Aftonbladet recenserar Lars Winnerbäcks nya samlingsskiva, Efter nattens bränder (eller som de i rubriken ihopskriver Efternattens bränder - pinsamt..) och recenten Jonna Sima är allt annat än entusiastisk. Hon inleder med att konstatera att Winnerbäck är en unik artist som delar in landets befolkning i två delar, de som gillar LW och de som inte gör det. JS deklarerar att hon tillhör den senare kategorin och sågar sedan LW:s nya album.
Oprofessionellt, tycker jag. Vad är poängen att recensera något man på förhand vet att man inte kommer att gilla? I Stockholm kommer aldrig att säga JS något, men guess what - den stämmer på pricken med vad jag ofta själv anser om sthlm (när stan och dess invånare visar sig från sin sämsta sida), och mina ögon tåras inte sällan när Kom änglar är i skivspelaren.
Själv har jag inte betalt för att recensera skivor och jag har inte hunnit lyssna så många gånger ännu. Spontant kan jag dock säga att den valda ordningsföljden på skiva två (Elegi, Hugger i sten, Kom änglar och Hjärter Dams sista sång) är brutal, låtar som talar till mig varje lyssning. Som fyra smockor i magen. Jag har tidigare haft problem med att välja vilka av Winnerbäcks album man borde ha med sig i MP3-spelaren men just nu känns det som att jag kommer klara mig ett tag med Efter nattens bränder.
31 mars 2006
På svensk mark igen
[UPPDATERAD] Så var man tillbaka i gamla Svedala igen. Försöker att bli av med jetlag och en posttraumatiskt ont-i-halsen-förkylning hemma hos föräldrarna i Flen. Måste också lära mig att skriva å, ä, ö, inte så enkelt som man kan tro... Sent omsider kommer då som tidigare utlovat lite"bildbevis", svårt att göra urvalet dock:
Detta är alltså utsikten från vårt hotell på Lighthouse beach i Kovalam beach - och nätfiske en morgon. Annars påstås det att man ofta fiskar med dynamit trots att detta är förbjudet.
Mera fisk! Denna gång är bilden tagen från Fort Cochin och näten är av kinesisk typ. Detta är outstanding den vanligaste turistbilden från Fort Cochin - och kanske hela Kerala. På den korta tiden vi var där fick man bara upp småfisk och det är för mig oklart om dessa nät tjänar något annat syfte än att visas upp för turisterna då man får betala för sig efter att ha varit "ombord" och "hjälpt till".
Nationalsporten nummer ett i Indien är cricket, här spelat av ett gäng pojkar (och nej, vi har inte sett några kvinnor spela). Cricket kommer ju ursprungligen från england men det hävdas att det i själen ändå är ett indiskt spel. Observera killen bakom han i röda tröjan i förgrunden som gärna vill vara med på bild!
Till och från Fort Cochin kan man ta sig med färja (vilket kostar ca 50 öre), denna bild är tagen när vi lämnar Fort Cochin för att med buss ta oss till bergsbyn Munnar. Observera de tre männen i förgrunden - manlig intimitet. Det är vanligt att man ser kanske framförallt unga män gå och hålla varandra i handen och som syns på bilden är man också gärna mycket fysisk i de "enkönade kontakterna". Detta ska dock inte förväxlas med en hög toleransnivå mot homosexualitet vilket är förbjudet och det är heller inte OK att hångla loss eller på annat sätt visa uppskattning mot sin partner även om man är heterosexuell.
En vy från bussen när vi tar oss från Munnar till Chennar wildlife sanctuari. Hur vackert det verkligen är är svårt att fånga på bild. Lila träd ser man inte varje dag.
Framme I Chennar frågade vi efter restaurangen och det var här det serverades mat. En påtaglig påminnelse om hur priviligerade vi är som får leva i Sverige. Samtidigt kan man hålla i minnet att Kerala är jämförelsevis väldigt jämlikt, vi såg aldrig barn som tiggde eller barn med trasiga kläder. Spädbarnsdödligheten är den lägsta i hela Indien.
När vi ändå tangerar politiken, snart är det val, i Kerala och i Indien - och i Sverige. Många kommunistflaggor och vimplar såg vi, liksom målningar på hus.
Te-plockare i Munnar (förutom hon nere till höger som jag inte vet vem det är..). Te är den stora drycken i Indien, det påminner dock i väldigt liten utsträckning om drycken te som vi dricker här hemma. Det är väldigt sött (sockerruschen blir påtaglig, här hemma väntar en avgiftning och nedtrappning i sockerberoende) och ofta kryddad med masala, kardemumma eller ingefära.
De indiska kvinnorna är alltid vackert klädda i sina saris (kvinnorna till höger) eller den mer vardagliga byxdressen salwar kameez (kvinnorna till vänster). Männen har i nio fall av tio mustasch. Till detta företrädesvis storrutig skjorta (rickscha- och bussförarna har dock en beige skjorta) och byxor eller höftskynke (som kanske också heter något speciellt).
Vi klarade oss utan diarré! Det känns mycket bra, enda känningen var lite bubbel i magen dagen efter back waters, de där musslorna kanske inte var helt OK trots allt. Ovan en instruktionsbild över hur man använder den indiska typen av toaletter. De är helt OK när de är fräscha, även om man får räkna med att själv ta med toapapper (om man inte vill go the indian way fullt ut och använda en liten skopa med vatten att skölja sig med) och någonting i tvålväg. Det finns dock välutstrustade toaletter som har både tvål och toapapper (t ex restaurangen Fusion i Kovalam beach som den här bilden är tagen från), men räkna inte med det..
Och det var det - och ute snöar det...
Bonusbild från min nya kärlek... Utsikt från balkongen på hotellet beläget på Lighthouse beach, Kovalam beach, lite surt var det dock att jag inte lyckades MMS:a från Indien.
25 mars 2006
Kerala dag 15 - tillbaka i Kovalan
Sa ar vi tillbaka dar vi borjade, nastan. Vi hade bestamt redan fran borjan att vi skulle avsluta resan med nagra softar-dagar for att varva ner och komma hem sa utvilade som mojligt. Att det blev Kovalan igen kanske i forstone berodde pa att vi laste i The Hindu nagon av de forsta dagarna att Varkala, som ar ett annat ganska stort beach-tillhall hade problem med sophanteringen och manga losdrivande hundar men nu kanns det ocksa bra att cirkeln sluts pa nagot satt. Eftersom vi bara ska ta det lugnt sa ar det skont att inte behova `upptacka` ett stalle pa nytt, utan man gar till det bekanta German bakery (aven om vi idag at en alldeles utmarkt pasta pa stallet Fusion dar vi inte varit tidigare for modesta 140 rupier). Folk som vi inte ens kanner igen sjalva hejar och noterar att man ar tillbaka, den sociala kontrollen ar som sagt stenhard.
Innan vi landade har igen var som sagt pa `tigerjakt` trekking i Chennar wildlife sanctuary. Vi som uppfattade det som att vi tagit oss upp i `kylan` funderade inte sa mycket pa nar vi akte ut for att hitta djuren utan hoppade pa bussen som gick ca 8.30 pa morgonen (vi blev korda till fel busshallplats, men hamnade bara pa en annan buss kord av ett annat bolag) och anlande i Chennar vad 11-tiden. Val dar letade vi upp stallets lokala restaurang, eller vi fragade efter forst restaurang, sedan efter nagot att ata (Chennar ar inget samhalle, det ar ett sanctuari med en check-point, typ). De pekade och menade att vi skulle fortsatta att folja vagen, vilket vi gjorde, kom fram till en hydda med vaggar pa tre av fyra sidor med en ler/stenugn. Dar var ett gang indier. Vi fragade om mat och blev serverade dosai medan honorna pickade omkring runt fotterna pa oss. Bara det var vart den 2 1/2 timmar langa bussfarden. (for att inte tala om tusikten pa vagen dit). Trekkingen i sig var dock tyvarr lite av en besvikelse, det var inte alls sa svalt som vi tankte och var guide papekade ett antal ganger att nu var det djurens `resting time`. Vi sag nagon hjort pa hall (apor var det fullt av vid check pointen, en av de stal mitt bananskal) en liten orm som enligt uppgift hette `little snake` och som inte var giftig.Guiden menade att vi sag elefanter pa hall under ett trad, hm kanske kan vi extrahera fram nagot fran bilderna vi tog pa tradet... Naja, vi har i alla fall sett elefantbajs i olika farskhetsstadier... Dagen efter var vi ute med en av de rutinerade sjalvutnamnda ricksha-guiderna. En sadan tur kan vara val vard att gora, sarskilt om guiden ar bra. Ibland kan man fa rekommendationer pa sa satt att guiden har foton som besokare skickat till dem med halsningar fran sin guidade tur och den guiden som raggade upp oss var av den sorten. `Programmet` som erbjuds ar dock identiskt med de `etablerade` guidningarna. Det var i alla fall en helt OK tur aven om guiden sjalv inte verkade helt nojd med att vi var lite blase nar vi akte till ett stalle med eko. Dock har vi ridit pa elefant en hel kvart och var nojda med det.
Naja, efter den guidade turen bar det av till Peryari sanctuary. Ytterligare en busstur i kardemummabergen som var otroligt vacker. Vi bodde pa ett homestay som erbjod egenarrangerade trekkingar som vi hakade pa, denna gang med start kl 6.00 pa morgonen. Ytterligare en tigerjakt! Men som tidigare, inga tigrar och inga elefanter... Dock sag vi en bisonoxe pa mindre an 10 meters hall, vilket var en maktig upplevelse. Hade vi varit ute senare, eller i en storre grupp hade vi troligen inte kommit sa nara. Vi narstuderade inte elefantbajset pa samma satt som forra trekkingen, daremot har vi identiferat stallet dar tigern sov under natten!! Det luktade dessutom elefant vid ett tillfalle menade var guide, men vi hittade ingen.. En trekking till och vi hade sakert hittat tigrar med... Till skillnad fran forra trekkingen sa holl denna pa hela den angivna tiden och mer, 3 1/2 timme (till skillnad fran den tidigare som ocksa var utlovad till tre timmar men i sjalva verket bara varade 2 timmar och 20 minuter eftersom guiden var av den uppfattningen att vi skulle hinna med en viss buss tillbaka). Efter genoford trekking blev vi bjudna pa frukost hemma hos var guide Shahajahan a.k.a. [Sadji] dar [dji] betyder stor. Vi ville dock garna betala frun som statt for frukostarbetet. Var guide kommer nog ocksa bli stor pa omradet en dag, vi fick hans adress och lovade att skicka bilder vi tog till honom, det var en utmarkt trekking sa det gor vi garna.
Nu ar vi dock som sagt tillbaka pa Kovalan beach det ar mer folk an forra gangen men vi har fatt samma smasunkiga hotellrum med balkongen ut mot havet och det kanns ungefar som Cheers `...sometimes you wanna go were everybody knows your name..` Men som sagt, den sociala kontrollen ar inte att leka med, den blir lite pafrestande, innan man vet ordet av har man berattat om hela ens resrutt, var Hanna haller hus och nar exakt vi aker hem. Absurt.
Well, nu ska vi ut och leta efter vara nya vanner Sven och Bengt.
Innan vi landade har igen var som sagt pa `tigerjakt` trekking i Chennar wildlife sanctuary. Vi som uppfattade det som att vi tagit oss upp i `kylan` funderade inte sa mycket pa nar vi akte ut for att hitta djuren utan hoppade pa bussen som gick ca 8.30 pa morgonen (vi blev korda till fel busshallplats, men hamnade bara pa en annan buss kord av ett annat bolag) och anlande i Chennar vad 11-tiden. Val dar letade vi upp stallets lokala restaurang, eller vi fragade efter forst restaurang, sedan efter nagot att ata (Chennar ar inget samhalle, det ar ett sanctuari med en check-point, typ). De pekade och menade att vi skulle fortsatta att folja vagen, vilket vi gjorde, kom fram till en hydda med vaggar pa tre av fyra sidor med en ler/stenugn. Dar var ett gang indier. Vi fragade om mat och blev serverade dosai medan honorna pickade omkring runt fotterna pa oss. Bara det var vart den 2 1/2 timmar langa bussfarden. (for att inte tala om tusikten pa vagen dit). Trekkingen i sig var dock tyvarr lite av en besvikelse, det var inte alls sa svalt som vi tankte och var guide papekade ett antal ganger att nu var det djurens `resting time`. Vi sag nagon hjort pa hall (apor var det fullt av vid check pointen, en av de stal mitt bananskal) en liten orm som enligt uppgift hette `little snake` och som inte var giftig.Guiden menade att vi sag elefanter pa hall under ett trad, hm kanske kan vi extrahera fram nagot fran bilderna vi tog pa tradet... Naja, vi har i alla fall sett elefantbajs i olika farskhetsstadier... Dagen efter var vi ute med en av de rutinerade sjalvutnamnda ricksha-guiderna. En sadan tur kan vara val vard att gora, sarskilt om guiden ar bra. Ibland kan man fa rekommendationer pa sa satt att guiden har foton som besokare skickat till dem med halsningar fran sin guidade tur och den guiden som raggade upp oss var av den sorten. `Programmet` som erbjuds ar dock identiskt med de `etablerade` guidningarna. Det var i alla fall en helt OK tur aven om guiden sjalv inte verkade helt nojd med att vi var lite blase nar vi akte till ett stalle med eko. Dock har vi ridit pa elefant en hel kvart och var nojda med det.
Naja, efter den guidade turen bar det av till Peryari sanctuary. Ytterligare en busstur i kardemummabergen som var otroligt vacker. Vi bodde pa ett homestay som erbjod egenarrangerade trekkingar som vi hakade pa, denna gang med start kl 6.00 pa morgonen. Ytterligare en tigerjakt! Men som tidigare, inga tigrar och inga elefanter... Dock sag vi en bisonoxe pa mindre an 10 meters hall, vilket var en maktig upplevelse. Hade vi varit ute senare, eller i en storre grupp hade vi troligen inte kommit sa nara. Vi narstuderade inte elefantbajset pa samma satt som forra trekkingen, daremot har vi identiferat stallet dar tigern sov under natten!! Det luktade dessutom elefant vid ett tillfalle menade var guide, men vi hittade ingen.. En trekking till och vi hade sakert hittat tigrar med... Till skillnad fran forra trekkingen sa holl denna pa hela den angivna tiden och mer, 3 1/2 timme (till skillnad fran den tidigare som ocksa var utlovad till tre timmar men i sjalva verket bara varade 2 timmar och 20 minuter eftersom guiden var av den uppfattningen att vi skulle hinna med en viss buss tillbaka). Efter genoford trekking blev vi bjudna pa frukost hemma hos var guide Shahajahan a.k.a. [Sadji] dar [dji] betyder stor. Vi ville dock garna betala frun som statt for frukostarbetet. Var guide kommer nog ocksa bli stor pa omradet en dag, vi fick hans adress och lovade att skicka bilder vi tog till honom, det var en utmarkt trekking sa det gor vi garna.
Nu ar vi dock som sagt tillbaka pa Kovalan beach det ar mer folk an forra gangen men vi har fatt samma smasunkiga hotellrum med balkongen ut mot havet och det kanns ungefar som Cheers `...sometimes you wanna go were everybody knows your name..` Men som sagt, den sociala kontrollen ar inte att leka med, den blir lite pafrestande, innan man vet ordet av har man berattat om hela ens resrutt, var Hanna haller hus och nar exakt vi aker hem. Absurt.
Well, nu ska vi ut och leta efter vara nya vanner Sven och Bengt.
21 mars 2006
Kerala dag 11 - Munnar
Idag har vi akt buss igen, 4 1/2 timme tar det att aka 13 mil. Det ar fortfarande en mycket skumpig upplevelse men det har ocksa varit otrligt vackert for idag har vi tagit oss till Munnar en liten by i bergen. Pa vagen dit har vi haft ett vara fa samtal med en indisk kvinna. Man traffar namligen inte sa manga kvinnor i Indien, kvinnor har inte manga av de servicejobben som vi kommer i kontakt med, de stadar, gor fruktsallad pa stranden och jobbar pa posten ar observationerna hittills. Och de gar heller inte i flock langs stranden pa sin fritid och fragar " Hello, how are you?", ""Were are you from?" och sa vidare. Det ar inte sa att det totalt tomt pa kvinnor forstas, men de ar minst sagt svara att fa kontakt med. Kvinnan vi traffade nu var ialla fall ingenjor och skulle ut pa uppdrag att inspektera en bro. Coolt. Vi fragade henne om villkoren att jobba, om de hade nagra formaner sasom semester, men som alla andra som vi stott pa verkar de obekanta med konceptet, de ar lediga pa "holidays" dvs sondagar och roda dagar. Vacation ar nagot for skolbarn och studenter. Det ar snart val i Kerala, vi har inte kunnat luska ut vilka som ar vid makten nu, den har kvinnan trodde kommunisterna (som hon forovrigt `hejade pa`), killarna vi traffade igar sa hogerregering. Well, well, det ar ialla fall kommunstflaggor med hammaren och skaran overallt och de aker runt i bilar med megafoner och propagerar.
Vad galler Munnar sa har vi kommit lite pa kant med staden. De kartor vi har ar totalt otydbara vi bara snurrar runt hela tiden utan att fatta var vi ar, man borjar trottna lite pa den efterhangsenheten som servicebranschen har har. Vill jag ha en ricksha kan jag ju saga det sjalv, har jag sagt att jag inte ar intresserad av ett hotellrum sa ar jag inte det, men sa funkar det inte. Man far saga nej flera ganger och till slut bli otrevlig och kort i tonen for att de ska fatta, vilket i sin tur ger en lite daligt samvete.
Munnar ar (annars) framst kant for sina teplantage, alltsa gar vi till stallet Krischna cafe (vi hittade inte Guru cafe, som annars var det tankta alternativet) for att fa dricka lite schysst te. Vad vi far in ar mjolk och vatten fran en automat, med en Tetley-pase i. Latt absurt. Till slut bjod stallet till lite i alla fall, vi akte upp till en utkiksplats for att titta pa utsikten vilken var stralande vacker - teplantager och hoga berg. Och nu har vi suttit pa en trevlig restaurang och atit kycklingratter med ris, brod och dryck (dock ej ol, det ar ganska fa stallen som serverar alkohol, sarskilt nar det inte ar uppenbara foreign-turiststallen) for knappa 30 SEK per person. Det ar dessutom mycket svalare, rent av lite kyligt, jag har till slut fatt anvandning av tjocktrojan jag tog med mig och vi har filtar pa rummet! Imorgon bar det av pa wildlife-trekking i Chinnar. Vi hoppas pa att fa se framforallt elefanter, jag har ju forstas en egen liten onskan att fa stota pa en tiger, men man ska ju vara forsiktig med vad man onskar sig eftersom onskningar kan sla in...
PS - om Freivalds avgang, spekulationer om ministertillsattningar brukar ju vara ratt poanglost eftersom Persson har for vana att overraska. Men for egen del haller jag tummarna for Jamtin.
Vad galler Munnar sa har vi kommit lite pa kant med staden. De kartor vi har ar totalt otydbara vi bara snurrar runt hela tiden utan att fatta var vi ar, man borjar trottna lite pa den efterhangsenheten som servicebranschen har har. Vill jag ha en ricksha kan jag ju saga det sjalv, har jag sagt att jag inte ar intresserad av ett hotellrum sa ar jag inte det, men sa funkar det inte. Man far saga nej flera ganger och till slut bli otrevlig och kort i tonen for att de ska fatta, vilket i sin tur ger en lite daligt samvete.
Munnar ar (annars) framst kant for sina teplantage, alltsa gar vi till stallet Krischna cafe (vi hittade inte Guru cafe, som annars var det tankta alternativet) for att fa dricka lite schysst te. Vad vi far in ar mjolk och vatten fran en automat, med en Tetley-pase i. Latt absurt. Till slut bjod stallet till lite i alla fall, vi akte upp till en utkiksplats for att titta pa utsikten vilken var stralande vacker - teplantager och hoga berg. Och nu har vi suttit pa en trevlig restaurang och atit kycklingratter med ris, brod och dryck (dock ej ol, det ar ganska fa stallen som serverar alkohol, sarskilt nar det inte ar uppenbara foreign-turiststallen) for knappa 30 SEK per person. Det ar dessutom mycket svalare, rent av lite kyligt, jag har till slut fatt anvandning av tjocktrojan jag tog med mig och vi har filtar pa rummet! Imorgon bar det av pa wildlife-trekking i Chinnar. Vi hoppas pa att fa se framforallt elefanter, jag har ju forstas en egen liten onskan att fa stota pa en tiger, men man ska ju vara forsiktig med vad man onskar sig eftersom onskningar kan sla in...
PS - om Freivalds avgang, spekulationer om ministertillsattningar brukar ju vara ratt poanglost eftersom Persson har for vana att overraska. Men for egen del haller jag tummarna for Jamtin.
20 mars 2006
Kerala dag 10 - Kochin
Sa har vi landat i Kochin for nagra dagar. Kochi ar delvis belaget pa oar och vi befinner oss som de flesta andra turister pa Fort Cochin. Vi bor just nu superbilligt, 25 kr per person och natt i ett hotellrum med egen dusch och toa och faktiskt riktigt frascht (om an fonstret ar en liten glugg uppe vid taket). Igar var det back waters for hela slanten, en batfard ut i Keralas vattensystem, valdigt vackert. Vi fick se pa olika kryddvaxter som forstas ocksa hade olika typer av helande krafter enligt ayurvedisk medicin, typ. Idag har vi vandrat runt lite Fort Cochin handlat lite souvenirer och fiskat med de lokala fiskarna i deras kinesiska nat. Vi fick dra i repen och sjunga `Hey Jalla` eller om det var `Hey Allah`. En turistattraktion forstas, `trots` att vi `hjaplte till` med fisket fick vi betala, men det drabbar ingen fattig i dessa sammanhang direkt. Fisket har gatt ner efter tsunamin berattade fiskarna, men de hoppas att det ska bli battre efter nasta monsun. Vi sag delfiner ocksa!
Ikvall har vi varit pa Kathakali-dans, en traditionell dans vi inte forstod sa mycket av, det var en karlekshistoria mellan en gron man och en kvinna med langt har, det hela slutade med att den grone mannen drapte kvinnan. Och som Miss Universum skulle sagt att `det kunde din mamma talat om for dig` att den grone mannen inte var nagot att ha. Det markte vi redan fran borjan. Men karleken ar ju marklig.
Tyvarr kommer inte jag och kortlasaren overens har pa it/cafeet sa bilderna drojer, men tanken ar det ska ska komma upp nagot sa smaningom. Ikvall har vi stamt traff med ett par lokala killar som driver en souvenirbutik tvars over gatan fran vart hotell, imorgon bitti bar det av till Munnar - en by i bergen med teplantager, vattenfall och naturupplevelser, det ska ocksa vara svalare dar, enligt uppgift. Man ska inte klaga men det blir helt OK om termometern tar sig under 30-strecket.
So long!
Ikvall har vi varit pa Kathakali-dans, en traditionell dans vi inte forstod sa mycket av, det var en karlekshistoria mellan en gron man och en kvinna med langt har, det hela slutade med att den grone mannen drapte kvinnan. Och som Miss Universum skulle sagt att `det kunde din mamma talat om for dig` att den grone mannen inte var nagot att ha. Det markte vi redan fran borjan. Men karleken ar ju marklig.
Tyvarr kommer inte jag och kortlasaren overens har pa it/cafeet sa bilderna drojer, men tanken ar det ska ska komma upp nagot sa smaningom. Ikvall har vi stamt traff med ett par lokala killar som driver en souvenirbutik tvars over gatan fran vart hotell, imorgon bitti bar det av till Munnar - en by i bergen med teplantager, vattenfall och naturupplevelser, det ska ocksa vara svalare dar, enligt uppgift. Man ska inte klaga men det blir helt OK om termometern tar sig under 30-strecket.
So long!
17 mars 2006
Dag 7 - kvar i Kovalan, pa vag mot Kochi
Igar var vi pa utflykt till den sydligaste spetsen som heter Kanyakumari. Dit vallfardar pilgrimer och pa trappan pa den sydligaste udden badar ca 1.5 miljoner manniskor per ar eftersom platsen anses helig. Resan dit gick per tag, en japansk doktorand som forskar pa ekorrar (!) tog folje med oss. Vi trodde att vi hade lart oss att aka tag, men icke. Nar vi nastan framme kom konduktorerna, tva indiska arga - skulle det senare visa sig, kvinnor som hade starka invandningar mot vart val av sittplats. Vi hade efter basta formaga valt en vagn, en sleeping wagon med de ytterst bekvama bla galonkladda satena. Vi borde ha undersokt hela taget for att istallet sitta pa de fulla och harda trabankarna. Argumentation uppstod, vi var beredda att flytta pa oss, de hotade med polisen, det slutade med att vi betalade 100 rupier vardera (ca 20 SEK, pa biljetten som kostat ca 7 SEK) for att fa sitta kvar och slippa tala med ordningsmakten. Helt OK att aka galonklatt ar ju ungefar som att aka forsta klass (fast det finns ju 1:a klass ocksa), aven om vi var lite omskakade efter det forsta motet med arga indier.
I Kanyakumari borjade vi med att besoka trappen for att verkligen ha varit langst ut. Val dar tar vi nagra forsiktiga steg ner for att na vattnet, en till synes `helt vanlig` indisk man kommer fram och varnar oss for de hala trappstsegen och stanker vatten pa vara fotter, kroppen och pa huvudet. Vi gor vad som ar brukligt for att erhalla fralsning, betalar. 10 rupier vardera ar priset for fralsning. Sedan akte vi ut till Vivekananda memorial, en o nagra hundra meter ut vattnet. Servicesektorn i det har landet ar gigantisk, forst betalade vi biljetterna sedan visade vi upp dem tva ganger for kontrollanter pa vagen mot baten. Vivekananda memorial ar viktig eftersom Vivekananda - `The Wandering Monk` simmade ut till klipporna och mediterade nagra dagar dar 1892, V blev sedermera en av indiens viktigaste religiosa personer. So we`ve seen it. Efter detta var det dags for fralsning igen. Denna gangen i det hinduiska templet Kumari Amman (3000 ar gammalt!). Efter att vi lamnat skor och kameror utanfor tog en guide sig an oss, vi betalade 10 rupier och han tog med sig vatten och sma kuvert med farg i. Vi gick in i templet tittade pa uppmaning ner i hal med vatten i (vi vet fortfarande i varfor - men, vi har sett det). Vattnet halldes sedan pa en staty liksom fargen. Sedan blev vi malade i pannan i gult och rott. Vi blev vallade runt i templet en stund, vi fick behalla fargen som blev over sa vi kunde mala oss i morgon med, och betalade ytterligare 10 rupier for fralsningen. Sa nu kanner vi oss fullstandigt trygga for resten av resan.
Hemtransporten blev via buss, pa busshallplatsen stod ett par kor och getter skuttade omkring runtomkring oss. Det ar ingen ide att glorifiera bussakande, det ar hart bullrigt och trangt och det tar tid. knappa tio mil tog 3 timmar, satena ar harda och ljudnivan ar intensiv (hal i avgassystemet bidrog). Men det ar autentiskt och det ar verkligen Indien. Genom bussfonstret sag vi var forsta och hittills enda elefant som stod vid ett trad i en stad.
Val `hemma` i den skyddade verkstaden Kovalan beach (eller [bitch] som det heter pa indisk engelska) tog vi ett dopp i havet ca 10.30 pm, overvakade av en man fran hotellet (som ar ruskigt lik Morgan Freeman). Han uppmanade oss att inte dra ivag for langt i vardera riktningen, for da skulle han inte kunna halla koll pa oss.
Nu ar vi ihoppackade for att dra vidare mot Kochi, planen ar att vi ska aka back waters en dag och aka upp i bergen. Men forst maste vi lyckas hitta tagbiljetter och garna nagon indisk dunderkur mot klada for myggbetten har ar manga och inte att leka med.
/Anna och Hanna
I Kanyakumari borjade vi med att besoka trappen for att verkligen ha varit langst ut. Val dar tar vi nagra forsiktiga steg ner for att na vattnet, en till synes `helt vanlig` indisk man kommer fram och varnar oss for de hala trappstsegen och stanker vatten pa vara fotter, kroppen och pa huvudet. Vi gor vad som ar brukligt for att erhalla fralsning, betalar. 10 rupier vardera ar priset for fralsning. Sedan akte vi ut till Vivekananda memorial, en o nagra hundra meter ut vattnet. Servicesektorn i det har landet ar gigantisk, forst betalade vi biljetterna sedan visade vi upp dem tva ganger for kontrollanter pa vagen mot baten. Vivekananda memorial ar viktig eftersom Vivekananda - `The Wandering Monk` simmade ut till klipporna och mediterade nagra dagar dar 1892, V blev sedermera en av indiens viktigaste religiosa personer. So we`ve seen it. Efter detta var det dags for fralsning igen. Denna gangen i det hinduiska templet Kumari Amman (3000 ar gammalt!). Efter att vi lamnat skor och kameror utanfor tog en guide sig an oss, vi betalade 10 rupier och han tog med sig vatten och sma kuvert med farg i. Vi gick in i templet tittade pa uppmaning ner i hal med vatten i (vi vet fortfarande i varfor - men, vi har sett det). Vattnet halldes sedan pa en staty liksom fargen. Sedan blev vi malade i pannan i gult och rott. Vi blev vallade runt i templet en stund, vi fick behalla fargen som blev over sa vi kunde mala oss i morgon med, och betalade ytterligare 10 rupier for fralsningen. Sa nu kanner vi oss fullstandigt trygga for resten av resan.
Hemtransporten blev via buss, pa busshallplatsen stod ett par kor och getter skuttade omkring runtomkring oss. Det ar ingen ide att glorifiera bussakande, det ar hart bullrigt och trangt och det tar tid. knappa tio mil tog 3 timmar, satena ar harda och ljudnivan ar intensiv (hal i avgassystemet bidrog). Men det ar autentiskt och det ar verkligen Indien. Genom bussfonstret sag vi var forsta och hittills enda elefant som stod vid ett trad i en stad.
Val `hemma` i den skyddade verkstaden Kovalan beach (eller [bitch] som det heter pa indisk engelska) tog vi ett dopp i havet ca 10.30 pm, overvakade av en man fran hotellet (som ar ruskigt lik Morgan Freeman). Han uppmanade oss att inte dra ivag for langt i vardera riktningen, for da skulle han inte kunna halla koll pa oss.
Nu ar vi ihoppackade for att dra vidare mot Kochi, planen ar att vi ska aka back waters en dag och aka upp i bergen. Men forst maste vi lyckas hitta tagbiljetter och garna nagon indisk dunderkur mot klada for myggbetten har ar manga och inte att leka med.
/Anna och Hanna
15 mars 2006
Kerala dag 5 - Kovalan beach
Vi spenderade nagra dagar i Trivandrum och har besokt museerna man ska se (kostade 6 rupier, dvs ca 1,20 for intrade pa 3 museer och zoo). Vi gick pa museerna med konst och indiska statyer, hamnade mitt uppe i Bollywoodproduktion (!), dar handlingen i scenen vi sag gick ut pa att en tjej kommer inakandes pa moped, traffar ett par kompisar som hon maste prata med om nagot, hela tiden ljudligt sufflerad, ljudet laggs formodligen pa i efterhand. Och sa var det en festival vi var pa ocksa, sedan stack vi till stranden....
Nu ar vi i alla fall i turistparadiset Kovalan beach sedan nagra dagar tillbaka. Vadret ar utmarkt, vi bor pa ett hotell med balkong ut mot havet och vi har fatt vara egna solstol och parasoll-gubbe och fruktsallad-tant (hon heter Shamala, kommer garna och satter sig, lagger handen pa armen och ar ens `sister`). Kvinnorna har jobbar med: stadning, frukt- och fruktsalladforsaljning samt massage. I ovrigt man overallt. Man i butikerna, man saljer saronger, cigaretter, solglasogon, trummor och allt annat man kan ha nytta av pa sin semester i Indien. Och det ar framst man som badar. Och gar strandpromenaden upp och ner och spanar. Den sociala kontrollen ar stenhard. Ar jag och Hanna ifran varandra nagon timme eller tva kan parasollmannen eller mannen i receptionen beratta var den andre senast sags till, ungefar nar och i vilken riktning denne var pa vag. De har koll. Minns vara namn och sager `see you tomorrow` vilket far till foljd att om man inte tankt vara pa stranden dagen darpa berattar man om sina andra planer. De fortsatter att ha koll. Hobbyantropologiska studier ar roligt.
Annars ar allt valdigt turistanpassat har. Precis nar man lart sig att bestalla i sin dosai och ata den med handerna utan allt for stort omak i Trivandrum (som nufortiden egentligen heter Thiruvananthapuram, varfor ska man gora saker och ting enklare?) sa kommer man till stallet dar man kan bestalla pannkakor (`riktiga` vasterlandska) och vafflor till frukost, dar man kan valja om teet ska vara chai eller `vanligt` och dar stallena serverar bade kott och ol (det ar manga vegetariska restauranger i Indien). Men det ar inte sa dumt det heller, borja dagen med dopp, ga och satta sig och ata frukost i en timme, lasa `The Hindu` och sedan dra sig ner pa stranden. Men nu borjar det krypa i kroppen och i morgon drar vi ut pa en dagsutflykt till den sydligaste spetsen av Indien dar de tre haven mots (Asiatiska, Indiska Oceanen och Bengaliska viken) och blir lite kulturella igen, tittar pa tempel och tar var forsta bussresa. Det blir bra. Sedan ar vi snart pa resande fot pa allvar igen, ska bara planera rutten..
So long!
/Anna och Hanna
Nu ar vi i alla fall i turistparadiset Kovalan beach sedan nagra dagar tillbaka. Vadret ar utmarkt, vi bor pa ett hotell med balkong ut mot havet och vi har fatt vara egna solstol och parasoll-gubbe och fruktsallad-tant (hon heter Shamala, kommer garna och satter sig, lagger handen pa armen och ar ens `sister`). Kvinnorna har jobbar med: stadning, frukt- och fruktsalladforsaljning samt massage. I ovrigt man overallt. Man i butikerna, man saljer saronger, cigaretter, solglasogon, trummor och allt annat man kan ha nytta av pa sin semester i Indien. Och det ar framst man som badar. Och gar strandpromenaden upp och ner och spanar. Den sociala kontrollen ar stenhard. Ar jag och Hanna ifran varandra nagon timme eller tva kan parasollmannen eller mannen i receptionen beratta var den andre senast sags till, ungefar nar och i vilken riktning denne var pa vag. De har koll. Minns vara namn och sager `see you tomorrow` vilket far till foljd att om man inte tankt vara pa stranden dagen darpa berattar man om sina andra planer. De fortsatter att ha koll. Hobbyantropologiska studier ar roligt.
Annars ar allt valdigt turistanpassat har. Precis nar man lart sig att bestalla i sin dosai och ata den med handerna utan allt for stort omak i Trivandrum (som nufortiden egentligen heter Thiruvananthapuram, varfor ska man gora saker och ting enklare?) sa kommer man till stallet dar man kan bestalla pannkakor (`riktiga` vasterlandska) och vafflor till frukost, dar man kan valja om teet ska vara chai eller `vanligt` och dar stallena serverar bade kott och ol (det ar manga vegetariska restauranger i Indien). Men det ar inte sa dumt det heller, borja dagen med dopp, ga och satta sig och ata frukost i en timme, lasa `The Hindu` och sedan dra sig ner pa stranden. Men nu borjar det krypa i kroppen och i morgon drar vi ut pa en dagsutflykt till den sydligaste spetsen av Indien dar de tre haven mots (Asiatiska, Indiska Oceanen och Bengaliska viken) och blir lite kulturella igen, tittar pa tempel och tar var forsta bussresa. Det blir bra. Sedan ar vi snart pa resande fot pa allvar igen, ska bara planera rutten..
So long!
/Anna och Hanna
10 mars 2006
Kerala dag 1 - Trivandrum
Sa har vi lyckats ta oss per nattag ner till en av de sydligare punkterna i Indien, Trivandrum. I gar gjorde vi Madras, det racker med en dag da ingen av oss ar sarskilt intresserade av storstadspuls for den har resan. Vi bokade tag, vilket ar en ovning for sig, det finns nio olika klasser och man maste fylla i formular (helst flera om forhandsvalet visar sig vara omojligt) dar man bland annat fyller i kon och alder (dock ej din makes eller fars namn, det behovdes `bara` for visumansokan). Sedan satter man sig i kon (pa stationen dar vi bokade bestod ialla fall kosystemet av stolar, kanske ett sextiotal - och de var fulla, Indien ar stort och det bor manga har som garna aker tag), kon ror sig framat, man satter sig pa en stol langre fram i kon, tills dess att man kommit fram. Tog val en timme ungefar. Dar vi bokade tag fanns det en sarskild 60+ko, det kan ocksa finnas sarskilda koer for kvinnor och turister. Nar man sedan tar sig till stationen star ditt namn uppsatt pa en listan, prydligt och fint pa vagnen du ska aka i. Att aka tag i Indien ar toppen, aven om saval kringprocedurerna som sjalva resan tar lite tid. De saljer mat, te, snacks och vatten, sa man behover inte vara hungrig :)
Kerala, delstaten som vi befinner oss i var forst i varlden med en folkvald kommunistisk regeringen. De har lagst spadbarnsdodlighet i hela Indien, hogst laskunnighet och befolkas av fler kvinnor an man! Sa det verkar vara ett toppenstalle, annu har vi dock bara hunnit se hotellet, gatt gatan upp for att ata och sitter nu pa ett supersunkigt internetcafe. Men det ar luftkonditionerat, vilket kanns helt OK i trettiogradig tropisk varme.
Annars ar det varmt, mycket ljud och mycket folk, intrycken nyanseras val efterhand :)
PS: kort om Madras, de har kossor pa gatan dar med, kor bil, motorcykel/moped, tuc-tuc som tokar (men betydligt farre repor pa fordonen an sydeuropeiska lander), mycket ljud, mycket avgaser.
Kerala, delstaten som vi befinner oss i var forst i varlden med en folkvald kommunistisk regeringen. De har lagst spadbarnsdodlighet i hela Indien, hogst laskunnighet och befolkas av fler kvinnor an man! Sa det verkar vara ett toppenstalle, annu har vi dock bara hunnit se hotellet, gatt gatan upp for att ata och sitter nu pa ett supersunkigt internetcafe. Men det ar luftkonditionerat, vilket kanns helt OK i trettiogradig tropisk varme.
Annars ar det varmt, mycket ljud och mycket folk, intrycken nyanseras val efterhand :)
PS: kort om Madras, de har kossor pa gatan dar med, kor bil, motorcykel/moped, tuc-tuc som tokar (men betydligt farre repor pa fordonen an sydeuropeiska lander), mycket ljud, mycket avgaser.
05 mars 2006
Are you experienced?
Nej!!!!!!!!!!!
Det är jag inte. Om tre dagar sitter jag på flygplanet på väg till Madras (som numera tydligen heter Chennai), min första resa utanför Europas gränser. Alla mina kläder är tvättade, men jag har bokat en tvättid till imorgon – för säkerhets skull. Jag har två ryggsäckar, en på 75 liter och en på 30 för tre veckors semester… Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att lämna sovsäcken hemma men undrar ändå om det räcker med en tjock tröja i 30 grader tropisk värme. En mer erfaren kompis tycker ”…att det räcker ju att ta med kläder för en vecka, sen köper ni ju och tvättar.” Tänk om Indien inte har ett enda klädesplagg jag vill ha!? Och jag måste ju kunna välja mellan tre shorts, åtminstone? Räknar trosor febrilt, har jag 22 par? Och strumpor.. Kudde, ska man ha kudde med sig, det tar ju sådan plats, men att sova utan kudde? Två eller tre par skor?
Reseapoteket består än så länge av: Ipren, plåster, Dimor, Bifolac, Solkräm, mensskydd, kondomer (ja, vid 29 års ålder kan jag stå för att jag köper kondomer för att kunna ha säkert oplanerat sex). Men saknar jag vätskeersättningstabletter, bandage, kompresser, anticeptisk kräm, alsolsprit, myggmedel, xylocainsalva, nässpray, sårrengöring (ta med din favorit, vaddå favorit, tvål och vatten?) ? Jag vet inte, det är ju inte direkt som att jag ska ut på en rymdfärd för att befolka en annan galax. Många människor bor i Indien, många överlever där, varje dag. Vart går de när det behöver kompresser, de gör ju knappast en beställning från Apoteksbolaget AB. Men tänk om...
Jag har ansvar för att kolla med indiska ambassaden om man verkligen kan fixa visum på en dag, i vårt fall, dagen innan avresa. Ja, säger de på indiska ambassaden, men kompisen får ringa och dubbelkolla för säkerhets skull. Ja, säger de till kompisen.
Ni fattar.
Resfeber? Jag? Den kom nog nu...
Det är jag inte. Om tre dagar sitter jag på flygplanet på väg till Madras (som numera tydligen heter Chennai), min första resa utanför Europas gränser. Alla mina kläder är tvättade, men jag har bokat en tvättid till imorgon – för säkerhets skull. Jag har två ryggsäckar, en på 75 liter och en på 30 för tre veckors semester… Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att lämna sovsäcken hemma men undrar ändå om det räcker med en tjock tröja i 30 grader tropisk värme. En mer erfaren kompis tycker ”…att det räcker ju att ta med kläder för en vecka, sen köper ni ju och tvättar.” Tänk om Indien inte har ett enda klädesplagg jag vill ha!? Och jag måste ju kunna välja mellan tre shorts, åtminstone? Räknar trosor febrilt, har jag 22 par? Och strumpor.. Kudde, ska man ha kudde med sig, det tar ju sådan plats, men att sova utan kudde? Två eller tre par skor?
Reseapoteket består än så länge av: Ipren, plåster, Dimor, Bifolac, Solkräm, mensskydd, kondomer (ja, vid 29 års ålder kan jag stå för att jag köper kondomer för att kunna ha säkert oplanerat sex). Men saknar jag vätskeersättningstabletter, bandage, kompresser, anticeptisk kräm, alsolsprit, myggmedel, xylocainsalva, nässpray, sårrengöring (ta med din favorit, vaddå favorit, tvål och vatten?) ? Jag vet inte, det är ju inte direkt som att jag ska ut på en rymdfärd för att befolka en annan galax. Många människor bor i Indien, många överlever där, varje dag. Vart går de när det behöver kompresser, de gör ju knappast en beställning från Apoteksbolaget AB. Men tänk om...
Jag har ansvar för att kolla med indiska ambassaden om man verkligen kan fixa visum på en dag, i vårt fall, dagen innan avresa. Ja, säger de på indiska ambassaden, men kompisen får ringa och dubbelkolla för säkerhets skull. Ja, säger de till kompisen.
Ni fattar.
Resfeber? Jag? Den kom nog nu...
03 mars 2006
Skolpolitik en fredagkväll
Strötittade på Toppkandidaterna för första gången någonsin, inte jätteinspirerande - de var väl ungefär lika radikala som vilken ungdomsförbundsrepresentant som helst. Ämnet för dagen var skolpolitik, och jag måste säga att förstår inte riktigt den borgerliga förtjusning över betyg från tidig ålder. Argumentet från den "borgerliga toppkandidaten" som är identiskt med argumentationen i allmänhet är att man måste ha betyg för annars vet man inte hur man ligger till (gäller väl då såväl barn som förälder). Betygen ska vidare fungera som underlag för att man ska veta var och när stödinsatser ska in.
Jag kan egentligen inte säga att jag har så särskilt stor kunskap i huruvida betyg faktiskt är bra för skolbarn i alla åldrar eller inte. Det finns det säkert forskare som har. Men jag förundras lite över hur det skulle vara stört omöjligt för läraren att föra en dialog med eleven och dennes föräldrar om hur det går i skolan utan att sätta siffer- eller bokstavsbedömningar. Har lärarna inte ord så det räcker? Saknar de helt kommunikationsförmåga?
För mig är betyg i första hand ett sållningsinstrument, något arbetsgivare och universitet och högskolor kan använda sig av för att göra ett urval när det finns fler sökande än platser. Som sållningsinstrument är det väl inte helt klart om hur träffsäkert det egentligen är, såtillvida att "de bäst lämpade" faktiskt får jobbet eller utbildningsplatsen, men det upplevs av många som ett rättvist system.
För att få veta hur det faktiskt gick i ett ämne, lärde jag mig det jag skulle eller ej, så tror jag att man kan få en ganska bra uppfattning om det utan betyg, i dialog med sin lärare och genom att göra en självskattning av sin insats. Det blir lite märkliga incitamentsstrukturer om man ska jaga siffer- och bokstavskombinationer snarare än kunskap och bildning. Att betygen fått en märklig funktion märktes inte minst i kväll när den "borgerliga toppkandidaten" tyckte att /upptäckta/ fuskare ska få göra svårare prov. Det är inte helt tydligt hur han menade, men jag tolkar det som att ett svårare prov innebär att fuskaren får en ny, egen skala för hur betygen sätts där det är svårare att få ett "bra" betyg. Betygen blir morot/piska snarare än ett kunskapskvitto. Som om den nyförvärvade kunskapen inte var belönande nog i sig.
Karolina Lassbo skriver också om betyg, men då handlar det inte om barn utan om vuxna studerande som drabbas av stress och ångest, framkallad av betygshetsen. Och då undrar man om det är vettigt alls med betyg.
Jag kan egentligen inte säga att jag har så särskilt stor kunskap i huruvida betyg faktiskt är bra för skolbarn i alla åldrar eller inte. Det finns det säkert forskare som har. Men jag förundras lite över hur det skulle vara stört omöjligt för läraren att föra en dialog med eleven och dennes föräldrar om hur det går i skolan utan att sätta siffer- eller bokstavsbedömningar. Har lärarna inte ord så det räcker? Saknar de helt kommunikationsförmåga?
För mig är betyg i första hand ett sållningsinstrument, något arbetsgivare och universitet och högskolor kan använda sig av för att göra ett urval när det finns fler sökande än platser. Som sållningsinstrument är det väl inte helt klart om hur träffsäkert det egentligen är, såtillvida att "de bäst lämpade" faktiskt får jobbet eller utbildningsplatsen, men det upplevs av många som ett rättvist system.
För att få veta hur det faktiskt gick i ett ämne, lärde jag mig det jag skulle eller ej, så tror jag att man kan få en ganska bra uppfattning om det utan betyg, i dialog med sin lärare och genom att göra en självskattning av sin insats. Det blir lite märkliga incitamentsstrukturer om man ska jaga siffer- och bokstavskombinationer snarare än kunskap och bildning. Att betygen fått en märklig funktion märktes inte minst i kväll när den "borgerliga toppkandidaten" tyckte att /upptäckta/ fuskare ska få göra svårare prov. Det är inte helt tydligt hur han menade, men jag tolkar det som att ett svårare prov innebär att fuskaren får en ny, egen skala för hur betygen sätts där det är svårare att få ett "bra" betyg. Betygen blir morot/piska snarare än ett kunskapskvitto. Som om den nyförvärvade kunskapen inte var belönande nog i sig.
Karolina Lassbo skriver också om betyg, men då handlar det inte om barn utan om vuxna studerande som drabbas av stress och ångest, framkallad av betygshetsen. Och då undrar man om det är vettigt alls med betyg.
02 mars 2006
Corren granskar
[UPPDATERAD]
"Utan Norrköping vore vi
ett lyckligt län. Norrköpings siffror kan beskrivas som det samlade helvetet i länet." Fler har noterat att landstingshövdingen i Östergötland fått förnyat förtroende, läs Correns granskningar plus annat smått och gott här, här och här.
Sant och nödvändigt?
För att balansera det hela lite och bättra på min karma, läs även här..
"Utan Norrköping vore vi ett lyckligt län. Norrköpings siffror kan beskrivas som det samlade helvetet i länet." Fler har noterat att landstingshövdingen i Östergötland fått förnyat förtroende, läs Correns granskningar plus annat smått och gott här, här och här.
Sant och nödvändigt?
För att balansera det hela lite och bättra på min karma, läs även här..
Bilden är tagen av Chris Maluszynski
och jag har olovandes lånat den
från Länsstyrelsen i Östergötand
Det finns fler som bloggar om landshövdingar, dock avhåller han sig från att blogga om "sin egen". Jag hade egentligen inte tänkt skriva något mer om vår hövding, men citatet ovan fick det att klia i fingrarna. En straffspark där målisen gått på toan, eller nå´t.
01 mars 2006
En glad nyhet!
Joel som bloggar från andra sidan Atlanten uppmärksammar mig på att Magdalena Streijffert, ordförande i s-studenter, kandiderar till riksdagen i höst. I och med sin fjärdeplats på Hallands lista har hon goda möjligheter att ta sig in. Det är glädjande att man vill ta tillvara på den härliga lyskraft och det engagemang Magda har och jag hoppas i likhet med Joel att man tar tillvara Magdas kompetens i utbildningsfrågorna.
Grattis Halland till en sådan toppkandidat till riksdagen!
Grattis Halland till en sådan toppkandidat till riksdagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)