Bekännelseblogg

En extrem start på ett nytt år, och då tyvärr inte någon nyvaknad träningsiver (har givetvis köpt ett träningskort som jag använt en gång på två veckor, men är just nu förkyld så jag klarar mig liksom ändå).

Nej, det handlar om konsumtion. 30 dagar på ett nytt år har gått. Jag har köpt 10 skivor, ett snitt på en skiva var tredje dag. Varav två skivor är dubbel-CD. Jag förstår nu var mina pengar tog vägen.

För de som undrar, det blev följande inköp (snabba omdömen inom parentes):

Anna Ternheim Separation Road, limited edition 2CD (Ja, lite marigt är det förstås, man ska definitivt välja AT:s 2CD där en så kallad naked version är med. Nights in Goodville mycket träffsäkert. Tro den kommer att växa med lyssnandet (inköptes i lördags))
Doktor Kosmos Ett enkelt svar: (Har jag nog kommenterat tidigare, underfundiga och ibland provocerande texter. Lika kompromisslösa som titeln antyder och inte direkt njutningsfullt att lyssna på, men men - när revolutionen kommer i form av tusen dunsar på hallmattan (fönsterkuverten) då ni!!)
Frida Hyvönen PUDEL (hm, den här får jag nog lyssna några vändor till på, inte sådär jätte lättillgänglig. Hennes debut – Until death comes är däremot helt strålande med flera guldkorn, köp den!)
Morrissey Bona Drag (Nej inte än. Låter ungefär som omslaget ser ut. Känns mycket 80-tal från sin lite sämre sida, men den kanske växer..)
Morrissey Live at Earls Court Christmas 2004 (Den här är däremot helt underbar. Jag vill också kunna skriva texter som “driving in your car… and if a double-decker bus crashes into us, to die by your side such a heavenly way to die, and if a ten ton truck kills the both of us, the pleasure and the privilige is mine” Underbar artikulation, svämmar över känslor utan att bli smetigt, Morrissey kommer undan med all sin självömkan och dramatiska utspel för vem kan neka till “you have never been in love, until you´ve seen the stars reflected in the reservoar”)
Neil Young Harvest Moon (erkänner att jag är sucker för gubbrock och då framförallt Neil Young. Detta är ett av hans stillsamma album i stil med den tidigare Harvest och senare Prairie wind. I mitt tycke en av hans bästa, man bara smälter och vill befinna sig på en amerikansk sylta med countrymusik, hooka upp med en cowboy-wanna be i överdimensionerade polisonger och rutig flanellskjorta när man hör Harvest moon (låten alltså), sen har han också live-skivor som är helt underbara)
Neil Young After the Gold Rush (En tidigare Young, inte lika förtjust än så länge, men det kanske kommer.)
The Smiths The very best of… (Måste ju ta reda på varifrån Morrissey kom ifrån. Återigen så sköna texter som träffar mitt i prick ”I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I´m miserable now” – hm, men man kanske måste höra det för att förstå… Paul Lester skriver väldigt underhållande och träffsäkert om gruppen som gör att man direkt får en känsla för vad det handlar om)
The Shins Oh Inverted World (har bara lyssnat en gång, den kom med posten igår…)
The Shins Chutes too Narrow (verkar bättre än föregående, men har som sagt inte riktigt hunnit ännu. Detta är alltså ett av Zach Brafs favvoband (han i Scrubs), ett starkt argument för att lyssna lite extra noga tycker jag).
And that´s it.

Och det här inlägget är inte pingat på intressant…

Könet sitter i hjärnan

Ser att biologisten Annica Dahlström fortfarande är aktiv och har skrivit en bok där vi återigen ska förpassa oss till grottstadiet. Kvinnor är bäst på att passa de små barnen och på att städa menar Dahlström. Sedan hävdar hon visserligen också att kvinnor är bättre ledare som ser hela individer och har en bättre verbal förmåga. Männen å sin sida är bäst på att hålla på med teknik och vapen, har tävlingsinstinkt, är mer våghalsiga och ser till att få saker och ting gjorda. (Går alltså helt i klinsch mot Margaret Thatcher som står för de bevingade orden ” vill du ha något sagt be en man, vill du ha något gjort be en kvinna” – typ).

Inte alltför sällan kommer de biologistiska argumenten upp när man diskuterar jämställdhet och feminist. Det handlar om att bejaka sin kvinnlighet, kvinnor är mer lämpade att…, man ska inte hindra naturen och så vidare. Ofta hamnar vi i lite underliga positioner där vi från feministernas håll då vill hävda att det inte alls finns några hormoner som styr/påverkar oss någon gång och att könet till hundra procent alltid är en social konstruktion. Tonläget blir högt och onyanserat från båda hållen.

Jag är själv varken biolog eller biologist men tycker det finns all anledning att förhålla sig lite avvaktande till Dahlströms forskning. Det är en sak att studera en hjärna och komma fram till att olika människor (till exempel människor av olika kön) har hjärnor som ser olika ut. Kopplingarna går lite annorlunda vilket jag föreställer mig kan påverka perceptionsförmåga och andra egenskaper och förmågor. Detta kan konstateras på ett abstrakt plan – ser man detaljer lättare än helheter till exempel. Men att från dessa abstrakta resonemang och resultat dra slutsatser om vad man bör ägna sig åt blir ju helt galet. Självklart måste kliniska resultat och kalla fakta alltid tolkas – fakta talar aldrig för sig själv sa en klok lärare en gång. Men i tolkningen ligger också ett stort mått av subjektivitet. Jag gör min tolkning och du din. Etiska och moraliska avvägningar om hur man till exempel ska ta hand om sina barn kan inte grunda sig i något så avskärmat och snävt som enbart biologisk forskning.

Bara för att kvinnor har bättre förmåga att se helheter (om det nu är så) betyder ju inte det heller att män saknar den förmågan. Och detta föreställer jag mig dessutom handlar om kvinnor och män generellt – kanske är variationen människor emellan större i största allmänhet än mellan könen, vad vet jag? Vi kan träna upp olika förmågor, alla kvinnor ÄR INTE heller bra föräldrar bara för att de råkar ha ett visst kön.

Vad betyder det att kvinnors (och mäns också väl) hormonnivåer fluktuerar och kanske beter sig alldeles särskilt speciellt under en graviditet eller amning? Att vi kan avvisa allt vad den kvinnan säger med att konstatera ”Ja ja, det är bara hormonerna som talar”. Visst påverkar säkert hormonerna till att man får lättare att betrakta saker ur ett annat perspektiv. Fel perspektiv? Säger vem? Kanske är då man får som lättast att faktiskt säga sitt hjärtas mening om företeelser och folk? Det är en sak att konstatera ett faktum, en helt annan sak att dra slutsatser om dess konsekvenser som ofta får en normativ karaktär.

Så fortsätt du gärna Dahlström, att beforska området mäns och kvinnors hjärnor. Ditt bidrag till vetenskapen i allmänhet fyller säkert en funktion, men som grund för etiska resonemang om hur man bör leva sina liv är den tämligen usel. Men jag bugar och niger för den djupt ironiska (oavsiktliga?) titeln – för visst sitter könen i hjärnan. Men det är kanske en mening vi tolkar olika - Dahlström och jag.

Jag tror att jag har pingat detta inlägg på intressant.se och kanske finns det andra som bloggar om: biologism, Annica Dahlström, feminism.

I kölvattnet av de som gick efter och pekade…

Eftervalanalyserna har haglat tätt i min brevlåda, både Tvärdrag och Libertas har valanalys som tema. Ett tåg man självklart måste hoppa på innan det är för sent…

Så, några blickar bakåt och åt sidan som syftar framåt.

Många har varit inne på ett föråldrat och auktoritärt ledarskap. Ja, det ligger nog något i det, att när ett parti är i regeringsställning och ska fatta många beslut med ett visst tempo så blir det svårt att hantera de interndemokratiska processerna på ett tillfredsställande sätt. Med en rapp partipiska där lojalitet belönas, och tvärtom har vi med viss framgång genom åren fört vår politik. Jag tror vi behöver något annat de här fyra åren. Många har önskat just ”något annat” i de favorittippade Wallström och Jämtin som nya partiledare. Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.. Men visst, jag är medskyldig till haussen.

Ibland blir resonemangen också lite bakvända. Vilken politik borde vi ha fört fram för att väljarna skulle röstat på oss? Vilken politik är det vi står för? Jag tycker vi borde börja i den änden innan vi går vilse i taktiserandet. Nu finns det säkert de som tycker att det är en alltför vilsen fråga att ställa, men jag tar risken. Ibland vågar vi inte erkänna att politiken inte kan lösa alla problem, samtidigt är det aldrig några fel på våra system. Till slut blir det en svår ekvation, för om politiken kan lösa alla problem då kan det ju inte finnas några problem i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Det är kanske dags att börja diskutera flexicurity ialla fall? Håller vår politik i opposition, eller är vi för fast knutna vid de institutioner vi byggt upp?

Jag ska ägna de fyra år som står inför dörren åt hälso- och sjukvårdspolitik och regionalpolitik. Hälso- och sjukvårdspolitik, så tacksamt och lättbegripligt när det handlar om solidaritet. Ibland måste man stå tillbaka för att de med större behov ska få vård före. Regionalpolitik – tvärtom. Tillväxt, Ostlänkar, PPP, konkurrens, vi måste med på tåget innan det går… Solidaritet, miljö och jämställdhet kommer med som pliktskyldigast men väger lätt i dessa sammanhang. För nu måste vi ägna oss åt viktiga saker… Som östgöte wannabe måste man ju alltid skryta lite, men jag tycker faktiskt att ansatsen till storytelling i det Regionpolitiska programmet var ett riktigt steg att ta. Vi måste våga försöka måla en begriplig bild om hur vi föreställer oss morgondagens samhälle. Och det får inte vara snabbtåg och sönderstressade människor. För vi måste kunna förena frågor om tillväxt och utveckling med visionen om det goda livet.

Och för övrigt anser jag naturligtvis att Ostlänken bör byggas snarast.