En snedvriden debatt

De senaste dagarna har debatten kring regionfrågan varit stor i delar av mitt parti. Det är roligt tycker jag och om det ska bli något överhuvudtaget är det dags att plocka fram allt engagemang för att driva frågan framåt så att inte regionmotståndarna kan stå vid sidan och titta på – och få som de vill.

Vi har länge (och ibland till leda) pratat om att det inte ska ritas några kartor, att vi först ska diskutera grundläggande principer och vilka faktorer som väger tungt och tyngst i en ny regionindelning. Nu när det faktiskt är dags att sätta sig vid ritbordet, ge sig ut och fria så visar det sig att bilden av vilka principer som bör gälla för en ny regionindelning är olika. Lite förenklat antar jag så kan man ställa sig på sjukvårdsbenet eller arbetsmarknadsbenet. Antingen optimerar vi för ett bra fungerande sjukvårdssystem på regional nivå, eller för infrastruktur och kommunikationer som kan ta oss till Stockholm (och framförallt tillbaka hem igen).

Min stilla undran är om vi behöver välja så kategoriskt. Ibland låter det som att alla vägar och järnvägar tar slut vid de framtida regiongränserna och att vi där kommer att bygga höga murar med passkontroller. (Det är då det känns tryggt att vi har många flygplatser i länet så att vi ialla fall kan flyga ut). Det verkar också som att analysen man gör kring sjukvården det är att vi behöver en bunt stora (och mellanstora) sjukhus som kan ta hand om ovanliga och svåra sjukdomar, sen fixar vårdcentralen resten. Det är inte så enkelt.

Alla vill till Stockholm. Vi som bor i Linköping vill nog egentligen ännu snabbare till Stockholm eftersom det är längre dit för oss. Engagemanget för Ostlänken är stort och det största hindret för byggandet av densamma är den i Katrineholm bosatta finansministern som förlitar sig på otidsenliga samhällsekonomiska analysmetoder. Oavsett om vi hamnar i Östra Götalandsregionen eller bara blir lilla Östergötland eller något annat så kommer vi att fortsätta verka aktivt och intensivt för byggandet av Ostlänken, för att våra vägar och järnvägar inom regionen/länet och mellan andra ska vara av bra kvalitet. Engagemanget för snabba resor till Stockholm eller vartsomhelst i vårt närområde dit många vill pendla kommer att vara fortsatt starkt.

Men sjukvården då? Trots det mycket starka engagemang som finns för vår sjukvård och våra sjukhus så har frågan hamnat mycket perifert enligt min mening. Det finns stora poänger att bilda större regioner utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Storleken har betydelse – utifrån ett utvecklingsperspektiv. Sjukvården är en oerhört kunskapsintensiv verksamhet. För att kunna ta emot och sprida ny kunskap, införa nya metoder och mönstra ut gamla krävs större massa än dagens storlek på landsting. Det krävs en helhetssyn, en systemsyn där inget sjukhus och ingen vårdcentral kan säga ”sköt du ditt så sköter jag mitt”. Kostnaderna för stora investeringar behöver spridas på fler, underlaget för forskningen behöver bli större. Ansvarskommittén föreslår att en regionkommun bör ansvara för ett regionsjukhus.

Det blir en region Syd/Skåne eller vad de kan tänkas heta, en Stockholmsregion och/eller Mälardalsregion. Vättern avskärmar oss praktiskt västerut. Däremellan har vi gemensamma problem att lösa.

Jag tror inte att de nya regionerna (om de kommer till stånd) kommer att bilda murar i människors vardag. I Skåne låter man sig inte hindras av nationsgränserna utan pendlar glatt över sundet. Låt därför inte frågan om regionförstoring begränsas till att handla om pendling och arbetsmarknadsregioner. Människor känner inga administrativa gränser. Men för sjukvårdens utveckling är det av största betydelse att vi får en större och väl fungerande hälso- och sjukvårdsregion. Här har vi en bra start i vår sjukvårdsregion Östergötland, Jönköping och Kalmar län tycker jag.