Den politiska styrningen måste bli bättre

Idag är jag med i Folkbladet under rubriken ”Arkivmissen i landstinget”. Nyheten kommer sig av att man i arbetet med att bygga om US låtit arkivfrågorna falla mellan stolarna. Detta kan tyckas lite bagatell-artat men när det rör sig om 4-5 hyllMIL får frågan lite andra proportioner. Inte minst då ett nytt arkiv måste vara i drift den 1 januari 2014 och man ännu inte vet var det ska vara beläget. Vad det kostar och hur realistisk tidplanen är vet vi inte heller. På samma möte fick vi också information om att kostnads- och tidplan för Finspång är oklar samt att ombyggnationen av Rättspsykiatriska kliniken i Vadstena nu måste bli en nybyggnad snarare än en ombyggnad. Trots tidigare fattade beslut om ombyggnad. Läget i Vadstena är också enligt uppgift akut samtidigt som kostnadsläget är oklart.

I landstinget brukar vi ”berömma oss” över att vi inte är nere djupt verktygslådan och gräver utan att vi håller oss på en övergripande nivå när vi styr politiskt. Jag är generellt anhängare av ett sådant förhållningssätt då det är viktigt att ge utrymme för den egna organisationen att arbeta på ett kreativt sätt enligt devisen ”frihet under ansvar”. "Vad" är det politiska ansvaret och "hur" organisationens. Ett sådant förhållningssätt kan dock aldrig innebära att man som politiker kan frånsäga sig det yttersta ansvaret. I slutändan blir vi politiker ansvariga för hur vi levererar hälso- och sjukvård och kollektivtrafik till östgötarna.

Det är olyckligt att inte Marie Morell (M) uttalar sig i Folkbladet kring detta, då hon som landstingsstyrelsens ordförande har ett särskilt ansvar. Vi vet att borgarna plus Vrinnevilistan vill höja skatten, men inte med hur mycket. Kanske hänger rentav den oklara slutsummeringen av skattehöjningen ihop med de oklara kostnaderna för våra fastighetsinvesteringar.

Ganska ofta räcker det med ja eller nej

Idag sammanträder landstingsfullmäktige. Den politiska ledningen har som man brukar säga "legat tungt" i media de senaste veckorna. En helomvändning i skattefrågan, en minnesanteckning som handlat om utförsäljning av vårdcentraler har hamnat hos medierna. Båda frågorna har orsakat diskussion.

Med anledning av rubriker i NT den 9 februari "Landstinget vill sälja ut fler vårdcentraler" ställde jag frågan till Marie Morell om så var fallet. Jag påtalade också att det i det här fallet blivit olyckligt att svaren i media är så otydliga att det är svårt att veta vad den politiska ledningen vill och avser. Även denna gång blev svaret mångordigt och otydligt till en början, vilket är konstigt eftersom frågan i grunden är väldigt enkel. Man behöver inte trassla in sig i språkliga resonemang kring hur "planer på" skiljer sig från "överväger" eller "funderar på" vilket var precis vad Marie har gjort. Ibland kräver frågor mer utvecklade resonemang, men förvånansvärt(?) ofta räcker det med ett enkelt "ja" eller "nej".

Marie Morell landade hursomhelst till slut i beskedet att den politiska ledningen beslutat sig för att inte sälja ut vårdcentraler. Jag tolkar svaret som att man har övervägt försäljning och avfärdat detta. Var man stod i denna fråga den 9 februari är fortfarande oklart.

Jag frågade aldrig vad som var sant av "Landstinget vill sälja ut fler vårdcentraler" eller Marie Morells "nej nej". Jag bad dock om ett rakt och enkelt svar. För mig hade det räckt med ja eller nej. Men det var visst ett omöjligt svar för Marie Morell.


- Posted using BlogPress from my iPad

Reinfeldt gör en Nuder

Idag gick statsminister Fredrik Reinfeldt ut i Dagens Nyheter med reflexionen om att vi kommer att behöva arbeta längre och att man kanske därför inte kan vara i samma yrke hela sitt liv. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En ny haschtag på twitter (#75år), ett facebook-evenemang som heter ”NEJ! Vi vägrar jobba till 75!”. Bara för att nämna sociala media.

Det blev lite samma ramaskri som när Pär Nuder myntade begreppet ”köttberget”.

Jag tycker Fredrik Reinfeldt har en del poänger med sitt resonerande. Vi behöver förmodligen arbeta längre av den enkla anledningen att vi lever allt längre. Det är ingen konstig slutsats att dra av en statsminister i Sverige. Därför är det också bra att LO inte avfärdar idéen rakt av.

Reinfeldt saknar dock en del saker i sina resonemang. Reinfeldt pekar på att en del människor som gjort vissa val i arbetslivet förmodligen måste byta yrkesinriktning på ålderns höst. Det blir lite av ett felslut. Inte för att det fel att byta yrkesbana, det tror jag kan berika. Men man behöver också ta diskussionen om arbetslivets villkor. Är det vettigt att vi i Sverige idag har yrken där vi sliter ut människor och de inte orkar? De blir förtidspensionerade, eller orkar inte jobba heltid? Det tycker inte jag. Det här är också en tydlig skiljelinje mellan socialdemokratisk och borgerlig jobbpolitik där S har tydligare ambitioner för innehåll och kvalitet i arbetslivet.

För min egen del har jag under mitt arbetsliv hittills inte sett det som troligt att jag kommer att gå i pension vid 65. Förmodligen inte 67 heller. Men hur arbetslivet 65+ ter sig har jag bara vaga begrepp om. Blir det heltid eller trappar jag ner? Lite längre semester kanske? Jag trivs på mitt jobb och det är på inget sätt fysiskt ansträngande eller slitigt så att arbete 65+ skulle te sig som ett hot. Jag vet att alla inte har det så. Jag vet att jag är lyckligt lottad, på många sätt.

Det är inte vettigt att såga Reinfeldt vid fotknölarna i denna fråga. Det finns mycket annat som förtjänar att sågas. Men kommer socialdemokraterna till makten igen kommer vi stå inför precis samma utmaningar kring välfärdens långsiktiga finansiering som Fredrik Reinfeldt. Och vi kan inte heller trolla med knäna.

Kejsaren är naken!

Ylva Johansson ägnade 2012 års första dag åt att blogga. Socialdemokraterna är i kris och partiledaren Håkan Juholt har ett stort ansvar kan man säga att kortversionen var. En ännu kortare version av detta: "Kejsaren är naken!"

Varför säger YJ detta? Varför, kan man fråga sig eftersom det helt uppenbart provocerar och folk irriterat går ut och säger att nu måste vi prata politik. Egentligen är det ju bara YJ själv som kan svara på detta. Det handlar inte om att hon saknar förtroende för partiledaren enligt henne själv.

Två möjliga förklaringar, aningens kort och förenklat.
Vi ska inte göra skillnad på folk och folk och vi ska inte glömma. Mona Sahlin fick ta stort ansvar och stor skuld för valförlusten 2010. Då ställdes krav på att ställa sin plats till förfogande. Detta kräver dock inte YJ, kan vara väl värt att notera.
2. "Damn you - normalfördelningskurvan". Det var en alternativ rubrik för detta inlägg. Någon måste säga det uppenbara ut högt. Det är en temperaturmätare, allt är inte frid och fröjd. Och återigen, vi kan inte skylla på någon annan. Vi kan inte längre gömma oss bakom Monas kjolar, som fö inte är särskilt långa.

Jag tror det råder en bred enighet internt i partiet att det är dags att prata politik. Det tror jag YJ tycker också. Däremot tror jag inte enigheten om varför S är i kris är lika bred. Så länge som folk vill stoppa huvudet i sanden och skylla på någon annan då kommer också annat folk då och då offentligt peka och ropa "Men titta då, kejsaren är ju faktiskt naken!"


- Posted using BlogPress from my iPad

Mellan gammalt och nytt

Anemoner - nyårsaftonens bordsdekorationer

Har tagit farväl till 2011 och välkomnat 2012. Årets första dag blev som så ofta en dag i stillhet - en lucka, som ett ingenmansland mellan gammalt och nytt. Igår när jag förberedde mig inför kvällens festligheter tänkte jag tillbaka på året som gått. Jag gjorde en lista. Året var händelserikt, det var lyckliga stunder och stunder i sorg. Stora händelser som blandas med trivialiteter. Ibland har det känts som att jorden snurrat alldeles för fort, för att mot slutet av året helt plötsligt göra nästan halt.

Känslan att det är som i boktiteln "Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat" poppar upp titt som tätt. Särskilt under hösten när jag känner att jag inte riktigt hunnit med människor i mitt liv som jag vill ägna uppmärksamhet och spendera tid tillsammans med. Under sommaren hade jag lyckan att få vara tillsammans med många av mina favoritpersoner. Till slut blev jag faktiskt trött på människor och de sista dagarna av semestern tillbringade jag för mig själv. Så det har inte direkt varit en jämn lunk - mer av en berg-och-dalbana.

Nu kommer ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar. Jag hoppas på mer balans samtidigt som nya utmaningar står inför dörren. Jag kommer t ex att byta inriktning i politiken och blir 2:e vice ordförande i Trafiknämnden. Jag borde dessutom lära mig segla i år.

En ständigt närvarande ambition är att bli mer närvarande här. Än så länge finns det hopp. Året är nytt och hittills helt oförstört.

Mellandagsläsning

Årets julklappstema hos familjen Larsson-Örnfeldt var böcker och åter böcker. Fick bland annat Erica Jongs klassisker "Rädd att flyga" som verkar mycket lovande men den har tillfälligtvis blivit utkonkurrerad av SCB-rapporten Åttapartivalet 2010. Den är hela 112 sidor lång så det är tveksamt om jag kommer att plöja igenom hela, men vill ändå göra några kommentarer så långt jag har hunnit läsa.

Den stora nyheten är alltså den nettoväljarströmmen var den mellan socialdemokraterna och moderaterna (ca 100 000 väljare). Minst lika mycket uppmärksamhet förtjänar 2:a placeringen - gruppen ickeröstare som gick till moderaterna (ca 96 000). Det är alltså möjligt att soffan är en socialdemokraternas största fiende, men vi vinner dem inte per automatik bara de går och röstar.

Väljarna tyckte att valet 2010 var en positiv upplevelse såtillvida att "partikäbblet" nådde historiskt låga nivåer, andelen som uppfattade valrörelsen som svårbegriplig var relativt låg både år 2010 och 2006. Var tredje väljare tyckte valrörelsen var intressant och spännande (även detta en jämförelsevis hög siffra). Hela 84% ansåg att det spelade stor roll vem som vinner eller förlorar. Närmare hälften (48%) tyckte att det mycket stora eller ganska stora skillnader mellan de politiska partierna vilket är den högsta skattning som uppmätts.

Socialdemokraterna fick genomgående höga siffror när det gäller väljarnas exponering för kampanjverksamhet (M bräcker S enbart på en metod - besökt partis hemsida - här får S 8% och M 9%).

Även medias roll kommenteras - och här tar man till Kent Asps studier av tio valrörelser från 1979 och framåt som gett upphov till "tre empiriska generaliseringar":

1. något parti gynnas eller missgynnas alltid av bilden media ger under valrörelsen.
2. mediernas negativa eller positiva bilder har ett klart samband med valresultatet.
3. mediernas gynnande/missgynnande är inte orimligt utifrån hur samspel mellan publik, partier och verklighet utvecklas inför en valrörelse - "Förenklat kan man säga att partier som drabbas av medialt oflyt under en valrörelse i i någon mån har sig själv att skylla."

Tidigt i rapporten slås det fast att "Kampen om regeringsmakten avgörs i de numerärt större medelinkomstgrupperna och i den växande gruppen högutbildade tjänstemän i storstäderna som har en fast förankring på arbetsmarknaden." Lite mindre torrt uttrycker sig Jan Nygren i Dagens Industri innan jul:

"Misstänksamheten mot Socialdemokraterna har blivit stor inom medelklassen som en följd av debatten om fastighetsskatten och förmögenhetsskatten."

”Det här är människor som tycker att rättvisa är viktigt, vill ha vettiga villkor för de sjuka och arbetslösa och anser att en bra äldreomsorg ska prioriteras. Men man vill inte bara betraktas som ett föremål för ­beskattning.”

Lite längre ner i samma artikel säger Ardalan Shekarabi klokt att socialdemokraterna är i behov av en ny samhällsanalys och att den kris S nu befinner sig i inte kan avhjälpas genom att blicka inåt. Vi behöver knyta forskare och experter till oss för att forma en politik som är effektiv och bygger på kunskap menar Shekarabi.

Det finns hopp. 2011 var i mångt och mycket ett förlorat år för socialdemokraterna. Men ur kris kan utveckling komma. I Åttapartivalet 2010 finns kalla fakta som pekar mot att S inte kan skylla sina valresultat på andra. Informerade och intresserade väljare gick till valurnorna. Än finns mycket ogjort i arbetet med en ny samhällsanalys där Socialdemokratin och forskarsamhället möts.

Det är några dagar kvar av 2011. Jag ska läsa lite till av Åttapartivalet. Men sen är hög tid att lyfta blicken och ta sig an 2012. Jag är färdig med 2011.

Ett steg norrut

Några dramatiska tidningsartiklar och ett långt möte senare är så de östgötska partierna tillräckligt eniga för att blicka norrut. En konstellation med Sörmland, Örebro län och Västmanland var inte vårt förstahandsval - inte heller är det sörmlänningarnas förstaval.

Vad beslutet igår står för verkar det finnas lite olika tolkningar om - är det att syna korten eller ett första positivt steg framåt?

Jag tycker det är positivt att vi skaffar oss handlingsutrymme och om möjligt valalternativ. I det avseendet känns beslutet bra. Det som är mera oklart är konsekvenserna för hälso- och sjukvården och för universitetssjukhuset i en sådan region. I vårt förstahandsalternativ var denna fråga mycket tydligare belyst. Inte minst pga det faktum att vi ingår i samma sjukvårdsregion sedan lång tid tillbaka. Kanske kan vår arbetsmarknadsregion vidgas om vi förmår att förbättra pendlingsmöjligheterna och det är i så fall bara positivt.

Det enda vi med säkerhet vet att vi har gemensamt just nu är dock att vi alla vill till Stockholm. Och det känns ju inte tillräckligt när en självständig storregion med egen utvecklingskraft ska formas. Men jag hoppas på många intressanta diskussioner och analyser framöver.




- Posted using BlogPress from my iPhone