[UPPDATERAD] Det verkar som att Mona Sahlin står högst på listan just nu, rutinerad formtoppning skulle man kunna tycka. Mona stod inte på min topp-tre-lista men det finns ändå en sak som kanske kan vara en fördel. Frälsningsförväntningarna på Mona verkar lysa med sin frånvaro. Förväntningarna på nejtackarna kändes minst sagt skyhöga, som om en enda person skulle kunna omvandla ett helt parti, på ett sätt så man dessutom helst inte trampar på gamla strukturer och dess företrädares ömma tår. Mission impossble, det var kanske det både Margot Wallström och Carin Jämtin insåg.
Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.
Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar