Att jag aldrig kommer att nå samma boknördsstatus som Textmissbrukaren är ju givet men det har tagit sig sedan nyår. Innan dess har jag befunnit i en mer eller mindre konsekvent bokbojkhott i ca två års tid.
Doris Lessing är en starkt bidragande orsak. Så fort svenska akademien har försökt sig på att definiera hennes skrivande har hon protesterat. Hon är väl värd att läsa för sina tankar om politik och politiska sammanhang, relationer, jämställdhet, skrivande och katter. Jag får nöja mig så, det är så svårt att hitta de rätta orden för något som engagerar så starkt. Lästa böcker: Den femte sanningen, Ljuvaste dröm, Under huden, Vandra i skugga och Om katter. Alla rekommenderas varmt.
Bodil Malmstens blogganteckningar som hon givit ut i två böcker – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år. BM behärskar det underbara, flyktiga och träffsäkra språket som bloggen ger utrymme för. En språkkänsla att avundas. Det är förstås inte bara form utan också innehåll. Återigen en författares betraktelser och en tillfällig lust att flytta till Finistère och bli urbra författare griper tag i en. Sen verkligheten, lappsjuka på fem sekunder, att aldrig ha vare sig tålamod eller förmågan att skriva så bra. Jag har läst bloggböckerna och från adlibris väntar ytterligare tre böcker av samma författare.
Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Också riktigt bra. Framförallt första novellen biter sig kvar – hon som är perfekt dumpar honom som är perfekt – nästan. Han gör misstaget att snegla på mobilen efter middagen. Tänk den som kunde vara så självklart dryg! Resten blir en som en påse smågodis, kvalitetsgodis att bara njuta av och sluka.
Bitterfittan av Maria Sveland – påskläsning. Så svidande uppriktigt om hur (förställer jag mig) ett liv för småbarnsföräldrar med stora ambitioner på jämställdhetsområdet kan te sig. Problematiseringen kring tvåsamheten genom reflexioner kring Erica Jongs Rädd att flyga som känns så välbekant nu, så obekant för bara några år sedan.
En bok som ligger kvar på nattduksbordet är den överpretentiösa Susan Sontags Där tonvikten ligger. Det var en jättebra bok, småessäer om läsning, film, dans teater, fotografi, måleri och livet som författare och intellektuell. Men kanske har Bodil Malmsten förstört den läsupplevelsen med några korta rader om hur Sontag fick hybris efter att ha sett Persona och gjort egna versioner. Nu tycker jag tonfallet är högdraget och mästrande. Kanske får den en ny chans.
2 kommentarer:
Det glädjer mig att du upptäcker franska författare som Gavalda och Malmsten. ;)
Jag kan meddela att Gavaldas senaste, La Consolante (ung. Trösterskan) precis kommit ut i boklådorna i Paris. Innan dess har du dock två andra av hennes böcker att upptäcka: Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom. Båda är mycket bra, men skiljer sig kraftigt åt i stil. Den förra tar plats, personerna blir stundtals nästan högljudda i din skalle och även om själva storyn inte är så lång är det mycket som ska sägas och sidorna är många. Den senare är desto timidare, en tyst och viskande dialog medan barnen sover, stort utrymme för egen eftertanke och tolkning, med ett klart och påträngande klimax. I båda fallen är språket lättsamt, inbjudande, tilltalande.
Gavalda är en typisk parisisk författare, miljöerna är väl beskrivna och tempot och personerna stämmer väl med verkligheten. Håll utkik efter La Consolante också, översättningen lär väl inte ta evigheter.
Mm jag har faktiskt funderat på att läsa lite mer av Anna Gavalda. Inne i en riktig läsperiod, mysigt. :-)
Men just nu är det Maken av Gun-Britt Sundström som gäller. Himla bra den också. Sen har jag en bunt Malmsten ligger och väntar, plus en Lessing till. Men Anna Gavaldas tid kommer, det är jag säker på.
Skicka en kommentar