Under mina första fyra år i landstingspolitiken har jag närmat mig detta, för mig, nya område hälso- och sjukvårdsfrågor från ett lite udda håll som ”forskningspolitiker”. Jag har varit ledamot av och vikarierande ordförande för landstingets Forskningsberedning. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm att blogga om dessa frågor – av flera skäl, men nu är det dags.
Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.
Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.
Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.
Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.
I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar