Könet sitter i hjärnan

Ser att biologisten Annica Dahlström fortfarande är aktiv och har skrivit en bok där vi återigen ska förpassa oss till grottstadiet. Kvinnor är bäst på att passa de små barnen och på att städa menar Dahlström. Sedan hävdar hon visserligen också att kvinnor är bättre ledare som ser hela individer och har en bättre verbal förmåga. Männen å sin sida är bäst på att hålla på med teknik och vapen, har tävlingsinstinkt, är mer våghalsiga och ser till att få saker och ting gjorda. (Går alltså helt i klinsch mot Margaret Thatcher som står för de bevingade orden ” vill du ha något sagt be en man, vill du ha något gjort be en kvinna” – typ).

Inte alltför sällan kommer de biologistiska argumenten upp när man diskuterar jämställdhet och feminist. Det handlar om att bejaka sin kvinnlighet, kvinnor är mer lämpade att…, man ska inte hindra naturen och så vidare. Ofta hamnar vi i lite underliga positioner där vi från feministernas håll då vill hävda att det inte alls finns några hormoner som styr/påverkar oss någon gång och att könet till hundra procent alltid är en social konstruktion. Tonläget blir högt och onyanserat från båda hållen.

Jag är själv varken biolog eller biologist men tycker det finns all anledning att förhålla sig lite avvaktande till Dahlströms forskning. Det är en sak att studera en hjärna och komma fram till att olika människor (till exempel människor av olika kön) har hjärnor som ser olika ut. Kopplingarna går lite annorlunda vilket jag föreställer mig kan påverka perceptionsförmåga och andra egenskaper och förmågor. Detta kan konstateras på ett abstrakt plan – ser man detaljer lättare än helheter till exempel. Men att från dessa abstrakta resonemang och resultat dra slutsatser om vad man bör ägna sig åt blir ju helt galet. Självklart måste kliniska resultat och kalla fakta alltid tolkas – fakta talar aldrig för sig själv sa en klok lärare en gång. Men i tolkningen ligger också ett stort mått av subjektivitet. Jag gör min tolkning och du din. Etiska och moraliska avvägningar om hur man till exempel ska ta hand om sina barn kan inte grunda sig i något så avskärmat och snävt som enbart biologisk forskning.

Bara för att kvinnor har bättre förmåga att se helheter (om det nu är så) betyder ju inte det heller att män saknar den förmågan. Och detta föreställer jag mig dessutom handlar om kvinnor och män generellt – kanske är variationen människor emellan större i största allmänhet än mellan könen, vad vet jag? Vi kan träna upp olika förmågor, alla kvinnor ÄR INTE heller bra föräldrar bara för att de råkar ha ett visst kön.

Vad betyder det att kvinnors (och mäns också väl) hormonnivåer fluktuerar och kanske beter sig alldeles särskilt speciellt under en graviditet eller amning? Att vi kan avvisa allt vad den kvinnan säger med att konstatera ”Ja ja, det är bara hormonerna som talar”. Visst påverkar säkert hormonerna till att man får lättare att betrakta saker ur ett annat perspektiv. Fel perspektiv? Säger vem? Kanske är då man får som lättast att faktiskt säga sitt hjärtas mening om företeelser och folk? Det är en sak att konstatera ett faktum, en helt annan sak att dra slutsatser om dess konsekvenser som ofta får en normativ karaktär.

Så fortsätt du gärna Dahlström, att beforska området mäns och kvinnors hjärnor. Ditt bidrag till vetenskapen i allmänhet fyller säkert en funktion, men som grund för etiska resonemang om hur man bör leva sina liv är den tämligen usel. Men jag bugar och niger för den djupt ironiska (oavsiktliga?) titeln – för visst sitter könen i hjärnan. Men det är kanske en mening vi tolkar olika - Dahlström och jag.

Jag tror att jag har pingat detta inlägg på intressant.se och kanske finns det andra som bloggar om: biologism, Annica Dahlström, feminism.