mind
This is not complicated
And soon you will love to hate it
This is what we want you to buy
...

Och så vidare. Det känns som att jag är sist i världen att upptäcka The Soundtrack of Our Lives. Bättre sent än aldrig.

Klockrent om de nya moderaterna. Eller hur?

Bara på skoj?

Nog för att lönen kom för mindre än 24 timmar sedan men... hon måste skoja. För ynka 69 kronor (passa-på-pris!) får man följa Skugges mage som växer i takt med radhusodlarintresset. Tur att fru Skugge inte längre kallar sig för feminist, nu kommer hon att tjäna massor med pengar på sin blogg när hon inte drar på feministoket längre. Och feminismen kommer att vinna stora segrar när vi inte behöver dras med Skugge längre. Win-win. När jag blir stor och berömd ska jag också skaffa en blogg-shop, där människor kan följa mitt liv mot betalning. Vad rik jag kommer att bli. Eller kanske inte..

En helt vanlig söndag

Jag har noterat att det var ganska länge sedan jag delade med mig av mina geniala tankar i form av mer självständiga och djuplodande spekulationer om världens tillstånd. Man kan inte vara på topp jämnt antar jag ;). I genren övriga livsnödvändigheter finns det dock som alltid mycket att filosofera om:

Grannar – spännande företeelser. Att vara människa har det tänkts högt och lågt om. Att vara granne är ett påtagligt uttryck för att vara människa. Vi måste samexistera, oavsett om vi gillar varandra eller inte. Vi måste lösa gemensamma problem tillsammans och utveckla en ”code of conduct”. Hemma hos mina föräldrar fungerar det sådär, en granne envisas med att sopa och skotta, trots att man enats om att det är tjänst man köper in utifrån gemensamt. Särskilt roligt blir det när grannen bestämmer sig för att bara sopa sin parkeringsplats ren från grus. Vad står det för? Kan man undra. För egen del samexisterar jag hyggligt med mina grannar. Grannen jämte mig spelar gitarr ibland, mycket trevligt. Jag skulle kunna citera den gamla Kjelle-dängan, vid något enstaka tillfälle om en okänd granne, di di di di ram da dam... Det är fantastiskt hur alla människors liv bara pågår. Jag tror mig dock ha funnit det ultimata beviset för att grannsämjan i mitt hus är god. Inga arga lappar i tvättstugan! Det ni.

Idag är det söndag. Då får man inte klippa naglarna, ”Söndagsklippta naglar – sorgefyllda dagar.” Det gäller att välja vilket skrock man ska tro på och i vilken utsträckning. Att fila till en trasig nagel måste ju vara OK, men gissa vem som stod i badrummet fem i tolv igår kväll och klippte naglarna? Minns ni brunnslocken? A stod för avbruten kärlek, V för vänskap osv. På vägen till badhuset i min gamla hemstad fanns ett lock med P på, P är ovanligt, P stod för pengar. Har inte hittat några P-lock här i stan. Det har nog han som bjöd sina kompisar på champagne för
3 000 kronor flaskan på en krog här i Linköping häromkvällen. Fler än en flaska, helgen före lön (eller heter det innan?). De finns på riktigt, även här i fjärde storstadsregionen. Så dant. Vidare får man inte lägga nycklarna på bordet och man får inte ge bort knivar i present ”Saxen klipper kniven skär, vänskapsbanden tvärt isär.” Men man kan sälja knivar i samband med födelsedagar, examenshögtider och så vidare väldigt billigt. Och matsilver räknas ju inte till denna genre. Nu är det slut. Jag tar inte till mig mer skrock, utan lever livet med de levnadsregler jag har på det området.

Eftersom det är söndag idag borde dagen rimligtvis åtföljas av en måndag. Sedan några veckor tillbaka hör jag för tillfället till den lyckliga skara människor som har ett jobb att gå till. Helt fantastiskt! Måndag betyder alltså arbete. Då måste man ha kläder på sig. (Jo det gäller väl även för andra sammanhang). För alla oss som har svårt att bestämma oss för hur dagens outfit ska se ut rekommenderas den här bloggen. Så att man kan vara trendkänslig istället för trendängslig.

Det här kan fortsätta hur länge som helst… Några avslutande visdomsord: Se Capote, Philip Seymour Hoffman regerar. Se allt med honom. För övrigt anser jag att whisky och jazz är en svårslagen kombination.

Dejt i helgen?

Till dig som har en het dejt i helgen rekommenderas Katrine Kielos blogginlägg Hur man hanterar en man som inte är feminist (om man måste) . Kommer han (borde funka lika bra på 'hon') dragandes med de lama ursäkterna, dumpa och se en film istället. Förslagsvis Kill Bill.

/Anna som är helt lyrisk över och smått förälskad i den senaste teknikinvesteringen - en kombinerad stereo/DVD-spelare.

Guess what?

Och vad kan det här vara för reklam? Hårborttagningsmedel, solglasögon eller brun-utan-sol kanske?

Fel, fel, fel!

Skor såklart.

Bostonterrier heter det ju...

Otippat

Jag vet... Självtest på internet, föga nyhetsvärde, låg prettofaktor - men, men... Dessutom har jag aldrig haft någon egentlig önskan efter hund, hävdar bestämt att jag är en kattmänniska, fast på sista tiden då jag tänkt att en liten boxterrier skulle vara lite najs. Så när kulturbloggen tipsar om Go´kvälls test Vilken hund är du? så måste man ju bara. (I mitt verkliga liv så finns det ju förstås inte på vykort att jag skulle bli med hund, det lilla steget att skaffa katt känns smått omöjligt..)

Lite överraskande(?) så blev jag en grand danois! (Men visst är det en ganska cool hund?) Beskrivningen av GD(!) är ju som bättre formulerad kontaktannons, även om jag inte på mina blygsamma 166 centimetrar känner mig fullt så stor:

Grand danois är en stor, hög, uthållig och kraftig hund. Den är intelligent och mjuk, men också modig. En grand danios är vänlig, kärleksfull och trogen mot sin familj - i synnerhet mot barn. Grand Danois har ett stort behov av kroppskontakt med sin ägare och kan sitta i timtal i med huvudet i knät för att bli klappad. Dagens grand danois är en okomplicerad hund som inte har specifika aktivitetsbehov som måste tillfredsställas. Den behöver inte valla, jaga eller träna avancerad dressyr för att leva harmoniskt. Den behöver dock god omvårdnad, sällskap och promenader. Grand danois är vänlig till sin natur, den vill ha kroppskontakt och kan ligga länge länge med huvudet i matte eller husses knä och låta sig bli klappad. Grand danois älskar att ligga i sängen gotta sig och tror gärna att den är en knähund.

Jenny Ständig har tagit bilden som

kommer från svt:s hemsida

Kommentarer överflödiga..

Säga vad man vill om var god partimedlems husorgan, rubriksättarna har humor ialla fall..