Svårsmält

Så har vi börjar vårt smått oväntade projekt. Boken har landat och jag och pappa mustaschen har börjat läsa. Det är ju ingen sidvändare direkt och för tillfället känns inte läsning om en självömkande morsgris som någon direkt sund sysselsättning. Men jag ska inte vara den som ger mig, nähä då.

När jag går in på adlibris och söker på Swanns värld står det att dom som köpt den här boken också har köpt... Ta Da! På spaning efter den tid som flytt del 2, 3, 4, 5.... och 6. Quelle surprise!

Undrar hur många olästa proustar det står i bokhyllorna runt om i världen. De där goda oinfriade ambitionerna, eller de där skrytböckerna.

Jag ska verkligen läsa, men undrar förstås lite ängsligt vad jag ska göra om jag mot all förmodan skulle tycka att det inte är särskilt bra. Det kanske är karaktärsdanande ialla fall.

Den lojale världsförbättraren - c'est moi?

Hittade via Morgan ett personlighetstest och eftersom resultatet är så insmickrande måste det givetvis förevigas för eftervärlden:

Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Känner mig gammal och konservativ

Jag har haft en mycket behaglig period av mitt liv där internet och TV varit i princip icke-närvarande företeelser i mitt liv. Jag har läst e-post av plikt och många dagar har datorn legat där - död men likaväl med en anklagande blick riktad mot mig. Det har inte varit en framgångsstrategi i alla lägen men så fridfullt.

Så hände något.

Kärleken är evig men föremålen växlar. Teknikprylar har en förmåga att uppta lite för stor del av mitt liv för att det ska kännas riktigt sunt. Jag köper inte så ofta men suktar desto mer. Mobiltelefoner, datorer, mp3-spelare mm..

2008 års julklapp till mig själv, min senaste darling en HP mini. En liten nätt dator i med grått borstat metallhölje, väger endast 1,2 kg, utrustad med vista (till skillnad från många andra minidatorer) som hållit mig sysselsatt mest hela julen. Sedan jag blev med 3G-uppkoppling har jag dessutom spenderat mer tid på internet. RSS-flöden upptäcktes, har varit inne en gång på facebook, återigen börjat spana in bloggar utanför min egen bekantskap, tar med mig datorn på tåget och läser mail – bara för att jag kan.

Men jag vet inte om jag orkar.

I bloggarnas begynnelse pingade jag på nyligen. Tyckte det verkade jobbigt när intressant dök upp och struntade i det. Det visade sig vara toppen på ett isberg. Nu kan man följa bloggar, sätta upp sina vänners RSS-flöden på sin egen blogg, mikro-blogga. Det skapas ett helt virtuellt samhälle, en gemenskap som jag inte vet om jag vare sig vill eller hinner ta del av. Inte för att jag är en så j-a upptagen människa, men jag måste få lite egen frid och tid.

Så vad gör jag här?

När kommer motståndet? När reser de förslavade människorna och sliter av sig sina cyberfängslen och säger att det är nog nu. Detta ständiga deklarerande av vad man gör var och varannan timme. Tänk de bekantskaper från förr som man själv stängt dörren för och som kan följa varje steg jag tar. Och folk klagar över alla övervakningskameror och loggar in på facebook.

Alltså, jag fördömer ingen. Jag känner mig bara gammal, trött, gnällig och utvecklingsfientlig.

Om Liza Marklund och sanningen

Det har stormat kring Marklunds över tio år gamla roman Gömda. Är den sann, varför har etablerade medier inte nappat? Så som jag förstått har bloggvärldens dom mot Marklund och den etablerade medievärlden varit hård och omfattande. Drevet går.

Det är länge sedan jag läste boken Gömde, jag tänker inte göra det igen och jag tänker inte heller läsa Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda.

Det har blivit en sörja utan like som väl knappast någon kan reda ut. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Marklund tackar nej till diverse tv-soffor och debattprogram. Diskussionen skulle vare sig bli särskilt konstruktiv eller klargörande. Därmed blir hon också enligt många skyldig.

Hur läser man egentligen en roman? Med absolut distans, ständigt värderande där den enda behållningen är det uttalade – in i minsta kommatecken? Frågan kan egentligen ställas om all text, all information man tar in. Man kan läsa en text, tolka en människa som fan läser bibeln. Man kan göra precis tvärtom. Det finns alltid ett eget ansvar att förhålla sig till alla sina intryck. Även när man köper och läser en roman som är ”en sann historia”.

Men historien är ändå sann. Om man läser boken utifrån att det här händer i Sverige och världen varje dag. En litterär sanning är knappast bokstavlig. Som Marklund själv skriver på newsmill begränsades hon av tidningarnas krav på objektivitet (skulle för egen del kalla det allsidighet). Hon har berättat samma historia om och om igen i tidningen. Och för många år sedan nu även i bokform.

Liza Marklunds egen förklaring är väl värd att läsa på newsmill.

Monica Antonsson svarar, i mitt tycke mindre elegant.

Och vem som står för sanningen – det är som alltid upp till läsaren.

Det finns hopp

Lagom skulle jag börja följa Dagens Arena bara för undra över var Katrine Kielos tog vägen. Hittar henne igen via PromeMorian - det visar sig att hon blivit ledarskribent på Aftonbladet. Och det känns riktigt bra. När vi andra misströstar (eller iaf jag) över hur Reinfeldt och Borg sopar banan med oss i lågkonjunkturen så gör Kielos det till sin huvuduppgift att envist men med sedvanlig tonträff visa att regeringen faktiskt inte för någon vidare värst bra politik. 50% av regeringens skattesänkningar går till den 20% som tjänar mest - och som kommer att spara sina pengar. Det hjälper oss knappast ur lågkonjunkturen.

Sen så tror jag kritiken om att Borg inget gör snart kommer på skam och att regeringen börjar pumpa in pengar i kommuner och landsting som kan komma till användning i god tid före valet 2010. Pophögern vinner över den traditionella skattesänkarhögern. Allt annat är att bädda för en promenadseger för en röd-grön allians.

...och första nyårslöftet är...

...pappa mustaschen och jag har startat en läseklubb.

Vi kommer att läsa första delen av Marcels Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Som i en bokklubb. Eller nåt.... Sen får vi se om de andra delarna. Men kämpar vi oss bara igenom tillräckligt många så får vi nog vara med coola klubben. Ha ha ha...

Och vi har precis spelat TP och min wannabe-färg att vara bra i är - givetvis brun.

Och boken är beställd.

Alltså, två böcker. För pappa mustaschen har inte de här böckerna heller...

Och på tal om...

...mp3-böcker. En mp3-bok kan man ju inte ställa i bokhyllan. Den tar ingen plats - och det är ju bra. Men den är jämförelsevis dyr. En pocket på nätet kostar ca 40 kr, inbundna böcker kostar mer. Skillnaden måste väl ändå handla om skillnad i produktionskostnader och kanske detta att man tänker sig att en inbunden bok har längre livslängd och därmed ett större värde för köparen. Om nu köparen faktiskt värdesätter en bok som måste sparas och förvaras hela livet, alternativt säljas vidare.

Vad jag har lite svårt att förstå är varför mp3-böckerna är så dyra. På min bokhandel på internet kostar en mp3-bok 154 kr, Stig Larsson kostar dock 196 kr. Produktionskostnaden, eller i alla fall marginalkostnaden måste ju vara minimal för en mp3-bok i jämförelse med vilken pappersbok som helst. En uppläsare läser in boken och får betalt, sedan kan den spridas i det oändliga utan kostnad. Varför kostar då en mp3-bok mer än en pocketbok? För att den kan spridas på ett annat sätt? Som om man förväntar sig redan innan att vi ska vara olagliga. Mp3-boken är dessutom försedd med osynligt (alltså ohörbart) sigill som kan spåras till köparen om den hittas på någon fildelningssajt.

Ett hypotetiskt moraliskt resonemang med mig själv.
A1: Den där boken jag köpte var ju ganska dyr.
A2: Ja det var den, men du kommer ju ut och promenerar, och det är ju mer än vad man kan säga om ditt gymkort.
A1: Ja, men ändå.
A2: Vad ska du göra åt det då?
A1: Ja, jag måste se till att få lägre kostnader, säkert vill familjen också lyssna på den boken, och om jag har köpt den här kan jag få dom att köpa nästa i serien och dela med sig. Vips har min kostnad halverats. Och jag kan ju fortsätta dela med mig till vänner i hopp om att jag får "låna igen" andra böcker.
A2: Sådär resonerar du inte när det gäller vanliga böcker eller musik.
A1: Nej, men så tycker jag också att 39 kr för en pocket är ok, och jag vill ha skivorna i bokhyllan. Varför tar dom mer betalt för en mp3-bok än en pocketbok trots att kostnaderna måste vara toklåga för mp3-boken?
A2: Men tänk om alla resonerade så?
A1: Ja, tänk.

Och den här hypotetiska diskussionen är förstås helt uppdiktad och har aldrig ägt rum.

Kanske tar dom betalt för den fysiska förvaring som man slipper med en mp3-bok. Kanske tar dom betalt för att dom kan. Men det höga tonläget i den numera iofs ganska avslocknade fildelningsdebatten blir alltmer obegripligt.

Visa mig din ipod...

Johan Kalén har tagit den fina bilden på en string-bokhylla.

Förr. I den analoga världen. Visa mig din bokhylla, din skivsamling, ditt hem och jag ska säga dig vem du är.

Länge sedan nu läste jag en artikel om brittiska ungdomar som köper böcker. Inte för att läsa, utan för att visa upp. Visa en identitet, på ett medvetet sätt visa att de har god smak. Kulturellt och intellektuellt.

Jag har många olästa böcker i min bokhylla. En del som är mera av blädderböcker, inte avsedda att läsa från pärm till pärm. Men många av mina böcker är förstås också misslyckade ambitioner och föresatser. Småcreddiga författare – Foucault, Chomsky, Arendt, Sontag där det fanns en god ambition i botten men inte viljan och energin när det väl är dags. Den där söndagen för reflexion när man alltid hamnar i slö tristess eller diverse politikarbete som kräver mer fokus än vad vardagkvällarna kan erbjuda. Den där semestern när tung litteratur väger lätt i solen och den skjuts åt sidan för en deckare eller allmänt radioskval.

Min bokhylla ger knappast en sann bild av vem jag är, om man inte till vad jag är fogar en samling brustna ambitioner och föresatser. Och det är ju också sant förstås, men sorteringen är inte uppenbar för en utomstående på samma sätt som den är för mig. Jag vet ju vilka böcker som jag faktiskt läst, vilka som kan tänkas stå på tur och vilka som definitivt aldrig kommer att bli lästa.

Idag. Nu. Kan jag gå in på en bokhandel på nätet, köpa en ebok eller en mp3-bok att ladda hem till datorn. Eller ett musikalbum för den delen. Jag laddar hem Liza Marklunds Livstid från en internetbokhandel, eftersom Nobels testamente som jag lyssnar på nu får mig ut på promenad varje dag. (Alltid lite förvirrande om man sedan kan säga att man läst en bok eller inte.) För att jaga ut mig på den där promenaden varje dag måste det vara ganska handlingsdrivet, knappast en nobelpristagare, ”finlitteratur”. Den hamnar inte som ett tidsdokument eller identitetsmarkör i min bokhylla. Om min dator kraschar (när den kraschar?) så försvinner alla bevis för min konsumtion.

Jag inser ju att det också är generationsfråga. Jag gillar att ha skivorna och böckerna. Kunna ta på dom, bläddra i konvoluten, och också visa min identitet mot andra. Sen finns det annat jag konsumerar – som Liza Marklund, Jens Lapidus osv som inte måste stå i bokhyllan men det är ju också jag.

JoHaris fönster får liksom en ny digital dimension. Min bokhylla och min skivsamling måste kompletteras med min ipod.