Semesterminnen 2010

En liten not

Jag vill betona vad som står i titeln på bloggen "Spekulationer och ofärdigtänkta tankar...". Inte på förekommen anledning utan för att jag tycker alla mina blogginlägg inte blir så vidare värst. En del kan jag svårt att stå för fullt ut.

Jag skriver för att det blir ett sätt att tänka. Det är inte alltid det är färdigtänkt (se titeln...). När det t ex gäller inlägget Recycling så tänker jag nu, att så enkelt är det nog inte. Inlägget skulle egentligen blivit längre och sagt något förmanande om att man kan börja där man själv står - i den egna S-föreningen eller Arbetarekommunen, med att utveckla de demokratiska formerna. Att nya spelregler också kan förvirra, att det blir ännu färre som behärskar spelet. Men mest blir jag lite trött på gnället om formfrågan. Vem vill vi ha - och vilken politik, är ju huvudfrågan.

När det gäller föregående inlägg Om prataomdet så finns det givetvis många fler än de jag räknat upp som på olika sätt pratat om det. Givetvis. Och jag funderar över den där kommentaren om "mogenheten" - vad indikerar det? Att jag varit med om något stort traumatiserande, eller bara lite vanligt vardagstjat? Jag vet inte, jag är förstås alldeles för involverad i mitt liv för att kunna bedöma hur tolkningen görs.

Hur som helst. Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli någon slags ursäkt, eller släta ut mina inlägg på något sätt. Bara problematisera lite. Det blir förstås fler operfekta inlägg. Och kanske fler noter med.

Om prataomdet

När jag först hörde om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange (Wikileaks) så förvånades jag över mina tankeströmningar som gick i stil med "Tänk om det är stor konspiration för att få fast honom?!". Sedan tänkte jag att jag tänkte så för att jag sett för många amerikanska thrillers. Och det kändes ju lite pinsamt. Tanken snuddade vid "Vad var det som hände? Ord står säkert mot ord, är det här ett fall av de eviga gränsdragningsfrågorna?". Och jag lämnade det där. Ungefär så. Läste senare Anna Hellgrens utmärkta ledare i Dagens Arena om just den hetsjakt som pågick ute i hela världen på temat konspirationsteori.

Jag har på inget sätt följt bloggosfären och övriga sociala medier särskilt kring detta, men har förstått att aktiviteten varit omfattande och skuldbeläggandet av en av anmälarna kommit som ett brev på posten. Det är otäckt.

Som en motrörelse har prataomdet "startat". Det började med Johanna Koljonens microbloggande tidigare i veckan som lett till artiklar i DN, SvD, SVT, bloggande, en facebookgrupp, en webb-sida har startats för temat. Med mera. Om hur vi behöver prata om våldtäkt och agerande som innebär sexuell kränkning.

Egentligen är inte frågan och frågans offentlighet ny. Katrine Kielos har skrivit en bok på temat, Marit Bergman, Säkert!, Frida Hyvönen mfl har skrivit låtar som tar upp de här händelserna, som beskriver känslorna. Men prataomdet måste lyftas till offentligheten. Gång på gång på gång.

Jag tycker det känns hoppfullt hur en persons twittrande skapar sådan rörelse. Ibland kommer kommentarerna om hur bloggosfären, twittrande och facebook knappast kommer att göra skillnad. Den här veckan hade de fel.

Jag tror liksom många andra i "rörelsen" prataomdet att det är just det vi måste göra. Det behövs fler berättelser där folk kan känna igen sig, se att man inte är ensam. Behöver allt prataomdet vara lika självutlämnande som Johanna Koljonens inlägg och twittrande var? Förmodligen inte. Alla bidrag räknas tänker jag. Hoppas jag. För jag är nog inte mogen att prataomdet "på riktigt". Det viktiga är att frågan inte försvinner från offentligheten - att prataomdet blir en fråga som reduceras till att bli var och ens skuld och skam, en privat händelse som bara blev, där man bara har sig själv att skylla. Så pratomdet.

Tredje advent i Linköping

...och det är en dag då jag längtar ut i skidspåret. Men skidorna är kvar i Flen, så jag fick nöja mig med en promenad runt ån innan jag till slut landade i bibblan med en bok.

Recycling

Jag hade tänkt blogga om det där att öppna upp nomineringsprocessen till ny partiordförande, för och nackdelar mm mm. Men jag väljer istället att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Att leva som man lär.

Det behöver inte heller vara så att man måste ändra på en massa regler, kandidaterna kan ta tag i detta själva, S-föreningar kan bjuda in valberedningen till sina medlemsmöten, man kan anordna seminarier, hearings mm.

Men det finns ju ingen som kandiderar, invänder kanske du. Nej, så kan det ju vara (och så är det ju alltsomoftast i socialdemokraterna), men finns det folk därute som är det minsta sugna på att kandidera så tänker jag att om man ringer och ber dom komma och tala på temat socialdemokrati och förnyelse eller liknande, så kommer de nog inte tacka nej. Eller?

Förändringsmandatet äger vi själva, varje dag.

Känslor hos en alldeles vanlig pendlare i fjärde storstadsregionen

Jag har en himla massa känslor – om och för infrastruktur.

För mig är det (precis som för alla andra) helt avgörande att infrastrukturen funkar som den ska. Pendeltågen på södra stambanan mellan Norrköping och Linköping måste gå. Varje dag.

Jag bor i Linköping, jobbar i Norrköping. Min vardag är att jag färdas på södra stambanan nästan varje dag i arbetsveckan.

Varje dag tåget går som det ska är jag den smartare urbana människan som klarar sig utan bil. Jag är en vinnare.

Men när tågen inte går som de ska.

När jag måste ha koll på ötrafs hemsida för att se de senaste uppdateringarna, börja kolla alternativa busstider, börja mecka och fixa… Eller när jag står och fryser på perrongen och väntar på ett försenat tåg, eller fastnar mitt på slätten. Då är jag den största förloraren. Jag förbannar min tilltro till samhället – ”systemet” och känner total maktlöshet och uppgivenhet.

När jag åker till Tornby, Linköpings externhandelscentrum, då får jag också en massa känslor. Antingen tar jag bussen från resecentrum ut. Då befinner jag mig på samma ställe med människor jag absolut aldrig träffar annars. Alla dom som är tvungna att ta bussen för dom har inget annat val. Ingen åker frivilligt till Tornby med kollektivtrafik. Alla som kan åker bil, även om de bara ska ha värmeljus och servetter på IKEA.

När jag åker bil till Tornby, med en vän, familjen eller lånad. Då känner jag mig som en mer värdig människa och samhällsmedborgare. Länge förstod jag inte varför det var så. Nu vet jag.

Bara bilen gör dig jämlik på Tornby.

När första snön kom och det utfärdades varningar, då skulle jag jobba halvdag. Jag åkte aldrig till Norrköping utan stannade kvar i Linköping och jobbade hemifrån. Jag ville inte ta risken. Och jag kände mig helt uppgiven över mitt val. Har det gått så långt?

Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte ge upp. Jag vill inte känna mig bitter och maktlös och mindre värdig för att jag inte åker bil. Jag vill att det ska funka.

RUT - en indikator

Partiet måste förnyas, ur led är partiet, inte tiden. Många känner sig manade att efter två riktigt dåliga val på olika sätt reflektera över och analysera det socialdemokratiska partiets hälsotillstånd. Det är ett parti i kris vilket på sitt sätt skapar ett demokratiskt utrymme för alla att försöka känna in tidsåldern och fundera över hur väl partiets ideologi, politik och framtoning fungerar.

För egen del har jag funderar en del över det i socialdemokratiska kretsar ofta bespottade RUT-avdraget. ROT är fint, RUT är fult en etablerad åsikt. Jag har också bloggat om RUT-frågan tidigare här.

Det är nog så att det finns fullt berättigade invändningar kring vilken nytta RUT-avdraget egentligen gör ur ett ”storpolitiskt” perspektiv. Det skapar inte särskilt många nya jobb (och det blir många deltidsjobb, vilket vi ju inte gillar), om den svarta marknaden försvunnit är tveksamt, subventioner av en avgränsad sektor är tveksam, det är höginkomsttagare som ändå kan betala för sig som nyttjar det, osv osv.

Men RUT-frågan placerar det socialdemokratiska partiet i ett defensivt hörn.

Jag menar, att det spelar ingen roll huruvida människor använt sig av RUT-avdraget eller ej. Det finns, tror jag, hos många välmående medelklassväljare (som i stort delar de socialdemokratiska värderingarna och som inte röstade på oss) en upplevelse av att RUT-avdraget är en del av en lösning att få vardagstillvaron att gå ihop. Oavsett om man använder det eller inte. Den som för fram RUT-avdraget som något positivt har därmed också en stor chans att uppfattas som en empatisk inkännande människa som ”förstår hur jag har det”.

För egen del ser jag RUT-frågan som en slags indikator för partiets tillstånd. Ju istadigare vi håller oss fast i att det är dåligt förslag, för fram de rationella ”stor-politiska” motiven snarare än att börja i den mänskliga, vardagliga ändan, desto mer uppfattas vi som gårdagens förvaltare. RUT-frågan är för mig inte längre särskilt viktig utifrån om det är en bra eller dålig insats, men hur vi pratar om frågan i partiet är en viktig temperaturmätare.

Jag tror att det är helt avgörande att vi kan ta oss ur den här typen av dödlägen i diskussioner med medborgare/väljare. Vi kan måla in oss i hörn efter hörn i politik som är helt korrekt utifrån en ideologisk ”storpolitisk” synvinkel – och vi kommer att uppfattas som ett lomhört och gammaldags parti.

Vi ska givetvis inte sluta göra de ”storpolitiska” analyserna, de är helt avgörande för vår regeringsduglighet i övrigt. Men ska vi vinna val så måste vi ha en politik som visar att vi känner igen oss i våra potentiella väljares vardag, och att vi har en politik för dem.

Business as usual

Har så smått inlett min tredje mandatperiod i landstingspolitiken i Östergötland med två dagar fullmäktige. Ungefär halva församlingen är ny och det känns lite märkligt att vid 33 års ålder vara en "gamling". Det var finansplanen som skulle avhandlas och läget var särskilt spännande eftersom SD med sina 4 mandat har en vågmästarroll. Från den röd-gröna oppositionens sida har vi inte ansett att det är vår roll att lägga oss i omröstningar för att inte SD ska få inflytande, det är den styrande minoritetens uppgift och ansvar att söka breda lösningar.

Gårdagens debatt och omröstning fick en märklig utgång då en miljöpartist valde att gå emot det rödgröna budget förslaget och istället rösta med den styrande minoriteten som därmed fick en rösts övervikt och hade klarat majoritet i fullmäktigesalen oavsett hur SD hade röstat. Miljöpartisten förklarar själv sitt agerande på sin blogg, miljöpartiet i landstinget kommenterar det hela i Sveriges Radio Östergötland. Jag vill inte fördjupa mig i det hela, men tycker förstås det är mycket olyckligt när det i grunden finns en bred samsyn mellan de rödgröna partierna för hur vi ska agera i detta skakiga parlamentariska läget.

Och det är förstås ovan nämnda händelseförlopp som fått uppmärksamheten i mediarapporteringen från fullmäktige. Och det är lite synd eftersom det var många bra inlägg i debatten (ialla fall från oss rödgröna) - Martin Tollén, Kikki Liljeblad, Christoffer Bernsköld, Mats Johansson, Miko Månsson för att nämna några socialdemokrater som var uppe och debatterade. (Och även om jag inte kan länka till vår nya partimedlem och gruppledamot Helene Andersson-Molina så bör hon också nämnas då hon gjorde ett lysande inlägg.)

För min egen del ville jag peka på de stora skillnaderna som det är mellan våra två förslag till finansplan. Den styrande minoriteten lade ett svagt förslag. Svagt, utifrån vad de själva skriver när det gäller det ekonomiska läget och svagt utifrån förslaget saknar politisk riktning. Jag uppehöll mig främst vid tre punkter:

• Vi har gjort en grundlig analys över att vården behöver tillföras mer resurser. Vi föreslog en skattehöjning på 50 öre som var tänkt att räcka över tid och gå till fyra prioriterade områden, samt till kollektivtrafiken i enlighet med våra tidigare vallöften.
• Vi behöver få till en storregion för vårdens och universitetssjukhusets skull, då behövs också en tydlig politik och strategi för att få våra svårflörtade grannar att inte bara vara nöjda kunder utan att också se US som ett gemensamt åtagande och gemensam tillgång.
• Ökad öppenhet kring hur vårdens resurser fördelas och på vilka grunder det sker, dvs öppna prioriteringar. Det är nödvändigt för att den offentligfinansierade och solidariskt tillhandahållna vården ska ha en fortsatt hög legitimitet, samtidigt som utmaningarna blir allt större när det gäller finansiering.

Min upplevelse av den styrande minoritetens finansplan var att den saknade ambitioner och andades "Vi regerar vidare" eller kanske snarare "Vi förvaltar vidare". Och med en sådan passiv hållning riskerar vi att hamna i ett läge där medborgarnas förtroende får vården minskar med ökad ojämlikhet som följd, vilket blev min slutsats:

Från borgerligt håll levereras en passivitet, en regerings ”putsa i kanten-politik” som i längden kommer att urholka medborgarnas tilltro till den offentligtfinansierade vården – som öppnar upp för ett ojämlikt samhälle där fler och fler lämnar den gemensamma vården och där fler och fler hamnar utanför.

Nya utmaningar inom hälso- och sjukvården kräver nya sätt att styra, innebär nya villkor för politiken, det kräver politiska initiativ och det kräver en vilja att förändra. Efter bara en mandatperiod har den borgerliga minoriteten plus Vrinnevilistan blivit förvaltare som skjuter stora och svåra beslut nedåt i organisationen.

Det känns trist att vi alltid tycks hamna i någon slags återvändsgränd där den styrande minoritetens främsta kännetecken är att man driver en "icke-politik". Det blir en utmaning för den rödgröna oppositionen att peka på konsekvenserna av den här icke-politiken de närmaste fyra åren - och visa upp våra alternativ.

Vänster eller höger?

[UPPDATERAD 2010-11-21]
Nu när S krisar blir det populärt att prata om "vänster" och "höger". Den sk vänstern tar valförlusten som intäkt för att partiet dragit för mycket åt höger/mitten. Den sk högern tar valförlusten som intäkt för att vi inte lyckats "pejsa in" den välmående medelklassen i tillräcklig utsträckning.

Göran Greider och Lotta Gröning andas ut i dagens Godmorgon Världens paneldiskussion och gör just det förra: Mona Sahlin fick inte förändringsmandat för en vandring högerut.

Jag gillar inte riktigt det där att bara för att man inte sällar sig till dom som säger sig vara vänster (då de i mitt tycke alltför ofta för fram gårdagens lösningar på dagens och morgondagens problem) så blir man per automatik "höger". Med risk för att leverera dagens klyscha - vad är det för fel med "framåt"? För det är symptomatiskt att många av de som etiketterar sig som vänster också uttalar att man vill just "tillbaka".

Min bild (eller ska man säga självbild?) av socialdemokraterna är just förmågan att anpassa sig till nya tider. Ända sedan vi och vänstern valde att splittra oss och gå skilda vägar i början på förra seklet så har det varit tydlig - en pragmatisk rättvisepolitik som levererar resultat och som samtidigt har ett öra mot marken och lyssnar in vad svenska folket vill. Det är klassisk socialdemokrati.

Nu har det gått en vecka sedan Mona Sahlin deklarerade att hon avgår. Jag tycker det är synd och hoppas på att flera kandidater kan kliva fram som beskriver vad man vill. Men så kommer det nog inte att bli. Jag för min del ser just nu två personer som förtjänar lyftas fram i ljuset och diskuteras kring: Karl-Petter Kålle Torvaldsson och Stefan Löfven. Den förra har en egen facebookgrupp (som han dock inte startat själv) som varmt kan rekommenderas Kålle är vår kandidat. Den senare var med i gårdagens lördagsintervju och den tänker jag lyssna på nu.

[UPPDATERING] Vill bara för ordningens skulle påpeka att jag inte läst den utmärkta artikeln från Anna Johansson i gårdagens Aftonblad förrän nu på eftermiddagen- sympatiserar (förstås) mycket med den.

Högt i tak och.....

...nära till dörren. Var det nån som sa. Om partiet.

Mona Sahlin var aldrig min favorit som partiledare när hon var påtänkt både första och andra gången. Men om hon stod till förfogande nu skulle hon vara det. För mig ialla fall. Så det känns bittert. Det som också känns bittert är att hade Mona Sahlin varit en man, så hade hon säkert kunnat sitta kvar. Så jag surar lite till innan jag sällar mig till mina partivänner och media om spekulationerna om vem som blir vår nya partiledare.

Nu krävs en nystart och omstart. Valresultatet för socialdemokraterna på alla nivåer i Linköping manar till eftertanke och diskussion. Ibland får jag höra synpunkter om att vi måste "hitta tillbaka". Utmärkande för socialdemokratin åren igenom tycker jag har varit att vi kunnat anpassa oss till nya tider, samtidigt som vi är trygga i våra värderingar.

Det är en omvälvande tid med fler frågor än svar. Ska vi ändra vår politik eller är det bara "tilltalet"? Vad ska vi göra med de viktiga politiska frågorna kring växande klyftor i Linköping som många av våra potentiella väljare inte tycks känna igen sig i? Vad var det linköpingsborna uppfattade av politik?

I och med att Mona Sahlin avgår har diskussioner på nationell nivå förts om vad som ska komma först - politik eller person? Går det att separera, finns det en given ordning? Är det något jag känner mig trygg i inför den möjligt omvälvande och spännande tid vi står inför i Linköping när vi "vänder på alla stenar" och funderar på vilka heliga kor som ska avlivas och vilka vi låter leva så är det att vi valt utmärkta företrädare att föra vår politik i kommunen.

Jag sörjer att vi förlorar vår partiledare Mona Sahlin. Men de utmaningar som socialdemokraterna har i Linköping och i övriga landet tycker jag är spännande och jag ser fram emot diskussionerna.

PS 1. jo, jag hoppas förstås på lite nystart här på bloggen, vi får se...
PS 2. skriver från min nya fina dator - en MacBook Pro. (Men jag har inte bytt till iphone...)

Lite pladder och en ny teknikpryl

Det händer en massa spännande grejer, mitt jobb blir bara roligare och roligare, jag har varit i Alsace och mött våren och handlat gott vin, fått en ny favoritförfattare (Siri Hustvedt), fått ett nytt väldigt spännande uppdrag som ersättare i Rikssjukvårdsnämnden. Det händer förstås mycket i partiet så här nära valtider - vi har t ex antagit två bra program i helgen på partidistriktskonferensen.

Hjulen snurrar bara snabbare och snabbare, trots att jag vet att man inte kan springa fortare och fortare. Så jag avverkar den tredje förkylningen för i år och tänker att det är dags för förändring. Nåvars, det blir aldrig några flåshurtiga löften om bättre motionsvanor eller annat sundare leverne på den här bloggen.

Däremot brukar jag ganska så nogsamt redogöra för diverse teknikinvesteringar. Just nu heter min senaste förälskelse HTC Legend (kärleken är som bekant evig men föremålen kan växla). Det är android-telefon i helgjutet aluminiumskal, med pekskärm (äntligen :-)) Trots den lilla uppåtvinkeln nertill så är den riktigt snygg, ser lagom snyggdesignad ut och inte alls för business ut. Telefonboken är sådär, (en historia som är fullt integrerad med facebook och gmail vilket resulterar i att man inte hittar ett smack och inte känner sig helt trygg i om facebookar eller smsar i början) man kan ladda ner en massa roliga ”appar” och det känns äntligen som att telefonen är ett möjligt alternativ att läsa e-post i (ialla fall gmailen). Jag testar dessutom elektronisk kalender (vi får se hur länge jag står ut).

Och varför blev det då ingen iphone?

För att ”alla” har den? Ja, kanske. Men risken skulle ju vara överhängande att jag kände ett omedelbart behov av att köpa en ibook, eller mac air bara för att det ska matcha. Och riktigt så teknik-fåfäng vill jag faktiskt inte bli. Dessutom verkar android vara mycket roligare.

Vårkänslor!

Asfalten torkar och snön smälter undan. Det är nära till våren - nu går allt i rasande fart och rätt vad det är så är det över. I väntan på våren - här kommer lite bilder från förra året. En promenad på Valefjäll under påsken, äppelblom från Trädgårdsföreningen och vandringen på Sörmlandsleden Kristiflygarhelgen.

Alla ska orka

Var i förra veckan på besök hos Kommunal i Motala, jag var inbjuden att tala på temat framtidens sjukvård. Men vi hamnade av förklarliga skäl omedelbart i nutid. Landstingsstyrelsens beslut att ta bort kostsamma arbetstidsmodeller slår hårt mot kommunals medlemmar. Att jobba som undersköterska i vården är tungt, de landvinningar man gjort kring schemaläggning och på olika sätt får en rimligare arbetssituation har därför varit viktiga.

Undersköterskegruppen är en stolt arbetsgrupp som sätter ära i att ställa upp när landstinget kallar. Den stoltheten är på väg att försvinna och ersätts med maktlöshet och ilska gentemot landstinget.

Några av kommunalarna berättade för mig att många ”valt” att gå ner i tjänst när de här besparingskraven kom. De orkar helt enkelt inte arbeta heltid, arbetet är för tungt, arbetstiderna omöjliga att kombinera med privatlivet.

Jag tycker att beslutet att avskaffa kostsamma arbetstidsmodeller var felaktigt. Vi socialdemokrater har försökt få beslutet hävt i landstingsstyrelsen, men den borgerliga majoriteten sa nej till det.

Sen funderar jag. Är det bra och rimligt att vi i Sverige idag har arbeten där man inte orkar jobba 100% - dvs 40 timmar i veckan? Jag tycker inte det. Ska vi ha en fortsatt hög välfärd måste alla bidra. Det socialdemokratiska kravet – heltid en rättighet deltid en möjlighet känns mer aktuellt än någonsin.

För att alla ska orka jobba heltid ända fram till pensionsdagen så tror jag vi behöver tänka till lite kring en del yrkesgrupper t ex undersköterskornas. Kanske behöver en del tunga arbetsuppgifter varvas med annat för att det ska vara rimligt. Det här kan aldrig handla om att nedvärdera undersköterskornas omvårdnadsinsatser och den kompetens de besitter. Men det handlar om att alla ska orka och att rätten till heltid ska vara reell – för alla.

Något om de hushållsnära tjänsterna

Utan att direkt ha följt den senaste tidens debatterande om RUT-avdragets vara eller icke vara – här är några reflektioner på frågan. Till att börja med så tror jag, utan att ha sökt efter direkta faktabelägg, att subventionen har fyllt ett viktigt syfte – svarta arbeten har blivit vita, företag har skapats och det borde nu vara en hyfsat välfungerande marknad för den här typen av tjänster. För de som arbetar inom branschen måste avdraget inneburit bättre arbetsvillkor.

Sedan tycker inte jag att man kan ignorera de fördelningspolitiska effekterna, höginkomsttagarna är överrepresenterade när man ser till vilka som nyttjar avdraget. Och då tänker jag att de pengarna kunde användas vettigare.

Jag tycker att avdraget fyllt sin funktion och att det kan avskaffas nu. Det finns inget självändamål i att subventionera de här tjänsterna. Det borde vara lika naturligt att betala vad det kostar för städning som det är att betala för en klippning, en massage eller någon annan tjänst. Det var viktigt och riktigt att få en svart marknad vit – och nu är det gjort.

Det var den enkla delen av det hela. Sedan brukar frågan också vara privat-moraliskt laddad. Ja, den verkar inte vara så laddad för dem som nyttjar tjänsterna, men det är väl också i sin ordning. Frågan känns som ett minerat fält där det är lätt att trampa fel med fördomar och förutfattade meningar. Varifrån kommer tveksamheterna och moraliserandet? Handlar det om att jag själv inte skulle vilja jobba med att städa andras hem, att det inte känns ”trevligt” att hamna på samma sida som den gamla tidens herrefolk gentemot tjänstefolket, en gnagande tanke om att man minsann tar hand om sin egen skit?

Och här får man återigen säga att RUT-avdraget fyllt en viktigt uppgift – hela frågan om hushållsnära tjänster kan nu diskuteras öppet. Nu när vi inte längre har skurande och fejande hemmafruar, hur ska vi då nå högt ställda renlighetskrav i hemmet samtidigt som vi toppresterar på jobbet, har en rik fritid, aktivt socialt liv och när fredagen kommer ska vi vara kåta, glada och tacksamma.

Jag kan inte ifrågasätta moralen hos dem som anlitar någon annan för att utföra hushållssysslor, det måste vara upp till var och en. Men jag ifrågasätter moralen hos dem som betalar/betalat svart för det, och jag tycker det verkar som att en väldigt stor del av de som idag nyttjar avdraget har råd att betala hela kostnaden själv. Och då ska de väl också göra det, allt annat känns som mycket märkligt användande av skattepengar.

Den som skriver betydligt klokare, mer ingående och intressant om detta är Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad.

Den orättvisa hälso- och sjukvården är blind

Landstingsstyrelse imorgon. De tre första ärendena är genomgående trista historier - bokslutet där verksamheterna går -142 mkr, reviderad verksamhetsplan för för Kirurgi-och onkologicentrum med förslag att godkänna avsteg från tillgänglighetsmålen samt indragna läkemedel och det tredje ärendet - förslag om att tillföra mer medel till neurokirurgin trots oklara besked om "medfinansiering" från grannlänen som även de brukar mer vård än de betalar för.

Vad som blir tydligt när man läser ärendena om kirurgi- och onkologicentrum - och om neurokirurgin är att vi har en vård av hög kvalitet till ett mycket förmånligt pris. I en jämförelse med Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå har neurokirurgin de lägsta genomsnittskostnaderna och de kortaste medelvårdtiderna. Kvalitetsdokumentation och uppföljning "...måste anses vara tämligen unik inom svensk neurokirurgi beträffande omfattning och täckningsgrad." Och de externa utvärderarna från Sahlgrenska konstaterar att resultaten är goda och också "...ligger generellt mycket väl till också vid jämförelser internationellt."

När de kirurgiska verksamheterna vid US jämförs med andra universitetssjukhus är svårt att hitta enkla åtgärder som löser budgetproblemen, då kirurgverksamheten har en jämförelsevis hög produktivitet.

För neurokirurgin förväntas styrelsen fatta beslut om att tillföra mer medel, då behoven ökar kraftigt. För kirurgi- och onkologicentrum är det en treårig besparingsplan som gäller.

Hur vet vi att vi lägger våra skattepengar på rätt saker och hur vet vi att en budget som inte håller ska gå ihop sig? Hur vet vi att vi ska höja ramarna för neurokirurgin, men sluta ge cancer-läkemedel som avastin, arbitux och tyverb? Hur vet vi att vi inte borde omfördela medel från någon annan verksamhet för att slippa lägga utbudsbegränsningar på cancervården?

I våra beslutsunderlag till styrelsen imorgon beskrivs konsekvenserna i en matris i bilaga 4 i termerna Åtgärd: Utbudsbegränsning läkemedel, PET/CT
Konsekvensbeskrivning: VIssa läkemedel ges inte, avastin, arbitux, tyverb.

Även om jag förstod vad vad det ovan betyder - och då vad det betyder för patienterna i termer av hälsa, överlevnad, lidande osv att inte få de här läkemedlen så kan jag inte sätta det i proportion till något annat. Är detta det bästa sättet att spara pengar på?

Förslaget som läggs fram imorgon är ett förslag till budgetstyrning i blindo. Det finns ingen rättvisa i det. Ett rättvisare sätt att gå till väga hade varit att öppet redovisa besparingsåtgärders konsekvenser hos alla landstingets verksamheter för att sedan ta ställning till ett samlat förslag där de största behoven får komma först. Men jag är inte säker på att den borgerliga majoriteten håller med mig om det.

Sex And The City för 75+!

Imorgon har vi tema-debatt i landstingsfullmäktige - "Att vara äldre i Östergötland 2020". Temafullmäktige innebär - inga förslag eller motförslag utan snarare ett högpolitiskt orerande i klass med vad vi föreställer oss att antika Grekland var när det fungerade som bäst. Inte så lätt med andra ord.

Hur ska vi kunna debattera om en grupps behov, önskningar och förväntningar på vården när som har så lite gemensamt med varandra som de äldre? Det är som upplagt för klyschor och förnumstigheter där alla vet vad som är bäst, ofta baserat på anekdotiska erfarenheter.

Jag tänker att det finns många positiva förväntningar med att bli pensionär, medan många rädslor är förknippade med att bli gammal.

Några rädslor:
- att förlora viktiga fysiska förmågor.
- att förlora självbestämmande.
- att inte bli tagen på allvar.
- att inte bli behandlad med respekt.
- att ens integritet kränks.
- att bli ensam.
. att bli beroende och stå i tacksamhetsskuld.
- att bli ett "vårdpaket".

Kanske kan rädslorna sammanfattas i att bli en människa med mindre människovärde. Att inte längre betraktas som vuxen, med förmåga att fatta egna beslut. Att plötsligt mötas av det där alldeles speciella tonfallet som känns hurtigt, käckt och falskt. Ungefär som tandläkaren säger "Det här kommer inte att göra ont alls." Samtidigt så kan vi komma att bli beroende av andra på ett sätt som liknar barns beroende av omvärlden.

Rädslorna ovan är ju inte obefogade. Som politiker måste vi kunna dra generella slutsatser om en grupps behov för att kunna styra resurserna på rätt sätt och ge verksamheten rätt uppdrag. Samtidigt får dessa generaliseringar aldrig gå över i fördomar där vi slutar "se människan". (Se där, en klyscha även här...)

Sex And The City har stärkt en hel generation 30+ kvinnor i att våga vara tillfreds (eller i vart fall inte känna sig misslyckade) med singelliv, barnlöshet och diverse andra tabun. "Ta ingen skit" som Grynet sa. Kanske är det dags för en SATC-serie för 75+ folket som blir alltfler och inte tänker ta någon skit.

Finnes: attraktivt US. Sökes: landsting öppna för sammanslagning

Vi har i regionalpolitiska beredningen bestämt oss för att återigen ägna oss åt regionfrågan – detta om bildandet av nya större regioner. Det tycker jag är bra. Förhandlingsarbetet är ett ansvar för de politiska partierna men det tål att upprepas att det är landsting som går samman och att hälso- och sjukvårdsfrågorna kommer att väga tungt i en ny regional indelning.

Idag gästades beredningen av Peder Rehnström, regiondirektör för Östsam som utifrån sitt perspektiv talade mycket om regional utveckling och vikten av att utgå från funktionella samband. Vi har ju från landstingets sida (så som jag uppfattar det) enigt över alla partigränser hävdat att sjukvårdslogiken ska väga starkt (för att inte säga tyngst) när vi bildar storregion. Det är viktigt att varje ny storregion har ett universitetssjukhus som utgör navet för kunskapsstyrning och har tillräckligt underlag för att bedriva högspec-vård av högsta klass.

Det här behöver inte stå i någon överdriven konflikt med att de nya storregionerna bör ha starka funktionella samband inom sig (dvs en sammanhållning genom ett frekvent utbyte/resande för arbete och studier). Vi måste förstås på var sitt håll i nuvarande sjukvårdsregion värdera det utvecklade samarbetet vi har och om det finns skäl för att fördjupa det i form av en storrregion. Ur ett östgötaperspektiv känns det ytterst angeläget att vi större befolkningsunderlag för universitetssjukhuset i Linköping som är av mera långsiktig karaktär med ett fördjupat ansvarstagande än den kund-relation som vi idag har i alltför hög utsträckning i nuvarande sjukvårdsregion.

Om vi bildar storregion inom vår nuvarande sjukvårdsregion (Östergötland, Kalmar, Jönköping) eller i någon annan konstellation återstår att se. Frågan kommer knappast ta några avgörande steg framåt innan valet.