11 december 2006

Nån annan

Var det idag det kom två definitiva och slutgiltiga nej från mina favoritkandidater? Ja det verkar som om varken Margot Wallström eller Carin Jämtin vill bli partiledare. Tråkigt. Jag tycker att det är väldigt positivt att valberedningen säger sig vilja ha en öppen process kring valet av ny partiledare. Men vad händer egentligen när de två mest populära kandidaterna säger nej? Hur troligt är det då att vi får den partiledare vi verkligen vill ha, finns det en stark tredjekandidat som många kan enas om? Eller öppnar det upp för ett spel, där den (eller kanske snarare de kringfigurer) som spelar spelet bäst vinner, snarare än den kandidat som de flesta medlemmarna vill ha?

Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.

Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.

En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Suck, du har snott mitt inlägg. Det känns fånigt att publicera ungefär samma sak på min blogg så jag får väl manifestera här att jag håller med. Så går det när jag inte har tillräckligt tempo i bloggandet.

Anonym sa...

Suck, du har snott mitt inlägg. Det känns fånigt att publicera ungefär samma sak på min blogg så jag får väl manifestera här att jag håller med. Så går det när jag inte har tillräckligt tempo i bloggandet.

Anna Larsson sa...

Hm, upptäckte att jag snodde Joels inlägg så här i efterhand, om det är någon tröst..

Anonym sa...

Diskussionen om valet av en ny partiledare påminner inte så litet om processen med att välja en efterträdare till Winston Churchill, Anthony Eden och Harald Macmillan inom det brittiska konservativa partiet under 50 och 60 talen.
Det fanns mycket meriterade kandidater som Rab Butler och Ian MacLeod som den dåvarande valberedningen gick förbi inte mindre än tre gånger. Valprocesserna styrdes av en "Magic Circle" som bestod av gamla tungviktare inom det Konservativa partiet. Vem som tillhörde denna cirkel var svårt att identifiera men deras inflytande var stort. Något liknande verkar råda när det gäller Socialdemokraterna idag. Visst får vanliga medlemmar skicka in förslag men det finns en utbredd uppfattning om att en grupp bestående av "tungviktare" kommer att bestämma valet. Ibland talar "insiders" om ordföranden i "tunga" partidistrikt och några "tunga ombudsmän" som medlemmar av denna "magiska cirkel", ibland är det LO ordföranden och andra som nämns som "tungviktare". Denna bild av en "magisk cirkel" (hämtad från magikernas egen skråstyrelse i England)förstärks av debattörer som Lotta Gröning-Aftonbladet som målar upp processen som en konspiration mot medlemmarna iscensatt av en grå skara partikardinaler som hon inte namnger.
Klart är det att ett parti med en "track record" som Socialdemokraterna har mycket erfarna fd politiker med värdefulla synpunkter om hur partiet kan både hämta sig från ett historiskt svårt nederlag och förnya dess politik. Traditioner och erfarenheter har ett värde särskilt för oss som inte upplevde Holmberg fiaskot inom dåvarande Högerpartiet på 60 talet. Och mycket talar för att Reinfeldts omläggning av moderatpolitik har vissa drag som påminner om Holmberg, något som få "experter" verkar vara intresserade av att undersöka. Det finns en Kennedy-Kohl-Blair faktor i svensk politik som de borgerliga partierna har lätt för att falla in i.
Men tillbaka till SAP. Det som jag har svårt för är tendensen att ge partiet en nästan metafysisk karaktär. Partiet,rörelsen "kallar" ungefär som när Gud "kallar" på någon som ska bli hans "tjänare"..en Paulus, en Augustinus eller en Moses. Oavsett partiets dignitet som en kraft för samhällsutveckling under ett århundrade är det trots allt en ganska mänsklig organisation vi talar om och ledaren kommer inte att vara " RÖRELSENS VIKARIE " här på jorden.
Språkbruket avslöjar en ritual som har mytologiska dimensioner och är det något vi behöver i ledningen så är det en person som inte är myternas fånge..en realpolitiker som kan leda partiet tillbaka till makten om fyra år.
SAP har ett bra urval av realpolitiker, pragmatiker som har kunnat frigöra sig från myter, genomföra ett program som har fått mycket intern kritik men som har undvikit att skapa massarbetslöshet och utberdd fattigdom.
Jag tycker att många i den tidigare socialdemokratiska regeringen bör ställa upp som kandidater...de har visat prov på ledaregenskaper...och säga "Jag står till förfogande på mina meriter". Eller har vi en samling fd ministrar som tvivlar på vad de har åstadkommit?
Göran Persson har lämnat partiet ett "dukat bord" av kompetenta ledare och det finns ingen anledning att uppleva situationen som krisartad. En sak är klar och en lättnad efter Persson..det blir varken Lotta Gröning-Aftonbladet eller Göran Greider som kommer på tal som partiledare.Kom bara inte med Lena Melin!!