01 oktober 2006

Om de hushållsnära tjänsterna

Sverige får alldeles snart en ny regering, en borgerlig sådan och de kommer att införa subventioner på de så kallade hushållsnära tjänsterna. När förslaget lanserades första gången av Anne-Marie Pålsson, för en sisådär tio år sedan kom det hela snart att kallas pigavdrag. Underförstått något som man inte som god socialdemokrat kan vilja ha. Att arbeta med att städa i andra privatpersoners hem upplevdes som en tillbakagång till ett klassamhälle, där Linkunderbetalt tjänstefolk med usla arbetsvillkor stod med mössan i hand.

Det här är ståndpunkter som inte fått stå oemotsagda, läs t ex Martins inlägg om hans farmor som med stor yrkesstolthet och engagemang försvarat de så kallade pigjobben. Det finns firmor idag som säljer tjänsterna vitt, som också känner yrkesstolthet och genomför arbetet med stor professionalitet.

Jag tycker det är svårt. Jag är inte säker på att jag skulle känna mig bekväm i att ha en ”männska” som kom hem till mig regelbundet och dammsög och skurade mina 28 kvadratmetrar. Skurade toaletten, kanske tog hand om smutstvätten. Jag vet inte. Jag har svårt att döma någon som får tjänsterna utförda hos sig, så länge det är vitt, skatt och sociala avgifter betalas. Och sen är det också svårt att säga om det handlar om intimiteten i sig – att en för mig okänd kommer långt in i den privata sfären, eller om eventuellt obehag skulle bestå i att jag skulle känna att jag befann mig i någon slags överläge gentemot den städande personen.

Jag tycker alltså inte att jag kan döma människor som köper tjänsterna under schyssta villkor, det ska inte förbjudas, men att subventionera det hela är jag skeptisk till. Jag har svårt att se varför man sätter gränsen, eller särbehandlar de här jobben. Vad är det med de hushållsnära tjänsterna som är så speciellt att de ska särbehandlas? Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte betraktas som riktiga jobb. Jämför med plusjobben, jämför med au-pair. Tyckte människor i allmänhet att detta var riktiga jobb, då skulle man väl betala för det – på riktigt, precis som man betalar vitt när man klipper sig, får massage eller nåt annat. OK, en del människor tycker inte att det är viktigt att göra rätt för sig, betala skatt, men ändå.

Plusjobb eller subventionera hushållsnära tjänster, rent spontant tycker jag det är förvillande lika.

Men något måste göras. Jag tycker att det vore tusen gånger mer intressant om vi kunde höja blicken från att stirra oss blinda på tjänster som utförs just i hemmet och börja resonera om tjänstesektorn i stort. Jag tror det vore en fördel om vi började konsumera mera tjänster istället för varor. Sänk skatterna på tjänster för att på så sätt styra om konsumtionen mot mer tjänstekonsumtion – upplevelser, tjänster som ökar välbefinnandet, gör att vi vinner tid till sådant som är viktigt. Bättre för miljön. Men det är en större fråga än att subventionera ett avgränsat segment. Varför man hakat upp sig just på de hushållsnära tjänsterna kan man ju fråga sig. Jag antar att en anledning är den förmodande stora svarta marknaden och att det kanske är lätt att beräkna förlorade skatteintäkter. Det måste ju förstås tas med i beräkningarna, skulle vi förlora för mycket välfärd på uteblivna skatteintäkter? Men att som nu låsa upp sig vid de hushållsnära tjänsterna tycker jag är att börja i fel ände.

12 kommentarer:

Anonym sa...

1. Vilka tjänster vinner tid åt oss?
2. Vad gör vi med den tid som vi vinner?
3. Är det bra att vinna tid? Är en ökad specialisering alltid bra?
4. I djupare mening: Går det att vinna tid?
/MOMO

Anna Larsson sa...

Hade jag mer tid och gjorde mer medvetna och aktiva val i mitt liv skulle jag ägna mer tid åt politik och filosofi ;)

Jag tror att man kan dela tjänstesektorn i flera delar, där åtminstone två kategorier är vinna tid och typ upplevelser. Visst kan väl "vinna-tid"perspektivet kännas lite väl stressad storstadsmänniska, men det är väl å andra sidan svårt att ifrågasätta hur människor värderar livskvalitet. Ibland kan jag tycka att det är skönt med ett städavbrott eller några monotona timmar i tvättstugan. Men vi är ju olika.

Men kanske skulle vi bli lyckligare om vi konsumerade mer studiecirklar eller mer te på caféer i gott sällskap - för att vi har så mycket tid..

Anna Larsson sa...

Men du är väl för att vinna tid, dela på jobben och så. Eller hur var det?

Min stora poäng var nog egentligen andra konsumtionsmönster snarare än tidsvinnandet. Och om det verkligen går att vinna tid, vi får väl ta upp det som diskussionsämne, det var länge sedan jag läste Momo.. ;)

Kikki Liljeblad sa...

Kan nog förstå om stressade föräldrar ibland vill ha tid för varandra istället för att ägna helgen åt att städa och därför skulle utnyttja möjligheten att köpa en städtjänst.
Sedan har jag också funderingar varför städning ska ha en särställning skattemässigt gentemot andra tjänster vi kan köpa.

Anonym sa...

Det jag ville antyda med mina grågor var följande:
1. Om det primära är att vinna tid, så är det nog just de hushållsnära tjänsterna som kommer att göra just det.
2. Tja, vad vi kommer att göra är förstås individuellt, men min gissning är att de flesta kommer att jobba mer för att kompensera utgifterna för de hushållsnära tjänsterna. Jobb utesluter kontakt med sina barn, städning gör ju faktiskt inte det. Att städa är en möjlighet att pyssla om sitt hem tillsammans. Att se om sitt bo är förmodligen ett naturligt beteende som vi mår bra av.
3. Att vinna tid är att specialisera sig där målet är att alla alltid ska ägna sig bara åt det som maximera det totala ekonomiska utbytet. Så mycket som möjligt underställs lönearbetet. Så, nej jag är inte för att vinna tid. Jag tror på den allsidiga människan.
4. Det går inte att vinna tid och all tid är lika viktig, vare sig vi städar, jobbar eller dricker te på café.
/De grå herrarnas svurne fiende

Kikki Liljeblad sa...

Men Jocke. kan det i utrycket vinna tid också ligga att "frigöra tid" från en aktivitet typ städning eller något annat nödvändigt men som man tycker är trist och lägga den tid på något annat som man tycker är roligt exmeplvis bowling, fika eller tv-tittande?

kan inte säga att jag och Håkan mår bra av att städa ihop. Vi grälar mest om vem som stökar ner mest och städar minst.

Anonym sa...

Lösningen på problemet att man grälar om städning kan förstås vara att inte städa.
Gräl beror lika självklart på underliggande konflikter, som kanske mår bäst av att lösas upp snarare än att sopas under mattan. Den ensidiga människan i en friktionsfri värld tro jag inte på. Ty som sådan lär man aldrig känna vare sig själv eller andra. Jag vill dock understryka att jag talar i generella termer och utifrån vad som är rimligt för ett samhälle att subventionera. Vilka livsval du, håkan, eller jag själv gör är en annan femma.
Men att uppmuntra till mer jobb och mer tv-tittande(som sannolikt blir det reela utfallet) är inget som jag tror gagnar samhället.

Anonym sa...

Uppfriskande ärlighet från en socialdemokrat och feminist om hushållsnära tjänster. Partiets motstånd bottnar i en attityd som företrädare för det socialdemokratiska kvinnoförbundet förde fram i samband med lanseringen av Påhlssons förslag på ett seminarium i Visby. Och det är främst en fråga om attityd, inte värderingar eller intressen. Rent innehållsmässigt finns det ingen skillnad mellan hushållsnära tjänster och tjänsterna som utförs av anställda inom älderomsorgen, särskilt åt äldre som är sjuka och handikappade.
Den främsta skillnaden är att vi skattebetalna står för hela eller en stor del av kostnaden och att tjänsterna genomförs i offentlig regi. Med stigande pensioner och fler äldre kommer vi med stor säkerhet att ta ut en större avgift för dessa tjänster i framtiden. Skillnaden mellan att låta kommunen sätta avgiften själv och utföra tjänsten eller att kommunen anlitar et företag som utför tjänsten och som tar en marknadspris är en fråga om effektivitet i resursutnyttjande. Vi har de facto skattesubventionerade hushållstjänster inom den kommunala äldreomsorgen idag. Om det skulle uppstå en outnyttjad kapacitet inom denna tjänst vore det fel att sälja denna kapacitet på marknaden? Det gör man redan med andra kommunala verksamheter som utbildning, där överkapaciteten på Komvux säljs till den privata sektorn och det genom den värsta av alla marknadsmetoder nämligen prisdumpning. Socialdemokraterna har målat in sig i ett hörn i denna fråga och det är dags att bryta med attityder som uttrycks i fraser som " tvätta sina egna skitiga kalsonger" (sic)en attityd som är både vulgär och ovärdig en rörelse som gör anspråk på att främja rationell debatt. När Byggnads ordförande erkänner att subventionerade hushållsnäratjänster kan vara lika mycket värda som skattesubventionerade ROT tjänster kan vi socialdemokrater dra en lättnadens suck över att feminism tas på allvar inom vårt parti och att tjänstesektorn inte längre behandlas som en avart i en ekonomi som inte längre består av företag SKANSKA, NCC, Volvo, Saab och LKAB.

Anna Larsson sa...

Ja Jocke, det är förmodligen som du säger, att hushållsnära tjänster främst köps av människor som jobbar väldigt mycket och vill fortsätta kunna göra det utan att få dåligt samvete för att de i sitt tycke inte spenderar tillräckligt med tid med sina barn. Många av de köper dessa tjänster idag på en mer eller mindre svart marknad, det kan handla om allt från någon som kommer regelbundet och städar (utnyttjad invandrarkvinna) till barnpassning någon/några kvällar i veckan (grannflickan). I alla dessa fall verkar det finnas en klar ovilja köpa tjänsten till fullpris. (-OK när det gäller barnpassningen så tycker jag inte själv att det är så noga/intressant. Det är ju int så att det handlar om barnpassarens huvudsakliga försörjning som det gör när det gäller svart städhjälp.)

Jag tror nog precis som du att den överstressade tillvaron jag ser framför inte är så mycket livskvalitet, men frågan om det goda livet är i mångt och mycket inte en politisk angelägenhet. Jag inser att jag själv nog gjort ett tankefel i mitt inlägg i och med detta, jag tar mig friheten att byta åsikt på min blogg.. Frågan om de hushållsnära tjänsterna handlar alltså inte så mycket om tidsvinsterna för den som köper, däremot sshyssta arbetsvillkor för den som säljer. Och det är det inte idag. Sedan diskussionen som JAG tycker är mer intressant men som ingen nappar på - se på hela tjänstesektorn istället. Kanske kan frågan om de hushållsnära tjänsterna fungera som en ingång i den diskussionen, för jag tycker verkligen (för miljöns skull) att vi behöver styra om vår konsumtion. Och det blir däremot en politisk fråga.

Och som Patrick också påpekar, detta är bara en typ av "avart" på tjänstemarknaden idag. Också det en anledning till en bredare diskussion.

Anonym sa...

JAg måste säga jag inte riktigt hängde med i ditt senaste inlägg Anna! Menar du att bara för att det är dåliga arbetsvillkor inom den branch som tillhandahåller hushållsnära tjänster, så ska samhället gå in och subventionera den? Peronal inom t. ex restaurang jobbar ofta under dåliga arbetsvillkor(och ofta svart), är lösningen att subventionera restaurang besök?
Sedan din åsikt om att det goda livet inte ligger inom politikens ram. Jag håller med dig så länge det goda livet inte subventioneras av samhället. Med ditt sätt att resonera finns väldigt litet av argumentation kvar till att förhindra t. ex ett vårdnadsbidrag. Vilka synpunkter kan vi ha på det, det är väl bara att betala...?

Slutligen den debatt som vi undviker. En breddad syn på tjänstesektorn och de miljövinster ett ökat nyttjande av tjänster skulle kunna innebära. Komplcerat tycker jag och inbegriper sådant som konsumtionstid. Vissa tjänster frigör säkert tid för ökad konsumtion, men också innehållet i tjänsterna måste diskuteras. Det vore intressant om du skrev något ytterligare, kankse visionärt, om vilka tjänster som skulle kunna ge dessa miljövinster.

PS 1 Min mobil är på villovägar
PS 2 Har du tid med mig på typ torsdag

Anna Larsson sa...

Arbetsvillkoren är ju usla för alla människor som jobbar svart, ingen pension, ingen a-kassa, inga arbetsskadeförsäkringar. Det är ett problem som vi måste hantera på något sätt, tycker jag. Skillnaden mellan restaurangbranschen och hushållsnära tjänster är väl att den svarta marknaden för hushållsnära tjänster är betydligt ”svartare” medan restaurangbranschen är mera blandad. Som restaurangbesökare vet du inte om personalen jobbar svart, det vet du om den som står hemma och dammsuger.

Om frågan om mitt resonemang i konsekvensen leder till att man också måste vara för vårdnadsbidrag. Alltså, jag är ju i grunden mycket skeptiskt till subventionering av hushållsnära tjänster, att särbehandla just den tjänsten. Blir det en kostnad måste man ju också fråga sig. Idag är marknaden i princip helsvart, skulle jag tro. Att då göra den vit, med vad som reellt blir en lägre skattesats, det blir väl ingen kostnad, eller tänker jag fel? Vårdnadsbidrag, däremot, det kostar. Men jag kan hålla med dig om att den principiella gränsdragningsfrågan vad gäller ”det goda livet” kan bli knölig.

Det är ganska komplicerad fråga, detta. Läser man Magnus Ljungkvists blogg ser man att Maria Borelius bodde i ett hushåll som absolut kunnat betala vitt (tycker jag, och förmodligen många med mig), det verkar alltså inte vara en kostnadsfråga. Man kan ju fråga sig om det är en principfråga för dessa människor att betala svart för vissa tjänster? Eller handlar det om onda människor som gillar att utnyttja andras underläge? Jag tycker man hela tiden kommer tillbaka till att man förmodligen inte ser det som ett riktigt jobb. Att subventionera blir lite att bekräfta att det inte är ett riktigt jobb – också problem. Jag tycker vi måste hitta sätt att göra den här sektorn vit, men jag vill helst inte särbehandla den. Det är svårt.

Argumentationen mot subventioner av hushållsnära tjänster har som Patrick påpekar ofta riktat in sig mot att det skulle vara fel i sig att betala och få tjänsterna utförda av någon annan. Det är också något ganska unket med hela debatten, tycker jag.

Alltså miljövinsten i att konsumera tjänster istället för varor tänker jag mig är att en tjänst är mer miljövänlig i sig att producera och konsumera än en vara som måste tillverkas. Har inga mera utvecklade tankar i frågan. Fler konsertbesök på bekostnad av fler prylar borde vara bra för miljön, tänker jag.

Hm, vet inte om jag tänker färdigt i denna fråga, det blir mer och mer komplicerat. Man slipper ju problemen genom att sänka skatten på hela tjänstesektorn kanske, men blir den hushållsnära tjänster-sektorn vit då? Det blir ju alltid billigast att betala svart, rimligtvis.

På torsdag kan jag inte, då sammanträder ett mycket mäktigt organ som jag ingår i, tänker att vi kan lösa vår sociala kalender mailledes..

Anonym sa...

Debatten om hushållsnära tjänster lär nog ta ny fart i samband med avslöjanden om de nya ministrarnas sytematiska lågbrott, och det under relativt lång tid. Mycket lite har skrivits om värdet av Borelius prisdumpning under 10 år. Men en enkel beräkning baserad på 4 timmars arbete per dag under 350 dagar på ett år och en lön på 100skr per time visar att enbart de uteblivna arbetsgivaravgifterna och momsen motsvarar en årsanställning med lön som följer Fastighetsanställdas kollektivavtal inom ett företag som Miljöteamet. Om 10 personer har gjort som Borelius kan vi konstatera att åtminstone en person har trängts undan från den reglerade arbetsmarknaden under 10 år med klart negativa konsekvenser för deras arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar,
pensionsförsäkringar och att de har gått miste om kollektiva försäkringar som skyddar mot olycksfall mm.
Vad Borelius fall visar med all tydlighet är att de som köper dessa svarta tjänster är mycket prismedvetna.
Knappast förvånansvärt att direktörer och höginkomsttagare utgör den största gruppen som köper tjänster på detta sätt både här i Sverige och i länder som USA. Dessa direktörer vet att utbudet av arbetskraften är beroende av priset och det är inget konstigt för direktörer som Borelius som tilhör en grupp som försvarar höga direktörslöner med just samma motivering.
Men om vi lämnar efterfrågesidan en stund och tittar på utbudssidan på den "svarta tjänstesektorn" finns det en rad undersökningar i USA och Storbritannien som borde uppmärksammas mer.
Under 2003-2004 drev vårt företag ett projekt finansierat av den Europeiska Flyktingfonden. Projektet hade som mål att utveckla nya former för verksamhet anordnad av Migrationsverket för asylsökande.
Det blev snabbt klart att det främsta skälet till varför så många flyktingar inte deltog i verkets verksamhet var att de jobbade på den svarta arbetsmarknaden. De jobbade på städföretag, främst gråa och svarta, i hotellen, restauranger,rivningsbranschen och transport. Och de jobbade i branscher där den övervägande delen av anställda är svenskar eller svenska medborgare. Argumentet att dessa personer tar jobb som svenskar inte vill ha är okvalificerad nonsens.
Men vad har detta utbud av arbetskraft för betydelse i den växande tjänstesektorn? George Borjas och Lawrence Katz, två ekonomer på Harvard och The National Bureau of Eonomic Research i USA, har visat att lönerna för lågutbildade ungdomar i USA skulle ligga 8% högre om USA hade tillämpat en mera restriktiv politik ifråga om illegal invandring från Mexico men samtidigt tillämpat en policy av reglerad invandring av välutbildad arbetskraft från andra länder.
Steven Camarota på Centre for Immigration Studies, en think-tank som pläderar för en restriktiv invandringspolitik, visar att i takt med ett ökat inflöde av illegala och lågutbildade har andelen lågutbildade i den inhemska befolkningen som söker sig ut på arbetsmaknaden, sjunkit.
Utan att köpa dessa forskares argument för en restriktiv invandringspolitik kan man ändå konstatera att de pekar på ett problem på utbussidan som vi inte diskuterar, delvis därför att vi är rädda att en sådan diskussion skulle stärka invandrarfientliga krafter i Sverige.
Problemen som vi behöver diskutera är risken att den svarta sektorn kommer att stärka tendenserna till en större lönespridning med en klar press nedåt för lönerna i botten på LOs lönegrupper. Den ökade spridningen är redan här enligt LOs senaste rapporter. Utöver detta finns det en ökad risk att lågutbildade och invandrare blir "discouraged workers" ( Brittiska TUC rapport) eftersom de ser att lönerna sjunker relativt andra grupper och att de har att valja mellan att bli fattiga med försörjningsstöd eller lika fattiga med två jobb.
Min poäng är att det råder inte brist på inhemsk arbetskraft, det vet vi alla,folk är beredda att ta jobb. Problemet är att Borelius och andra är inte beredda att betala avtalsenliga och anständiga löner.De tycker att priset är för högt oavsett vad de har för inkomster och köpkraft. Allt prat om att inte ha råd är inget annat än köparnas sätt att säga att priset är för högt.
På utbudssidan har vi människor som ser att efterfrågesidan har ett övertag och de anpassar sitt utbud av arbetskraften till den verkligheten. De tar svarta jobb samtidigt som de jobbar deltid i den vita sektorn, eller kombinerar sina vita jobb med försäkringsstöd och svarta jobb.
Det finns drakoniska metoder för att sätta stopp på köpet av svart arbetskraft och höginkomsttagare och företagare är inte dummare än att de skulle undvika fängelsestraff, höga böter och näringsförbud. Men dessa straff kommer aldrig att införas inte ens av en socialdemokratisk regering, och de fackliga organisationerna driver inte en sådan linje heller!
Vad vi har här är en stark efterfrågan på hushållsnära och andra tjänster. Vi har en prisspress på dessa tjänster som är möjlig tack vare stigande reallöner efterfrågesidan och den höga arbetslösheten på utbudssidan. Vi har ett inflöde av lågutbildade ekonomiska flyktingar som sväller utbudet av arbetskraften och vi har redan en ökad lönespridning till nackdel för låginkomsttagare.
Problemet är att den växande svarta arbetsmarknaden får negativa effekter ur fördelningssynpunkt. Måhända att svart jobb bidrar på sitt sätt till ekonomisk tillväxt:svarat pengar används till konsumtion osv. Men den viktigaste frågan för låginkomsttagare och arbetslösa är inte om ekonomin växer utan om denna tillväxt leder till en högre inkomst för dem som individer.
Det är mot denna bakgrund att vi behöver se över möjligheterna att subventionera lönerna i lågproduktiva tjänster för lågutbildade.
Globaliseringen innebär att sysselsättning för dena grupp kommer att finnas främst i den inhemska ekonomin och i tjänster som inte kan exporteras. En svart arbetsmaknad som driver ned lönerna kommer att leda till en underklass och större ojämlikhet än vad ett demokratiskt samhälle som Sverige tål.
Det är dags för socialdemokraterna att driva en arbetsmarknadspolitik som är i samklang med dess fördelningspolitik och som försvarar de lågutbildades ställning på en allt mer utsatt tjänstemarknad.