Har köpt boken Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop. Har bara börjat läsa och vill redan recensera. Omslaget. Boken är annorlunda formgiven. Omslaget helt vitt, i kartong, skuret. På boken finns överhuvudtaget inte titeln utskriven, utan skribenterna i blank lack, man får vända och vrida för att se. Bokomslaget, pappret runt boken är smalare än vad boken är hög och täcker inte. Det går runt hela boken, kan inte sitta kvar på när man läser.
Inne i boken, texten. Korta krönikor. Jag måste bläddra längst bak för att se vem som skrivit. Som om någon ville skrika högt i mitt öra ”VEM som skriver är inte viktigt utan VAD!!” ”Skit i vem som skriver, LÄS istället.”
Jag tycker hela boken andas motstånd. Rätten att få vara den man vill vara. Att inte låta sig tämjas, låta andra definiera mig. Det känns som att bokens formgivning vill vara en garant för innehållet. En bok som går sin egen väg.
Och jag tror jag gillar det.
Jag gillar den sidan hos mig själv som ska vara så jävla självständig jämnt. Tänka själv, stå för den jag är, inte hylla det normala och anpassade. Alltså. Jag känner mig bekräftad av boken och liksom besläktad med den.
Men å andra sidan. Jag stör mig på att boken blir en kod som ska knäckas. Knäckte jag koden? Är jag smart? Är jag med? Att de vet exakt på vilka strängar de ska spela för att människor som jag ska gilla bekräftelsen av att vi är smarta och med. Självständiga. Intelligenta och starka. Att få tillhöra den exklusiva(?) skara som fattat.
Vi som vet. Som kan sitta på pendeln och läsa en bok som de som inte fattat inte ser vad det är. En vit bok utan ryggtext. Utan omslagstext alls. De som fattat kan scanna av mig och se att ”Hon där läser den där smarta boken, hon är smart som jag som också har fattat.”
Men man kan ju skita i det yttre också och bara läsa. Och skita i om någon pendeln ser och fattar vad det är jag läser.
Inne i boken, texten. Korta krönikor. Jag måste bläddra längst bak för att se vem som skrivit. Som om någon ville skrika högt i mitt öra ”VEM som skriver är inte viktigt utan VAD!!” ”Skit i vem som skriver, LÄS istället.”
Jag tycker hela boken andas motstånd. Rätten att få vara den man vill vara. Att inte låta sig tämjas, låta andra definiera mig. Det känns som att bokens formgivning vill vara en garant för innehållet. En bok som går sin egen väg.
Och jag tror jag gillar det.
Jag gillar den sidan hos mig själv som ska vara så jävla självständig jämnt. Tänka själv, stå för den jag är, inte hylla det normala och anpassade. Alltså. Jag känner mig bekräftad av boken och liksom besläktad med den.
Men å andra sidan. Jag stör mig på att boken blir en kod som ska knäckas. Knäckte jag koden? Är jag smart? Är jag med? Att de vet exakt på vilka strängar de ska spela för att människor som jag ska gilla bekräftelsen av att vi är smarta och med. Självständiga. Intelligenta och starka. Att få tillhöra den exklusiva(?) skara som fattat.
Vi som vet. Som kan sitta på pendeln och läsa en bok som de som inte fattat inte ser vad det är. En vit bok utan ryggtext. Utan omslagstext alls. De som fattat kan scanna av mig och se att ”Hon där läser den där smarta boken, hon är smart som jag som också har fattat.”
Men man kan ju skita i det yttre också och bara läsa. Och skita i om någon pendeln ser och fattar vad det är jag läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar