29 december 2006

Nej

Jag skulle ha lagt en massa energi på en lång bloggpost om det här, men nej. Uppgiven. Tacksam att tidningen inte hamnar på min hallmatta, tycker inte det är konst och inte att det är särskilt värdigt, men så är jag ju inte heller student på KTH...

27 december 2006

Forskning och politik

Under mina första fyra år i landstingspolitiken har jag närmat mig detta, för mig, nya område hälso- och sjukvårdsfrågor från ett lite udda håll som ”forskningspolitiker”. Jag har varit ledamot av och vikarierande ordförande för landstingets Forskningsberedning. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm att blogga om dessa frågor – av flera skäl, men nu är det dags.

Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.

Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.

Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.

Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.

I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.

26 december 2006

Annandag jul



Har längtat hela mörka november och december efter snö, men just idag så gör det inget att marken är bar.

25 december 2006

En fördel

[UPPDATERAD] Det verkar som att Mona Sahlin står högst på listan just nu, rutinerad formtoppning skulle man kunna tycka. Mona stod inte på min topp-tre-lista men det finns ändå en sak som kanske kan vara en fördel. Frälsningsförväntningarna på Mona verkar lysa med sin frånvaro. Förväntningarna på nejtackarna kändes minst sagt skyhöga, som om en enda person skulle kunna omvandla ett helt parti, på ett sätt så man dessutom helst inte trampar på gamla strukturer och dess företrädares ömma tår. Mission impossble, det var kanske det både Margot Wallström och Carin Jämtin insåg.

Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.

Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...

God Jul...


...gott nytt år och allt sådant..

17 december 2006

Julen är röd..



Å ena sidan - teknikprylar är så roligt.

Å andra sidan - färre prylar enklare liv.

Å ena sidan - köp en julklapp åt dig själv - du förtjänar den.

Å andra sidan - min telefon spelar mp3.

Å ena sidan 4 GB (eller 8!) - mer än 1 GB, massor med musik.

Å andra sidan - ingen dator att installera i-tunes på.

Jag är en stor vän av teknikprylar. Men jag vet ju att det roligaste är sukta efter teknikprylar, när man väl har dem - inte lika spännande längre. Därför avstår jag VÄLDIGT MYCKET från att köpa teknikprylar. Försöker istället uppmuntra mina vänner att handla prylar, där jag kan stå bredvid och heja på, komma med goda råd och så vidare.

Så jag har tänkt låta bli att köpa en mp3-spelare. Har verkligen funderat på hur jag ska göra. Min telefon kan spela mp3, jag behöver ju inte egentligen inte så mycket prylar - less is more. Vill inte gå på konsumtionshysteritåget. Vill vara medveten, åka kollektivt, gå och cykla, köpa kravmärkt, vara snäll.

Så kommer Apple med en ny Ipod nano - i RÖTT. Där en del av det jag betalar går till stöd till AIDS-bekämpningen i Afrika. Kan man vara god - och samtidigt ge vika för sina konsumtionslustar? Och rött är ju så snyggt.. Konsumentmakt - det är ju jag väldigt mycket för.

Så nu blev det besvärligt igen. Men visst är den väldigt fin?

11 december 2006

Nån annan

Var det idag det kom två definitiva och slutgiltiga nej från mina favoritkandidater? Ja det verkar som om varken Margot Wallström eller Carin Jämtin vill bli partiledare. Tråkigt. Jag tycker att det är väldigt positivt att valberedningen säger sig vilja ha en öppen process kring valet av ny partiledare. Men vad händer egentligen när de två mest populära kandidaterna säger nej? Hur troligt är det då att vi får den partiledare vi verkligen vill ha, finns det en stark tredjekandidat som många kan enas om? Eller öppnar det upp för ett spel, där den (eller kanske snarare de kringfigurer) som spelar spelet bäst vinner, snarare än den kandidat som de flesta medlemmarna vill ha?

Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.

Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.

En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.

03 december 2006

Vänta och se...

Har ju tidigare annonserat en liten ambition att försöka kommentera vad som händer i landstingsfullmäktige i landstinget i Östergötland med viss regelbundenhet (dvs helst efter varje sammanträde). I vanliga fall tas finansplanen på fullmäktiges sammanträde i november, men med ny majoritet så togs istället en ny budget under det två dagar långa fullmäktigemötet.

Självklart blev det heta diskussioner om majoritetens uppdrag till ledningsstaben, där bland annat ortopedin på Vrinnevisjukhuset ska stärkas och dagkirurgin i i Finspång ska leva kvar. Efter diverse tidningsartiklar har jag förståelse för Christian Gustavssons (m) funderingar över var (s) egentligen står i frågan. För egen del kan jag bara konstatera att (s) hade ett eget budgetförslag att stödja, där hade vi inte lagt ut motsvarande uppdrag kring utredningar och annat. När utredningsuppdragen kommer tillbaka nästa år kan vi ta ställning i sak. I debatten påtalades vikten av att förändringar på Vrinnevisjukhuset inte får gå ut över Motala. Jag tycker det blir ett skevt synsätt – förändringarna i vården får inte gå ut över ÖSTGÖTARNA – väl?

Det blir så uppenbart att allt som oftast handlar om bypolitik och kompensation där det knappast är patientens bästa som sätts i centrum. Det talas föraktfullt om protesfabriken i Motala – när jag var på studiebesök på den privatdrivna Sergelkliniken talade man där med stolthet hur man lyckats utveckla verksamheten. En organisation skiljd från akutverksamheten, ett stort antal operationer och behandlingar av samma slag som lett till hög effektivitet, bra kvalitet och en yrkesstolthet över hur man utvecklat organisation och arbetssätt. Att någon sådan utveckling skulle kunna ske på ortopeden i Motala, där planerad vård kan avskiljas från akutverksamhet verkar inte finnas i den nya majoritetens föreställningsvärld.

Tandvårdsdebatten var också spännande, sällan har man väl hört argumentationen att vi måste höja priserna för ökad konkurrens – men det var precis vad den nya majoriteten menade när man förordade den nya principen att ligga i mitten i stället för i den undre tredjedelen på taxorna för de tio vanligaste behandlingarna (jämfört med riket). Folktandvården går plus i Östergötland, varför man då vill gå över till ett system med ännu högre taxor är obegripligt. Majoriteten var också något oklar i sin inställning till den fria rörligheten inom EU och kanske framförallt i sin attityd till polska tandläkare. Lite udda och oväntat. Jag tycker det känns tråkigt att Östergötland framgent kommer att bidra till att pressa tandvårdstaxorna uppåt, i länet såväl som nationellt.

Årets budgetdebatt var annars ganska mycket vänta och se. Hur mycket entreprenader blir det egentligen? Hur kommer HSN:s nya ordförande Lars Pettersson från Vrinnevilistan, hantera de öppna prioriteringarna? Vad strategisk personalpolitik kommer att innebära framöver fick vi heller inga besked om från Gun Jareblad (fp), trots den direkta från Irma Görtz (s). På något sätt hade jag väl förväntat mig en något mer taggad och entusiastisk ny majoritet, istället tråkiga vänta och se-svar när vi lade fram vårat förslag om att vi nog kunde satsa 150 miljoner extra på HSN när senaste delårsbokslutet visar plus 780 miljoner kronor. Men en ängslig majoritet verkar inte tro på sin egen regeringsförmåga och tror att man nog kan komma att slarva bort en dryga halv miljard kronor årets två sista månader. Lite mer självförtroende i klapparna från Jultomten kanske vore något?