Nej

Jag skulle ha lagt en massa energi på en lång bloggpost om det här, men nej. Uppgiven. Tacksam att tidningen inte hamnar på min hallmatta, tycker inte det är konst och inte att det är särskilt värdigt, men så är jag ju inte heller student på KTH...

Forskning och politik

Under mina första fyra år i landstingspolitiken har jag närmat mig detta, för mig, nya område hälso- och sjukvårdsfrågor från ett lite udda håll som ”forskningspolitiker”. Jag har varit ledamot av och vikarierande ordförande för landstingets Forskningsberedning. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm att blogga om dessa frågor – av flera skäl, men nu är det dags.

Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.

Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.

Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.

Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.

I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.

Annandag jul

Har längtat hela mörka november och december efter snö, men just idag så gör det inget att marken är bar.

En fördel

[UPPDATERAD] Det verkar som att Mona Sahlin står högst på listan just nu, rutinerad formtoppning skulle man kunna tycka. Mona stod inte på min topp-tre-lista men det finns ändå en sak som kanske kan vara en fördel. Frälsningsförväntningarna på Mona verkar lysa med sin frånvaro. Förväntningarna på nejtackarna kändes minst sagt skyhöga, som om en enda person skulle kunna omvandla ett helt parti, på ett sätt så man dessutom helst inte trampar på gamla strukturer och dess företrädares ömma tår. Mission impossble, det var kanske det både Margot Wallström och Carin Jämtin insåg.

Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.

Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...

God Jul...

...gott nytt år och allt sådant..

Julen är röd..

Å ena sidan - teknikprylar är så roligt.

Å andra sidan - färre prylar enklare liv.

Å ena sidan - köp en julklapp åt dig själv - du förtjänar den.

Å andra sidan - min telefon spelar mp3.

Å ena sidan 4 GB (eller 8!) - mer än 1 GB, massor med musik.

Å andra sidan - ingen dator att installera i-tunes på.

Jag är en stor vän av teknikprylar. Men jag vet ju att det roligaste är sukta efter teknikprylar, när man väl har dem - inte lika spännande längre. Därför avstår jag VÄLDIGT MYCKET från att köpa teknikprylar. Försöker istället uppmuntra mina vänner att handla prylar, där jag kan stå bredvid och heja på, komma med goda råd och så vidare.

Så jag har tänkt låta bli att köpa en mp3-spelare. Har verkligen funderat på hur jag ska göra. Min telefon kan spela mp3, jag behöver ju inte egentligen inte så mycket prylar - less is more. Vill inte gå på konsumtionshysteritåget. Vill vara medveten, åka kollektivt, gå och cykla, köpa kravmärkt, vara snäll.

Så kommer Apple med en ny Ipod nano - i RÖTT. Där en del av det jag betalar går till stöd till AIDS-bekämpningen i Afrika. Kan man vara god - och samtidigt ge vika för sina konsumtionslustar? Och rött är ju så snyggt.. Konsumentmakt - det är ju jag väldigt mycket för.

Så nu blev det besvärligt igen. Men visst är den väldigt fin?

Nån annan

Var det idag det kom två definitiva och slutgiltiga nej från mina favoritkandidater? Ja det verkar som om varken Margot Wallström eller Carin Jämtin vill bli partiledare. Tråkigt. Jag tycker att det är väldigt positivt att valberedningen säger sig vilja ha en öppen process kring valet av ny partiledare. Men vad händer egentligen när de två mest populära kandidaterna säger nej? Hur troligt är det då att vi får den partiledare vi verkligen vill ha, finns det en stark tredjekandidat som många kan enas om? Eller öppnar det upp för ett spel, där den (eller kanske snarare de kringfigurer) som spelar spelet bäst vinner, snarare än den kandidat som de flesta medlemmarna vill ha?

Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.

Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.

En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.

Vänta och se...

Har ju tidigare annonserat en liten ambition att försöka kommentera vad som händer i landstingsfullmäktige i landstinget i Östergötland med viss regelbundenhet (dvs helst efter varje sammanträde). I vanliga fall tas finansplanen på fullmäktiges sammanträde i november, men med ny majoritet så togs istället en ny budget under det två dagar långa fullmäktigemötet.

Självklart blev det heta diskussioner om majoritetens uppdrag till ledningsstaben, där bland annat ortopedin på Vrinnevisjukhuset ska stärkas och dagkirurgin i i Finspång ska leva kvar. Efter diverse tidningsartiklar har jag förståelse för Christian Gustavssons (m) funderingar över var (s) egentligen står i frågan. För egen del kan jag bara konstatera att (s) hade ett eget budgetförslag att stödja, där hade vi inte lagt ut motsvarande uppdrag kring utredningar och annat. När utredningsuppdragen kommer tillbaka nästa år kan vi ta ställning i sak. I debatten påtalades vikten av att förändringar på Vrinnevisjukhuset inte får gå ut över Motala. Jag tycker det blir ett skevt synsätt – förändringarna i vården får inte gå ut över ÖSTGÖTARNA – väl?

Det blir så uppenbart att allt som oftast handlar om bypolitik och kompensation där det knappast är patientens bästa som sätts i centrum. Det talas föraktfullt om protesfabriken i Motala – när jag var på studiebesök på den privatdrivna Sergelkliniken talade man där med stolthet hur man lyckats utveckla verksamheten. En organisation skiljd från akutverksamheten, ett stort antal operationer och behandlingar av samma slag som lett till hög effektivitet, bra kvalitet och en yrkesstolthet över hur man utvecklat organisation och arbetssätt. Att någon sådan utveckling skulle kunna ske på ortopeden i Motala, där planerad vård kan avskiljas från akutverksamhet verkar inte finnas i den nya majoritetens föreställningsvärld.

Tandvårdsdebatten var också spännande, sällan har man väl hört argumentationen att vi måste höja priserna för ökad konkurrens – men det var precis vad den nya majoriteten menade när man förordade den nya principen att ligga i mitten i stället för i den undre tredjedelen på taxorna för de tio vanligaste behandlingarna (jämfört med riket). Folktandvården går plus i Östergötland, varför man då vill gå över till ett system med ännu högre taxor är obegripligt. Majoriteten var också något oklar i sin inställning till den fria rörligheten inom EU och kanske framförallt i sin attityd till polska tandläkare. Lite udda och oväntat. Jag tycker det känns tråkigt att Östergötland framgent kommer att bidra till att pressa tandvårdstaxorna uppåt, i länet såväl som nationellt.

Årets budgetdebatt var annars ganska mycket vänta och se. Hur mycket entreprenader blir det egentligen? Hur kommer HSN:s nya ordförande Lars Pettersson från Vrinnevilistan, hantera de öppna prioriteringarna? Vad strategisk personalpolitik kommer att innebära framöver fick vi heller inga besked om från Gun Jareblad (fp), trots den direkta från Irma Görtz (s). På något sätt hade jag väl förväntat mig en något mer taggad och entusiastisk ny majoritet, istället tråkiga vänta och se-svar när vi lade fram vårat förslag om att vi nog kunde satsa 150 miljoner extra på HSN när senaste delårsbokslutet visar plus 780 miljoner kronor. Men en ängslig majoritet verkar inte tro på sin egen regeringsförmåga och tror att man nog kan komma att slarva bort en dryga halv miljard kronor årets två sista månader. Lite mer självförtroende i klapparna från Jultomten kanske vore något?

Favorit i repris

Idag skriver Nina Björk tänkvärt om de hushållsnära tjänsterna - eller rättare sagt att städa hemma, på DN:s kultursida. Man blir en bättre människa av att städa själv, ”den som städar själv vet att mänskligt liv sätter spår. Den vet att någon måste ta hand om de spåren.” Nina Björk menar att det är mänsklig erfarenhet att städa och gör kopplingen att människor hur människor lever och vad man gör om dagarna påverkar hur vi tänker. Nu står vi inför ett ställningstagande – ska fler av mänskliga handlingar - städande till exempel, förvandlas till lönearbete eller inte? Det kanske finns fler tjänster vi skulle kunna köpa – torka rumpan efter toabesök, betala någon annan att titta på barnen i luciatåget och så vidare.

Jag har ju i ett tidigare inlägg hävdat att det är bra om vi styr om vår konsumtion från att köpa mycket prylar till att köpa mer tjänster - och för att aktivt styra konsumtionsmönstrena borde skatter på tjänster sänkas, generellt. Det är väl så att vi lever i ett ekonomiskt system som är beroende av att konsumerar. Systemet är hyfsat bra på att leda till ökad produktivitet men direkt dåligt på att fördela välståndet som produceras jämnt över befolkningen. Nina kommenterar marknadsekonomin – den bygger på specialisering och arbetsdelning – en utveckling som fortgår. Men Nina menar att vi borde ställa oss frågan om var vi bör dra gränsen.

Jag kan verkligen sympatisera med Ninas sätt att resonera. Jag har själv svårt att se att skulle vilja leva ett sådant liv att många av mina dagliga hemmasysslor måste utföras av en lönearbetare för att jag ska få mitt liv att gå ihop. När jag flera dagar i rad jobbar på dagen, går direkt till någon slags kvällsverksamhet, kommer hem för trött för att fixa matlåda, kanske måste förbereda en kvällsverksamhet dagen efter, låter diskberget växa – då lever jag inte ett liv jag vill leva. Det känns som att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten.

Kanske finns det ett problem här. Att allt för många människor lever i låtsasverkligheter, där klimathoten inte existerar, där mina val aldrig påverkar någon annan, där det aktiva utåtriktade livet alltid är den stora poängen.

Olle Sahlström skriver i Den röde patriarken om två traditioner inom socialdemokratin – nyttotraditionen och frihetstraditionen. Nyttotraditionen framhåller just nyttan och utfallet av politiken – vi producerar vård och omsorg som de medborgarna kommer att ha nytta av. Frihetstraditionen handlar om politiken som tillämpad etik. Och visst är det väl så att nyttotraditionen tagit stor plats i politiken, nästan all plats och att etiken i mångt och mycket är förpassad till att handla om personliga privata livsval. Det kanske inte ska vara så.

Och idag är en söndag som är helt min egen. Jag ska diska, laga mat och tvätta.

Nytt, nytt, nytt…

En ny mandatperiod har inletts i landstinget i Östergötland, kanske med nya, bättre bloggambitioner. Tänker dock inte lova något…

Idag har den nya landstingsmajoriteten på allvar inlett maktövertagandet genom att nyvälja landstingsstyrelsen så att en ny budget inför nästa år kan beredas lagenligt och behandlas på fullmäktige redan om en månad. Valet av ledamöter är i vanliga fall en ren formaliaövning där partierna internt valt sina företrädare som sedan väljs av fullmäktige. Denna gång var det dock annorlunda då folkpartiet fattat beslut om sina representanter som sedan partiets företrädare i landstinget tolkade olika. Förutom den tilltänkta (?) gruppledaren för folkpartiet Gun Jareblad föreslogs även Monica Broman (fp) som ledamot landstingsstyrelsen. Efter sluten omröstning där enbart folkpartiets ledamöter deltog valdes Gun Jareblad med 5 röster mot 2.

En tråkig start tyckte nog alla inblandade, det hör inte till vanligheten att partiinterna diskussioner fortsätter in i fullmäktigerummet, och särskilt inte vad gäller personfrågor. Ingen bra start för partier som säger sig vilja ”återupprätta förtroendet” för landstinget.

Det genomfördes också en utbildning för de nya fullmäktigeledamöter, styrkort, ekonomi, landstingets organisation, administrativa rutiner mm. Den som undrar hur landstinget funkar går med fördel in på landstingets hemsida www.lio.se och kan där ta del av dagens webbsändning och det utbildningspaket som finns på www.lio.se/demokratiutb.

Nytt för mig är att jag börjar jobba – på riktigt. Egentligen började jag idag, började då storstilat med att vara tjänstledig för att gå på landstingsfullmäktige.. Men imorgon är det dags på riktigt. Har genom åren haft lite olika sysselsättningar, främst student, och nu senast som vikarierande politisk sekreterare i landstinget för socialdemokraterna. Nu ska jag dock påbörja min riktiga jobbkarriär som byråkrat på Norrköpings kommun, mark- och exploateringsenheten. Vet inte om min tjänst har någon formell titel, inte fastighetsingenjör ialla fall ;). En stor utmaning med det nya jobbet är att traditionen på arbetsplatsen påbjuder matlåda..

En väldigt bra sak med att ha arbete (och då framförallt lön) är att man kan köpa skivor utan att få dåligt samvete. Idag inhandlades Hello Saferide, Morrisseys Ringleader of the tormentors och en samlingsskiva med Monica Zetterlund. Det är svårt att skriva om musik på ett begripligt sätt, men kanske återkommer jag med någon slags recension..

Svart söndag

De typiska kvällstidningsrubrikerna kring våldtäkter. En kvinna blir överfallen och våldtagen på allmän plats i det offentliga rummet. Trots att alla vet att merparten av nattens våldtäkter knappast ägde rum ute i höstrusket på väg hem från krogen utan inne hemmet av en äkta make/sambo.

Och jag vet att man inte kan begära att tidningarna ska låta bli att skriva om detta, tvärtom. Visst har det nyhetsvärde och relevans för samhällsdebatten i stort, att mäns våld mot kvinnor blir synligt.

Samtidigt som det reella resultatet blir att kvinnor blir allt räddare för att vistas ute ensamma kvällar och nätter. Att bilden av förövaren för de allra flesta blir en okänd man, inte någon i bekantskapskretsen, inte maken, pappan eller kompisen.

Vi måste ha fler poliser på gatorna så att våra kvinnor inte faller offer för de för oss okända förövarna. Så löser vi problemen.

Claes Borgström tar idag upp Gudrum Shymans gamla talibanfackla på DN-debatt (Borde väl komma upp på nätupplagan under dagen). Hur nyanserad kommer den debatten bli? Inte så att jag tycker att han har fel i sak, men risken är ju uppenbar att det blir ytterligare ett rött skynke för folk som vill fortsätta blunda för jämställdhetsfrågorna. Hoppas på motsatsen denna gång.

Ordningen är återställd?

Sveriges nya finansminister, Anders Borg bor i Katrineholm.

Ha ha.. lite roligt var det väl ialla fall?

Hm, ja.

---

Och på tal om regeringen i "vad var det jag sa genren" så tror jag Freddan har gjort helt rätt med Calle B som utrikesminister. Nu kan ingen komma och säga att den borgerliga regeringen har en inkompetent utrikesminister (ondskefull ja, men välmeriterad). Ska man regera ett land och dessutom kunna utgöra ett seriöst alternativ till "det statsbärande partiet" så måste man ha en utrikesminister med tyngd och pondus.

Jag tror inte att CB kommer att mopsa sig mot Freddan, hans eget track-back som statsminister är ju inte helt fläckfritt och de har säkert lagt gammalt groll bakom sig (FR:s strategi med de nya moderaterna har ju hittills visats sig lyckosam och borde ge honom "viss status" partiinternt). Vad gäller frågan om att CB skulle dominera på EU-fältet så tror jag Cecilia Malmström klarar det galant och är helt rätt placerad på SB.

Japp, jag kan ta jobb som omvärldsanalytiker varsomhelst, närsomhelst. Eller inrikesreporter på Ekot, är det inte en tjänst ledig där??

(Om någon undrar över det något pubertala tilltalet Freddan, så är det bara mitt eget processande att försöka ta till mig och förstå att vi har en borgerlig och moderat statsminister och en borgerlig regering, det är svårt men jag jobbar på det.)

Om de hushållsnära tjänsterna

Sverige får alldeles snart en ny regering, en borgerlig sådan och de kommer att införa subventioner på de så kallade hushållsnära tjänsterna. När förslaget lanserades första gången av Anne-Marie Pålsson, för en sisådär tio år sedan kom det hela snart att kallas pigavdrag. Underförstått något som man inte som god socialdemokrat kan vilja ha. Att arbeta med att städa i andra privatpersoners hem upplevdes som en tillbakagång till ett klassamhälle, där underbetalt tjänstefolk med usla arbetsvillkor stod med mössan i hand.

Det här är ståndpunkter som inte fått stå oemotsagda, läs t ex Martins inlägg om hans farmor som med stor yrkesstolthet och engagemang försvarat de så kallade pigjobben. Det finns firmor idag som säljer tjänsterna vitt, som också känner yrkesstolthet och genomför arbetet med stor professionalitet.

Jag tycker det är svårt. Jag är inte säker på att jag skulle känna mig bekväm i att ha en ”männska” som kom hem till mig regelbundet och dammsög och skurade mina 28 kvadratmetrar. Skurade toaletten, kanske tog hand om smutstvätten. Jag vet inte. Jag har svårt att döma någon som får tjänsterna utförda hos sig, så länge det är vitt, skatt och sociala avgifter betalas. Och sen är det också svårt att säga om det handlar om intimiteten i sig – att en för mig okänd kommer långt in i den privata sfären, eller om eventuellt obehag skulle bestå i att jag skulle känna att jag befann mig i någon slags överläge gentemot den städande personen.

Jag tycker alltså inte att jag kan döma människor som köper tjänsterna under schyssta villkor, det ska inte förbjudas, men att subventionera det hela är jag skeptisk till. Jag har svårt att se varför man sätter gränsen, eller särbehandlar de här jobben. Vad är det med de hushållsnära tjänsterna som är så speciellt att de ska särbehandlas? Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte betraktas som riktiga jobb. Jämför med plusjobben, jämför med au-pair. Tyckte människor i allmänhet att detta var riktiga jobb, då skulle man väl betala för det – på riktigt, precis som man betalar vitt när man klipper sig, får massage eller nåt annat. OK, en del människor tycker inte att det är viktigt att göra rätt för sig, betala skatt, men ändå.

Plusjobb eller subventionera hushållsnära tjänster, rent spontant tycker jag det är förvillande lika.

Men något måste göras. Jag tycker att det vore tusen gånger mer intressant om vi kunde höja blicken från att stirra oss blinda på tjänster som utförs just i hemmet och börja resonera om tjänstesektorn i stort. Jag tror det vore en fördel om vi började konsumera mera tjänster istället för varor. Sänk skatterna på tjänster för att på så sätt styra om konsumtionen mot mer tjänstekonsumtion – upplevelser, tjänster som ökar välbefinnandet, gör att vi vinner tid till sådant som är viktigt. Bättre för miljön. Men det är en större fråga än att subventionera ett avgränsat segment. Varför man hakat upp sig just på de hushållsnära tjänsterna kan man ju fråga sig. Jag antar att en anledning är den förmodande stora svarta marknaden och att det kanske är lätt att beräkna förlorade skatteintäkter. Det måste ju förstås tas med i beräkningarna, skulle vi förlora för mycket välfärd på uteblivna skatteintäkter? Men att som nu låsa upp sig vid de hushållsnära tjänsterna tycker jag är att börja i fel ände.

"Hon ska ha en fet smäll"

Varsågod, alla bakåtsträvande antifeminister. Här kommer återigen ett vulgoargument för att slippa ta feminismen på allvar, att slippa kalla sig feminist ”men jag är ju för jämställdhet ju…”. Tiina Rosenberg från Feministiskt initiativ citeras i Expressen om exakt hur arg hon är på Ebba Witt-Brattström. Ok, en sak kan man kanske säga är bra, det kom efter valet. Valet var ju verkligen inte hit för jämställdhetsfrågorna, FI har ju sedan tidigare demoniserats i media och vad gör då en framstående företrädare för FI? Jo går ut och säger att hon vill ge en före detta partikamrat stryk. Kanske är citatet ryckt ur ett helt begripligt sammanhang som man skulle kunna hysa de största sympatierna för, jag tänker inte köpa Amelia Adamos nya tidning för att ta reda på det.

Jag tror att det är jätteviktigt att återigen försöka låta jämställdhet och feminism ta stort utrymme i den politiska debatten. Jag tycker att det är helt absurt hur folkpartiet backat i vårdnadsbidragsfrågan, hur man talar om jämställdhetsbonusar för familjer när det mest naturliga i hela världen väl rimligtvis borde vara att ta ett lika jämlikt ansvar för sina barn. Men högern befäster att föräldraskapet är något högst frivilligt för halva befolkningen.

De etablerade partierna låter bli att lägga skarpa förslag som skulle kunna göra skillnad i jämställdhetsarbetet och nykomlingarna fortsätter framställa sig själva som smågalna extremister. Lite tillspetsat. Mitt eget partis kamp för rätten till heltid är faktiskt helbra, men vi har nog en hel del annat att slipa på också.. Och då gäller det att våga vara opinionsbildande och inte stå med det fuktiga fingret i luften.

Posttraumatiskt valsyndrom

För mig som socialdemokrat har det förstås varit lite tunga dämpade dagar efter valutgången. Och det är inte helt enkelt att skriva om valnederlag heller. Man hamnar lätt i bitterhetsdiket där man ägnar sig åt recensioner av väljarkåren. Men visst måste man kommentera och reflektera.

Det har varit min första mandatperiod som landstingspolitiker och det har stormat, det kan knappast ha undgått någon. Vi har genomfört omstrukturering av sjukvården, skapat länsövergripande centrum, profilerat sjukhusen och börjat redovisa prioriteringar mellan sjukdomsgrupper öppet. Vad jag framförallt har uppskattat och är stolt över under dessa fyra år är med vilken uppriktighet och ärlighet vi mött östgötarna. Vi har ärligt sagt att våra resurser inte räcker till allt, att vi måste hitta smartare sätt att organisera vården, att vi måste prioritera de grupper med de största behoven. Vi har inte ryggat för att fatta svåra beslut, trots att de helt uppenbart varit impopulära hos somliga.

I Norrköping har motståndet levt kvar, ihärdigt påeldat av det moderata kommunalrådet Jörgen Rundgren. Det initiala motståndet som till en början handlade om norrköpingsbornas upplevda otrygghet när akutverksamheten på Vrinnevisjukhuset förändrandes förbyttes snart till en märklig bekvämlighetsargumentation där man menade att norrköpingsbor minsann inte skulle behöva åka till Motala för att operera höft- och knäleder. Med ett Universitetssjukhus runt knuten kan jag bara konstatera att det förmodligen är vi som bor i Linköping och omnejd som nog får göra mest resor för planerade operationer. Då den typen av debatt varit obefintlig här i stan känns det som att sjukhusdebatten i Norrköping handlar om något mer och något helt annat än otrygghet och bekvämlighet.

Nåväl. Folket har sagt sitt, man har i allmänhet uttryckt missnöje mot socialdemokratiskt styre i landet, och i kommuner som Norrköping, Finspång, Valdemarsvik och Söderköping har man uttryckt missnöje mot partierna i landstinget i allmänhet. Tar man med rikstrenden i beräkningarna så tycks man till och med vara lite mer missnöjd med borgarna än med oss i landstinget.

Vrinnevilistan fick ett större stöd än vad jag och många med mig trodde. Nu har högeralliansen inlett förhandlingar med Vrinnevilistan, det känns naturligt. Vrinnevilistan är ett borgerligt parti som uttryckt specifikt missnöje gentemot mitt parti och ledande företrädare. Det ska bli spännande att se hur fempartiförhandlingarna slutar, det tog inte mer än fyra dagar innan man kunde läsa i Norrköpings tidningar en företrädare från Vrinnevilistan uttala sig att man nog kommer att göra avkall på kravet att avveckla den länsövergripande centrumorganisationen. Fyra dagar! Och man brukar kalla oss socialdemokrater för maktfullkomliga..

Vi går i opposition, visst känns det ovant och obekant. Jag tycker som sagt att vi tagit ansvar och varit ärliga och uppriktiga i vår politik. Hur väl lämpar sig detta i en oppositionsroll? Jag tror inte att vi kommer att föra en populistisk oppositionspolitik och göra billiga poänger på minskad administration och förenkla politiken genom att tala om vårdplatser istället för östgörnas behov. Men jag tror att vi kommer att kunna tydliggöra skillnaderna mellan höger och vänsterpolitik. Privatiseringar och entreprenader för dess egen skull är att vänta (vad säger Vrinnevilistan om uttalandet att merparten av alla planerade operationer ska ut på entreprenad?). Finansiera sjukvården genom höjda avgifter på tandvård, införande av avgifter på barnsjukvård har varit krav från höger den gångna mandatperioden. Det kommer inte att saknas skiljelinjer i landstingspolitiken i Östergötland framöver, det är jag säker på.

All kärlek är bra kärlek

Vår socialdemokratiska slogan Alla ska med känndes verkligen helt rätt på dagens Kärleksparad i Linköping som anordnades av RFSL. Vi gick i parad upp till Stora torget och lyssnade på RFLS:s ordförande Sören Andersson och vår egen "mångfaldsminister" Mona Sahlin. Det var en glad tillställning men vi påmindes alla om hur viktigt det är att stå upp för homosexuellas jämlika rättigheter när Sören Andersson upplyste oss om att RFSL måste budgettera för sönderslagna fönsterrutor. Hur kan människors kärlek till varandra uppröra så?

Lite mutter hördes också under och efter paraden "Det här skulle ju vara partipolitiskt obundet, hm". När blev politik något fult som man ska skämmas för? Det är inget som är unikt för RFSL, det verkar snarare vara regel än undantag i den halvoffentliga sfären som kallas det civila samhället. Man är livrädd för att förknippas med partipolitik. Jag förstår det inte. Jag är stolt socialdemokrat och jag står stolt upp för HBT-personernas rättigheter.

Förövrigt kan jag bara konstatera att mitt eget parti har en del att lära på demonstrationsfronten. Det var tusen gånger mer inspirerande att gå i en kärleksparad med musik och visselpipevissel än ett förstamajtåg som tyst passerar kyrkogården.

Valtider

Veckorna före valet blir som dagarna före julafton för en politiker. Spänning och en hel del utanpånerver. Det har länge spekulerats i att årets valrörelse skulle komma att bli den smutsigaste hittills. Jag vet inte. Det otäckaste inslaget än så länge är väl NSF:s (Nationalsocialisterna) demonstrationer här i Linköping. Även om jag har svårt att riktigt ta de unga männen med rakade skallar, tatueringar långt upp på halsen, på allvar så känns det väldigt obehagligt när de demonstrerar och håller appeller på Linköpings gator och torg. Inte minst då jag sett dem fotografera motdemonstranter – som visserligen har allt annat än schyssta metoder de med. Men det sänder ut en tydlig varning till alla som vill markera motstånd, man kan bli straffad för det.

Ett betydligt lättsammare inslag är det misslyckade infiltrationsförsöket från den unga kristdemokratiska riksdagskandidaten. Jag tycker verkligen inte att det är en OK metod hon har använt sig av och det tycker ju inte heller kd eller hon själv numera, men jag känner mig varken chockad eller indignerad. Det är ju inte direkt något att göra några partipolitiska poänger på. Humoristiska poänger finns dock, det måste verkligen kännas träligt att bli utdömd av ärkespionen Stig Bergling (numera Stig Sydholt) som skriver i Expressen: ”En seriös och kompetent infiltratör går inte tillväga på det amatörmässiga sätt som kvinnan i kd gjort.”

På temat humor kan jag inte undgå att se likheten mellan retoriken i Faktums satirprogram Freedom Fighters och Finn Bengtssons (moderat riksdagskandidat från Linköping) i Correns följetong ”Mitt vallöfte”. Föga nyanserat men ändå ganska underhållande beskriver Finn hur det under hela hans liv rått ”en socialistisk grundsyn” som regerat i Sverige. Jag tror att människor som gärna själva kallar sig socialister knappast håller med Finn i hans analys. Det är ju helt ofattbart hur vi har lyckats utveckla någon välfärd alls när vi i princip befinner oss i Sovjet, måste ju rimligtvis slutsatsen bli, vilket jag tycker stämmer illa överens med verkligheten. Finn vill ha mindre politik, men gärna många kryss.

Ska jag då säga något om mitt eget parti, grodor får gärna andra stå för, men jag tycker beslutet om fri slutenvård för studenter som socialdemokraterna i landstinget initierat är riktigt bra. Och det tycker studenterna med.

Fyra små rätter

Det går trögt på bloggfronten, får erkännas. Helt uppenbart eller hur? En olycklig kombination av hyfsad arbetsmoral (inget bloggande på arbetstid) och usel internetuppkoppling i hemmet. Men nu har jag införskaffat en ny fin blå nätverkskabel, så kanske, kanske...

Hursomhelst. Jag har blivit oväntat men smickrande bloggutmanad av Joel, fyra små rätter. Och listor, ja det har en oemotståndlig charm, så här kommer mina svar:

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
Parkarbetare
Säljare Systembolaget
Studiesocial tjänsteman
Projektsekretare

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Kill Bill
Sagan om ringen
Tomten är far till alla barnen
Star Wars (de gamla, utmärkta "jag-kan-inte-sova-filmer")

Fyra städer jag bott i:
Eskilstuna
Flen
Linköping
Stureby (ligger i Enskede, kanske??)

Fyra TV-serier jag gärna ser:
Hm, spontan TV-bojkott sedan några månader tillbaka, det får bli några gamla godingar:
Buffy
Sex and the city
Jävla Kajsa
Vita huset

Fyra ställen jag vill åka till:
London
New York
Djungeln (till tigrarna)
Öken

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
www.sjukvard.nu
www.lio.se
www.corren.se
www.sap.se haha, nä jag bara skojade..

Fyra favoriträtter:
Sushi
Havskräftor
Kåldolmar
Linssoppa med lamm

Fyra ställen där jag trivs:
Hemma i sängen
Stugan (i Ulebergshamn)
Under ett päronträd på Åbacka café, vid Stångån
I Trädgårdsföreningen (med filt och bok)

Fyra personer jag vill utmana att svara på enkäten:
Joakim
Mamma (skaffa mail!)
Kikki (börja blogga igen kanske?)
Helena ( ja, du Iacobaeus :-))


Och det här bloggandet tar usligt mycket tid...

Angående ordet neger

Jag hade häromsistens det tvivelaktiga nöjet att få diskutera lämpligheten i att använda ordet neger. Min ståndpunkt var att man ska undvika ordet då jag uppfattar det som nedsättande. Mina konversationskombattanter menade att ordet inte alls är nedsättande utan – så som jag uppfattade argumentationen – värdeneutralt. Då det inte helt oväntat är svårt att hålla en dylik konversation på en sansad nivå förblev ämnet tämligen outforskat så här kommer nu ett försök från min sida att försöka bringa klarhet, i alla fall för egen del.

Är ordet neger värdeneutralt eller nedsättande? Jag börjar i den ändan. I den SAOL som står i min bokhylla står att läsa om ordet ”ngt nedsättande”. När jag bläddrade i det nyaste exemplaret av SAOL stod istället ungefär ”kan uppfattas som nedsättande”. Det är en intressant språkförskjutning. Från att ”oomstritt” varit ”ngt nedsättande” har tolkningsutrymmet blivit betydligt mer tillåtande. Svenska akademin vill inte längre ta ställning, kanske är det så man ska tolka det hela. Men man ”vågar” ändå påpeka att det kan uppfattas som kränkande. Kanske ska man se det som en ökad medvetenhet hos den Svenska akademin om att språket och ordval spelar roll? Heureka!

Efter en googling kan jag konstatera att frågan faktiskt diskuteras av fler. Ett inlägg som jag själv tycker har särskild tyngd är Nyamko Sabunis (riksdagsledamot för folkpartiet) debattartikel i Aftonbladet för ett år sedan där hon reder ut begreppen om varför neger är ett nedsättande ord. Sabuni som själv är svart menar att neger inte ens när det begav sig var värdeneutralt, det var tvunget att för att rättfärdiga slaveriet betrakta de svarta som en underlägsen ras. Artikeln är klart läsvärd, du hittar den här. Sabuni menar att användandet av ordet idag kan liknas vid ”…att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det.” Jag håller med Sabuni i det.

Ordet betyder ”svart” och det är inte alls nedsättande är ett vanligt motargument. Det finns fler ord där ursprungsbetydelsen och det värdemässiga innehållet förändrats. Ordet ”idiot” till exempel. ”Idiot” kommer ursprungligen från grekiskan och betyder fritt översatt ”den som inte ägnar sig åt politik”. Idag använder vi inte ordet idiot på det sättet. Ibland används det nästan tvärtom, eller hur? En politiker är per definition enligt vissa idiot. Jag ska erkänna att jag kallar människor för idioter ibland, men inte i dess ursprungliga bemärkelse.

Det som ändå gör mig mest konfunderad är varifrån behovet kommer av att använda ordet neger. När kände du behov av det senast? Vid tilltalet till en svart person som du inte känner till namnet på ”Hörru negern!”? Jag skulle inte vilja använda det själv. Eller när man ska reda ut något likt jag kan fråga mina politiska kombattanter ”Marie, du som är moderat, kan du förklara för mig…?”. Det skulle alltså bli ”Kalle, du som är neger, kan du förklara för mig…?”. Vad skulle jag vilja reda ut? När är samlingsbeteckningen neger användbart i den dagliga konversationen? Och skulle man – ärligt talat – känna sig bekväm i tilltalet? Det är ju dessutom inte en liten tydligt avgränsad grupp människor vi talar om utan den från Central- och Sydafrika härstammande grupp som har ett visst utseende. Och det är ju det enda åtminstone jag med säkerhet kan säga att de har gemensamt. Sitt utseende, och det faktum att utvandrade européer (främst, men även svenskar, läs Sabunis artikel) på rasistiska grunder tog dessa människor till fånga och bedrev slavhandel och utnyttjade dem som slavar.

De tillfällen jag kan tänka mig handlar om frågor i stilen ”Du som är neger, vad tycker du om ordet neger?”. En öppen fråga där man kan tänka sig, av hänsyn eftersom frågan i sig stipulerar en undran över hur det egentligen förhåller sig – att man istället använder ordet svart. Jag har svårt att se att hur man annars kan använda ordet om en så disparat samling folkslag, om så många människor som det handlar om. Ett ganska oanvändbart ord, med andra. Förutom när ordets betydelse och värdemässiga innehåll diskuteras förstås.

För mig är det ingen uppoffring att inte använda mig av ordet neger. Jag känner sällan, nästan aldrig behov av det, förutom i sammanhang som dessa. Då menar jag att negerbollsdiskussionen är på ganska låg och ointressant nivå. Jag ser det istället som ett ställningstagande att inte kalla vare sig enskilda individer eller grupper av människor för neger. Och jag tycker det är ett bra sätt att markera en anitrasistisk ställning på.

Jag har visst någon slags paus från internet. Men jag kommer säkert hitta tillbaka någon gång, men inte de närmsta veckorna...

När det går för långt

Det har faktiskt inte någon som helst relevans för hur det svenska herrfotbollslandslaget spelade mot ett topplag 1928 för hur man kan kommer att spela mot topplag i herrfotbolls-VM i år. Det finns inga samband. Fotboll är en sport - kalenderbitare får ägna sig åt trainspotting - eller nåt.

Blä.

Här händer det inte så mycket just nu...

...men du har säkert bättre saker för dig än att läsa min blogg. Som att lyssna på Neil Youngs nya skiva Living with war till exempel.

Guldkorn i vardagen

Öppnar kylskåpet. Det står mjölk där.

Jag har mjölk hemma?

Oöppnad, bäst-före-datum har inte gått ut.

*Lycklig*

- Och jag blir vuxen vilken dag som helst nu. Snart.

Tack Arla för den fina bilden

Ett försök till försvar av kårobligatoriet

Min vän Kristin har triggat mig några gånger, nu är det dags! Jag håller nämligen inte med, jag tycker om kårobligatoriet. Det är inte ens ett nödvändigt ont (som en del brukar kunna argumentera) och jag tycker rent principiellt att vi både kan och bör behålla det.

Argumentationen hämtar jag lite omvänt från den tämligen konservative/liberale Michael Oakeshott, som menar att det finns två typer av mänskliga gemenskaper: enterprise association och civil association. Enterprise association är en gemenskap som har ett uttalat mål och syfte. Då det finns uttalade målsättningar så måste också medlemskapet i enterprise association vara frivilligt. I den andra typen av gemenskap är människor relaterade till varandra i termer av praxis, typ regler – normer för uppförande vid handlande. Viktigt är att gemenskapen civil association inte har uttalade mål och syften, utan man har bara dessa regler att följa. Det är ungefär så här man brukar argumentera, lite förenklat, när man är mot kårobligatoriet. Man hänvisar till föreningsfriheten, att man bara kan vara med i föreningar man själv valt att gå med i.

Det här är ju en intressant indelning – i teorin. I praktiken får den konsekvensen (menar jag) att man inte kan driva en aktiv välfärdspolitik i staten, t ex. Staten väljer man ju inte att gå med i (jo man kan förstås aktivt emigrera, men många föds ju mer eller mindre ofrivilligt i ett land och blir medborgare). Då kan man inte föra en instrumentell politik i statens namn som faktiskt syftar till något. Vi kan bara ha en gemenskap som ställer upp lagar för hur mänskligt interagerande får gå till – som danssteg, eller regler för ett sällskapsspel – som schack, för att nämna ett par exempel.

Samtidigt så finns det ju en lockelse och logik i Oakeshotts argumentation. Är man med i en sammanslutning som man inte kan välja att vara med i eller ej, så kanske den inte ska ha en uttalad åsikt eller ett uttalat mål. Lösningen heter mänskliga rättigheter, demokrati och partisystem. Vi ställer upp ett gäng rättigheter som alla medborgare har, vi har regelbundna demokratiska val där partier får ställa upp. Partierna får sedan bilda regering, föra sin politik… Ja, ni vet ju hur det går till. Och det är ju så det funkar i kåren också, med undantag för de mänskliga rättigheterna, men de har man ju i egenskap av svensk medborgare.

Jag ser ingen principiell skillnad. Jag ser inte problemet, blir det då också ett frihetsproblem att vara svensk medborgare? (En del menar ju iofs att vi lever i enpartistat, jag håller inte med.) Däremot ser jag en hel del fördelar i det arbete som kåren bedriver. Värnar studenternas rättigheter och intressen gentemot universitet och kommun. Driver på i att studenter ska få göra kursutvärderingar, att jämställdhet borde råda även på universitetet osv.

Jo – ett problem, jag kan tycka att kåren borde avskaffa det politiska programmet och införa ett mer normal-svenskt-demokratiskt system, där partier går till val på ett program får majoritet och regerar och ställs till svars. Men här finns en del praktiska invändningar som jag inte orkar ta upp nu.

Sedan är jag av den åsikten att det av praktiska skäl eventuellt skulle vara bra om man avskaffade kåren. Då kanske den skulle vitaliseras lite?? Men det är ju en helt annan diskussion.

Till sist, en tes som en vis miljöpartist spikat: Frihet är ett tillstånd, inte ett utrymme. Kan det bli vackrare?

I Edens Lustgård?

This garment is made with love in the garden of eden. We truly hope you will love wearing it like we loved making it.

Eve of Eden

Eller hur?

Så står det på tvättlappen i en tröja jag köpt på JC. Och det märkliga är att jag inte hittar någon märkning angående var den är tillverkad (förutom i Edens Lustgård, i vilket land den nu finns?). Slutsats: Svart humor är inget för JC?

Någon som kan förklara hur det här gick till?

Jag har inte själv bett om att få bli upplagd, men har förstås inget emot det heller. Jag gör ju inga anspråk på att vara direkt hemlig..

Och studiemoralen är på topp....

I en diskurs för sig...

Igår fick jag uppmaningen via flygblad att ”komma med i frihetskampen”. Det är nämligen så att:

Moder Svea blöder – Fosterlandet är i fara! Nu är det upp till dig om du vill att våra barn ska växa upp i ett tryggt svenskt Sverige eller i den mångkulturella helvetesstat som håller på att växa fram och förinta vårt folk och vårt land.

Detta menar Nationalsocialistisk front som igår intog Linköpings gator och torg för att propagera för att rädda kung och fosterland. Budskapet är allt annat än subtilt och jag undrar hur många som egentligen känner igen sig i retoriken?

Samtidigt så får vi andra aldrig vara tysta. När jag gick med i SSU så tyckte jag att anti-rasistiska teman var så tråkigt, vem kunde egentligen vara så korkad att den var rasist? Hur kan man mena att människor är mindre värda bara för att de har en annorlunda hudfärg, ett annorlunda ursprung än vad man själv har? Å ena sidan tycker jag att ingen väl kan vara så korkad att han eller hon går på propagandan från NS, men de som stod där och delade ut lapparna hade ju helt uppenbart tagit ställning för stollerierna.

Men det är svårt, faktiskt. Kvinnor är från venus och män från mars – fanns det en konstig bok som hette (nej, den landade aldrig i min bokhylla..), det känns som att NS och jag inte ens kommer från samma galax, det går inte att argumentera, våra utgångspunkter är så totalt olika. De är i krig med resten av samhället. Jag är resten av samhället. Det känns som att vi aldrig kommer att förstå varandra, nånsin. För när jag börjar förstå honom, så känns det som att det är något fundamentalt fel på mig. Och han kommer aldrig att vilja förstå mig.

Så vad gör man? Protesterar, men sen vet jag faktiskt inte.

Studieflykt

Kompisen frågade om man egentligen måste köpa digitalkamera, om det inte räcker med en mobiltelefon med kamera i? Jag som alltid förordar mer teknikprylar (japp, jag är helt förlorad i IT-diskursen, det är bara att erkänna) tyckte förstås att man ska ha både och, även om resultaten från min underbara K750i ibland kan tala för motsatsen:



/Anna, som "upptäckt" den underbara studieflykten Trädgårdsföreningen - två dagar i rad...

Nobrainer

This is a nobrainer – This is a moneymaker
This is what we all would like you to buy

This is a new breed – This is just what you need
This is what we all would like you to try
Yeah this is what we all would like you to try

This is not complicated
It´s just an easy way to make it right
This is not complicated
This is only what we had in mind
This is not complicated
And soon you will love to hate it
This is what we want you to buy
...

Och så vidare. Det känns som att jag är sist i världen att upptäcka The Soundtrack of Our Lives. Bättre sent än aldrig.

Klockrent om de nya moderaterna. Eller hur?

Bara på skoj?

Nog för att lönen kom för mindre än 24 timmar sedan men... hon måste skoja. För ynka 69 kronor (passa-på-pris!) får man följa Skugges mage som växer i takt med radhusodlarintresset. Tur att fru Skugge inte längre kallar sig för feminist, nu kommer hon att tjäna massor med pengar på sin blogg när hon inte drar på feministoket längre. Och feminismen kommer att vinna stora segrar när vi inte behöver dras med Skugge längre. Win-win. När jag blir stor och berömd ska jag också skaffa en blogg-shop, där människor kan följa mitt liv mot betalning. Vad rik jag kommer att bli. Eller kanske inte..

En helt vanlig söndag

Jag har noterat att det var ganska länge sedan jag delade med mig av mina geniala tankar i form av mer självständiga och djuplodande spekulationer om världens tillstånd. Man kan inte vara på topp jämnt antar jag ;). I genren övriga livsnödvändigheter finns det dock som alltid mycket att filosofera om:

Grannar – spännande företeelser. Att vara människa har det tänkts högt och lågt om. Att vara granne är ett påtagligt uttryck för att vara människa. Vi måste samexistera, oavsett om vi gillar varandra eller inte. Vi måste lösa gemensamma problem tillsammans och utveckla en ”code of conduct”. Hemma hos mina föräldrar fungerar det sådär, en granne envisas med att sopa och skotta, trots att man enats om att det är tjänst man köper in utifrån gemensamt. Särskilt roligt blir det när grannen bestämmer sig för att bara sopa sin parkeringsplats ren från grus. Vad står det för? Kan man undra. För egen del samexisterar jag hyggligt med mina grannar. Grannen jämte mig spelar gitarr ibland, mycket trevligt. Jag skulle kunna citera den gamla Kjelle-dängan, vid något enstaka tillfälle om en okänd granne, di di di di ram da dam... Det är fantastiskt hur alla människors liv bara pågår. Jag tror mig dock ha funnit det ultimata beviset för att grannsämjan i mitt hus är god. Inga arga lappar i tvättstugan! Det ni.

Idag är det söndag. Då får man inte klippa naglarna, ”Söndagsklippta naglar – sorgefyllda dagar.” Det gäller att välja vilket skrock man ska tro på och i vilken utsträckning. Att fila till en trasig nagel måste ju vara OK, men gissa vem som stod i badrummet fem i tolv igår kväll och klippte naglarna? Minns ni brunnslocken? A stod för avbruten kärlek, V för vänskap osv. På vägen till badhuset i min gamla hemstad fanns ett lock med P på, P är ovanligt, P stod för pengar. Har inte hittat några P-lock här i stan. Det har nog han som bjöd sina kompisar på champagne för
3 000 kronor flaskan på en krog här i Linköping häromkvällen. Fler än en flaska, helgen före lön (eller heter det innan?). De finns på riktigt, även här i fjärde storstadsregionen. Så dant. Vidare får man inte lägga nycklarna på bordet och man får inte ge bort knivar i present ”Saxen klipper kniven skär, vänskapsbanden tvärt isär.” Men man kan sälja knivar i samband med födelsedagar, examenshögtider och så vidare väldigt billigt. Och matsilver räknas ju inte till denna genre. Nu är det slut. Jag tar inte till mig mer skrock, utan lever livet med de levnadsregler jag har på det området.

Eftersom det är söndag idag borde dagen rimligtvis åtföljas av en måndag. Sedan några veckor tillbaka hör jag för tillfället till den lyckliga skara människor som har ett jobb att gå till. Helt fantastiskt! Måndag betyder alltså arbete. Då måste man ha kläder på sig. (Jo det gäller väl även för andra sammanhang). För alla oss som har svårt att bestämma oss för hur dagens outfit ska se ut rekommenderas den här bloggen. Så att man kan vara trendkänslig istället för trendängslig.

Det här kan fortsätta hur länge som helst… Några avslutande visdomsord: Se Capote, Philip Seymour Hoffman regerar. Se allt med honom. För övrigt anser jag att whisky och jazz är en svårslagen kombination.

Dejt i helgen?

Till dig som har en het dejt i helgen rekommenderas Katrine Kielos blogginlägg Hur man hanterar en man som inte är feminist (om man måste) . Kommer han (borde funka lika bra på 'hon') dragandes med de lama ursäkterna, dumpa och se en film istället. Förslagsvis Kill Bill.

/Anna som är helt lyrisk över och smått förälskad i den senaste teknikinvesteringen - en kombinerad stereo/DVD-spelare.

Guess what?

Och vad kan det här vara för reklam? Hårborttagningsmedel, solglasögon eller brun-utan-sol kanske?

Fel, fel, fel!

Skor såklart.

Bostonterrier heter det ju...

Otippat

Jag vet... Självtest på internet, föga nyhetsvärde, låg prettofaktor - men, men... Dessutom har jag aldrig haft någon egentlig önskan efter hund, hävdar bestämt att jag är en kattmänniska, fast på sista tiden då jag tänkt att en liten boxterrier skulle vara lite najs. Så när kulturbloggen tipsar om Go´kvälls test Vilken hund är du? så måste man ju bara. (I mitt verkliga liv så finns det ju förstås inte på vykort att jag skulle bli med hund, det lilla steget att skaffa katt känns smått omöjligt..)

Lite överraskande(?) så blev jag en grand danois! (Men visst är det en ganska cool hund?) Beskrivningen av GD(!) är ju som bättre formulerad kontaktannons, även om jag inte på mina blygsamma 166 centimetrar känner mig fullt så stor:

Grand danois är en stor, hög, uthållig och kraftig hund. Den är intelligent och mjuk, men också modig. En grand danios är vänlig, kärleksfull och trogen mot sin familj - i synnerhet mot barn. Grand Danois har ett stort behov av kroppskontakt med sin ägare och kan sitta i timtal i med huvudet i knät för att bli klappad. Dagens grand danois är en okomplicerad hund som inte har specifika aktivitetsbehov som måste tillfredsställas. Den behöver inte valla, jaga eller träna avancerad dressyr för att leva harmoniskt. Den behöver dock god omvårdnad, sällskap och promenader. Grand danois är vänlig till sin natur, den vill ha kroppskontakt och kan ligga länge länge med huvudet i matte eller husses knä och låta sig bli klappad. Grand danois älskar att ligga i sängen gotta sig och tror gärna att den är en knähund.

Jenny Ständig har tagit bilden som

kommer från svt:s hemsida

Kommentarer överflödiga..

Säga vad man vill om var god partimedlems husorgan, rubriksättarna har humor ialla fall..

Vad är poängen?

Aftonbladet recenserar Lars Winnerbäcks nya samlingsskiva, Efter nattens bränder (eller som de i rubriken ihopskriver Efternattens bränder - pinsamt..) och recenten Jonna Sima är allt annat än entusiastisk. Hon inleder med att konstatera att Winnerbäck är en unik artist som delar in landets befolkning i två delar, de som gillar LW och de som inte gör det. JS deklarerar att hon tillhör den senare kategorin och sågar sedan LW:s nya album.

Oprofessionellt, tycker jag. Vad är poängen att recensera något man på förhand vet att man inte kommer att gilla? I Stockholm kommer aldrig att säga JS något, men guess what - den stämmer på pricken med vad jag ofta själv anser om sthlm (när stan och dess invånare visar sig från sin sämsta sida), och mina ögon tåras inte sällan när Kom änglar är i skivspelaren.

Själv har jag inte betalt för att recensera skivor och jag har inte hunnit lyssna så många gånger ännu. Spontant kan jag dock säga att den valda ordningsföljden på skiva två (Elegi, Hugger i sten, Kom änglar och Hjärter Dams sista sång) är brutal, låtar som talar till mig varje lyssning. Som fyra smockor i magen. Jag har tidigare haft problem med att välja vilka av Winnerbäcks album man borde ha med sig i MP3-spelaren men just nu känns det som att jag kommer klara mig ett tag med Efter nattens bränder.

På svensk mark igen

[UPPDATERAD] Så var man tillbaka i gamla Svedala igen. Försöker att bli av med jetlag och en posttraumatiskt ont-i-halsen-förkylning hemma hos föräldrarna i Flen. Måste också lära mig att skriva å, ä, ö, inte så enkelt som man kan tro... Sent omsider kommer då som tidigare utlovat lite"bildbevis", svårt att göra urvalet dock:

Detta är alltså utsikten från vårt hotell på Lighthouse beach i Kovalam beach - och nätfiske en morgon. Annars påstås det att man ofta fiskar med dynamit trots att detta är förbjudet.

Mera fisk! Denna gång är bilden tagen från Fort Cochin och näten är av kinesisk typ. Detta är outstanding den vanligaste turistbilden från Fort Cochin - och kanske hela Kerala. På den korta tiden vi var där fick man bara upp småfisk och det är för mig oklart om dessa nät tjänar något annat syfte än att visas upp för turisterna då man får betala för sig efter att ha varit "ombord" och "hjälpt till".

Nationalsporten nummer ett i Indien är cricket, här spelat av ett gäng pojkar (och nej, vi har inte sett några kvinnor spela). Cricket kommer ju ursprungligen från england men det hävdas att det i själen ändå är ett indiskt spel. Observera killen bakom han i röda tröjan i förgrunden som gärna vill vara med på bild!

Till och från Fort Cochin kan man ta sig med färja (vilket kostar ca 50 öre), denna bild är tagen när vi lämnar Fort Cochin för att med buss ta oss till bergsbyn Munnar. Observera de tre männen i förgrunden - manlig intimitet. Det är vanligt att man ser kanske framförallt unga män gå och hålla varandra i handen och som syns på bilden är man också gärna mycket fysisk i de "enkönade kontakterna". Detta ska dock inte förväxlas med en hög toleransnivå mot homosexualitet vilket är förbjudet och det är heller inte OK att hångla loss eller på annat sätt visa uppskattning mot sin partner även om man är heterosexuell.

En vy från bussen när vi tar oss från Munnar till Chennar wildlife sanctuari. Hur vackert det verkligen är är svårt att fånga på bild. Lila träd ser man inte varje dag.

Framme I Chennar frågade vi efter restaurangen och det var här det serverades mat. En påtaglig påminnelse om hur priviligerade vi är som får leva i Sverige. Samtidigt kan man hålla i minnet att Kerala är jämförelsevis väldigt jämlikt, vi såg aldrig barn som tiggde eller barn med trasiga kläder. Spädbarnsdödligheten är den lägsta i hela Indien.

När vi ändå tangerar politiken, snart är det val, i Kerala och i Indien - och i Sverige. Många kommunistflaggor och vimplar såg vi, liksom målningar på hus.

Te-plockare i Munnar (förutom hon nere till höger som jag inte vet vem det är..). Te är den stora drycken i Indien, det påminner dock i väldigt liten utsträckning om drycken te som vi dricker här hemma. Det är väldigt sött (sockerruschen blir påtaglig, här hemma väntar en avgiftning och nedtrappning i sockerberoende) och ofta kryddad med masala, kardemumma eller ingefära.

De indiska kvinnorna är alltid vackert klädda i sina saris (kvinnorna till höger) eller den mer vardagliga byxdressen salwar kameez (kvinnorna till vänster). Männen har i nio fall av tio mustasch. Till detta företrädesvis storrutig skjorta (rickscha- och bussförarna har dock en beige skjorta) och byxor eller höftskynke (som kanske också heter något speciellt).

Vi klarade oss utan diarré! Det känns mycket bra, enda känningen var lite bubbel i magen dagen efter back waters, de där musslorna kanske inte var helt OK trots allt. Ovan en instruktionsbild över hur man använder den indiska typen av toaletter. De är helt OK när de är fräscha, även om man får räkna med att själv ta med toapapper (om man inte vill go the indian way fullt ut och använda en liten skopa med vatten att skölja sig med) och någonting i tvålväg. Det finns dock välutstrustade toaletter som har både tvål och toapapper (t ex restaurangen Fusion i Kovalam beach som den här bilden är tagen från), men räkna inte med det..

Och det var det - och ute snöar det...

Bonusbild från min nya kärlek... Utsikt från balkongen på hotellet beläget på Lighthouse beach, Kovalam beach, lite surt var det dock att jag inte lyckades MMS:a från Indien.

Kerala dag 15 - tillbaka i Kovalan

Sa ar vi tillbaka dar vi borjade, nastan. Vi hade bestamt redan fran borjan att vi skulle avsluta resan med nagra softar-dagar for att varva ner och komma hem sa utvilade som mojligt. Att det blev Kovalan igen kanske i forstone berodde pa att vi laste i The Hindu nagon av de forsta dagarna att Varkala, som ar ett annat ganska stort beach-tillhall hade problem med sophanteringen och manga losdrivande hundar men nu kanns det ocksa bra att cirkeln sluts pa nagot satt. Eftersom vi bara ska ta det lugnt sa ar det skont att inte behova `upptacka` ett stalle pa nytt, utan man gar till det bekanta German bakery (aven om vi idag at en alldeles utmarkt pasta pa stallet Fusion dar vi inte varit tidigare for modesta 140 rupier). Folk som vi inte ens kanner igen sjalva hejar och noterar att man ar tillbaka, den sociala kontrollen ar som sagt stenhard.

Innan vi landade har igen var som sagt pa `tigerjakt` trekking i Chennar wildlife sanctuary. Vi som uppfattade det som att vi tagit oss upp i `kylan` funderade inte sa mycket pa nar vi akte ut for att hitta djuren utan hoppade pa bussen som gick ca 8.30 pa morgonen (vi blev korda till fel busshallplats, men hamnade bara pa en annan buss kord av ett annat bolag) och anlande i Chennar vad 11-tiden. Val dar letade vi upp stallets lokala restaurang, eller vi fragade efter forst restaurang, sedan efter nagot att ata (Chennar ar inget samhalle, det ar ett sanctuari med en check-point, typ). De pekade och menade att vi skulle fortsatta att folja vagen, vilket vi gjorde, kom fram till en hydda med vaggar pa tre av fyra sidor med en ler/stenugn. Dar var ett gang indier. Vi fragade om mat och blev serverade dosai medan honorna pickade omkring runt fotterna pa oss. Bara det var vart den 2 1/2 timmar langa bussfarden. (for att inte tala om tusikten pa vagen dit). Trekkingen i sig var dock tyvarr lite av en besvikelse, det var inte alls sa svalt som vi tankte och var guide papekade ett antal ganger att nu var det djurens `resting time`. Vi sag nagon hjort pa hall (apor var det fullt av vid check pointen, en av de stal mitt bananskal) en liten orm som enligt uppgift hette `little snake` och som inte var giftig.Guiden menade att vi sag elefanter pa hall under ett trad, hm kanske kan vi extrahera fram nagot fran bilderna vi tog pa tradet... Naja, vi har i alla fall sett elefantbajs i olika farskhetsstadier... Dagen efter var vi ute med en av de rutinerade sjalvutnamnda ricksha-guiderna. En sadan tur kan vara val vard att gora, sarskilt om guiden ar bra. Ibland kan man fa rekommendationer pa sa satt att guiden har foton som besokare skickat till dem med halsningar fran sin guidade tur och den guiden som raggade upp oss var av den sorten. `Programmet` som erbjuds ar dock identiskt med de `etablerade` guidningarna. Det var i alla fall en helt OK tur aven om guiden sjalv inte verkade helt nojd med att vi var lite blase nar vi akte till ett stalle med eko. Dock har vi ridit pa elefant en hel kvart och var nojda med det.

Naja, efter den guidade turen bar det av till Peryari sanctuary. Ytterligare en busstur i kardemummabergen som var otroligt vacker. Vi bodde pa ett homestay som erbjod egenarrangerade trekkingar som vi hakade pa, denna gang med start kl 6.00 pa morgonen. Ytterligare en tigerjakt! Men som tidigare, inga tigrar och inga elefanter... Dock sag vi en bisonoxe pa mindre an 10 meters hall, vilket var en maktig upplevelse. Hade vi varit ute senare, eller i en storre grupp hade vi troligen inte kommit sa nara. Vi narstuderade inte elefantbajset pa samma satt som forra trekkingen, daremot har vi identiferat stallet dar tigern sov under natten!! Det luktade dessutom elefant vid ett tillfalle menade var guide, men vi hittade ingen.. En trekking till och vi hade sakert hittat tigrar med... Till skillnad fran forra trekkingen sa holl denna pa hela den angivna tiden och mer, 3 1/2 timme (till skillnad fran den tidigare som ocksa var utlovad till tre timmar men i sjalva verket bara varade 2 timmar och 20 minuter eftersom guiden var av den uppfattningen att vi skulle hinna med en viss buss tillbaka). Efter genoford trekking blev vi bjudna pa frukost hemma hos var guide Shahajahan a.k.a. [Sadji] dar [dji] betyder stor. Vi ville dock garna betala frun som statt for frukostarbetet. Var guide kommer nog ocksa bli stor pa omradet en dag, vi fick hans adress och lovade att skicka bilder vi tog till honom, det var en utmarkt trekking sa det gor vi garna.

Nu ar vi dock som sagt tillbaka pa Kovalan beach det ar mer folk an forra gangen men vi har fatt samma smasunkiga hotellrum med balkongen ut mot havet och det kanns ungefar som Cheers `...sometimes you wanna go were everybody knows your name..` Men som sagt, den sociala kontrollen ar inte att leka med, den blir lite pafrestande, innan man vet ordet av har man berattat om hela ens resrutt, var Hanna haller hus och nar exakt vi aker hem. Absurt.

Well, nu ska vi ut och leta efter vara nya vanner Sven och Bengt.

Kerala dag 11 - Munnar

Idag har vi akt buss igen, 4 1/2 timme tar det att aka 13 mil. Det ar fortfarande en mycket skumpig upplevelse men det har ocksa varit otrligt vackert for idag har vi tagit oss till Munnar en liten by i bergen. Pa vagen dit har vi haft ett vara fa samtal med en indisk kvinna. Man traffar namligen inte sa manga kvinnor i Indien, kvinnor har inte manga av de servicejobben som vi kommer i kontakt med, de stadar, gor fruktsallad pa stranden och jobbar pa posten ar observationerna hittills. Och de gar heller inte i flock langs stranden pa sin fritid och fragar " Hello, how are you?", ""Were are you from?" och sa vidare. Det ar inte sa att det totalt tomt pa kvinnor forstas, men de ar minst sagt svara att fa kontakt med. Kvinnan vi traffade nu var ialla fall ingenjor och skulle ut pa uppdrag att inspektera en bro. Coolt. Vi fragade henne om villkoren att jobba, om de hade nagra formaner sasom semester, men som alla andra som vi stott pa verkar de obekanta med konceptet, de ar lediga pa "holidays" dvs sondagar och roda dagar. Vacation ar nagot for skolbarn och studenter. Det ar snart val i Kerala, vi har inte kunnat luska ut vilka som ar vid makten nu, den har kvinnan trodde kommunisterna (som hon forovrigt `hejade pa`), killarna vi traffade igar sa hogerregering. Well, well, det ar ialla fall kommunstflaggor med hammaren och skaran overallt och de aker runt i bilar med megafoner och propagerar.

Vad galler Munnar sa har vi kommit lite pa kant med staden. De kartor vi har ar totalt otydbara vi bara snurrar runt hela tiden utan att fatta var vi ar, man borjar trottna lite pa den efterhangsenheten som servicebranschen har har. Vill jag ha en ricksha kan jag ju saga det sjalv, har jag sagt att jag inte ar intresserad av ett hotellrum sa ar jag inte det, men sa funkar det inte. Man far saga nej flera ganger och till slut bli otrevlig och kort i tonen for att de ska fatta, vilket i sin tur ger en lite daligt samvete.

Munnar ar (annars) framst kant for sina teplantage, alltsa gar vi till stallet Krischna cafe (vi hittade inte Guru cafe, som annars var det tankta alternativet) for att fa dricka lite schysst te. Vad vi far in ar mjolk och vatten fran en automat, med en Tetley-pase i. Latt absurt. Till slut bjod stallet till lite i alla fall, vi akte upp till en utkiksplats for att titta pa utsikten vilken var stralande vacker - teplantager och hoga berg. Och nu har vi suttit pa en trevlig restaurang och atit kycklingratter med ris, brod och dryck (dock ej ol, det ar ganska fa stallen som serverar alkohol, sarskilt nar det inte ar uppenbara foreign-turiststallen) for knappa 30 SEK per person. Det ar dessutom mycket svalare, rent av lite kyligt, jag har till slut fatt anvandning av tjocktrojan jag tog med mig och vi har filtar pa rummet! Imorgon bar det av pa wildlife-trekking i Chinnar. Vi hoppas pa att fa se framforallt elefanter, jag har ju forstas en egen liten onskan att fa stota pa en tiger, men man ska ju vara forsiktig med vad man onskar sig eftersom onskningar kan sla in...

PS - om Freivalds avgang, spekulationer om ministertillsattningar brukar ju vara ratt poanglost eftersom Persson har for vana att overraska. Men for egen del haller jag tummarna for Jamtin.

Kerala dag 10 - Kochin

Sa har vi landat i Kochin for nagra dagar. Kochi ar delvis belaget pa oar och vi befinner oss som de flesta andra turister pa Fort Cochin. Vi bor just nu superbilligt, 25 kr per person och natt i ett hotellrum med egen dusch och toa och faktiskt riktigt frascht (om an fonstret ar en liten glugg uppe vid taket). Igar var det back waters for hela slanten, en batfard ut i Keralas vattensystem, valdigt vackert. Vi fick se pa olika kryddvaxter som forstas ocksa hade olika typer av helande krafter enligt ayurvedisk medicin, typ. Idag har vi vandrat runt lite Fort Cochin handlat lite souvenirer och fiskat med de lokala fiskarna i deras kinesiska nat. Vi fick dra i repen och sjunga `Hey Jalla` eller om det var `Hey Allah`. En turistattraktion forstas, `trots` att vi `hjaplte till` med fisket fick vi betala, men det drabbar ingen fattig i dessa sammanhang direkt. Fisket har gatt ner efter tsunamin berattade fiskarna, men de hoppas att det ska bli battre efter nasta monsun. Vi sag delfiner ocksa!

Ikvall har vi varit pa Kathakali-dans, en traditionell dans vi inte forstod sa mycket av, det var en karlekshistoria mellan en gron man och en kvinna med langt har, det hela slutade med att den grone mannen drapte kvinnan. Och som Miss Universum skulle sagt att `det kunde din mamma talat om for dig` att den grone mannen inte var nagot att ha. Det markte vi redan fran borjan. Men karleken ar ju marklig.

Tyvarr kommer inte jag och kortlasaren overens har pa it/cafeet sa bilderna drojer, men tanken ar det ska ska komma upp nagot sa smaningom. Ikvall har vi stamt traff med ett par lokala killar som driver en souvenirbutik tvars over gatan fran vart hotell, imorgon bitti bar det av till Munnar - en by i bergen med teplantager, vattenfall och naturupplevelser, det ska ocksa vara svalare dar, enligt uppgift. Man ska inte klaga men det blir helt OK om termometern tar sig under 30-strecket.

So long!

Dag 7 - kvar i Kovalan, pa vag mot Kochi

Igar var vi pa utflykt till den sydligaste spetsen som heter Kanyakumari. Dit vallfardar pilgrimer och pa trappan pa den sydligaste udden badar ca 1.5 miljoner manniskor per ar eftersom platsen anses helig. Resan dit gick per tag, en japansk doktorand som forskar pa ekorrar (!) tog folje med oss. Vi trodde att vi hade lart oss att aka tag, men icke. Nar vi nastan framme kom konduktorerna, tva indiska arga - skulle det senare visa sig, kvinnor som hade starka invandningar mot vart val av sittplats. Vi hade efter basta formaga valt en vagn, en sleeping wagon med de ytterst bekvama bla galonkladda satena. Vi borde ha undersokt hela taget for att istallet sitta pa de fulla och harda trabankarna. Argumentation uppstod, vi var beredda att flytta pa oss, de hotade med polisen, det slutade med att vi betalade 100 rupier vardera (ca 20 SEK, pa biljetten som kostat ca 7 SEK) for att fa sitta kvar och slippa tala med ordningsmakten. Helt OK att aka galonklatt ar ju ungefar som att aka forsta klass (fast det finns ju 1:a klass ocksa), aven om vi var lite omskakade efter det forsta motet med arga indier.

I Kanyakumari borjade vi med att besoka trappen for att verkligen ha varit langst ut. Val dar tar vi nagra forsiktiga steg ner for att na vattnet, en till synes `helt vanlig` indisk man kommer fram och varnar oss for de hala trappstsegen och stanker vatten pa vara fotter, kroppen och pa huvudet. Vi gor vad som ar brukligt for att erhalla fralsning, betalar. 10 rupier vardera ar priset for fralsning. Sedan akte vi ut till Vivekananda memorial, en o nagra hundra meter ut vattnet. Servicesektorn i det har landet ar gigantisk, forst betalade vi biljetterna sedan visade vi upp dem tva ganger for kontrollanter pa vagen mot baten. Vivekananda memorial ar viktig eftersom Vivekananda - `The Wandering Monk` simmade ut till klipporna och mediterade nagra dagar dar 1892, V blev sedermera en av indiens viktigaste religiosa personer. So we`ve seen it. Efter detta var det dags for fralsning igen. Denna gangen i det hinduiska templet Kumari Amman (3000 ar gammalt!). Efter att vi lamnat skor och kameror utanfor tog en guide sig an oss, vi betalade 10 rupier och han tog med sig vatten och sma kuvert med farg i. Vi gick in i templet tittade pa uppmaning ner i hal med vatten i (vi vet fortfarande i varfor - men, vi har sett det). Vattnet halldes sedan pa en staty liksom fargen. Sedan blev vi malade i pannan i gult och rott. Vi blev vallade runt i templet en stund, vi fick behalla fargen som blev over sa vi kunde mala oss i morgon med, och betalade ytterligare 10 rupier for fralsningen. Sa nu kanner vi oss fullstandigt trygga for resten av resan.

Hemtransporten blev via buss, pa busshallplatsen stod ett par kor och getter skuttade omkring runtomkring oss. Det ar ingen ide att glorifiera bussakande, det ar hart bullrigt och trangt och det tar tid. knappa tio mil tog 3 timmar, satena ar harda och ljudnivan ar intensiv (hal i avgassystemet bidrog). Men det ar autentiskt och det ar verkligen Indien. Genom bussfonstret sag vi var forsta och hittills enda elefant som stod vid ett trad i en stad.

Val `hemma` i den skyddade verkstaden Kovalan beach (eller [bitch] som det heter pa indisk engelska) tog vi ett dopp i havet ca 10.30 pm, overvakade av en man fran hotellet (som ar ruskigt lik Morgan Freeman). Han uppmanade oss att inte dra ivag for langt i vardera riktningen, for da skulle han inte kunna halla koll pa oss.

Nu ar vi ihoppackade for att dra vidare mot Kochi, planen ar att vi ska aka back waters en dag och aka upp i bergen. Men forst maste vi lyckas hitta tagbiljetter och garna nagon indisk dunderkur mot klada for myggbetten har ar manga och inte att leka med.

/Anna och Hanna

Kerala dag 5 - Kovalan beach

Vi spenderade nagra dagar i Trivandrum och har besokt museerna man ska se (kostade 6 rupier, dvs ca 1,20 for intrade pa 3 museer och zoo). Vi gick pa museerna med konst och indiska statyer, hamnade mitt uppe i Bollywoodproduktion (!), dar handlingen i scenen vi sag gick ut pa att en tjej kommer inakandes pa moped, traffar ett par kompisar som hon maste prata med om nagot, hela tiden ljudligt sufflerad, ljudet laggs formodligen pa i efterhand. Och sa var det en festival vi var pa ocksa, sedan stack vi till stranden....

Nu ar vi i alla fall i turistparadiset Kovalan beach sedan nagra dagar tillbaka. Vadret ar utmarkt, vi bor pa ett hotell med balkong ut mot havet och vi har fatt vara egna solstol och parasoll-gubbe och fruktsallad-tant (hon heter Shamala, kommer garna och satter sig, lagger handen pa armen och ar ens `sister`). Kvinnorna har jobbar med: stadning, frukt- och fruktsalladforsaljning samt massage. I ovrigt man overallt. Man i butikerna, man saljer saronger, cigaretter, solglasogon, trummor och allt annat man kan ha nytta av pa sin semester i Indien. Och det ar framst man som badar. Och gar strandpromenaden upp och ner och spanar. Den sociala kontrollen ar stenhard. Ar jag och Hanna ifran varandra nagon timme eller tva kan parasollmannen eller mannen i receptionen beratta var den andre senast sags till, ungefar nar och i vilken riktning denne var pa vag. De har koll. Minns vara namn och sager `see you tomorrow` vilket far till foljd att om man inte tankt vara pa stranden dagen darpa berattar man om sina andra planer. De fortsatter att ha koll. Hobbyantropologiska studier ar roligt.

Annars ar allt valdigt turistanpassat har. Precis nar man lart sig att bestalla i sin dosai och ata den med handerna utan allt for stort omak i Trivandrum (som nufortiden egentligen heter Thiruvananthapuram, varfor ska man gora saker och ting enklare?) sa kommer man till stallet dar man kan bestalla pannkakor (`riktiga` vasterlandska) och vafflor till frukost, dar man kan valja om teet ska vara chai eller `vanligt` och dar stallena serverar bade kott och ol (det ar manga vegetariska restauranger i Indien). Men det ar inte sa dumt det heller, borja dagen med dopp, ga och satta sig och ata frukost i en timme, lasa `The Hindu` och sedan dra sig ner pa stranden. Men nu borjar det krypa i kroppen och i morgon drar vi ut pa en dagsutflykt till den sydligaste spetsen av Indien dar de tre haven mots (Asiatiska, Indiska Oceanen och Bengaliska viken) och blir lite kulturella igen, tittar pa tempel och tar var forsta bussresa. Det blir bra. Sedan ar vi snart pa resande fot pa allvar igen, ska bara planera rutten..

So long!

/Anna och Hanna

Kerala dag 1 - Trivandrum

Sa har vi lyckats ta oss per nattag ner till en av de sydligare punkterna i Indien, Trivandrum. I gar gjorde vi Madras, det racker med en dag da ingen av oss ar sarskilt intresserade av storstadspuls for den har resan. Vi bokade tag, vilket ar en ovning for sig, det finns nio olika klasser och man maste fylla i formular (helst flera om forhandsvalet visar sig vara omojligt) dar man bland annat fyller i kon och alder (dock ej din makes eller fars namn, det behovdes `bara` for visumansokan). Sedan satter man sig i kon (pa stationen dar vi bokade bestod ialla fall kosystemet av stolar, kanske ett sextiotal - och de var fulla, Indien ar stort och det bor manga har som garna aker tag), kon ror sig framat, man satter sig pa en stol langre fram i kon, tills dess att man kommit fram. Tog val en timme ungefar. Dar vi bokade tag fanns det en sarskild 60+ko, det kan ocksa finnas sarskilda koer for kvinnor och turister. Nar man sedan tar sig till stationen star ditt namn uppsatt pa en listan, prydligt och fint pa vagnen du ska aka i. Att aka tag i Indien ar toppen, aven om saval kringprocedurerna som sjalva resan tar lite tid. De saljer mat, te, snacks och vatten, sa man behover inte vara hungrig :)

Kerala, delstaten som vi befinner oss i var forst i varlden med en folkvald kommunistisk regeringen. De har lagst spadbarnsdodlighet i hela Indien, hogst laskunnighet och befolkas av fler kvinnor an man! Sa det verkar vara ett toppenstalle, annu har vi dock bara hunnit se hotellet, gatt gatan upp for att ata och sitter nu pa ett supersunkigt internetcafe. Men det ar luftkonditionerat, vilket kanns helt OK i trettiogradig tropisk varme.

Annars ar det varmt, mycket ljud och mycket folk, intrycken nyanseras val efterhand :)

PS: kort om Madras, de har kossor pa gatan dar med, kor bil, motorcykel/moped, tuc-tuc som tokar (men betydligt farre repor pa fordonen an sydeuropeiska lander), mycket ljud, mycket avgaser.

Are you experienced?

Nej!!!!!!!!!!!

Det är jag inte. Om tre dagar sitter jag på flygplanet på väg till Madras (som numera tydligen heter Chennai), min första resa utanför Europas gränser. Alla mina kläder är tvättade, men jag har bokat en tvättid till imorgon – för säkerhets skull. Jag har två ryggsäckar, en på 75 liter och en på 30 för tre veckors semester… Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att lämna sovsäcken hemma men undrar ändå om det räcker med en tjock tröja i 30 grader tropisk värme. En mer erfaren kompis tycker ”…att det räcker ju att ta med kläder för en vecka, sen köper ni ju och tvättar.” Tänk om Indien inte har ett enda klädesplagg jag vill ha!? Och jag måste ju kunna välja mellan tre shorts, åtminstone? Räknar trosor febrilt, har jag 22 par? Och strumpor.. Kudde, ska man ha kudde med sig, det tar ju sådan plats, men att sova utan kudde? Två eller tre par skor?

Reseapoteket består än så länge av: Ipren, plåster, Dimor, Bifolac, Solkräm, mensskydd, kondomer (ja, vid 29 års ålder kan jag stå för att jag köper kondomer för att kunna ha säkert oplanerat sex). Men saknar jag vätskeersättningstabletter, bandage, kompresser, anticeptisk kräm, alsolsprit, myggmedel, xylocainsalva, nässpray, sårrengöring (ta med din favorit, vaddå favorit, tvål och vatten?) ? Jag vet inte, det är ju inte direkt som att jag ska ut på en rymdfärd för att befolka en annan galax. Många människor bor i Indien, många överlever där, varje dag. Vart går de när det behöver kompresser, de gör ju knappast en beställning från Apoteksbolaget AB. Men tänk om...

Jag har ansvar för att kolla med indiska ambassaden om man verkligen kan fixa visum på en dag, i vårt fall, dagen innan avresa. Ja, säger de på indiska ambassaden, men kompisen får ringa och dubbelkolla för säkerhets skull. Ja, säger de till kompisen.

Ni fattar.

Resfeber? Jag? Den kom nog nu...

Skolpolitik en fredagkväll

Strötittade på Toppkandidaterna för första gången någonsin, inte jätteinspirerande - de var väl ungefär lika radikala som vilken ungdomsförbundsrepresentant som helst. Ämnet för dagen var skolpolitik, och jag måste säga att förstår inte riktigt den borgerliga förtjusning över betyg från tidig ålder. Argumentet från den "borgerliga toppkandidaten" som är identiskt med argumentationen i allmänhet är att man måste ha betyg för annars vet man inte hur man ligger till (gäller väl då såväl barn som förälder). Betygen ska vidare fungera som underlag för att man ska veta var och när stödinsatser ska in.

Jag kan egentligen inte säga att jag har så särskilt stor kunskap i huruvida betyg faktiskt är bra för skolbarn i alla åldrar eller inte. Det finns det säkert forskare som har. Men jag förundras lite över hur det skulle vara stört omöjligt för läraren att föra en dialog med eleven och dennes föräldrar om hur det går i skolan utan att sätta siffer- eller bokstavsbedömningar. Har lärarna inte ord så det räcker? Saknar de helt kommunikationsförmåga?

För mig är betyg i första hand ett sållningsinstrument, något arbetsgivare och universitet och högskolor kan använda sig av för att göra ett urval när det finns fler sökande än platser. Som sållningsinstrument är det väl inte helt klart om hur träffsäkert det egentligen är, såtillvida att "de bäst lämpade" faktiskt får jobbet eller utbildningsplatsen, men det upplevs av många som ett rättvist system.

För att få veta hur det faktiskt gick i ett ämne, lärde jag mig det jag skulle eller ej, så tror jag att man kan få en ganska bra uppfattning om det utan betyg, i dialog med sin lärare och genom att göra en självskattning av sin insats. Det blir lite märkliga incitamentsstrukturer om man ska jaga siffer- och bokstavskombinationer snarare än kunskap och bildning. Att betygen fått en märklig funktion märktes inte minst i kväll när den "borgerliga toppkandidaten" tyckte att /upptäckta/ fuskare ska få göra svårare prov. Det är inte helt tydligt hur han menade, men jag tolkar det som att ett svårare prov innebär att fuskaren får en ny, egen skala för hur betygen sätts där det är svårare att få ett "bra" betyg. Betygen blir morot/piska snarare än ett kunskapskvitto. Som om den nyförvärvade kunskapen inte var belönande nog i sig.

Karolina Lassbo skriver också om betyg, men då handlar det inte om barn utan om vuxna studerande som drabbas av stress och ångest, framkallad av betygshetsen. Och då undrar man om det är vettigt alls med betyg.

Corren granskar

[UPPDATERAD] "Utan Norrköping vore vi
ett lyckligt län. Norrköpings siffror kan beskrivas som det samlade helvetet i länet." Fler har noterat att landstingshövdingen i Östergötland fått förnyat förtroende, läs Correns granskningar plus annat smått och gott här, här och här.

Sant och nödvändigt?

För att balansera det hela lite och bättra på min karma, läs även här..

Bilden är tagen av Chris Maluszynski

och jag har olovandes lånat den

från Länsstyrelsen i Östergötand

Det finns fler som bloggar om landshövdingar, dock avhåller han sig från att blogga om "sin egen". Jag hade egentligen inte tänkt skriva något mer om vår hövding, men citatet ovan fick det att klia i fingrarna. En straffspark där målisen gått på toan, eller nå´t.

En glad nyhet!

Joel som bloggar från andra sidan Atlanten uppmärksammar mig på att Magdalena Streijffert, ordförande i s-studenter, kandiderar till riksdagen i höst. I och med sin fjärdeplats på Hallands lista har hon goda möjligheter att ta sig in. Det är glädjande att man vill ta tillvara på den härliga lyskraft och det engagemang Magda har och jag hoppas i likhet med Joel att man tar tillvara Magdas kompetens i utbildningsfrågorna.

Grattis Halland till en sådan toppkandidat till riksdagen!

Hejdå snö, slask och kyla!

Bilden är lånad från www.indien.nu - Varkala beach

De senaste veckorna har semesterplaner hägrat och nu har de oombokningsbara resorna beställts och betalats - 3 veckor i Indien, Kerala, avfärd onsdag nästa vecka! Tips och avundssjuka kommentarer välkomnas (och då förslagsvis INTE till min mobiltelefon som för tillfället är försvunnen, borttappad på tåget).

Herrkronorna firar måttligt

Det var ett ganska lugnt firande av Herrkronornas OS-guld igår kväll, menade sportreportern på TV4 i morse, "...det var ju sambos och fruar med."

Hm.

Grattis, grattis

[UPPDATERAD] Vår högröstade östgötahövding fick fortsatt förtroende av regeringen, nyheten nådde mig först igår. Vad ska man säga? Grattis Björn och grattis Östergötland, three more years...

/Anna som numera bara försöker att blogga sant*, snällt** eller nödvändigt***, men egentligen är osäker på om denna postning faller inom ramen.

* Läs - som i motsats till osant/falskt. Det är ju inte alltid det finns en sanning, ofta bara mer eller mindre underbyggt tyckande.

** Snällhetskriteriet blir ju mest intressant när sanningskriteriet sätts ur spel och då enligt regeln (2 kriterier av 3) nödvändighetskriteriet måste uppfyllas. Jag ska alltså försöka att bara vara elak/osnäll när det är nödvändigt och inte osant.

*** En del postningar (som exempelvis hemma-i-Annas-kök-reportage) är väl inte helt nödvändiga, men då är de i alla fall inte elaka och inte osanna.

Så vad ska man då säga om denna postning? Den är väl inte direkt nödvändig, återstår då att jag inte farit med osanning och att den inte ska vara elak. Hm, tricky. Som sagt, grattis, grattis..

Dagen efter

Så fick den anonyme "meljmannen" ett ansikte till slut. Ilskan rinner av mig och kvar är besvikelsen och ledsnaden. När anonymiteten övergår till en killle jag inte kan säga att jag känner eller ens är bekant med men jag vet ju vem det är, vi har träffats i olika sammanhang, så drabbas jag av eftertänksamhetens kranka blekhet. Var det för hårda ord?

Johan Sjölander skrev på sin blogg i samband med nyårsafton (tror jag) att man kan leva efter devisen att bara säga saker som är sanna, nödvändiga eller snälla - där man måste uppfylla två kriterier av tre. En bra levnadsregel, och jag kan inte påstå att jag uttryckte mig särskilt snällt - återstår nödvändighets- och sanningskriteriet.

Jag står fast vid att jag tycker att det är nödvändigt att klart och tydligt ta avstånd från dessa handlingar. Jag tycker det var fel och jag tycker att det är viktigt att vi är många som aktivt tar avstånd. Många tycker kanske att det är så självklart att det inte behöver sägas, men det är det inte, tyvärr.

Vad som däremot inte var nödvändigt var de värdeomdömen jag gav uttryck för vad gäller den anonyme mailarens intellekt. Det är åsikter jag önskar att jag hållit för mig själv, men precis som den inte längre anonyme mailaren inte kan ta tillbaka sina handlingar kan jag inte ta tillbaka mina ord. De finns där, oåterkallerliga.

Vi kan bara ångra oss.