Idag har jag ägnat stora delar av dagen åt att läsa handlingar inför tisdagens sammanträde med landstingsstyrelsen. 415 sidor som bland annat behandlar frågor som treårsbudget, en helt ny organisering av primärvården (sk auktorisationssystem), upphandling av ortopedi- kirurgi-, anestesi- och operationsverksamhet på lasarettet i Motala, personalövertagande av Närsjukvården i Finspång, försäljning av Östgötahälsan AB. Detta ska vi hinna med mellan 8.30 – 15.00. Inte så glamoröst ville jag säga med det. Snarare svårt och komplicerat, kort om tid att diskutera ärendena, både på tisdag och vägen fram till besluten.
Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…
En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.
Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.
Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.
Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar