Trädgårdsföreningen 20 september

Säkert tecken

Mellanlandar i Linköping efter en härlig fjällvandring. Imorgon bär det av västerut. Idag har jag semesterladdat på riktigt. Förra helgen, flyttkaos, bröllopskaos och fjällkaos. Idag ignorerat hemmakaos och knallat ner på stan för den obligatoriska pocketshoppingen – det bästa semestertecknet som inte hunnits med förrän nu (och den rätta känslan har väl inte infunnit sig riktigt förrän nu heller).

Inför semestern finns alltid ambitionerna och förhoppningarna där om att läsa. Det blir aldrig så mycket som man tänkt sig och hoppas på, men man minns böckerna och somrarna. På ön Lokrum bland påfåglar och cikador utanför Dubrovnik läste jag John Irvings Tills jag finner dig, sommaren 2006 när jag egentligen inte läste något läste jag ändå Wittgenstein, förra sommaren lyssnade jag på Snabba cash och Aldrig fucka upp (Jens Lapidus) på mina morgonpromenader in till samhället samtidigt som jag tittade på ungdomarna som partajade dygnet runt under den så kallade Seglarveckan (en mycket speciell upplevelse).

Vad som faktiskt blir läst denna sommar återstår att se, Erlend Loe och Peter Englund ligger redan på nattygsbordet, den förra mera lättsmält än den senare men hoppas jag ska få inspirationen även till den numera ständige sekreteraren. Nyinshoppat för idag:

Allt av Martina Lowden. Har kallats för generationsroman och dom är jag ju lite svag för, men egentligen är jag mest bara nyfiken på den intellektuella unga kvinnan med de markanta ögonbrynen. Tilltalar väl mitt kulturego-wannabe. Fast 628 sidor känns ändå lite överdrivet. Den som läser får se.

Slam av Nick Hornby. En feel god-bok som borde funka i alla lägen.

Mitt första liv av Bodil Malmsten. Gillar Malmstens essäistiska funderingar om livet, nyfiken på om denna tillbakablickande bok kommer att få mig själv att fundera över min uppväxt och varför det blev som det blev.

Och slutligen Jonas Hassen Khemiris Invasion! En samling pjäser, noveller och texter. Gillade som så många andra de språkliga innovationerna i Ett öga rött och har dessutom positiva associationer till Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans.

Så just nu känns det som att sol eller regn kvittar - jag har mina böcker.

Semestertider

Storulvån 2008

Haft semester i två dagar, men har inte riktigt märkt av det. Svämmar över med flyttkartonger, på söndag går lasset till Vasastaden för nytt bo - med balkong äntligen. Innan dess, bröllop. På måndag - då börjar semestern på riktigt, bilar upp till Norrland för femdagarsvandring mellan Nikkaluokta och Vakkotavare. Torkat grönsaker i ugnen hela veckan enkom för detta. Direkt på detta blir det västkusten med goda vänner - och kanske lite familj med? Hem några dagar (packa upp flyttlådor kan man tro). Toppar det hela med några dagar i Istanbul.

Så med detta vill jag meddela att förnodligen blir det ännu klenare uppdateringar här än vanligt - och önskar alla vänner en fin sommar!

Och på tal om språket och orden

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:

"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

Landstingspolitiker - mission impossible?

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

Och nu blir det reklamfilm!

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

Svart kaffe

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.