08 januari 2007

I kölvattnet av de som gick efter och pekade…

Eftervalanalyserna har haglat tätt i min brevlåda, både Tvärdrag och Libertas har valanalys som tema. Ett tåg man självklart måste hoppa på innan det är för sent…

Så, några blickar bakåt och åt sidan som syftar framåt.

Många har varit inne på ett föråldrat och auktoritärt ledarskap. Ja, det ligger nog något i det, att när ett parti är i regeringsställning och ska fatta många beslut med ett visst tempo så blir det svårt att hantera de interndemokratiska processerna på ett tillfredsställande sätt. Med en rapp partipiska där lojalitet belönas, och tvärtom har vi med viss framgång genom åren fört vår politik. Jag tror vi behöver något annat de här fyra åren. Många har önskat just ”något annat” i de favorittippade Wallström och Jämtin som nya partiledare. Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.. Men visst, jag är medskyldig till haussen.

Ibland blir resonemangen också lite bakvända. Vilken politik borde vi ha fört fram för att väljarna skulle röstat på oss? Vilken politik är det vi står för? Jag tycker vi borde börja i den änden innan vi går vilse i taktiserandet. Nu finns det säkert de som tycker att det är en alltför vilsen fråga att ställa, men jag tar risken. Ibland vågar vi inte erkänna att politiken inte kan lösa alla problem, samtidigt är det aldrig några fel på våra system. Till slut blir det en svår ekvation, för om politiken kan lösa alla problem då kan det ju inte finnas några problem i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Det är kanske dags att börja diskutera flexicurity ialla fall? Håller vår politik i opposition, eller är vi för fast knutna vid de institutioner vi byggt upp?

Jag ska ägna de fyra år som står inför dörren åt hälso- och sjukvårdspolitik och regionalpolitik. Hälso- och sjukvårdspolitik, så tacksamt och lättbegripligt när det handlar om solidaritet. Ibland måste man stå tillbaka för att de med större behov ska få vård före. Regionalpolitik – tvärtom. Tillväxt, Ostlänkar, PPP, konkurrens, vi måste med på tåget innan det går… Solidaritet, miljö och jämställdhet kommer med som pliktskyldigast men väger lätt i dessa sammanhang. För nu måste vi ägna oss åt viktiga saker… Som östgöte wannabe måste man ju alltid skryta lite, men jag tycker faktiskt att ansatsen till storytelling i det Regionpolitiska programmet var ett riktigt steg att ta. Vi måste våga försöka måla en begriplig bild om hur vi föreställer oss morgondagens samhälle. Och det får inte vara snabbtåg och sönderstressade människor. För vi måste kunna förena frågor om tillväxt och utveckling med visionen om det goda livet.

Och för övrigt anser jag naturligtvis att Ostlänken bör byggas snarast.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vilket sammanträffande, att du nämner flexecurity i ett blogginlägg samma dag som jag skrivit en artikel där jag öppnar upp för just detta. Jakob och Emil himlade menande med ögonbrynen när jag berättade om att jag stod i begrepp att avskaffa arbetsrätten. Miljöpartist som jag är, minns vilket liv när vi petade lite i turordningsreglerna. Erik Laasko menar att detta inte är en helig ko, tänkte han måhända på dig? Jag tror nog i alla fall att den är lite smått halv sakral i alla fall den där kon.

Anna Larsson sa...

Hm, ja om mp ska gå ut förorda flexicurity så blir det nog en helig ko ialla fall. Jag får genast börja ta tillbaka... Börja diskutera tycker jag man borde göra, i första hand mellan fack och arbetsgivare kanske, om man nu skulle vara enig i åsikten att arbetsmarknaden inte fungerar något vidare värst idag.

Och Erik Laasko tänker nog inte på mig, jag varken känner honom eller är en tillräckligt väletablerad bloggare för att det skulle vara särskilt sannolikt.

Anonym sa...

Detta inlägg har inget med det du skrev i bloggen att göra, vilket iofs var bra. Morrar högt över att det finns så många inskränkta människor som inte ser att man är del av en struktur. Har diskuterat föräldraförsäkring med människor som minnsann VALT att mamma ska vara hemma hela tiden. man förlorar för mycket pengar om pappa är hemma ( för man kan inte tänka sig och gå ner lite i standad de fjuttiga månader det handlar om)
Vi kommer aldrig att kunna få ut ett jämt uttag av föräldraförsäkringen om människor ska välja själva.
Varför ser man inte som kvinna att det inte alls handlar om ett fritt val. att arbetsgivare räknar med att kvinnor är hemma längre och som därmed för sämre villkor.
att pensionen blir sämre och att barnen inte för samma realtion till pappan som till mamman ( om nu det är viktigt för dem)
dessutom blir så jävla sura när man ifrågasätter det "fria" valet
Kände bara att jag behövade skriva hos en någons om tycker ungefär lika som jag.
D

Kram

Anna Larsson sa...

Japp, del av en struktur som man definitivt kan förhålla sig till och i någon mån bryta sig ur. Alla kommentarer (nästan) är välkomna ;).

I diskussionen om barn och jämställdhet finns det ett par saker som jag tycker är jättekonstiga. Varför vill inte män vara hemma med sina barn, alternativt varför vill inte kvinnor att deras män ska få vara hemma med barnen? Lika mycket. Och varför tycker män att det är helt ok att deras kvinnliga partners ska ha en sämre löneutveckling, bara för att de (männen) inte tar det delade och jämlika ansvaret för hem och familj? Detta är ju knappast några val en ”fri” och ”rationell” människa skulle göra, eller hur?

Nej, jag tycker inte att det är ”jättekonstigt” egentligen. Det handlar förstås om strukturer, att välja en väg som säkert upplevs som mer ”naturlig” och ”mysig” för den enskilda föräldern (läs mamman) vid det enskilda tillfället men som i det långa loppet innebär att barnen fostras in i stereotypa könsroller där mamma ska vara hemma och pappa gör karriär. Könsroller som dessa barn sedan får ägna hela livet åt att brottas med och frigöra sig ifrån. Könsroller som straffar mamman i form av sämre löneutveckling – ett ofriare liv, där hon blir ojämlikhet sin partner.

Och papporna vad tycker de? Hur många mor- och farföräldrar har man inte läst om som vill kompensera förlorade småbarnsår i att engagera sig extra mycket i sina barnbarn? Är det ideal vi vill föra vidare?

En sak jag verkligen inte förstår är varför ditt inlägg helt plötsligt blev anonymt, var det för att jag gick över i det nya blogger kanske. Hm..

Fortsätter lite på samma spår i ett nytt inlägg, skulle vara spännande med kommentarer, känner att jag är ute på nya marker och rör mig..

Dags för en lunch snart kanske, nu på torsdag?