En hektisk höst

Det har varit en hektisk höst som bara svischat förbi. Massor med politik, massor med jobb, komma iordning i nya lägenheten som väl ändå inte känns så ny vid det här laget. Det är nästan alltid roligt även om det ofta är svårt att hinna med allt och göra de rätta prioriteringarna. Nu är två dagar landstingsfullmäktige avklarade, finansplan, fem motioner och 18 interpellationer avklarades bland annat.

Vi socialdemokrater tror att vården behöver tillföras mer resurser – för att kunna möta eftersatta behov på ett bättre sätt. Den styrande borgerliga majoriteten gillar inte detta och tycker att resurserna är tillräckliga som de är, trots att deras styre lett till stora ekonomiska underskott och övervältringar på 260 mkr in i 2010.

Jag tycker att den borgerliga regeringen bäddat för en skatteväxling och skapar förutsättningar för oss ute i kommuner och landsting att värna och trygga välfärdens kärna – för att använda alliansen egen vokabulär. Sen har vi nog lite olika uppfattningar om hur stor och omfattande denna välfärdskärna egentligen är.

Hoppas hur som helst på ett lite lugnare tempo framöver, med tid att samla tankarna i skrift här i mitt eget offentliga hörn.

Trädgårdsföreningen 20 september

Säkert tecken

Mellanlandar i Linköping efter en härlig fjällvandring. Imorgon bär det av västerut. Idag har jag semesterladdat på riktigt. Förra helgen, flyttkaos, bröllopskaos och fjällkaos. Idag ignorerat hemmakaos och knallat ner på stan för den obligatoriska pocketshoppingen – det bästa semestertecknet som inte hunnits med förrän nu (och den rätta känslan har väl inte infunnit sig riktigt förrän nu heller).

Inför semestern finns alltid ambitionerna och förhoppningarna där om att läsa. Det blir aldrig så mycket som man tänkt sig och hoppas på, men man minns böckerna och somrarna. På ön Lokrum bland påfåglar och cikador utanför Dubrovnik läste jag John Irvings Tills jag finner dig, sommaren 2006 när jag egentligen inte läste något läste jag ändå Wittgenstein, förra sommaren lyssnade jag på Snabba cash och Aldrig fucka upp (Jens Lapidus) på mina morgonpromenader in till samhället samtidigt som jag tittade på ungdomarna som partajade dygnet runt under den så kallade Seglarveckan (en mycket speciell upplevelse).

Vad som faktiskt blir läst denna sommar återstår att se, Erlend Loe och Peter Englund ligger redan på nattygsbordet, den förra mera lättsmält än den senare men hoppas jag ska få inspirationen även till den numera ständige sekreteraren. Nyinshoppat för idag:

Allt av Martina Lowden. Har kallats för generationsroman och dom är jag ju lite svag för, men egentligen är jag mest bara nyfiken på den intellektuella unga kvinnan med de markanta ögonbrynen. Tilltalar väl mitt kulturego-wannabe. Fast 628 sidor känns ändå lite överdrivet. Den som läser får se.

Slam av Nick Hornby. En feel god-bok som borde funka i alla lägen.

Mitt första liv av Bodil Malmsten. Gillar Malmstens essäistiska funderingar om livet, nyfiken på om denna tillbakablickande bok kommer att få mig själv att fundera över min uppväxt och varför det blev som det blev.

Och slutligen Jonas Hassen Khemiris Invasion! En samling pjäser, noveller och texter. Gillade som så många andra de språkliga innovationerna i Ett öga rött och har dessutom positiva associationer till Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans.

Så just nu känns det som att sol eller regn kvittar - jag har mina böcker.

Semestertider

Storulvån 2008

Haft semester i två dagar, men har inte riktigt märkt av det. Svämmar över med flyttkartonger, på söndag går lasset till Vasastaden för nytt bo - med balkong äntligen. Innan dess, bröllop. På måndag - då börjar semestern på riktigt, bilar upp till Norrland för femdagarsvandring mellan Nikkaluokta och Vakkotavare. Torkat grönsaker i ugnen hela veckan enkom för detta. Direkt på detta blir det västkusten med goda vänner - och kanske lite familj med? Hem några dagar (packa upp flyttlådor kan man tro). Toppar det hela med några dagar i Istanbul.

Så med detta vill jag meddela att förnodligen blir det ännu klenare uppdateringar här än vanligt - och önskar alla vänner en fin sommar!

Och på tal om språket och orden

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:

"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

Landstingspolitiker - mission impossible?

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

Och nu blir det reklamfilm!

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

Svart kaffe

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.

Kryssat och klart

Om drygt en timme stänger vallokalerna och nu återstår bara väntan och tumhållande. Personvalsinslaget känns extra starkt i EU-valet och det är nog ändå inte så konstigt. SvD menar att EU-parlamentarikerna har en större möjlighet att agera självständigt än i vanliga fall. Då ett (nationellt) partis representanter inte kan befolka alla utskott så blir det ännu viktigare vem som faktiskt kommer in. Kommer t ex Jens Nilsson in från socialdemokraterna har han tydligt deklarerat att det är glesbygdsfrågor han kommer att driva.

För egen del har jag kryssat Åsa Westlund och på sätt lite brutit mot en informell partilinje i distriktet. Vis av erfarenhet från förra valet till EU-parlamentet då Göran Färm olyckligt blev bortkryssad har en intensiv krysskampanj drivits. Det är bra och jag måste säga att Färm är en grymt kompetent kandidat. Det som ändå blir lite knepigt är när en så stor del av en valkampanj blir krysskampanj och min kandidat inte bedriver valkampanj i länet. Jag har egentligen inga problem med att uppmana vem som helst att rösta på Göran Färm, men det känns nästan som en protest att rösta på någon annan, och så ska det väl inte vara. (Och det var heller inte menat som en protest).

Det som jag ändå tycker är det största problemet är att jag tror att det finns många i Östergötland som är som jag själv, halvung kvinnlig akademiker med vänstervärderingar som tycker att klimatfrågorna är viktiga. Jag tror inte Göran Färm är fel för den målgruppen, men jag tror att Åsa är ännu mera rätt. Vi är många som kan identifiera oss med, eller känna någon slags samhörighet med en ung kvinna i karriären i en mansdominerad tillvaro. Och våra röster väger precis lika mycket som alla andras - i alla fall en dag som denna.

Gå och rösta!

Så var det sagt.

Träningsläger

Det blir fjällen även denna sommar. Abisko - Nikkaloukta i början av juli - med tält. Då krävs det lite förövning. Två dagars vandring - Henardalen - Gruvtorp, Sörmlandsleden utanför Malmköping:

Som så ofta - sist, och bilder på ryggsäcksryggar.

Övernattning i Ösjön - en fantastiskt fin kväll med både göken och lommen som "kvittrade". Middagen bestod av hemmalagad ugnstorkad köttfärssås - och det var riktigt gott.

Kammarstenen och jag själv.

Konjunktur som spär på ett redan besvärligt läge

Landstingsstyrelse idag. Konjunkturen drabbar hårt, skatteintäkter viker, enligt de reviderade prognoserna blir det 219 mkr sämre än budgeterat och det som väger upp det finansiella resultatet är tillfälliga poster. Om landstinget ska kunna anpassa sig till de nuvarande ekonomiska förutsättningarna så måste antalet anställda minska med 300 heltidstjänster 2009-2010. Samtidigt vet vi att vi har generationsskiften framför oss som måste klaras.

För att landstinget ska kunna ha en ”god ekonomisk hushållning” som lagen föreskriver ska vi ha ett positivt ekonomiskt resultat på 2%. Det resultatet naggades det på i finansplanen 2009-2011 när målet fastställdes till 1% för 2009. I helårsbedömningen vi får redovisad imorgon är prognosen minus 71 mkr, dvs -0,8%.

Konjunkturen slår hårt och läget var allvarligt även innan konjunkturnedgången. Landstinget hade en nettokostnadsutveckling under 2007 på hela 12%, det årets resultat för verksamheten slutade -328 mkr. De rapporter vi fick från 2007 var att man inte kunde hitta någon förändring i vårdproduktionen, vårdtyngden, tillgängligheten, förändring i medicinsk praxis. Verksamheten var, menade man, på oförändrad nivå. Det blev ett förlorat år, verksamheten fick lida för oviljan från den politiska majoriteten att visa riktning och vilja under hela 2007, och det lättar inte 2009-2010.

Samtidigt måste vården utvecklas, med en ensidig uppföljning på ekonomin riskerar utvecklingsarbete stagnera och nedprioriteras. En ekonomisk kris innebär inte bara hot, utan också möjligheter att ändra på saker som inte fungerar. Man kan jämföra läget under 2003 då vi i den dåvarande politiska majoriteten såg problem med prognosticerade underskott på 300 mkr men samtidigt såg möjligheten att strukturera om verksamheten. Behovet till förändring fanns där, oavsett ekonomiskt läge.

Det känns tveksamt om den borgerliga majoriteten ser samma möjligheter. Verksamheten kommer förmodligen inte att orka själva, de tycker förmodligen att de fick göra nog så tuffa åtgärder för att städa efter katastrofåret 2007. Det finns goda exempel på det arbetet som bedrivs inom ramen för tillgänglighetsarbetet, men frågan är om det kommer att räcka.

Något att växa i...

Så blev det dags att byta kamera. Min gamla Canon IXUS har tjänat mig väl, men jag tycker att den tagit sämre bilder på sistone. Eller så har mina krav höjts... Snubblade över ett test i M3 på en Panasonic DMC-LX3 som verkade lovande. Ännu ett test i DigitalFoto (som jag egentligen inte begrep så mycket av) övertygade mig. Det här är en kamera som är alldeles för kompetent för mig och det är en kamera jag bara måste ha.

"Perfekt för dig med höga krav och stora ambitioner" som Panasonic säger själv.

Nedan några smakprov på vad min nya darling presterar. Än så länge använder jag bara använt Intelligent auto så jag kan knappast ta äran av bildkvaliteten. Men det kommer.

1:a maj-hälsningar från Flen

Årets första maj har firats i Flen - och Hälleforsnäs. Min syster talade på båda ställen - hon sa att hon var nervös men det märktes inte. Hon verkade snarare trivas ganska bra i talarstolen när hon talade om regeringens orättvisa politik och Marockos ockupation av Västsahara.

Om det var syrran eller Göran Persson som drog folk till Hälleforsnäs Folkets Hus får vara osagt men det kändes bra att fira 1:a maj i en fullsatt lokal. Persson verkade precis som syrran trivas med att stå på scenen och talade om jobben och klimatet. Och ingenstans märkte jag något av Mosa-Mona eller Mosa-Vanja-gnäll. Bra tycker jag, och kanske kan man hålla med om den enda smygande interna kritiken GP riktade mot partiet, vi måste nå ut med att regeringen för en orättvis politik. Det är inte bara lågkonjunkturen som är problemet, det är regeringen. Och då behöver vi lägga all energi på att föra ut det budskapet. Inte försöka knäcka våra egna.

[Uppdatering 2009-05-02] Även Aftonbladet var på plats i Hälleforsnäs och rapporterade. Det Aftonbladet utelämnade var att kritiken även riktades mot "röda" mediers (Aftonbladet och tidningen Folket nämndes specifikt till skillnad från Mona och Vanja som inte alls nämndes vid namn) oförmåga att rapportera om regeringens otillräcklighet och skadliga politik. Och det är bara att instämma i Perssons analys att vi saknar en allsidig nyhetsbevakning.

Sena funderingar om Baumol

Idag politikdag. Vi pratade mycket om produktivitet, hur den kan öka i hälso- och sjukvården, hur vi kan ta tillvara utrymmet som skapas när produktiviteten ökar. En sak som dök upp i diskussionen var den så kallade Baumolsjukan. Den förklarades på pedagogiskt sätt av en vän ungefär så här: En arbetare tillverkar 1 000 skruvar på en timme. 10 år senare kan samma arbetare tillverka 2 000 skruvar. Produktiviteten har ökat. En vårdare kan ta hand om 3 patienter under en viss tidsperiod. Det är inte säkert att vårdaren kan ta hand om fler patienter under samma tidsperiod 10 år senare. Det är definitivt inte troligt att produktiviteten har utvecklats i samma takt som på det löpande bandet för skruvtillverkningen. Problemet uppstår när lönen ska sättas. Skruvtillverkaren får ökad lön tack vare ökad produktivitet. Motsvarande löneökning i offentlig sektor kan inte ske tack vare motsvarande produktivitetsökning. Finansieringen (dvs skatteuttaget) måste öka, trots att det inte är säkert att vi får mer verksamhet för pengarna. Där någonstans får offentlig sektor ett trovärdighetsproblem. Och det stämmer förstås att det finns offentlig verksamhet där det inte går att springa fortare.

Först tyckte jag att förklaringen om skruvarna var något trivial. Men nu undrar jag. Alla dom där skruvarna. Vem har användning för dom?

Ninna-ninna-ninnana-ninnana-ninna...

Snacka går ju. Men med boken glömd i Flen är det svårt att leva upp till goda föresatser om att läsa Proust. I väntan på att den ska återfinnas i min närhet lyssnar jag på radioteatern som komprimerat Prousts 8-delarsverk På spaning efter den tid som flytt. Det verkar - mycket konstigt. Jag begriper ingenting, trots att alla kultursidor höjt den till skyarna. Men det kanske är som det ska vara då...

Men det finns annat i Prousts genre som går att ta del av:

Morrissey läser Proust t ex, återfinns på youtube. Det var väl sådär men jag har inte tidigare gjort den nu självklara kopplingen mellan de två kungarna av självömkan. Bara titeln på Morrisseys senaste "Years of refusal" och man ser släktskapet med Proust och den uteblivna godnattkyssen från modern. För att inte tala om låten I´m throwing my arms around Paris:

In the absensce of your love
and in the absence of human touch
I have decided
I´m throwing my arms around
around Paris because
only stone and steel can accept my love

Den som inte orkar med den långa versionen kan ju alltid överväga Monty Pythons All-England Summarize Proust Competition - även den på youtube. Inte heltäckande direkt men kanske något för den otålige.

I självhjälpsgenren(?) finns ju alltid Alain de Botton - Låt Proust förändra ditt liv. Frågan är bara om livet förändras till det bättre.

Slutligen en otippad association till Proust hos lillebror Kallerormen. Fast det kanske bara är jag som tycker mig se den...

Nej, nu måste jag nog knalla iväg och prova lite vita bourgogner...

[Uppdatering 22.12]
Och jag vet...
...att det heter Ninna-ninna-ninanna-ninannananinna...
...att min min bror givetvis travesterar Håkan Hellström (på ett fantastiskt sätt). Men det var faktiskt lite dekadent självömkande - besläktat med Proust/Morrissey tycker jag.

Wallenberg och jag...

Känner att mitt bloggande inte når några toppnoteringar i frekvens, men ibland är ju livet så. Stockholms Handelskammare har dock noterat min existens som bloggare och bjuder in mig på bloggkväll med Wallenbergare, med Wallenberg. I Stockholm.

Så det är ju riskfritt.

Vad gjorde du för jämställdheten igår?

”Vad har du gjort för jämställdheten idag?” undrade Ung Vänster på en banderoll när jag passerade dom igår på Trädgårdstorget vid lunchtid. Inte mycket fick erkännas. Gå upp, äta frukost och läsa Svenskan kvalar nog inte in..

Men idag när jag läste Corren kunde jag konstatera att en aktivitet jag avhållit mig från inte förde jämställdheten i fel riktning ialla fall. Jag var inte och lyssnade på den numera partilösa Birger Schlaug. Birger som förmodligen förste och siste man och människa på jorden fått sitt liv förändrat på tåget mellan Katrineholm och Flen. ”I Flen var jag en annan människa” berättade han i hörsalen på Länsbiblioteket igår. För då hade han läst Elin Wägner och kommit till insikt.

Jag har ingen särskild uppfattning om Elin Wägners förtjänster. Men jag har en tydlig uppfattning om Birger Schlaug när han menar att den svenska kvinnorörelsen i allt för hög utsträckning prioriterat frågor som styrelserepresentation och löner. Han är inte den som för jämställdheten framåt när han menar att de svenska kvinnorna ska sluta gnälla om sina löner och allt som oftast slår emot och slås ned av det berömda glastaket. Istället borde vi ägna mer tankemöda och engagemang åt alla de kvinnor som får gå alldeles för långt för att hämta vatten.

Jag tänker aldrig skämmas för att jag vill ha lika lön för lika arbete. Att jag vill ha lika lön och samma möjligheter som männen i Sverige betyder inte att jag förringar ”vattenproblemet”. Men till skillnad från Birger så tänker jag att det kanske skulle varit annorlunda om även männen hämtat vatten. Då skulle vi så att säga varit närmare källan…

När jag bläddrar fram några sidor i tidningen läser jag om Gudrun Schyman som var i Motala och pratade: ”Jämställdhet är inte ett mål som alla är beredda att arbeta för, även om alla är överens att det ska vara jämställt.” säger Gudrun. Lyssna på Gudrun Birger och fundera på var du själv befinner dig.

Jag läste Katrine Kielos igår. Hon skriver om den värsta platsen på jorden för en kvinna att befinna sig på – Kongo. I Kongo har det sexuella våldet drabbat var tredje kvinna. I sin bok Våldtäkt och romantik skriver Katrine om våldtäkt som det slutliga beviset för att kartan inte stämmer överens med verkligheten. Alla är emot våldtäkt, men ändå. I debatten grälas det inte om målet – jämställdhet, men vi grälar om kartan – hur ser verkligheten ut? Våldtäkt handlar om makt. Vill vi att män i Sverige och världen ska sluta våldta måste vi få ett jämställt samhälle. Det räcker inte att säga att man är emot våldtäkt.


Så Birger! Min uppmaning till dig under resten av året fram till nästa internationella kvinnodag. Läs Katrine Kielos och inse att du i likhet folkpartisten är vilse i skogen med fel karta i handen och utan kompass. Så kanske du går mot ännu ett uppvaknande i Flen.

5 böcker, 5 bokhandlar, 500 spänn

Bokrean var ju (som så mycket annat här världen) bättre förr. Istället för att frossa litteraturens underbara värld bläddrar jag fram och tillbaka, om och om igen i katalogerna för att hitta inspiration. Jag behöver knappast, som på den fattiga studenttiden, vända på slantarna, stå och väga mellan böcker ”Nu eller senare?” utan kan hämningslöst shoppa loss. Bara bokhyllan sätter gränsen (vilket den iofs faktiskt gör för tillfället).

För att få detta till någon sorts stimulerande sport inför årets bokrea så satte jag tre regler: 5 böcker, 5 bokhandlar, 500 kr. Bara en bokhandel uppfyller samtliga kriterier, rätt böcker till rätt pris - Adlibris. Alla böcker finns, totalkostnad 461 kr. Akademibokhandeln, CDON och Bokia har visserligen böckerna men kostar mellan 545 - 660 kr. Bokus är nära Adlibris priser men faller på utbudet - en bok saknas. (Här skulle det ha kommit en illustrativ tabell över det hela, men paint levererar inte som det borde).

Och årets inköp blir..... Ta Da!

Katrine Kielos – Våldtäkt & romantik. Jag är osäker på om det är en bok i min smak, tänker att hon är alldeles för intellektuell för mig och att vi alltför sällan har samma referensramar. Men, eftersom jag gillar Kielos attityd, imponeras av hennes ”egensinniga” (i den mest positiva bemärkelsen) tankebanor och är nyfiken på hennes debutbok så måste jag ge den en chans.

Anna & Fanny Bergenström – Under valnötsträdet. Mor och dotter Bergenström har en förmåga att leverera några av kokboksvärldens mest klyschiga titlar. Men eftersom jag hämtat fler favoriter ur Kärlek, oliver och timjan än ur någon annan kokbok så tror jag även denna kokbok kommer till användning.

Paulo Roberto – Mina fastrars mat. Det är gott med italiensk mat. Och (det är ganska fånigt) men efter att ha lyssnat på Stieg Larsson där ju Roberto är en karaktär så har lite skuldmedvetet tänkt att det är dags att omvärdera den kaxiga boxaren. Så Paolo! Jag köper din kokbok - men jag tänker inte börja träna med dig. Där går gränsen.

Lars Monsen – Stora vildmarksboken. Inspiration till sommaren då Kungsleden hägrar. Jag har ju tänkt bli friluftsnörd men har än så länge inte hittat den där riktigt braiga guiden till min nya identitet. Kanske kan detta vara något.

Alain de Botton – Lyckans arkitektur. 2009 är ju året då jag ska flytta. Frågan är bara vart. Kravlistan är lång, och den blir kanske inte kortare efter den här boken. Flytta är inte min favoritsysselsättning, övergivna lägenheter med dammtussar i hörnen är så sorgligt. Det är jobbigt att packa, att fixa och krångla. Men det är dags. Så jag tar tjuren vid hornen, börjar köpa inredningstidningar, bläddra i IKEA-katalogen och går motvilligt ut på hemnet med ojämna mellanrum.

2009-02-06

Det är inte varje dag man kan se tillbaka på en dag i sitt liv och uppleva att man lärt sig något nytt. Den 6 februari - ett undantag.

1. Jag har en oanad och smått lovande alternativ karriärväg som rörmokare. Fiskade idag (igår) upp mitt guldhjärta från handfatets avgrund efter att ha skruvat isär detta med hjälp av min välutrustade verktygslåda.

2. Whisky kan faktiskt lukta (och då även till viss del smaka) kattlåda. (Och för den kräsne läsaren vill jag påpeka att jag aldrig smakat på kattsand, däremot ofta förnimmat doften).

Svårsmält

Så har vi börjar vårt smått oväntade projekt. Boken har landat och jag och pappa mustaschen har börjat läsa. Det är ju ingen sidvändare direkt och för tillfället känns inte läsning om en självömkande morsgris som någon direkt sund sysselsättning. Men jag ska inte vara den som ger mig, nähä då.

När jag går in på adlibris och söker på Swanns värld står det att dom som köpt den här boken också har köpt... Ta Da! På spaning efter den tid som flytt del 2, 3, 4, 5.... och 6. Quelle surprise!

Undrar hur många olästa proustar det står i bokhyllorna runt om i världen. De där goda oinfriade ambitionerna, eller de där skrytböckerna.

Jag ska verkligen läsa, men undrar förstås lite ängsligt vad jag ska göra om jag mot all förmodan skulle tycka att det inte är särskilt bra. Det kanske är karaktärsdanande ialla fall.

Den lojale världsförbättraren - c'est moi?

Hittade via Morgan ett personlighetstest och eftersom resultatet är så insmickrande måste det givetvis förevigas för eftervärlden:

Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Känner mig gammal och konservativ

Jag har haft en mycket behaglig period av mitt liv där internet och TV varit i princip icke-närvarande företeelser i mitt liv. Jag har läst e-post av plikt och många dagar har datorn legat där - död men likaväl med en anklagande blick riktad mot mig. Det har inte varit en framgångsstrategi i alla lägen men så fridfullt.

Så hände något.

Kärleken är evig men föremålen växlar. Teknikprylar har en förmåga att uppta lite för stor del av mitt liv för att det ska kännas riktigt sunt. Jag köper inte så ofta men suktar desto mer. Mobiltelefoner, datorer, mp3-spelare mm..

2008 års julklapp till mig själv, min senaste darling en HP mini. En liten nätt dator i med grått borstat metallhölje, väger endast 1,2 kg, utrustad med vista (till skillnad från många andra minidatorer) som hållit mig sysselsatt mest hela julen. Sedan jag blev med 3G-uppkoppling har jag dessutom spenderat mer tid på internet. RSS-flöden upptäcktes, har varit inne en gång på facebook, återigen börjat spana in bloggar utanför min egen bekantskap, tar med mig datorn på tåget och läser mail – bara för att jag kan.

Men jag vet inte om jag orkar.

I bloggarnas begynnelse pingade jag på nyligen. Tyckte det verkade jobbigt när intressant dök upp och struntade i det. Det visade sig vara toppen på ett isberg. Nu kan man följa bloggar, sätta upp sina vänners RSS-flöden på sin egen blogg, mikro-blogga. Det skapas ett helt virtuellt samhälle, en gemenskap som jag inte vet om jag vare sig vill eller hinner ta del av. Inte för att jag är en så j-a upptagen människa, men jag måste få lite egen frid och tid.

Så vad gör jag här?

När kommer motståndet? När reser de förslavade människorna och sliter av sig sina cyberfängslen och säger att det är nog nu. Detta ständiga deklarerande av vad man gör var och varannan timme. Tänk de bekantskaper från förr som man själv stängt dörren för och som kan följa varje steg jag tar. Och folk klagar över alla övervakningskameror och loggar in på facebook.

Alltså, jag fördömer ingen. Jag känner mig bara gammal, trött, gnällig och utvecklingsfientlig.

Om Liza Marklund och sanningen

Det har stormat kring Marklunds över tio år gamla roman Gömda. Är den sann, varför har etablerade medier inte nappat? Så som jag förstått har bloggvärldens dom mot Marklund och den etablerade medievärlden varit hård och omfattande. Drevet går.

Det är länge sedan jag läste boken Gömde, jag tänker inte göra det igen och jag tänker inte heller läsa Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda.

Det har blivit en sörja utan like som väl knappast någon kan reda ut. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Marklund tackar nej till diverse tv-soffor och debattprogram. Diskussionen skulle vare sig bli särskilt konstruktiv eller klargörande. Därmed blir hon också enligt många skyldig.

Hur läser man egentligen en roman? Med absolut distans, ständigt värderande där den enda behållningen är det uttalade – in i minsta kommatecken? Frågan kan egentligen ställas om all text, all information man tar in. Man kan läsa en text, tolka en människa som fan läser bibeln. Man kan göra precis tvärtom. Det finns alltid ett eget ansvar att förhålla sig till alla sina intryck. Även när man köper och läser en roman som är ”en sann historia”.

Men historien är ändå sann. Om man läser boken utifrån att det här händer i Sverige och världen varje dag. En litterär sanning är knappast bokstavlig. Som Marklund själv skriver på newsmill begränsades hon av tidningarnas krav på objektivitet (skulle för egen del kalla det allsidighet). Hon har berättat samma historia om och om igen i tidningen. Och för många år sedan nu även i bokform.

Liza Marklunds egen förklaring är väl värd att läsa på newsmill.

Monica Antonsson svarar, i mitt tycke mindre elegant.

Och vem som står för sanningen – det är som alltid upp till läsaren.

Det finns hopp

Lagom skulle jag börja följa Dagens Arena bara för undra över var Katrine Kielos tog vägen. Hittar henne igen via PromeMorian - det visar sig att hon blivit ledarskribent på Aftonbladet. Och det känns riktigt bra. När vi andra misströstar (eller iaf jag) över hur Reinfeldt och Borg sopar banan med oss i lågkonjunkturen så gör Kielos det till sin huvuduppgift att envist men med sedvanlig tonträff visa att regeringen faktiskt inte för någon vidare värst bra politik. 50% av regeringens skattesänkningar går till den 20% som tjänar mest - och som kommer att spara sina pengar. Det hjälper oss knappast ur lågkonjunkturen.

Sen så tror jag kritiken om att Borg inget gör snart kommer på skam och att regeringen börjar pumpa in pengar i kommuner och landsting som kan komma till användning i god tid före valet 2010. Pophögern vinner över den traditionella skattesänkarhögern. Allt annat är att bädda för en promenadseger för en röd-grön allians.

...och första nyårslöftet är...

...pappa mustaschen och jag har startat en läseklubb.

Vi kommer att läsa första delen av Marcels Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Som i en bokklubb. Eller nåt.... Sen får vi se om de andra delarna. Men kämpar vi oss bara igenom tillräckligt många så får vi nog vara med coola klubben. Ha ha ha...

Och vi har precis spelat TP och min wannabe-färg att vara bra i är - givetvis brun.

Och boken är beställd.

Alltså, två böcker. För pappa mustaschen har inte de här böckerna heller...

Och på tal om...

...mp3-böcker. En mp3-bok kan man ju inte ställa i bokhyllan. Den tar ingen plats - och det är ju bra. Men den är jämförelsevis dyr. En pocket på nätet kostar ca 40 kr, inbundna böcker kostar mer. Skillnaden måste väl ändå handla om skillnad i produktionskostnader och kanske detta att man tänker sig att en inbunden bok har längre livslängd och därmed ett större värde för köparen. Om nu köparen faktiskt värdesätter en bok som måste sparas och förvaras hela livet, alternativt säljas vidare.

Vad jag har lite svårt att förstå är varför mp3-böckerna är så dyra. På min bokhandel på internet kostar en mp3-bok 154 kr, Stig Larsson kostar dock 196 kr. Produktionskostnaden, eller i alla fall marginalkostnaden måste ju vara minimal för en mp3-bok i jämförelse med vilken pappersbok som helst. En uppläsare läser in boken och får betalt, sedan kan den spridas i det oändliga utan kostnad. Varför kostar då en mp3-bok mer än en pocketbok? För att den kan spridas på ett annat sätt? Som om man förväntar sig redan innan att vi ska vara olagliga. Mp3-boken är dessutom försedd med osynligt (alltså ohörbart) sigill som kan spåras till köparen om den hittas på någon fildelningssajt.

Ett hypotetiskt moraliskt resonemang med mig själv.
A1: Den där boken jag köpte var ju ganska dyr.
A2: Ja det var den, men du kommer ju ut och promenerar, och det är ju mer än vad man kan säga om ditt gymkort.
A1: Ja, men ändå.
A2: Vad ska du göra åt det då?
A1: Ja, jag måste se till att få lägre kostnader, säkert vill familjen också lyssna på den boken, och om jag har köpt den här kan jag få dom att köpa nästa i serien och dela med sig. Vips har min kostnad halverats. Och jag kan ju fortsätta dela med mig till vänner i hopp om att jag får "låna igen" andra böcker.
A2: Sådär resonerar du inte när det gäller vanliga böcker eller musik.
A1: Nej, men så tycker jag också att 39 kr för en pocket är ok, och jag vill ha skivorna i bokhyllan. Varför tar dom mer betalt för en mp3-bok än en pocketbok trots att kostnaderna måste vara toklåga för mp3-boken?
A2: Men tänk om alla resonerade så?
A1: Ja, tänk.

Och den här hypotetiska diskussionen är förstås helt uppdiktad och har aldrig ägt rum.

Kanske tar dom betalt för den fysiska förvaring som man slipper med en mp3-bok. Kanske tar dom betalt för att dom kan. Men det höga tonläget i den numera iofs ganska avslocknade fildelningsdebatten blir alltmer obegripligt.

Visa mig din ipod...

Johan Kalén har tagit den fina bilden på en string-bokhylla.

Förr. I den analoga världen. Visa mig din bokhylla, din skivsamling, ditt hem och jag ska säga dig vem du är.

Länge sedan nu läste jag en artikel om brittiska ungdomar som köper böcker. Inte för att läsa, utan för att visa upp. Visa en identitet, på ett medvetet sätt visa att de har god smak. Kulturellt och intellektuellt.

Jag har många olästa böcker i min bokhylla. En del som är mera av blädderböcker, inte avsedda att läsa från pärm till pärm. Men många av mina böcker är förstås också misslyckade ambitioner och föresatser. Småcreddiga författare – Foucault, Chomsky, Arendt, Sontag där det fanns en god ambition i botten men inte viljan och energin när det väl är dags. Den där söndagen för reflexion när man alltid hamnar i slö tristess eller diverse politikarbete som kräver mer fokus än vad vardagkvällarna kan erbjuda. Den där semestern när tung litteratur väger lätt i solen och den skjuts åt sidan för en deckare eller allmänt radioskval.

Min bokhylla ger knappast en sann bild av vem jag är, om man inte till vad jag är fogar en samling brustna ambitioner och föresatser. Och det är ju också sant förstås, men sorteringen är inte uppenbar för en utomstående på samma sätt som den är för mig. Jag vet ju vilka böcker som jag faktiskt läst, vilka som kan tänkas stå på tur och vilka som definitivt aldrig kommer att bli lästa.

Idag. Nu. Kan jag gå in på en bokhandel på nätet, köpa en ebok eller en mp3-bok att ladda hem till datorn. Eller ett musikalbum för den delen. Jag laddar hem Liza Marklunds Livstid från en internetbokhandel, eftersom Nobels testamente som jag lyssnar på nu får mig ut på promenad varje dag. (Alltid lite förvirrande om man sedan kan säga att man läst en bok eller inte.) För att jaga ut mig på den där promenaden varje dag måste det vara ganska handlingsdrivet, knappast en nobelpristagare, ”finlitteratur”. Den hamnar inte som ett tidsdokument eller identitetsmarkör i min bokhylla. Om min dator kraschar (när den kraschar?) så försvinner alla bevis för min konsumtion.

Jag inser ju att det också är generationsfråga. Jag gillar att ha skivorna och böckerna. Kunna ta på dom, bläddra i konvoluten, och också visa min identitet mot andra. Sen finns det annat jag konsumerar – som Liza Marklund, Jens Lapidus osv som inte måste stå i bokhyllan men det är ju också jag.

JoHaris fönster får liksom en ny digital dimension. Min bokhylla och min skivsamling måste kompletteras med min ipod.