Den politiska styrningen måste bli bättre

Idag är jag med i Folkbladet under rubriken ”Arkivmissen i landstinget”. Nyheten kommer sig av att man i arbetet med att bygga om US låtit arkivfrågorna falla mellan stolarna. Detta kan tyckas lite bagatell-artat men när det rör sig om 4-5 hyllMIL får frågan lite andra proportioner. Inte minst då ett nytt arkiv måste vara i drift den 1 januari 2014 och man ännu inte vet var det ska vara beläget. Vad det kostar och hur realistisk tidplanen är vet vi inte heller. På samma möte fick vi också information om att kostnads- och tidplan för Finspång är oklar samt att ombyggnationen av Rättspsykiatriska kliniken i Vadstena nu måste bli en nybyggnad snarare än en ombyggnad. Trots tidigare fattade beslut om ombyggnad. Läget i Vadstena är också enligt uppgift akut samtidigt som kostnadsläget är oklart.

I landstinget brukar vi ”berömma oss” över att vi inte är nere djupt verktygslådan och gräver utan att vi håller oss på en övergripande nivå när vi styr politiskt. Jag är generellt anhängare av ett sådant förhållningssätt då det är viktigt att ge utrymme för den egna organisationen att arbeta på ett kreativt sätt enligt devisen ”frihet under ansvar”. "Vad" är det politiska ansvaret och "hur" organisationens. Ett sådant förhållningssätt kan dock aldrig innebära att man som politiker kan frånsäga sig det yttersta ansvaret. I slutändan blir vi politiker ansvariga för hur vi levererar hälso- och sjukvård och kollektivtrafik till östgötarna.

Det är olyckligt att inte Marie Morell (M) uttalar sig i Folkbladet kring detta, då hon som landstingsstyrelsens ordförande har ett särskilt ansvar. Vi vet att borgarna plus Vrinnevilistan vill höja skatten, men inte med hur mycket. Kanske hänger rentav den oklara slutsummeringen av skattehöjningen ihop med de oklara kostnaderna för våra fastighetsinvesteringar.

Ganska ofta räcker det med ja eller nej

Idag sammanträder landstingsfullmäktige. Den politiska ledningen har som man brukar säga "legat tungt" i media de senaste veckorna. En helomvändning i skattefrågan, en minnesanteckning som handlat om utförsäljning av vårdcentraler har hamnat hos medierna. Båda frågorna har orsakat diskussion.

Med anledning av rubriker i NT den 9 februari "Landstinget vill sälja ut fler vårdcentraler" ställde jag frågan till Marie Morell om så var fallet. Jag påtalade också att det i det här fallet blivit olyckligt att svaren i media är så otydliga att det är svårt att veta vad den politiska ledningen vill och avser. Även denna gång blev svaret mångordigt och otydligt till en början, vilket är konstigt eftersom frågan i grunden är väldigt enkel. Man behöver inte trassla in sig i språkliga resonemang kring hur "planer på" skiljer sig från "överväger" eller "funderar på" vilket var precis vad Marie har gjort. Ibland kräver frågor mer utvecklade resonemang, men förvånansvärt(?) ofta räcker det med ett enkelt "ja" eller "nej".

Marie Morell landade hursomhelst till slut i beskedet att den politiska ledningen beslutat sig för att inte sälja ut vårdcentraler. Jag tolkar svaret som att man har övervägt försäljning och avfärdat detta. Var man stod i denna fråga den 9 februari är fortfarande oklart.

Jag frågade aldrig vad som var sant av "Landstinget vill sälja ut fler vårdcentraler" eller Marie Morells "nej nej". Jag bad dock om ett rakt och enkelt svar. För mig hade det räckt med ja eller nej. Men det var visst ett omöjligt svar för Marie Morell.


- Posted using BlogPress from my iPad

Reinfeldt gör en Nuder

Idag gick statsminister Fredrik Reinfeldt ut i Dagens Nyheter med reflexionen om att vi kommer att behöva arbeta längre och att man kanske därför inte kan vara i samma yrke hela sitt liv. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En ny haschtag på twitter (#75år), ett facebook-evenemang som heter ”NEJ! Vi vägrar jobba till 75!”. Bara för att nämna sociala media.

Det blev lite samma ramaskri som när Pär Nuder myntade begreppet ”köttberget”.

Jag tycker Fredrik Reinfeldt har en del poänger med sitt resonerande. Vi behöver förmodligen arbeta längre av den enkla anledningen att vi lever allt längre. Det är ingen konstig slutsats att dra av en statsminister i Sverige. Därför är det också bra att LO inte avfärdar idéen rakt av.

Reinfeldt saknar dock en del saker i sina resonemang. Reinfeldt pekar på att en del människor som gjort vissa val i arbetslivet förmodligen måste byta yrkesinriktning på ålderns höst. Det blir lite av ett felslut. Inte för att det fel att byta yrkesbana, det tror jag kan berika. Men man behöver också ta diskussionen om arbetslivets villkor. Är det vettigt att vi i Sverige idag har yrken där vi sliter ut människor och de inte orkar? De blir förtidspensionerade, eller orkar inte jobba heltid? Det tycker inte jag. Det här är också en tydlig skiljelinje mellan socialdemokratisk och borgerlig jobbpolitik där S har tydligare ambitioner för innehåll och kvalitet i arbetslivet.

För min egen del har jag under mitt arbetsliv hittills inte sett det som troligt att jag kommer att gå i pension vid 65. Förmodligen inte 67 heller. Men hur arbetslivet 65+ ter sig har jag bara vaga begrepp om. Blir det heltid eller trappar jag ner? Lite längre semester kanske? Jag trivs på mitt jobb och det är på inget sätt fysiskt ansträngande eller slitigt så att arbete 65+ skulle te sig som ett hot. Jag vet att alla inte har det så. Jag vet att jag är lyckligt lottad, på många sätt.

Det är inte vettigt att såga Reinfeldt vid fotknölarna i denna fråga. Det finns mycket annat som förtjänar att sågas. Men kommer socialdemokraterna till makten igen kommer vi stå inför precis samma utmaningar kring välfärdens långsiktiga finansiering som Fredrik Reinfeldt. Och vi kan inte heller trolla med knäna.