En snedvriden debatt

De senaste dagarna har debatten kring regionfrågan varit stor i delar av mitt parti. Det är roligt tycker jag och om det ska bli något överhuvudtaget är det dags att plocka fram allt engagemang för att driva frågan framåt så att inte regionmotståndarna kan stå vid sidan och titta på – och få som de vill.

Vi har länge (och ibland till leda) pratat om att det inte ska ritas några kartor, att vi först ska diskutera grundläggande principer och vilka faktorer som väger tungt och tyngst i en ny regionindelning. Nu när det faktiskt är dags att sätta sig vid ritbordet, ge sig ut och fria så visar det sig att bilden av vilka principer som bör gälla för en ny regionindelning är olika. Lite förenklat antar jag så kan man ställa sig på sjukvårdsbenet eller arbetsmarknadsbenet. Antingen optimerar vi för ett bra fungerande sjukvårdssystem på regional nivå, eller för infrastruktur och kommunikationer som kan ta oss till Stockholm (och framförallt tillbaka hem igen).

Min stilla undran är om vi behöver välja så kategoriskt. Ibland låter det som att alla vägar och järnvägar tar slut vid de framtida regiongränserna och att vi där kommer att bygga höga murar med passkontroller. (Det är då det känns tryggt att vi har många flygplatser i länet så att vi ialla fall kan flyga ut). Det verkar också som att analysen man gör kring sjukvården det är att vi behöver en bunt stora (och mellanstora) sjukhus som kan ta hand om ovanliga och svåra sjukdomar, sen fixar vårdcentralen resten. Det är inte så enkelt.

Alla vill till Stockholm. Vi som bor i Linköping vill nog egentligen ännu snabbare till Stockholm eftersom det är längre dit för oss. Engagemanget för Ostlänken är stort och det största hindret för byggandet av densamma är den i Katrineholm bosatta finansministern som förlitar sig på otidsenliga samhällsekonomiska analysmetoder. Oavsett om vi hamnar i Östra Götalandsregionen eller bara blir lilla Östergötland eller något annat så kommer vi att fortsätta verka aktivt och intensivt för byggandet av Ostlänken, för att våra vägar och järnvägar inom regionen/länet och mellan andra ska vara av bra kvalitet. Engagemanget för snabba resor till Stockholm eller vartsomhelst i vårt närområde dit många vill pendla kommer att vara fortsatt starkt.

Men sjukvården då? Trots det mycket starka engagemang som finns för vår sjukvård och våra sjukhus så har frågan hamnat mycket perifert enligt min mening. Det finns stora poänger att bilda större regioner utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Storleken har betydelse – utifrån ett utvecklingsperspektiv. Sjukvården är en oerhört kunskapsintensiv verksamhet. För att kunna ta emot och sprida ny kunskap, införa nya metoder och mönstra ut gamla krävs större massa än dagens storlek på landsting. Det krävs en helhetssyn, en systemsyn där inget sjukhus och ingen vårdcentral kan säga ”sköt du ditt så sköter jag mitt”. Kostnaderna för stora investeringar behöver spridas på fler, underlaget för forskningen behöver bli större. Ansvarskommittén föreslår att en regionkommun bör ansvara för ett regionsjukhus.

Det blir en region Syd/Skåne eller vad de kan tänkas heta, en Stockholmsregion och/eller Mälardalsregion. Vättern avskärmar oss praktiskt västerut. Däremellan har vi gemensamma problem att lösa.

Jag tror inte att de nya regionerna (om de kommer till stånd) kommer att bilda murar i människors vardag. I Skåne låter man sig inte hindras av nationsgränserna utan pendlar glatt över sundet. Låt därför inte frågan om regionförstoring begränsas till att handla om pendling och arbetsmarknadsregioner. Människor känner inga administrativa gränser. Men för sjukvårdens utveckling är det av största betydelse att vi får en större och väl fungerande hälso- och sjukvårdsregion. Här har vi en bra start i vår sjukvårdsregion Östergötland, Jönköping och Kalmar län tycker jag.

...och nu blir det reklamfilm!

Bästa teet nu - alla kategorier. Det är rättvist, miljövänligt odlat, koldioxidneutralt och himla gott. Snygg förpackning är förstås inget minus. Men det saknar koffein. Hm...

Dystert

Det är dystert läge för landstinget. Verksamheterna gick 2007 back med 328 miljoner. Idag släpptes verksamheternas åtgärdsförslag för att spara. Rubrikerna i länets tidningar säger att 172 kan komma att sägas upp.

När vi socialdemokrater lade vårt första yrkande om anställningsstopp den 5 september förra året hade antalet anställda ökat med 206 heltider under året. När vi fick en dragning av bokslutet för 2007 hade antalet anställda ökat med 317 heltider från årsskiftet 2006/07. Antalet anställda ökade alltså med 111 heltider efter det att vi lade vårt första yrkande om anställningstopp.

Landstinget kommer att få göra en mängd uppsägningar som i stor utsträckning hade kunnat undvikas om den politiska majoriteten tagit ansvar sitt ansvar.

skrivolusten...

...är påtaglig.
Läs hellre Kallerormen. Hans semesterplaner gör mig avundssjuk.

Lite semesterbilder från Kroatien och Slovenien som förströelse.

Fast vi började ju i Italien.

Utsikten från vårt boende i Dubrovnik.

Torghandel en tidigt morgon/förmiddag.

Kryssningsfartyg är onda och otäcka.

En vy från rundvandring på muren som troligen gör sig bättre på helskärm.

De har Konsum, eller Konzum i Kroatien..

..och skor i Split.

Rara Slovenien.

Knark? Nä horoskopförsäljning. I Ljublana.

Alpmat i mängder.

Ring klocka ring...

Ett nytt år. 366 nya dagar att ta tillvara med nya ambitioner och förhoppningar. Jag är en fegis som inte vågar mig på några nyårslöften. Men ambitioner finns det gott om – jag ska bli såå himla duktig, planerad och strukturerad på jobbet. Träna ska jag också göra - regelbundet och ofta, jajamen och ägna massor av kvalitetstid på böcker, vänner, kunskapsinhämtning, tänkande… Men just nu är jag i ingenmansland, mellan det gamla och det nya. För det nya året börjar ju egentligen inte förrän efter trettonhelgen, har jag kommit på.

Några korta om vad 2007 var för mig:

• 2007 var året jag fyllde 30. Alla som har varit där vet att man inte bara tar ett litet nätt skutt över. Oavsett livssituation måste man summera, är jag där jag vill vara och vart är jag egentligen på väg?


• 2007 var året jag fick ett fast jobb för första gången i mitt liv. Nu i efterhand kan jag villigt erkänna att det har varit en stor rädsla. Hur i hela friden ska man någonsin kunna få ett jobb på något så flummigt som universitetsstudier i statsvetenskap? Det går, det vet jag nu. Kanske lite klokare.


• 2007 var året jag började läsa igen. Det började i Stugan i somras med ett lätt ryggskott och hällregn. Tre böcker på en vecka. Jag avslutade läsåret på bästa tänkbara sätt – Doris Lessing är definitivt värd sitt nobelpris i litteratur. (Joyce Carol Oates är faktiskt inte med i matchen.)


• 2007 var året jag snörde på mig ett par vandrarkängor för en (visserligen yttepytte liten men ändå) vandring på Östgötaleden. Och jag fick jätteont i mina benhinnor eller vad det nu kan vara – men hoppas att det blir fler och längre vandringar i vårt fina land.


• 2007 var året jag började pensionsspara.

Nu ytterligare några dagar mellan det gamla och det nya året. Inga löften, men förhoppningar och ambitioner. Jag har 12 stora fina vinglas som inte går in i mina minimala köksskåp så kanske stundar en flytt. Men idag längtar jag till varmare dagar i skogen...

Vem skriver de stora böckerna?

Efter samtal med en god vän som läst Ernst Wigfors (bland annat) trots att han var ”förbannat torr” så började tankarna vandra. Vilka/vem av våra stora politiker skriver de stora böckerna? Har ett ”systemtänk” eller ialla fall embrio till en någorlunda heltäckande analys av vårt samhälle, vad socialdemokrati är idag, vart vi ska?

Ingen.

Eller?

När läste jag senast en viktig bok om Sverige, vart vi är på väg? Var det ”Socialismen och Bofinken” som läste när jag var 15? Kanske var det Hannah Arendts skarpa analys om den totala uppluckringen av offentligt och privat, hur arbetet blivit den högsta dygden när det borde vara politiken. Kan inte minnas att jag fått något lästips alls om en viktig bok som måste läsas som på något sätt har en heltäckande ambition.

Våra politiker skriver böcker. Men de handlar inte om visioner, de gör inga skarpa samhällsanalyser. Det feltolkade småbittra män som vill ge sin sida av historien så här i efterhand. Bearbetade dagböcker. Fd kollegor får nervöst stå i kö och i raketfart läsa. Först rädsla för att vara omnämnd i mindre smickrande ordalag, sedan rädsla att kanske inte vara omnämnd alls.

Och frågan är om de här böckerna inte skrivs längre alls. Eller om de skrivs av andra människor. Som inte är politiska högdjur, utan som befinner sig i den andra offentliga sfären, som inte är beslutsfattare utan debattörer. Törs inte, eller kan inte våra beslutsfattare ha visioner, göra skarpa heltäckande analyser?

Går in på adlibris. Naomi Kleins nya på samhälle och politik. Går in på memoarer och biografier. Göran Persson och Jens Orback.

Ett oroväckande tecken på att även ”de viktiga samtalen” befinner sig någonannanstans. Och inte beslutsfattare emellan.

Kalles, Musses och Janne Långbens julafton.
- Vem styr egentligen?
- Det är ju jag som styr…

Älskade Flen, älskade familj!

Det är sällan jag har anledning att referera till vår alldeles egna Pravda men måste ju givetvis boosta en artikel om min hemkommun Flen och min skönsjungande far (m fl). Själv ägnar jag mig ju mest åt att lyssna på musik, senast någon uppmanade mig att faktiskt sjunga var nog drygt 15 år sedan då stjärngossen bakom puschade en dönervös Lucia "sjung då Anna, sjung!". Däremot finns det delar av familjen som betydligt mer framgångsrikt och njutbart musicerar.

Och när jag ändå är inne på familjeskrytet, kolla in den här sidan (jag är släkt med han längst till höger). Mycket bra musik. Det ryktas att man kan köpa en skiva..

Familjen är alltid familjen hälsar urstolt dotter och storasyster.

Attraktivt yttre

Har köpt boken Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop. Har bara börjat läsa och vill redan recensera. Omslaget. Boken är annorlunda formgiven. Omslaget helt vitt, i kartong, skuret. På boken finns överhuvudtaget inte titeln utskriven, utan skribenterna i blank lack, man får vända och vrida för att se. Bokomslaget, pappret runt boken är smalare än vad boken är hög och täcker inte. Det går runt hela boken, kan inte sitta kvar på när man läser.

Inne i boken, texten. Korta krönikor. Jag måste bläddra längst bak för att se vem som skrivit. Som om någon ville skrika högt i mitt öra ”VEM som skriver är inte viktigt utan VAD!!” ”Skit i vem som skriver, LÄS istället.”

Jag tycker hela boken andas motstånd. Rätten att få vara den man vill vara. Att inte låta sig tämjas, låta andra definiera mig. Det känns som att bokens formgivning vill vara en garant för innehållet. En bok som går sin egen väg.

Och jag tror jag gillar det.

Jag gillar den sidan hos mig själv som ska vara så jävla självständig jämnt. Tänka själv, stå för den jag är, inte hylla det normala och anpassade. Alltså. Jag känner mig bekräftad av boken och liksom besläktad med den.

Men å andra sidan. Jag stör mig på att boken blir en kod som ska knäckas. Knäckte jag koden? Är jag smart? Är jag med? Att de vet exakt på vilka strängar de ska spela för att människor som jag ska gilla bekräftelsen av att vi är smarta och med. Självständiga. Intelligenta och starka. Att få tillhöra den exklusiva(?) skara som fattat.

Vi som vet. Som kan sitta på pendeln och läsa en bok som de som inte fattat inte ser vad det är. En vit bok utan ryggtext. Utan omslagstext alls. De som fattat kan scanna av mig och se att ”Hon där läser den där smarta boken, hon är smart som jag som också har fattat.”

Men man kan ju skita i det yttre också och bara läsa. Och skita i om någon pendeln ser och fattar vad det är jag läser.

Illa

Imorgon har vi landstingsstyrelse. Ska behandla Finansplan och Delårsbokslut –08 bland annat (ca 300 sidor handlingar, som sagt inte alltid superglassigt att vara politiker).

Delårsbokslut –08 visar på ett ekonomiskt underskott för verksamheterna på –206 mkr. Trots att de har fått i uppdrag att komma in med handlingsplaner för att komma tillrätta med underskotten så fortsätter det att rasa. Det är oroväckande.

Ännu mer oroande blir det om man tittar på köutvecklingen. Antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på behandling var i augusti månad uppe i 9 100 personer. Före sommaren 5 900. Jämför detta med förra årets siffror: 5 100 i augusti 2006, 3 400 innan sommaren. Man kunde kanske tro att när verksamheten gör av med mer pengar och anställer mer personal så borde köerna bli kortare. Men så logiskt är det visst inte.

Jag är i opposition och det är mitt jobb att klaga på majoriteten. Men jag tycker siffrorna talar sitt eget tydliga språk. Radikala siffror som tyder på radikala förändringar. En ny majoritets politik har börjat verka. Eller kanske snarare ett nytt styres oförmåga att styra.

Om konsten att komma ut. Överallt.

Min vän Kikki brukar allt som oftast påpeka att politiker är ganska vanliga människor, att den stora majoriteten är din granne, kollega eller kanske barnens kompis förälder. Ja. Så är det verkligen.

Vi är många till synes helt vanliga människor som går till vanliga jobb, åker på vanlig semester, handlar på Hemköp som alla andra. Ibland går Fantomen liksom på stan i sin helt vanliga trench coat.

Men för mig har politiken nästan alltid ändå varit något avvikande. Jag har alltid känt mig annorlunda och udda. När man inte pratar politik med ”vanlig-vanliga människor” (för vi var ju också vanliga) känns det som man mörkar nåt. Att ”erkänna” att man är politiker kan ske på de mest udda ställen. Inte helt olikt en ”komma-ut-process” föreställer jag mig.

Som idag. Först på utbildningseftermiddag med jobbet. Hur man lär sig umgås med media på rätt sätt, typ. Informationsdirektören visar på siffror på hur kommunen kom fram i media, negativt eller positivt/neutralt. 2004 var inget bra år. Självklart måste jag komma med frågan/kommentaren att det var ju tungt år för sjukhusfrågan, var det just bara den kommunala förvaltningen man tittat på? Tanken poppar upp i skallen och jag måste bara fråga när jag lika gärna kan hålla tyst.

Sen på kvinnohälsan för cellprovskontroll. Snackar lite allmänt med barnmorskan, hon undrar om jag jobbar i landstinget. Tycker att hon känner igen mig. Shit! Så här i efterhand lite osäker på om jag faktiskt sitter i gynstolen eller inte när jag återigen känner det oemotståndliga behovet av att ”kommer ut”. ”Nej, men jag är politiker i landstinget”. Varför, varför, varför? Måste. Jag. Ständigt. Erkänna?

Men. Så visar det sig att min alldeles vanliga barnmorska också är politiker. Hon spelar i mitt lag dessutom – fast kommunen. (Ja, vi är ett ganska stort lag sossarna). Lycka. Där i gynstolen hittar jag en vän, istället för en potentiell utskällare.

Att stå för att man är politiker. Ta kollektiv skuld för alla korkskallar som missbrukat sitt förtroende, inte står upp för politiken, fattar fel beslut, är populistiska rockvändare som bara ser till sin egen karriär. Det går ju inte. Men ibland svårt att låta bli. Räta på ryggen och vara stolt och politiker. För vi är ganska vanliga människor mest allihopa. Som brinner för nåt helt annat fiffel, mygel och en flådig karriär. Så är det.

Heja Calle!

Idag skriver de tre moderata regionpolitikerna Jerker Swanstein (region Skåne), Johnny Magnusson (Västra Götaland) och Carl Cederschiöld (Stockholm) på DN-debatt att det är dags för moderaterna att lämna statscentralismen därhän och välkomna Ansvarskommitténs förslag om regionombildning. Man hänvisar till närhetsprincipen och menar att frågor som infrastruktur och kollektivtrafik är den bästa nivån att för att kraftsamla.

De drar i flera intressanta trådar: företagens marknader är globala men 80% av företagens kontakter finns inom en timmes resa; en ryckig och irrationell infrastrukturplanering från statens sida ger utebliven tillväxt och utveckling och försvårar övrig samhällsplanering; valresultat som måste få slå igenom – även med en borgerlig regering ska en socialdemokratisk politik få genomslag där den vunnit gehör. Slutligen luftar man idéen om man genom skatteväxling med staten borde kunna flytta ytterligare uppgifter närmare medborgarna.

Och jag kan inte låta bli att småle lite åt argumentationen ”’Vi riskerar att ha samma skygglappar som socialdemokraterna”. Det ligger nog nåt i det med…

En mycket välskriven och intressant artikel som dock väcker ett par frågor och funderingar. Var är Marie Morell och den fjärde storstadsregionen? Och vill Calle & Co förstatliga sjukvården? Den säger man nämligen ingenting om i artikeln.

Ofrihet

Läser i DN söndag om några av våra utlandssvenskar. Några av människorna menar att de ”kvävs” i Sverige. Hur mångfalden är så mycket större och bättre, att Sverige är likriktat. Människor som känner sig ofria i Sverige, som i Sverige saknar förmågan att lyckas med sina livsprojekt.

Sen läser jag om Ebba von Sydow som berättar om stureplanskulturen. Hur hon borde ”behandlas på samma sätt som den andra Stureplanshoran”. Att bara en gruppåsättning skulle få henne att veta sin plats. Ebba vittnar om den olösliga konflikten, snäs av en kille och du är en ”btich”, ta emot en drink och du är en ”drinkhora”.

Och jag tänker att ofrihet för utlandssvenskarna handlar egentligen mest om förhållningssätt. De har gett sig f-n på att de inte kan lyckas och leva i Sverige. Så är det bara.

Men Ebba som har lyckats hemma blir ändå snärjd i en förlegad skrämmande och kränkande krogkultur i vår huvudstad. Ebba som stolt hävdar att hon är arbetarklass (vilket hon väl på sätt och vis är) blir ofri trots att hela hon genomsyras av att vara sin egen lyckas smed.

Så vem är mest ofri?

Hälsningar till blogger

Jag vill ha tillbaka mina enterslag. Nu tack.

Hälsningar till skolgruppen

Det finns företeelser i samhället som jag stör mig på. VERKLIGEN. Dålig reklam, telefonförsäljning, människor i serviceyrken som inte är serviceinriktade, krogköer, kvällstidningslöp mm...

Även kedjebrev.

Nu har jag fått ett kedjebrev från mitt eget kära parti. Som jag inte kan svara på. Jag uppmanas att skicka det vidare till människor jag känner och ska uppmana dem att gå med partiet.

Eftersom jag är emot kedjebrev så känns det också helt avigt att uppmana "mina" bloggläsare att gå med i partiet. Ni vet att jag är med, allihopa. Och ni vet hur ni får tag i mig, är surfkunniga och kan förmodligen ta er in på socialdemokraternas hemsida för att joina om ni känner för det.

Så en hälsning till Skolgruppen a.k.a no_reply@sap.se: inga mera kedjebrev till mig tack!

Öppet eller dolt

På onsdag har vi kunskapsseminarium, landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsnämnden tillsammans. Temat som ska avhandlas är prioriteringar. Det är bra tycker jag. Just nu är det många frågetecken kring hur årets arbete kring prioriteringar ska gå till. Hur kommer man att förhålla sig till ”de nedre regionerna” av rangordningslistorna med de stora ekonomiska underskotten vi har i verksamheten och stora påannonserade behov?

Många har svårt för öppna prioriteringar i vården, man kan säga vad som är viktigt och viktigast att göra först, men de behoven som kommer längst ner ska stå evighetslånga köer till behoven kanske går över, eller att man tröttnar. Meckigt att få det där med vårdgarantin att gå ihop då.

En del säger, prioriteringar är inget nytt, det har vi alltid gjort. Javisst. Men det finns en del saker som ändå är nya. Den medicinska utvecklingen ger oändliga möjligheter, men resurserna är tydligt ändliga. Kanske var behoven större än resurserna även tidigare, då inte minst med tanke på att efterfrågan (oavsett vilka faktiska behov man hade) styrdes utifrån de egna ekonomiska resurserna och inte via gemensam finansiering (om man går tillräckligt långt tillbaka). Men en större och kanske viktigare skillnad tror jag var frågan om kunskap, öppenhet och patientens ställning. Och det hänger ihop.

Öppenheten. Vårdens resultat kan numera jämföras – till exempel dödlighet i hjärtinfarkt. Svart på vitt, sjukhuset som har gammaldags metoder synas i sömmarna och ifrågasätts. Patienterna har mer kunskap än tidigare, för långvarit sjuka och kroniker finns ofta patientföreningar. Internet, tidningar överallt sprids informationen om nya forskningsrön och nya behandlingsmetoder och mediciner.

Även patientens ställning stärks. Vårdgarantin är kanske det tydligaste exemplet men nu ska också patienten vara delaktig och aktiv i vårdprocessen, fatta egna beslut om mekanisk eller organisk klaff till exempel.

Allt detta pekar åt samma håll. Ifrågasättande om varför somliga får en typ av vård som inte jag får. Godtycklighet och orättvisa ifrågasätts. Läkaren kan inte längre sitta och fatta egna beslut, utan hänsyn till omvärlden. Behandlingsbeslut måste motiveras, patienten måste uppleva att den får en likvärdig behandling, det går före läkaren egen dolda prioritering mellan patienter.

Sjukvårdspersonalens roll är i omvandling, från allvetande och allenarådande till medskapare där flera aktörer är ansvariga – vårdare, patient och politiker. Det är nytt, att vi kan jämföra mediciniska resultat, klinik för klinik, att patienterna kan hävda sin rätt. Och för många politiker är det otroligt obehagligt att sitta och fatta beslut där utfallet blir att allt inte kan göras, trots att behoven finns. För många läkare är det obehagligt att inte längre ensam bestämma hur det ska vara, att ramarna blir tydligare liksom kraven.

Och som om detta inte var svårt nog har vi i vårt landsting ett parti bestående av nästan uteslutande vårdpersonal. Och jag förstår att det är svårt, att tillhöra en yrkeskategori vars identitet är i omvandling och med stora förväntningar på sig, inte bara från kollegor utan också från många medborgare som röstade på dem. Och politik är svårt. Det handlar allt som oftast att fatta beslut där inte alla blir nöjda, att göra rätt även när det blåser. Men det blir inte lika svårt om man ser sig själv som medborgarföreträdare. Men då får man hänga av sig rocken och vistas i politiken och det offentliga som jämlikar.

147

Politiken har äntligen kommit igång igen. Förra veckan en och en halv dag med regionalpolitiska beredningen och landstingsstyrelsen, denna vecka en arbetsdag totalt med partiinterna överläggningar.

Det blir ganska mycket, inte alltid så enkelt och kul att kompromissa med jobbet trots att jag har en väldigt välvillig och förstående arbetsgivare.

Att vara i opposition ska ju vara kul. Slippa ta ansvar, göra enstaka utspel som inte behöver hänga ihop och som man inte behöver ha täckning för. Eller kanske inte. Men inte så tungt. Men i onsdags, när delårsbokslutet för juli kom var det inte roligt. Det var en skrämmande redovisning, ekonomin rasar och majoriteten står handfallna.

Vi fick en redovisning som visade att verksamheten visar ett försämrat resultat på 147 miljoner kronor på ett år. (Skillnaden mellan resultatet juli 2006 och juli 2007). Detta gäller bara verksamheten och har inget att göra med tillståndet på börsen. Och som detta inte var nog, undfallande kommentarer från majoriteten om att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt eller att det inte kommit plötsligt.

Eh. Jo. Det är unikt dåligt, sämre än läget innan omstruktureringarna år 2003 och en resultatförändring på 147 miljoner på ett år, det är plötsligt. Stora kostnader är lön och läkemedel.

Lägg på detta: Inget tyder på att vi får nya pengar från regeringen, behov i HSN på ca 200 miljoner (nya?) som har 21 nya miljoner att fördela om de nu finns kvar, skattekraften i länet är svagare i riket, både nivåmässigt och utvecklingsmässigt.

Vilka signaler kan ha gått ut från den politiska ledningen när det ser ut så här? Plånboken är öppen, kom och ta? Och att i allmänna ordalag uppdra till landstingsdirektören att se till att verksamheten kommer in med åtgärder som ska vända utvecklingen. Räcker det?

Vi la egna förslag med bland annat en mycket tydlig signal i form av tillfälligt anställningsstopp. Detta röstades ner av majoriteten, man är inte beredd att vare sig göra markeringen om att läget är allvarligt eller att faktiskt hejda kostnadsutvecklingen direkt. Kommentarerna på landstingets hemsida senare var något tydligare, majoriteten verkar ha fattat allvaret till slut, men vissa vaknar senare än andra kan man väl bara konstatera.

Så. Politik handlar alltid om att ta ansvar. Vare sig man är i majoritet eller opposition, verkar det som.

Begär...

tack iitala för den fina bilden. :)

...och behov...

...av större köksskåp.

mm har lite tråkigt..

Nu minns jag…

…varför jag nästan aldrig var ute på internet förut, nästan slutade bloggade… Det tar tid.
Dödmycket tid.

Inte så att jag inte har den. Tiden. Men jag gillar att kvalitetsgöra ingenting på riktigt.

Bara skrota.

Fundera.

Istället för att känna att man fastnade i nätet några timmar. Slentriansurfade. Avkopplande på sätt och vis men inte särskilt påfyllande.



Idag har jag lärt mig skillnaden mellan sam-modalitet och intermodalitet. Det ni!

Ett försök till svenssonliv

Storhandla på externhandelsköpcentrat Tornby. Väljer givetvis COOP Forum och rent objektivt går det jättebra. Jag kliver av tåget från Norrköping 17.30, buss 215 går 17.35. Busshållplatsen utanför COOP Forum ligger lika nära ingången som de lite mer avlägsna parkeringsplatserna, alltså riktigt nära. Handlar och åker hem med samma buss som går en gång i halvtimmen. Behöver alltså inte stå och vänta mer än fem minuter. Tar bussen till resecentrum, där står 213 inne som ska ta mig hem till Stora torget inom tre minuter. Så rent objektivt har allt gått jättebra. Korta avstånd att bära tunga kassar, bussar som går när de ska, man kan nästan tro att någon tänkt till att Tornby ska göras tillgängligt för alla.

Men rent subjektivt. Kjol och bara ben, hällregn, ca 12c grader ute, paraplyet hemma. Kallt och blött med andra ord. När jag kommer fram till vagnarna och rycker tag i en kvickt för att komma in – den är lång som en mindre soffa! Knappast anpassad till mina singelhushållsbehov. Inne på COOP känner jag mig mer vilsen än när jag senast tappade bort mig i skogen. ”Intimhygienartiklar”, valfriheten är enorm men var är mitt märke? Och var har de gömt propparna? ”Vid högtryckstvätten tar du till vänster sen bort, näst längst bort vid el-artiklarna.” (Alltså vid tvättmaskinerna, typ). Köp två lökpåsar för 25 kr. Jaha, men vad kostar det om man bara ska ha en? Känner mig som en idiot där jag släpar runt på den gigantiska kundvagnen med inte särskilt mycket varor i eftersom mitt miniskafferi inte rymmer ett extrapaket med tagliatelli.

Och alternativet som hade varit: Åkt hem, bytt om till varma torra byxor, lagt lite linser i blöt, tagit paraplyet, gått och handlat bröd på bageriet som inte faller sönder bara man tittar på det och inte är döpt till nåt i stil med ”Åh så gott så att du nästan får en orgasm av att bara lukta”. Köpa ost i min kvartersostbutik. Sedan fortsatt till närbutiken, handlat resten av ingredienserna till en linssoppa och lite annat som behövs nu, inte nödvändigtvis resten av månaden.

Så vi har tagit en paus, COOP och jag. Inga bittra avsked utan det var bara att konstatera att vi saknar tajmingen som är så viktig i alla relationer. Och kanske också en bil…

Rabatterna åt folket!

Så har även Linköping drabbats av Operation overgrow – drogliberaler som planterar cannabisplantor i kommunens offentliga planteringar. Jag är absolut ingen drogliberal, tycker inte att någon narkotika ska legaliseras men det är något befriande över denna lite fyndigare form av civil olydnad. I en tid när det stadskärnorna översållas av köpcentrum och reklampelare så kan jag inte låta bli att roas av mera originella tilltag att reclaima det offentliga rummet. Inte bara de vanliga fula klottertaggarna eller vid det här laget uttjatade och präktiga Loesje-afischerna på el-skåpen.

Jag inser att min reaktion är allt annat än sund och upprepar – jag vill inte legalisera narkotika. Inte alls. Men jag antar att jag saknar originalitet och vitalitet i politiken. Så mycket går ut på igenkänning och utslätning. Budskap som ska vara idiottestade i fokusgrupper, tvättade till oigenkännlighet. Originella idéer går under begreppet ”testballong” som snabbt kan dras tillbaka om det inte faller i god jord.

Tyvärr skulle det förmodligen inte alls varit lika intressant om någon fått för sig att på eget initiativ plantera solrosor i de kommunala rabatterna. Det står ju inte för något. Det finns inget budskap i en solros. Annat än i sig själv då. ”Nu tar jag min rabatt i besittning.” Ungefär som rondellhundarna.

Men jag antar att jag mest är uttråkad som går igång på detta.

Andra bloggar om: civil olydnad ochh cannabis

Trygg och fri

Åh, tänk om man bara kunde sitta hela dagarna och tänka übersmarta tankar, tänka dem före alla andra, blogga regelbundet och ofta, radikalt och flyhänt, känna att man är med i den habermasianska gemenskapen och nästan få kalla sig intellektuell…

Men så är det ju inte. Ibland måste man välja och jag har valt en trygg väg. En trygg anställning i offentlig sektor där jag befinner mig på den opartiska professionella tjänstemannasidan som har som uppgift att verkställa beslut som de andra – politikerna fattar. Så stora delar av min vakna tid upptas av diverse samhällsplanerarproblem för Norrköpings kommun, vilket jag vägrar blogga om eftersom jag ska tjäna den politiska viljan och inte komma med en massa vid-sidan-synpunkter på hur det skulle vara om bara jag fick bestämma.

Men å andra sidan är jag fri. Fri att säga vad jag tycker och tänker om politik i största allmänhet – när jag väljer. Min överlevnad är inte avhängig på om jag skriver radikala, intressanta eller bara ”rätt” saker på regelbunden basis. Och jag behöver inte heller kompromissa med mina åsikter gentemot mitt parti om jag inte vill. Jag är fri att gå imorgon om jag skulle vilja.

Det finns många människor att beundra för att de väljer att ständigt och jämnt befinna sig i offentligheten, beredda att kämpa för sina åsikter och värderingar, driva samhällsdebatten framåt. Som har som yrke att tycka och tänka, driva politik oavsett dagsform. Som kan finna trygghet i den demokratiska världens nyckfulla spelregler ”högt i tak och nära till dörrn”.

Det är inte jag. Så därför blir inte bloggandet så briljant som jag kanske önskar. Paradoxalt nog är jag fri att tänka och uttrycka alla radikala åsikter i världen jag vill men jag har inte tid och energi att tänka ut dem. Fast å andra sidan, det finns ju inga garantier för att det blir briljant och radikalt bara för att man har all tid i världen.

Och när jag inte sitter inne och inte kommer på alla übersmarta saker så kan jag gå i skogen och plocka svamp och det är inte heller så dumt.

Subjektivt om aborter

OK, alldeles försent i bloggvärldens tideräkning men så är jag ju inte heller den flitigaste bloggaren….

Men. Ann-Lis Söderberg i SvD i söndags.

Jösses.

ALS förfasar sig över att antalet aborter inte minskar trots undervisning, preventivmedel, ungdomsmottagningar och mödravård. Lösningen är trots detta, enligt ALS, mer upplysning, mer undervisning. För det är ju det som funkar så bra… Så långt inga egentliga invändningar, även om det verkar vara så precis som ALS själv menar att information inte verkar lösa problemen. Många vet redan hur man ska göra och inte göra för att inte bli gravid. Och ändå händer det.

Men det finns ett antal riktigt märkliga, för att inte säga rent ut obegripliga tänk och förslag. Till att börja med vill ALS att barnmorskans förhållningssätt ska vara objektiv OCH utgå från att graviditet är något positivt och stödja kvinnan i eventuellt beslut att fullfölja graviditeten. Det är inte objektivt att säga att graviditet är något positivt. Graviditet kan inte vara en universellt positiv företeelse. Det är högst individuellt och kan variera över tid för en och samma person.

Sedan undrar man ju förstås varför ALS inte säger att barnmorskan ska stötta kvinnan i ett eventuellt beslut om abort.

I samma andetag som ALS tycker att utbildning och information är viktigt så menar hon att religionsundervisningen ska få ökad plats i skolan och att vårt samhälle bygger på kristna värderingar vilka ska vara grundläggande i ämnet. Det är sällan som just inläggen från uttalat kristna människor kan betraktas som särskilt objektiva när det gäller abortfrågan. (Vad nu objektivitet är. Jag är grunden skeptisk till begreppet och definitivt kritisk till ALSs oklara definition.) Är målet att skuldbelägga kvinnor som genomgår en abort, då ska vi definitivt ha mer kristen etik i diskussionerna kring abort. Men det tycker inte jag.

Temadagar i skolan kring avhållsamhet förespråkas. ALS får tala för sig själv men jag säger bara ung och kåt. Glöm avhållsamhet. Söker efter ordet kondom i texten utan att hitta det. Söker efter resonemang om mannens ansvar och roll. Noll.

ALS avslutar artikeln med det blytunga argumentet att vi i Sverige har råd att låta barn födas. Problemet är inte att vi inte har råd. Problemet är att vi är nästan jämställda. Problemet är när killarna inte anser att kondom är självklart och verkar tro att varje fertil kvinna som är sexuellt aktiv äter p-piller. Problemet är att så många i likhet med ALS gör detta till ett problem, angelägenhet och ansvar för enbart kvinnan. När en kvinna blir gravid då är det kvinnans kropp och kvinnans val som gäller. Ansvaret innan dess ska vara delat, eller rättare sagt ingen kommer undan ansvaret. Vore det det på riktigt och vore Sverige riktigt jämställt så skulle vi ha betydligt färre aborter än idag. Det är jag helt övertygad om.

Det kanske värsta av allt med hela artikeln är att den sägs vara ett sammandrag av ALSs examensarbete i folkhälsovetenskap. En stilla undran över de vetenskapliga kraven på folkhälsovetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.

I Sverige behöver ingen föda oönskade barn till världen. Det tycker jag är bra. Det finns nog så många.

Förutsägbar kritik - men var finns alternativen?

Min gamla rektor - nye högskolekanslern Anders Flodström gör sig snabbt osams med mitt parti genom att lufta idén att Sverige behöver radikalt färre universitet – kanske fem. Och det känns lite som om man själv köpt myten att socialdemokratisk jämlikhet är detsamma som att alla ska det jämndåligt när man genom ryggmärgsreflexer går ut och sågar förslaget omedelbart.

Att på olika sätt söka lösningar som gör att Sverige på ett avsevärt bättre sätt kan hävda sig i den absoluta internationella forskningseliten har knappast något att göra med mitt partis hjärtefråga att alla ska ha rätt till utbildning. Det betyder knappast heller att det bara ska bedrivas forskning på fem ställen i hela landet. Vi har begränsade resurser, hur ska använda dem för att både kunna satsa på bredd och spets? Hur lockar vi till oss, inte bara behåller de bästa forskarna? Vad är den socialdemokratiska strategin för att Sverige ska kamma hem några Nobelpris?

Vi sossar har varit framförallt bra på att göra högskolan tillgänglig för alla som vill och har förmågan. Vi kan med undantag för några få utbildningar säga – alla som vill kan få plugga på högskolan. Det är bra, det är mer än bra, helt fantastiskt om du frågar mig. Men det finns utmaningar kvar och en av dem är att möta den internationella konkurrensen. Och då måste vi våga ha en diskussion om spetssatsningar. Låt oss vara det prövande och lyssnande partiet i denna fråga – och kanske inte minst pragmatiska. Särskilt om vi inte har några egna idéer..

Och mer pengar till filfak, slut på fem timmars undervisning i veckan (eller mindre som jag har varit med om). Det är bara att applådera Flodis.

Svenska klottrare har lite att lära sig av ljublanska gatukonstnärer...

Vägar och kön

Läser en förstudie från vägverket för ett tilltänkt vägbygge där man gör alldeles utmärkta analyser av läget tills man kommer till det uppenbart påtvingade avsnittet om jämställdhet. Avsnittet som är i storled med det här blogginlägget går ut på att den nya vägen kommer leda till en trafikmiljö som är mera säker och att detta har relevans ur ett jämställdhetsperspektiv då undersökningar visar att kvinnor är mindre toleranta till trafikdöd än män. Vi har en lång väg att vandra och vägverkets väg tycks vara längre än många andras. Suck.

Sena funderingar om en borgerlig värdegrund

I måndags antog landstingsfullmäktige en ny treårsbudget, efter en dags debatterande. Nytt för i år som jag bloggade om senast var att budgeten inleddes med en värdegrund för landstingen. Denna värdegrund var utarbetad av majoriteten och på inget sätt förankrad vare sig hos opposition, medborgare, patienter eller anställda. Att värdegrunden saknade förankring poängterades också från många debattörer från oppositionen – något som bemöttes med kommentarer som antydde att vi var dåliga förlorare.

Jag har inga som helst problem med att landstingets majoritet valt en väg med majoritetsstyre där budgetarbetet exkluderar minoriteten. Jag tycker tvärtom det har varit riktigt bra att vi fått utarbeta ett eget förslag, något som förhoppningsvis tydliggör de skillnader som finns i förd politik i landstinget i Östergötland.

Men. Jag är kritisk till majoriteten utarbetar en värdegrund som ska råda i landstinget helt på egen hand. Det finns goda skäl att skilja på värdegrund och politik, särskilt om man säger sig ha en liberal syn på politiken och offentlig verksamhet.

För mig är en värdegrund något mer allmängiltigt och grundläggande än politik. En värdegrund handlar om vilka gemensamma värderingar man anser ska råda, det kan jämföras med spelregler i ett sällskapsspel, danssteg eller liknande. Grundläggande förutsättningar. Det finns brister i mina liknelser, det är till exempel mycket enklare att uttolka om man håller sig reglerna eller ej i Fia med knuff, svårare att tydligt utdöma om man ”behandlar alla som man själv skulle vilja bli behandlad”, eller för den delen något så enkelt som att ”resurserna ska användas på bästa sätt”.

Men en annan stor skillnad är också att det handlar om just värderingar och det blir problematiskt. För att en gemensam värdegrund ska ha legitimitet ska den också enligt min mening vara brett accepterade av dem den ska omfatta; antingen genom att vara så totalt urvattnad och menlös så att alla kan ställa upp på den utan att ändra sitt beteende eller så får den sin legitimitet i att den utarbetats av dem den ska innefatta.

En värdegrund är gemensam, till skillnad från politik som kan skilja sig åt, beroende på vilka intressen man representerar eller vilka ideologiska utgångspunkter man har. Intresse är förlegat menar kanske någon men jag tycker det är mer aktuellt än någonsin när vi har fått ett parti som har som högsta mål att slå vakt om ”sitt” sjukhus. (Varför skulle de annars heta Vrinnevilistan?) Politik är en tävlan mellan olika aktörer, värdegrunden utgår från värden man inte strider om, där det finns en gemensam uppfattning. Den liberala ideologin har en betydligt tydligare tradition att göra åtskillnad häremellan än ideologier med socialistiska förtecken. Det är verkligen uppochnervända världen med andra ord.

Sen tror jag också att man bör se skillnaden mellan att en privatdriven verksamhet och en offentlig. Har du ett eget företag kan du ensam diktera villkoren (inom lagens ramar), men en offentlig verksamhet hämtar inte bara sin legitimitet från styrande majoritet utan även mera självständigt utifrån lagar och det lite speciella professionella förhållningssätt som följer av att arbeta i en politiskt och demokratiskt styrd organisation. Kanske ska inte ens vi politiker vara delaktiga i att utarbeta en värdegrund för landstingets medarbetare. Det kanske de borde göra själva? Kring de här frågorna behöver i alla fall jag fundera lite till.

Det hade onekligen varit verkligt radikalt om majoriteten börjat sin mandatperiod med ett stort och allomfattande arbete med att utarbeta en gemensam värdegrund för hela organisationen, där alla bidrog och var delaktiga. Man hade vunnit mycket goodwill, det hade varit svårt att angripa från oppositionen och honnörsorden lyhördhet och delaktighet hade känts verkligt genuina. Istället lämnar majoritetens värdegrund efter sig ett stort ”Jaså?”.

Blogg blogg

Det skrivs inte så flitigt på den här sidan. Bad blogger… Jag kanske bidar min tid, slipar mina vapen när ingen ser som Winnerbäck sjunger. Eller så har jag en crappy internetanslutning och lite smådåligt med tid, eller så är det så mycket enklare, trevligare och bekvämare att tala och samtala istället för att skriva.

Jag ber inte om ursäkt, jag bara förklarar och kanske bortförklarar mig lite…

Låt tusen blommor blomma

Idag har jag ägnat stora delar av dagen åt att läsa handlingar inför tisdagens sammanträde med landstingsstyrelsen. 415 sidor som bland annat behandlar frågor som treårsbudget, en helt ny organisering av primärvården (sk auktorisationssystem), upphandling av ortopedi- kirurgi-, anestesi- och operationsverksamhet på lasarettet i Motala, personalövertagande av Närsjukvården i Finspång, försäljning av Östgötahälsan AB. Detta ska vi hinna med mellan 8.30 – 15.00. Inte så glamoröst ville jag säga med det. Snarare svårt och komplicerat, kort om tid att diskutera ärendena, både på tisdag och vägen fram till besluten.

Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…

En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.

Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.

Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.

Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.

Mångfald – en viktig fråga eller ett pittoreskt humoristiskt inslag?

Fått inbjudan, såväl som politiker som i min profession som byråkrat till mångfaldsdagen hjärnsläpp.Och nog för att jag tycker att viktigt förändringsarbete när det gäller att påverka attityder och driva förändringsarbete som leder till något positivt ska få vara både roligt och lustfyllt – men ska man inte på någon rad försöka säga att det man håller på med faktiskt är VIKTIGT??

Döper man något som viktigt till hjärnsläpp?
Nej.

Hur andas ”Just nu 20% rabatt” ”Gå 5 betala för 4”? Seriöst?
Det tycker inte jag.

Man får lära sig ”fördelarna om mångfald” och ”då inte minst de ekonomiska”.
Är inte mångfald ett mål i sig?

” och du får med dig en nästan färdig jämställdhets- och mångfaldspolicy”. För det är ju dumt och meningslöst att tänka själv, mycket bättre om någon redan gjort det åt så att vi kan ägna oss åt andra VIKTIGARE saker.

För mångfald, det är ju inte så viktigt och snubblande nära enfald…

Tåg och direktörer

Igår var en händelsefylld landstingspolitiksdag. Det började redan strax efter 8.30 då vi i landstingsstyrelsen meddelades att landstingsdirektören avskedats tidigare på morgonen. Som nästan sittandes på läktaren har man ju undrat lite, kommer det att hålla, när valresultaten gav rum åt ett nytt parti i en ny majoritet som i huvudsak företräds av missnöjd personal från Vrinnevisjukhuset. Så helt överraskande kanske det inte var.

Det är svårt att ha en åsikt om detta. Vrinnevilistan menar att Åke Rosandher är alltför intimt sammankopplad med politiken den förra majoriteten (s, v och mp) förde och att man därför saknar förtroende. Att det finns medarbetare som inte vågar uttrycka sin åsikt, trots majoritetsskiftet. Det har inte varit en bred politisk process kring avsättandet så som brukligt är, utan majoriteten har fattat beslutet helt på egen hand. Så jag undrar. Kommer nya LD att våga utöva ett ledarskap som skulle gå på tvärsen mot vad ortopediläkare i Norrköping tycker? Det är inte okomplicerat med partier som sitter på dubbla stolar. Jag tycker inte att man ska partipolitisera tillsättande och avsättande av chefstjänstemän. Och det här är ingen bra början.

De uppdrag som landstingsledningen fick av nya majoriteten i höstas beslutades om igår. Jag tycker det är olyckligt att vi inte får tillfälle att ha en bred diskussion om detta i fullmäktige. Uppdrag som gavs av fullmäktige kom ut per post i förra veckan, en liten andel av landstingets politiker har fattat besluten, få har kunnat vara med i diskussionerna om de slutgiltiga förslagen. Jag tycker det hade varit bättre om vi kunnat diskutera förslagen brett i fullmäktige. Hade också gärna diskuterat detta brett i hela min fullmäktigegrupp, nu blev vi nio socialdemokrater som fick ta ställning, istället för knappt 50 personer. Och nya majoriteten har delaktighet som ett av sina honnörsord..

Och tågen till Västervik, det blir nya fina tåg till en järnvägssträcka i bedrövligt skick med bedrövlig resandestatistik. Vad ska man säga om det? Jag deltog inte i beslutet. Och den ende personen som jag har hört argumentera för att tågen ska fortsätta rulla – miljöpartisten Lars Wilzén, han fick inte delta i beslutet. Världen är orättvis och inte heller helt rationell.

The world is full of crashing bores

Så kom den. Den stora viktiga utredningen som befinner sig i politikens absoluta finrum – Ansvarskommitténs slutbetänkande. 431 viktiga sidor. OK, det var syrligt och ironiskt, det går inte att låta bli. Det är inte så att jag inte tycker att de här frågorna är viktiga. Det är viktigt hur vi organiserar oss, vi måste göra det på ett så smart sätt som möjligt så att inte organisationen blir ett hinder för politiken. Det säger sig själv att en länsindelning som är knappt 400 år gammal kan behöva ses över och revideras för att bättre möta dagens och morgondagens behov. Så visst är det dags.

Men när jag läser sammanfattningen till kommitténs betänkande så känner jag mig inte särskilt inspirerad alls. Trots att jag är politiker, byråkrat och statsvetare. Konstigt. Man får ju nästan skämmas. Jag måste kämpa hårt för översätta byråkrattexten till en angelägen begriplighet. Hur i hela friden kan detta angå mig? Texten befinner sig på milsvida avstånd från mig. Jag kommer inte att hinna läsa slutbetänkandet innan landstingsfullmäktige på onsdag då detta ska debatteras. Och jag tänker att det kanske är lika bra. Risken är ju stor att jag tar till mig språket i betänkandet och själv börjar rabbla obegripligheter. Det är svårt att hålla distans och självständighet gentemot en text som är svårbegriplig. Först måste den erövras, språkligt och innehållsmässigt, sedan kan den kritiska distansen uppstå.

Remissomgången ska avslutas i september i år. I mitt parti finns ambitionen att driva ett folkbildningsarbete i frågan, det ska diskuteras brett i partiet. En god ambition, men vi får vara lite hm - försiktiga tror jag. Tänka till en vända extra, hur kan de här frågorna bli begripliga och kännas angelägna för människor, inte bara byråkratnördar som älskar organisationsteori. För det är otroligt viktigt att vi organiserar våra gemensamma samhällsfunktioner på ett sätt så att politiken får handlingskraft och manöverutrymme och att ”dansa med en myndighet” kan bli en lite mer lättsam och angenäm upplevelse.

Svart modeblogg

Ikväll lyssnar jag P1:s nya satsning, Susanne Ljungs modeprogram Stil. Färgen svart i modet avhandlas. 10 000 kronorsfrågan är hur självdistansen blir hos SL, kommer hon att kunna skämta om eller överhuvudtaget diskutera sina egna färgval (eller brist på val)?

Att leva som man lär

Inför partiledarvalet var det meningen att det skulle vara en öppen process, vilket det ju i någon mening också har varit, men jag och flera med mig har varit kritiska till att det i vårt parti inte riktigt tillåtet att säga "ja, jag vill" och att flera kan säga det samtidigt. En som har drivit den här argumentationslinjen, ungefär är Joel Malmqvist. Joel har nu offentligt tillkännagivit att han kandiderar till Socialdemokratiska Studentfröbundets styrelse. Way to go Joel säger jag bara.

Det var länge sedan jag var aktiv i Studentförbundet, numera enbart revisor i den ytterst välskötta klubben Spartacus, så jag har absolut ingen koll alls på vilka mer som kan tänkas kandidera. Under Joels tid som valberedningens ordförande i Studentförbundet togs viktiga steg mot ökad öppenhet i valberedningsprocessen. Man fick skriva personliga brev och vi hade intervjuer där även samtliga föreningar fick vara representerade. Vi kunde ha givande diskussioner om kandidaternas viljeinriktning och olika kompetenser (många kåraktiva det året vill jag minnas). Personfrågor är alltid svårt och inte blir det enklare eller justare om man har slutna och mytomspunna processer.

Och just därför tycker jag att det är föredömligt och helt enkelt jättebra att Joel kandiderar öppet, lägger ut sitt "manifest" på bloggen och för ett samtal, bemöter kommentarer till folk som har frågor. Jag hoppas att alla andra kandidater gör på samma sätt och för processens skulle hoppas jag det finns fler kandidater, även om jag är helt övertygad om att Joel skulle bli en alldeles utmärkt ordförande.

Läs Joels kandidatur här.

Bekännelseblogg

En extrem start på ett nytt år, och då tyvärr inte någon nyvaknad träningsiver (har givetvis köpt ett träningskort som jag använt en gång på två veckor, men är just nu förkyld så jag klarar mig liksom ändå).

Nej, det handlar om konsumtion. 30 dagar på ett nytt år har gått. Jag har köpt 10 skivor, ett snitt på en skiva var tredje dag. Varav två skivor är dubbel-CD. Jag förstår nu var mina pengar tog vägen.

För de som undrar, det blev följande inköp (snabba omdömen inom parentes):

Anna Ternheim Separation Road, limited edition 2CD (Ja, lite marigt är det förstås, man ska definitivt välja AT:s 2CD där en så kallad naked version är med. Nights in Goodville mycket träffsäkert. Tro den kommer att växa med lyssnandet (inköptes i lördags))
Doktor Kosmos Ett enkelt svar: (Har jag nog kommenterat tidigare, underfundiga och ibland provocerande texter. Lika kompromisslösa som titeln antyder och inte direkt njutningsfullt att lyssna på, men men - när revolutionen kommer i form av tusen dunsar på hallmattan (fönsterkuverten) då ni!!)
Frida Hyvönen PUDEL (hm, den här får jag nog lyssna några vändor till på, inte sådär jätte lättillgänglig. Hennes debut – Until death comes är däremot helt strålande med flera guldkorn, köp den!)
Morrissey Bona Drag (Nej inte än. Låter ungefär som omslaget ser ut. Känns mycket 80-tal från sin lite sämre sida, men den kanske växer..)
Morrissey Live at Earls Court Christmas 2004 (Den här är däremot helt underbar. Jag vill också kunna skriva texter som “driving in your car… and if a double-decker bus crashes into us, to die by your side such a heavenly way to die, and if a ten ton truck kills the both of us, the pleasure and the privilige is mine” Underbar artikulation, svämmar över känslor utan att bli smetigt, Morrissey kommer undan med all sin självömkan och dramatiska utspel för vem kan neka till “you have never been in love, until you´ve seen the stars reflected in the reservoar”)
Neil Young Harvest Moon (erkänner att jag är sucker för gubbrock och då framförallt Neil Young. Detta är ett av hans stillsamma album i stil med den tidigare Harvest och senare Prairie wind. I mitt tycke en av hans bästa, man bara smälter och vill befinna sig på en amerikansk sylta med countrymusik, hooka upp med en cowboy-wanna be i överdimensionerade polisonger och rutig flanellskjorta när man hör Harvest moon (låten alltså), sen har han också live-skivor som är helt underbara)
Neil Young After the Gold Rush (En tidigare Young, inte lika förtjust än så länge, men det kanske kommer.)
The Smiths The very best of… (Måste ju ta reda på varifrån Morrissey kom ifrån. Återigen så sköna texter som träffar mitt i prick ”I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I´m miserable now” – hm, men man kanske måste höra det för att förstå… Paul Lester skriver väldigt underhållande och träffsäkert om gruppen som gör att man direkt får en känsla för vad det handlar om)
The Shins Oh Inverted World (har bara lyssnat en gång, den kom med posten igår…)
The Shins Chutes too Narrow (verkar bättre än föregående, men har som sagt inte riktigt hunnit ännu. Detta är alltså ett av Zach Brafs favvoband (han i Scrubs), ett starkt argument för att lyssna lite extra noga tycker jag).
And that´s it.

Och det här inlägget är inte pingat på intressant…

Könet sitter i hjärnan

Ser att biologisten Annica Dahlström fortfarande är aktiv och har skrivit en bok där vi återigen ska förpassa oss till grottstadiet. Kvinnor är bäst på att passa de små barnen och på att städa menar Dahlström. Sedan hävdar hon visserligen också att kvinnor är bättre ledare som ser hela individer och har en bättre verbal förmåga. Männen å sin sida är bäst på att hålla på med teknik och vapen, har tävlingsinstinkt, är mer våghalsiga och ser till att få saker och ting gjorda. (Går alltså helt i klinsch mot Margaret Thatcher som står för de bevingade orden ” vill du ha något sagt be en man, vill du ha något gjort be en kvinna” – typ).

Inte alltför sällan kommer de biologistiska argumenten upp när man diskuterar jämställdhet och feminist. Det handlar om att bejaka sin kvinnlighet, kvinnor är mer lämpade att…, man ska inte hindra naturen och så vidare. Ofta hamnar vi i lite underliga positioner där vi från feministernas håll då vill hävda att det inte alls finns några hormoner som styr/påverkar oss någon gång och att könet till hundra procent alltid är en social konstruktion. Tonläget blir högt och onyanserat från båda hållen.

Jag är själv varken biolog eller biologist men tycker det finns all anledning att förhålla sig lite avvaktande till Dahlströms forskning. Det är en sak att studera en hjärna och komma fram till att olika människor (till exempel människor av olika kön) har hjärnor som ser olika ut. Kopplingarna går lite annorlunda vilket jag föreställer mig kan påverka perceptionsförmåga och andra egenskaper och förmågor. Detta kan konstateras på ett abstrakt plan – ser man detaljer lättare än helheter till exempel. Men att från dessa abstrakta resonemang och resultat dra slutsatser om vad man bör ägna sig åt blir ju helt galet. Självklart måste kliniska resultat och kalla fakta alltid tolkas – fakta talar aldrig för sig själv sa en klok lärare en gång. Men i tolkningen ligger också ett stort mått av subjektivitet. Jag gör min tolkning och du din. Etiska och moraliska avvägningar om hur man till exempel ska ta hand om sina barn kan inte grunda sig i något så avskärmat och snävt som enbart biologisk forskning.

Bara för att kvinnor har bättre förmåga att se helheter (om det nu är så) betyder ju inte det heller att män saknar den förmågan. Och detta föreställer jag mig dessutom handlar om kvinnor och män generellt – kanske är variationen människor emellan större i största allmänhet än mellan könen, vad vet jag? Vi kan träna upp olika förmågor, alla kvinnor ÄR INTE heller bra föräldrar bara för att de råkar ha ett visst kön.

Vad betyder det att kvinnors (och mäns också väl) hormonnivåer fluktuerar och kanske beter sig alldeles särskilt speciellt under en graviditet eller amning? Att vi kan avvisa allt vad den kvinnan säger med att konstatera ”Ja ja, det är bara hormonerna som talar”. Visst påverkar säkert hormonerna till att man får lättare att betrakta saker ur ett annat perspektiv. Fel perspektiv? Säger vem? Kanske är då man får som lättast att faktiskt säga sitt hjärtas mening om företeelser och folk? Det är en sak att konstatera ett faktum, en helt annan sak att dra slutsatser om dess konsekvenser som ofta får en normativ karaktär.

Så fortsätt du gärna Dahlström, att beforska området mäns och kvinnors hjärnor. Ditt bidrag till vetenskapen i allmänhet fyller säkert en funktion, men som grund för etiska resonemang om hur man bör leva sina liv är den tämligen usel. Men jag bugar och niger för den djupt ironiska (oavsiktliga?) titeln – för visst sitter könen i hjärnan. Men det är kanske en mening vi tolkar olika - Dahlström och jag.

Jag tror att jag har pingat detta inlägg på intressant.se och kanske finns det andra som bloggar om: biologism, Annica Dahlström, feminism.

I kölvattnet av de som gick efter och pekade…

Eftervalanalyserna har haglat tätt i min brevlåda, både Tvärdrag och Libertas har valanalys som tema. Ett tåg man självklart måste hoppa på innan det är för sent…

Så, några blickar bakåt och åt sidan som syftar framåt.

Många har varit inne på ett föråldrat och auktoritärt ledarskap. Ja, det ligger nog något i det, att när ett parti är i regeringsställning och ska fatta många beslut med ett visst tempo så blir det svårt att hantera de interndemokratiska processerna på ett tillfredsställande sätt. Med en rapp partipiska där lojalitet belönas, och tvärtom har vi med viss framgång genom åren fört vår politik. Jag tror vi behöver något annat de här fyra åren. Många har önskat just ”något annat” i de favorittippade Wallström och Jämtin som nya partiledare. Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.. Men visst, jag är medskyldig till haussen.

Ibland blir resonemangen också lite bakvända. Vilken politik borde vi ha fört fram för att väljarna skulle röstat på oss? Vilken politik är det vi står för? Jag tycker vi borde börja i den änden innan vi går vilse i taktiserandet. Nu finns det säkert de som tycker att det är en alltför vilsen fråga att ställa, men jag tar risken. Ibland vågar vi inte erkänna att politiken inte kan lösa alla problem, samtidigt är det aldrig några fel på våra system. Till slut blir det en svår ekvation, för om politiken kan lösa alla problem då kan det ju inte finnas några problem i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Det är kanske dags att börja diskutera flexicurity ialla fall? Håller vår politik i opposition, eller är vi för fast knutna vid de institutioner vi byggt upp?

Jag ska ägna de fyra år som står inför dörren åt hälso- och sjukvårdspolitik och regionalpolitik. Hälso- och sjukvårdspolitik, så tacksamt och lättbegripligt när det handlar om solidaritet. Ibland måste man stå tillbaka för att de med större behov ska få vård före. Regionalpolitik – tvärtom. Tillväxt, Ostlänkar, PPP, konkurrens, vi måste med på tåget innan det går… Solidaritet, miljö och jämställdhet kommer med som pliktskyldigast men väger lätt i dessa sammanhang. För nu måste vi ägna oss åt viktiga saker… Som östgöte wannabe måste man ju alltid skryta lite, men jag tycker faktiskt att ansatsen till storytelling i det Regionpolitiska programmet var ett riktigt steg att ta. Vi måste våga försöka måla en begriplig bild om hur vi föreställer oss morgondagens samhälle. Och det får inte vara snabbtåg och sönderstressade människor. För vi måste kunna förena frågor om tillväxt och utveckling med visionen om det goda livet.

Och för övrigt anser jag naturligtvis att Ostlänken bör byggas snarast.

Nej

Jag skulle ha lagt en massa energi på en lång bloggpost om det här, men nej. Uppgiven. Tacksam att tidningen inte hamnar på min hallmatta, tycker inte det är konst och inte att det är särskilt värdigt, men så är jag ju inte heller student på KTH...

Forskning och politik

Under mina första fyra år i landstingspolitiken har jag närmat mig detta, för mig, nya område hälso- och sjukvårdsfrågor från ett lite udda håll som ”forskningspolitiker”. Jag har varit ledamot av och vikarierande ordförande för landstingets Forskningsberedning. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm att blogga om dessa frågor – av flera skäl, men nu är det dags.

Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.

Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.

Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.

Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.

I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.

Annandag jul

Har längtat hela mörka november och december efter snö, men just idag så gör det inget att marken är bar.

En fördel

[UPPDATERAD] Det verkar som att Mona Sahlin står högst på listan just nu, rutinerad formtoppning skulle man kunna tycka. Mona stod inte på min topp-tre-lista men det finns ändå en sak som kanske kan vara en fördel. Frälsningsförväntningarna på Mona verkar lysa med sin frånvaro. Förväntningarna på nejtackarna kändes minst sagt skyhöga, som om en enda person skulle kunna omvandla ett helt parti, på ett sätt så man dessutom helst inte trampar på gamla strukturer och dess företrädares ömma tår. Mission impossble, det var kanske det både Margot Wallström och Carin Jämtin insåg.

Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.

Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...

God Jul...

...gott nytt år och allt sådant..

Julen är röd..

Å ena sidan - teknikprylar är så roligt.

Å andra sidan - färre prylar enklare liv.

Å ena sidan - köp en julklapp åt dig själv - du förtjänar den.

Å andra sidan - min telefon spelar mp3.

Å ena sidan 4 GB (eller 8!) - mer än 1 GB, massor med musik.

Å andra sidan - ingen dator att installera i-tunes på.

Jag är en stor vän av teknikprylar. Men jag vet ju att det roligaste är sukta efter teknikprylar, när man väl har dem - inte lika spännande längre. Därför avstår jag VÄLDIGT MYCKET från att köpa teknikprylar. Försöker istället uppmuntra mina vänner att handla prylar, där jag kan stå bredvid och heja på, komma med goda råd och så vidare.

Så jag har tänkt låta bli att köpa en mp3-spelare. Har verkligen funderat på hur jag ska göra. Min telefon kan spela mp3, jag behöver ju inte egentligen inte så mycket prylar - less is more. Vill inte gå på konsumtionshysteritåget. Vill vara medveten, åka kollektivt, gå och cykla, köpa kravmärkt, vara snäll.

Så kommer Apple med en ny Ipod nano - i RÖTT. Där en del av det jag betalar går till stöd till AIDS-bekämpningen i Afrika. Kan man vara god - och samtidigt ge vika för sina konsumtionslustar? Och rött är ju så snyggt.. Konsumentmakt - det är ju jag väldigt mycket för.

Så nu blev det besvärligt igen. Men visst är den väldigt fin?

Nån annan

Var det idag det kom två definitiva och slutgiltiga nej från mina favoritkandidater? Ja det verkar som om varken Margot Wallström eller Carin Jämtin vill bli partiledare. Tråkigt. Jag tycker att det är väldigt positivt att valberedningen säger sig vilja ha en öppen process kring valet av ny partiledare. Men vad händer egentligen när de två mest populära kandidaterna säger nej? Hur troligt är det då att vi får den partiledare vi verkligen vill ha, finns det en stark tredjekandidat som många kan enas om? Eller öppnar det upp för ett spel, där den (eller kanske snarare de kringfigurer) som spelar spelet bäst vinner, snarare än den kandidat som de flesta medlemmarna vill ha?

Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.

Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.

En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.

Vänta och se...

Har ju tidigare annonserat en liten ambition att försöka kommentera vad som händer i landstingsfullmäktige i landstinget i Östergötland med viss regelbundenhet (dvs helst efter varje sammanträde). I vanliga fall tas finansplanen på fullmäktiges sammanträde i november, men med ny majoritet så togs istället en ny budget under det två dagar långa fullmäktigemötet.

Självklart blev det heta diskussioner om majoritetens uppdrag till ledningsstaben, där bland annat ortopedin på Vrinnevisjukhuset ska stärkas och dagkirurgin i i Finspång ska leva kvar. Efter diverse tidningsartiklar har jag förståelse för Christian Gustavssons (m) funderingar över var (s) egentligen står i frågan. För egen del kan jag bara konstatera att (s) hade ett eget budgetförslag att stödja, där hade vi inte lagt ut motsvarande uppdrag kring utredningar och annat. När utredningsuppdragen kommer tillbaka nästa år kan vi ta ställning i sak. I debatten påtalades vikten av att förändringar på Vrinnevisjukhuset inte får gå ut över Motala. Jag tycker det blir ett skevt synsätt – förändringarna i vården får inte gå ut över ÖSTGÖTARNA – väl?

Det blir så uppenbart att allt som oftast handlar om bypolitik och kompensation där det knappast är patientens bästa som sätts i centrum. Det talas föraktfullt om protesfabriken i Motala – när jag var på studiebesök på den privatdrivna Sergelkliniken talade man där med stolthet hur man lyckats utveckla verksamheten. En organisation skiljd från akutverksamheten, ett stort antal operationer och behandlingar av samma slag som lett till hög effektivitet, bra kvalitet och en yrkesstolthet över hur man utvecklat organisation och arbetssätt. Att någon sådan utveckling skulle kunna ske på ortopeden i Motala, där planerad vård kan avskiljas från akutverksamhet verkar inte finnas i den nya majoritetens föreställningsvärld.

Tandvårdsdebatten var också spännande, sällan har man väl hört argumentationen att vi måste höja priserna för ökad konkurrens – men det var precis vad den nya majoriteten menade när man förordade den nya principen att ligga i mitten i stället för i den undre tredjedelen på taxorna för de tio vanligaste behandlingarna (jämfört med riket). Folktandvården går plus i Östergötland, varför man då vill gå över till ett system med ännu högre taxor är obegripligt. Majoriteten var också något oklar i sin inställning till den fria rörligheten inom EU och kanske framförallt i sin attityd till polska tandläkare. Lite udda och oväntat. Jag tycker det känns tråkigt att Östergötland framgent kommer att bidra till att pressa tandvårdstaxorna uppåt, i länet såväl som nationellt.

Årets budgetdebatt var annars ganska mycket vänta och se. Hur mycket entreprenader blir det egentligen? Hur kommer HSN:s nya ordförande Lars Pettersson från Vrinnevilistan, hantera de öppna prioriteringarna? Vad strategisk personalpolitik kommer att innebära framöver fick vi heller inga besked om från Gun Jareblad (fp), trots den direkta från Irma Görtz (s). På något sätt hade jag väl förväntat mig en något mer taggad och entusiastisk ny majoritet, istället tråkiga vänta och se-svar när vi lade fram vårat förslag om att vi nog kunde satsa 150 miljoner extra på HSN när senaste delårsbokslutet visar plus 780 miljoner kronor. Men en ängslig majoritet verkar inte tro på sin egen regeringsförmåga och tror att man nog kan komma att slarva bort en dryga halv miljard kronor årets två sista månader. Lite mer självförtroende i klapparna från Jultomten kanske vore något?

Favorit i repris

Idag skriver Nina Björk tänkvärt om de hushållsnära tjänsterna - eller rättare sagt att städa hemma, på DN:s kultursida. Man blir en bättre människa av att städa själv, ”den som städar själv vet att mänskligt liv sätter spår. Den vet att någon måste ta hand om de spåren.” Nina Björk menar att det är mänsklig erfarenhet att städa och gör kopplingen att människor hur människor lever och vad man gör om dagarna påverkar hur vi tänker. Nu står vi inför ett ställningstagande – ska fler av mänskliga handlingar - städande till exempel, förvandlas till lönearbete eller inte? Det kanske finns fler tjänster vi skulle kunna köpa – torka rumpan efter toabesök, betala någon annan att titta på barnen i luciatåget och så vidare.

Jag har ju i ett tidigare inlägg hävdat att det är bra om vi styr om vår konsumtion från att köpa mycket prylar till att köpa mer tjänster - och för att aktivt styra konsumtionsmönstrena borde skatter på tjänster sänkas, generellt. Det är väl så att vi lever i ett ekonomiskt system som är beroende av att konsumerar. Systemet är hyfsat bra på att leda till ökad produktivitet men direkt dåligt på att fördela välståndet som produceras jämnt över befolkningen. Nina kommenterar marknadsekonomin – den bygger på specialisering och arbetsdelning – en utveckling som fortgår. Men Nina menar att vi borde ställa oss frågan om var vi bör dra gränsen.

Jag kan verkligen sympatisera med Ninas sätt att resonera. Jag har själv svårt att se att skulle vilja leva ett sådant liv att många av mina dagliga hemmasysslor måste utföras av en lönearbetare för att jag ska få mitt liv att gå ihop. När jag flera dagar i rad jobbar på dagen, går direkt till någon slags kvällsverksamhet, kommer hem för trött för att fixa matlåda, kanske måste förbereda en kvällsverksamhet dagen efter, låter diskberget växa – då lever jag inte ett liv jag vill leva. Det känns som att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten.

Kanske finns det ett problem här. Att allt för många människor lever i låtsasverkligheter, där klimathoten inte existerar, där mina val aldrig påverkar någon annan, där det aktiva utåtriktade livet alltid är den stora poängen.

Olle Sahlström skriver i Den röde patriarken om två traditioner inom socialdemokratin – nyttotraditionen och frihetstraditionen. Nyttotraditionen framhåller just nyttan och utfallet av politiken – vi producerar vård och omsorg som de medborgarna kommer att ha nytta av. Frihetstraditionen handlar om politiken som tillämpad etik. Och visst är det väl så att nyttotraditionen tagit stor plats i politiken, nästan all plats och att etiken i mångt och mycket är förpassad till att handla om personliga privata livsval. Det kanske inte ska vara så.

Och idag är en söndag som är helt min egen. Jag ska diska, laga mat och tvätta.

Nytt, nytt, nytt…

En ny mandatperiod har inletts i landstinget i Östergötland, kanske med nya, bättre bloggambitioner. Tänker dock inte lova något…

Idag har den nya landstingsmajoriteten på allvar inlett maktövertagandet genom att nyvälja landstingsstyrelsen så att en ny budget inför nästa år kan beredas lagenligt och behandlas på fullmäktige redan om en månad. Valet av ledamöter är i vanliga fall en ren formaliaövning där partierna internt valt sina företrädare som sedan väljs av fullmäktige. Denna gång var det dock annorlunda då folkpartiet fattat beslut om sina representanter som sedan partiets företrädare i landstinget tolkade olika. Förutom den tilltänkta (?) gruppledaren för folkpartiet Gun Jareblad föreslogs även Monica Broman (fp) som ledamot landstingsstyrelsen. Efter sluten omröstning där enbart folkpartiets ledamöter deltog valdes Gun Jareblad med 5 röster mot 2.

En tråkig start tyckte nog alla inblandade, det hör inte till vanligheten att partiinterna diskussioner fortsätter in i fullmäktigerummet, och särskilt inte vad gäller personfrågor. Ingen bra start för partier som säger sig vilja ”återupprätta förtroendet” för landstinget.

Det genomfördes också en utbildning för de nya fullmäktigeledamöter, styrkort, ekonomi, landstingets organisation, administrativa rutiner mm. Den som undrar hur landstinget funkar går med fördel in på landstingets hemsida www.lio.se och kan där ta del av dagens webbsändning och det utbildningspaket som finns på www.lio.se/demokratiutb.

Nytt för mig är att jag börjar jobba – på riktigt. Egentligen började jag idag, började då storstilat med att vara tjänstledig för att gå på landstingsfullmäktige.. Men imorgon är det dags på riktigt. Har genom åren haft lite olika sysselsättningar, främst student, och nu senast som vikarierande politisk sekreterare i landstinget för socialdemokraterna. Nu ska jag dock påbörja min riktiga jobbkarriär som byråkrat på Norrköpings kommun, mark- och exploateringsenheten. Vet inte om min tjänst har någon formell titel, inte fastighetsingenjör ialla fall ;). En stor utmaning med det nya jobbet är att traditionen på arbetsplatsen påbjuder matlåda..

En väldigt bra sak med att ha arbete (och då framförallt lön) är att man kan köpa skivor utan att få dåligt samvete. Idag inhandlades Hello Saferide, Morrisseys Ringleader of the tormentors och en samlingsskiva med Monica Zetterlund. Det är svårt att skriva om musik på ett begripligt sätt, men kanske återkommer jag med någon slags recension..

Svart söndag

De typiska kvällstidningsrubrikerna kring våldtäkter. En kvinna blir överfallen och våldtagen på allmän plats i det offentliga rummet. Trots att alla vet att merparten av nattens våldtäkter knappast ägde rum ute i höstrusket på väg hem från krogen utan inne hemmet av en äkta make/sambo.

Och jag vet att man inte kan begära att tidningarna ska låta bli att skriva om detta, tvärtom. Visst har det nyhetsvärde och relevans för samhällsdebatten i stort, att mäns våld mot kvinnor blir synligt.

Samtidigt som det reella resultatet blir att kvinnor blir allt räddare för att vistas ute ensamma kvällar och nätter. Att bilden av förövaren för de allra flesta blir en okänd man, inte någon i bekantskapskretsen, inte maken, pappan eller kompisen.

Vi måste ha fler poliser på gatorna så att våra kvinnor inte faller offer för de för oss okända förövarna. Så löser vi problemen.

Claes Borgström tar idag upp Gudrum Shymans gamla talibanfackla på DN-debatt (Borde väl komma upp på nätupplagan under dagen). Hur nyanserad kommer den debatten bli? Inte så att jag tycker att han har fel i sak, men risken är ju uppenbar att det blir ytterligare ett rött skynke för folk som vill fortsätta blunda för jämställdhetsfrågorna. Hoppas på motsatsen denna gång.

Ordningen är återställd?

Sveriges nya finansminister, Anders Borg bor i Katrineholm.

Ha ha.. lite roligt var det väl ialla fall?

Hm, ja.

---

Och på tal om regeringen i "vad var det jag sa genren" så tror jag Freddan har gjort helt rätt med Calle B som utrikesminister. Nu kan ingen komma och säga att den borgerliga regeringen har en inkompetent utrikesminister (ondskefull ja, men välmeriterad). Ska man regera ett land och dessutom kunna utgöra ett seriöst alternativ till "det statsbärande partiet" så måste man ha en utrikesminister med tyngd och pondus.

Jag tror inte att CB kommer att mopsa sig mot Freddan, hans eget track-back som statsminister är ju inte helt fläckfritt och de har säkert lagt gammalt groll bakom sig (FR:s strategi med de nya moderaterna har ju hittills visats sig lyckosam och borde ge honom "viss status" partiinternt). Vad gäller frågan om att CB skulle dominera på EU-fältet så tror jag Cecilia Malmström klarar det galant och är helt rätt placerad på SB.

Japp, jag kan ta jobb som omvärldsanalytiker varsomhelst, närsomhelst. Eller inrikesreporter på Ekot, är det inte en tjänst ledig där??

(Om någon undrar över det något pubertala tilltalet Freddan, så är det bara mitt eget processande att försöka ta till mig och förstå att vi har en borgerlig och moderat statsminister och en borgerlig regering, det är svårt men jag jobbar på det.)

Om de hushållsnära tjänsterna

Sverige får alldeles snart en ny regering, en borgerlig sådan och de kommer att införa subventioner på de så kallade hushållsnära tjänsterna. När förslaget lanserades första gången av Anne-Marie Pålsson, för en sisådär tio år sedan kom det hela snart att kallas pigavdrag. Underförstått något som man inte som god socialdemokrat kan vilja ha. Att arbeta med att städa i andra privatpersoners hem upplevdes som en tillbakagång till ett klassamhälle, där underbetalt tjänstefolk med usla arbetsvillkor stod med mössan i hand.

Det här är ståndpunkter som inte fått stå oemotsagda, läs t ex Martins inlägg om hans farmor som med stor yrkesstolthet och engagemang försvarat de så kallade pigjobben. Det finns firmor idag som säljer tjänsterna vitt, som också känner yrkesstolthet och genomför arbetet med stor professionalitet.

Jag tycker det är svårt. Jag är inte säker på att jag skulle känna mig bekväm i att ha en ”männska” som kom hem till mig regelbundet och dammsög och skurade mina 28 kvadratmetrar. Skurade toaletten, kanske tog hand om smutstvätten. Jag vet inte. Jag har svårt att döma någon som får tjänsterna utförda hos sig, så länge det är vitt, skatt och sociala avgifter betalas. Och sen är det också svårt att säga om det handlar om intimiteten i sig – att en för mig okänd kommer långt in i den privata sfären, eller om eventuellt obehag skulle bestå i att jag skulle känna att jag befann mig i någon slags överläge gentemot den städande personen.

Jag tycker alltså inte att jag kan döma människor som köper tjänsterna under schyssta villkor, det ska inte förbjudas, men att subventionera det hela är jag skeptisk till. Jag har svårt att se varför man sätter gränsen, eller särbehandlar de här jobben. Vad är det med de hushållsnära tjänsterna som är så speciellt att de ska särbehandlas? Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte betraktas som riktiga jobb. Jämför med plusjobben, jämför med au-pair. Tyckte människor i allmänhet att detta var riktiga jobb, då skulle man väl betala för det – på riktigt, precis som man betalar vitt när man klipper sig, får massage eller nåt annat. OK, en del människor tycker inte att det är viktigt att göra rätt för sig, betala skatt, men ändå.

Plusjobb eller subventionera hushållsnära tjänster, rent spontant tycker jag det är förvillande lika.

Men något måste göras. Jag tycker att det vore tusen gånger mer intressant om vi kunde höja blicken från att stirra oss blinda på tjänster som utförs just i hemmet och börja resonera om tjänstesektorn i stort. Jag tror det vore en fördel om vi började konsumera mera tjänster istället för varor. Sänk skatterna på tjänster för att på så sätt styra om konsumtionen mot mer tjänstekonsumtion – upplevelser, tjänster som ökar välbefinnandet, gör att vi vinner tid till sådant som är viktigt. Bättre för miljön. Men det är en större fråga än att subventionera ett avgränsat segment. Varför man hakat upp sig just på de hushållsnära tjänsterna kan man ju fråga sig. Jag antar att en anledning är den förmodande stora svarta marknaden och att det kanske är lätt att beräkna förlorade skatteintäkter. Det måste ju förstås tas med i beräkningarna, skulle vi förlora för mycket välfärd på uteblivna skatteintäkter? Men att som nu låsa upp sig vid de hushållsnära tjänsterna tycker jag är att börja i fel ände.