Så kom den. Den stora viktiga utredningen som befinner sig i politikens absoluta finrum – Ansvarskommitténs slutbetänkande. 431 viktiga sidor. OK, det var syrligt och ironiskt, det går inte att låta bli. Det är inte så att jag inte tycker att de här frågorna är viktiga. Det är viktigt hur vi organiserar oss, vi måste göra det på ett så smart sätt som möjligt så att inte organisationen blir ett hinder för politiken. Det säger sig själv att en länsindelning som är knappt 400 år gammal kan behöva ses över och revideras för att bättre möta dagens och morgondagens behov. Så visst är det dags.
Men när jag läser sammanfattningen till kommitténs betänkande så känner jag mig inte särskilt inspirerad alls. Trots att jag är politiker, byråkrat och statsvetare. Konstigt. Man får ju nästan skämmas. Jag måste kämpa hårt för översätta byråkrattexten till en angelägen begriplighet. Hur i hela friden kan detta angå mig? Texten befinner sig på milsvida avstånd från mig. Jag kommer inte att hinna läsa slutbetänkandet innan landstingsfullmäktige på onsdag då detta ska debatteras. Och jag tänker att det kanske är lika bra. Risken är ju stor att jag tar till mig språket i betänkandet och själv börjar rabbla obegripligheter. Det är svårt att hålla distans och självständighet gentemot en text som är svårbegriplig. Först måste den erövras, språkligt och innehållsmässigt, sedan kan den kritiska distansen uppstå.
Remissomgången ska avslutas i september i år. I mitt parti finns ambitionen att driva ett folkbildningsarbete i frågan, det ska diskuteras brett i partiet. En god ambition, men vi får vara lite hm - försiktiga tror jag. Tänka till en vända extra, hur kan de här frågorna bli begripliga och kännas angelägna för människor, inte bara byråkratnördar som älskar organisationsteori. För det är otroligt viktigt att vi organiserar våra gemensamma samhällsfunktioner på ett sätt så att politiken får handlingskraft och manöverutrymme och att ”dansa med en myndighet” kan bli en lite mer lättsam och angenäm upplevelse.
5 kommentarer:
Med tanke på det digra sidantalet är det konstigt att det enda som kommenteras i media är storregionerna. Även med mycket byråkratiskt språk borde det inte kräva så många meningar att säga.
Har du läst? Det som är intressant tycker väl jag främst är de frågor som handlar om hälso- och sjukvård (vi måste skapa bättre förutsättningar för utvecklingskraft, förnyelse och likvärdighet) och myndigheterna behöver få ett tydligare uppdrag att jobba på tvärsen. Men det är väl kanske vårt uppdrag som politiker att bättre och mer konkret prata om vilka möjligheter som nya storregioner ger. Debatten har förlamats lite av kartritningsfixeringen tror jag. Kanske ett taktiskt misstag att inte rita kartor tidigare för att inte ha en så alltigenom abstrakt och svårgripbar diskussion.
Jag tror inte det hade kommit något väl ut av tidigare kartritande. Men det var inte det jag skulle säga, utan att Annas inlägg dagens landstingsfullmäktigedebatt om regionfrågan var dagens bästa.
Åh, det värmer. "Hårt" ansatt som jag är, internt såväl som från det gröna hållet för min griniga inställning till texten i sig (jag har ju sagt att frågan i sig är JÄTTEVIKTIG, faktiskt). :)
Och det har väl varit klokt att inte rita kartor tidigare, antar jag men jag är dödligt trött på argumentation som går ut på att vi fortfarande inte ska rita kartor. Jag tror att det är dags att våga börja blanda form- och innehållsdiskussioner nu och komma fram till att vi kanske mycket väl befinner oss i samma arbetsmarknadsregion som sthlm/Mälardalen om några år - men det betyder inte att vi ska bilda region med dom.
När ska kartorna annars ritas, och av vem??
Jag tror att det var någon annan som från samma talarstol sa att det är nu vi ska börja rita kartor...
Vem? Tja, jag ritar lite varje dag om nu någon är intresserad. Är det en kartdebatt som önskas får väl någon som känner sig manad skriva första debattinlägget. Kanske något för en ledamot i landstingsstyrelsens regionalpolitiska beredning?
Skicka en kommentar