RUT - en indikator

Partiet måste förnyas, ur led är partiet, inte tiden. Många känner sig manade att efter två riktigt dåliga val på olika sätt reflektera över och analysera det socialdemokratiska partiets hälsotillstånd. Det är ett parti i kris vilket på sitt sätt skapar ett demokratiskt utrymme för alla att försöka känna in tidsåldern och fundera över hur väl partiets ideologi, politik och framtoning fungerar.

För egen del har jag funderar en del över det i socialdemokratiska kretsar ofta bespottade RUT-avdraget. ROT är fint, RUT är fult en etablerad åsikt. Jag har också bloggat om RUT-frågan tidigare här.

Det är nog så att det finns fullt berättigade invändningar kring vilken nytta RUT-avdraget egentligen gör ur ett ”storpolitiskt” perspektiv. Det skapar inte särskilt många nya jobb (och det blir många deltidsjobb, vilket vi ju inte gillar), om den svarta marknaden försvunnit är tveksamt, subventioner av en avgränsad sektor är tveksam, det är höginkomsttagare som ändå kan betala för sig som nyttjar det, osv osv.

Men RUT-frågan placerar det socialdemokratiska partiet i ett defensivt hörn.

Jag menar, att det spelar ingen roll huruvida människor använt sig av RUT-avdraget eller ej. Det finns, tror jag, hos många välmående medelklassväljare (som i stort delar de socialdemokratiska värderingarna och som inte röstade på oss) en upplevelse av att RUT-avdraget är en del av en lösning att få vardagstillvaron att gå ihop. Oavsett om man använder det eller inte. Den som för fram RUT-avdraget som något positivt har därmed också en stor chans att uppfattas som en empatisk inkännande människa som ”förstår hur jag har det”.

För egen del ser jag RUT-frågan som en slags indikator för partiets tillstånd. Ju istadigare vi håller oss fast i att det är dåligt förslag, för fram de rationella ”stor-politiska” motiven snarare än att börja i den mänskliga, vardagliga ändan, desto mer uppfattas vi som gårdagens förvaltare. RUT-frågan är för mig inte längre särskilt viktig utifrån om det är en bra eller dålig insats, men hur vi pratar om frågan i partiet är en viktig temperaturmätare.

Jag tror att det är helt avgörande att vi kan ta oss ur den här typen av dödlägen i diskussioner med medborgare/väljare. Vi kan måla in oss i hörn efter hörn i politik som är helt korrekt utifrån en ideologisk ”storpolitisk” synvinkel – och vi kommer att uppfattas som ett lomhört och gammaldags parti.

Vi ska givetvis inte sluta göra de ”storpolitiska” analyserna, de är helt avgörande för vår regeringsduglighet i övrigt. Men ska vi vinna val så måste vi ha en politik som visar att vi känner igen oss i våra potentiella väljares vardag, och att vi har en politik för dem.

Business as usual

Har så smått inlett min tredje mandatperiod i landstingspolitiken i Östergötland med två dagar fullmäktige. Ungefär halva församlingen är ny och det känns lite märkligt att vid 33 års ålder vara en "gamling". Det var finansplanen som skulle avhandlas och läget var särskilt spännande eftersom SD med sina 4 mandat har en vågmästarroll. Från den röd-gröna oppositionens sida har vi inte ansett att det är vår roll att lägga oss i omröstningar för att inte SD ska få inflytande, det är den styrande minoritetens uppgift och ansvar att söka breda lösningar.

Gårdagens debatt och omröstning fick en märklig utgång då en miljöpartist valde att gå emot det rödgröna budget förslaget och istället rösta med den styrande minoriteten som därmed fick en rösts övervikt och hade klarat majoritet i fullmäktigesalen oavsett hur SD hade röstat. Miljöpartisten förklarar själv sitt agerande på sin blogg, miljöpartiet i landstinget kommenterar det hela i Sveriges Radio Östergötland. Jag vill inte fördjupa mig i det hela, men tycker förstås det är mycket olyckligt när det i grunden finns en bred samsyn mellan de rödgröna partierna för hur vi ska agera i detta skakiga parlamentariska läget.

Och det är förstås ovan nämnda händelseförlopp som fått uppmärksamheten i mediarapporteringen från fullmäktige. Och det är lite synd eftersom det var många bra inlägg i debatten (ialla fall från oss rödgröna) - Martin Tollén, Kikki Liljeblad, Christoffer Bernsköld, Mats Johansson, Miko Månsson för att nämna några socialdemokrater som var uppe och debatterade. (Och även om jag inte kan länka till vår nya partimedlem och gruppledamot Helene Andersson-Molina så bör hon också nämnas då hon gjorde ett lysande inlägg.)

För min egen del ville jag peka på de stora skillnaderna som det är mellan våra två förslag till finansplan. Den styrande minoriteten lade ett svagt förslag. Svagt, utifrån vad de själva skriver när det gäller det ekonomiska läget och svagt utifrån förslaget saknar politisk riktning. Jag uppehöll mig främst vid tre punkter:

• Vi har gjort en grundlig analys över att vården behöver tillföras mer resurser. Vi föreslog en skattehöjning på 50 öre som var tänkt att räcka över tid och gå till fyra prioriterade områden, samt till kollektivtrafiken i enlighet med våra tidigare vallöften.
• Vi behöver få till en storregion för vårdens och universitetssjukhusets skull, då behövs också en tydlig politik och strategi för att få våra svårflörtade grannar att inte bara vara nöjda kunder utan att också se US som ett gemensamt åtagande och gemensam tillgång.
• Ökad öppenhet kring hur vårdens resurser fördelas och på vilka grunder det sker, dvs öppna prioriteringar. Det är nödvändigt för att den offentligfinansierade och solidariskt tillhandahållna vården ska ha en fortsatt hög legitimitet, samtidigt som utmaningarna blir allt större när det gäller finansiering.

Min upplevelse av den styrande minoritetens finansplan var att den saknade ambitioner och andades "Vi regerar vidare" eller kanske snarare "Vi förvaltar vidare". Och med en sådan passiv hållning riskerar vi att hamna i ett läge där medborgarnas förtroende får vården minskar med ökad ojämlikhet som följd, vilket blev min slutsats:

Från borgerligt håll levereras en passivitet, en regerings ”putsa i kanten-politik” som i längden kommer att urholka medborgarnas tilltro till den offentligtfinansierade vården – som öppnar upp för ett ojämlikt samhälle där fler och fler lämnar den gemensamma vården och där fler och fler hamnar utanför.

Nya utmaningar inom hälso- och sjukvården kräver nya sätt att styra, innebär nya villkor för politiken, det kräver politiska initiativ och det kräver en vilja att förändra. Efter bara en mandatperiod har den borgerliga minoriteten plus Vrinnevilistan blivit förvaltare som skjuter stora och svåra beslut nedåt i organisationen.

Det känns trist att vi alltid tycks hamna i någon slags återvändsgränd där den styrande minoritetens främsta kännetecken är att man driver en "icke-politik". Det blir en utmaning för den rödgröna oppositionen att peka på konsekvenserna av den här icke-politiken de närmaste fyra åren - och visa upp våra alternativ.

Vänster eller höger?

[UPPDATERAD 2010-11-21]
Nu när S krisar blir det populärt att prata om "vänster" och "höger". Den sk vänstern tar valförlusten som intäkt för att partiet dragit för mycket åt höger/mitten. Den sk högern tar valförlusten som intäkt för att vi inte lyckats "pejsa in" den välmående medelklassen i tillräcklig utsträckning.

Göran Greider och Lotta Gröning andas ut i dagens Godmorgon Världens paneldiskussion och gör just det förra: Mona Sahlin fick inte förändringsmandat för en vandring högerut.

Jag gillar inte riktigt det där att bara för att man inte sällar sig till dom som säger sig vara vänster (då de i mitt tycke alltför ofta för fram gårdagens lösningar på dagens och morgondagens problem) så blir man per automatik "höger". Med risk för att leverera dagens klyscha - vad är det för fel med "framåt"? För det är symptomatiskt att många av de som etiketterar sig som vänster också uttalar att man vill just "tillbaka".

Min bild (eller ska man säga självbild?) av socialdemokraterna är just förmågan att anpassa sig till nya tider. Ända sedan vi och vänstern valde att splittra oss och gå skilda vägar i början på förra seklet så har det varit tydlig - en pragmatisk rättvisepolitik som levererar resultat och som samtidigt har ett öra mot marken och lyssnar in vad svenska folket vill. Det är klassisk socialdemokrati.

Nu har det gått en vecka sedan Mona Sahlin deklarerade att hon avgår. Jag tycker det är synd och hoppas på att flera kandidater kan kliva fram som beskriver vad man vill. Men så kommer det nog inte att bli. Jag för min del ser just nu två personer som förtjänar lyftas fram i ljuset och diskuteras kring: Karl-Petter Kålle Torvaldsson och Stefan Löfven. Den förra har en egen facebookgrupp (som han dock inte startat själv) som varmt kan rekommenderas Kålle är vår kandidat. Den senare var med i gårdagens lördagsintervju och den tänker jag lyssna på nu.

[UPPDATERING] Vill bara för ordningens skulle påpeka att jag inte läst den utmärkta artikeln från Anna Johansson i gårdagens Aftonblad förrän nu på eftermiddagen- sympatiserar (förstås) mycket med den.

Högt i tak och.....

...nära till dörren. Var det nån som sa. Om partiet.

Mona Sahlin var aldrig min favorit som partiledare när hon var påtänkt både första och andra gången. Men om hon stod till förfogande nu skulle hon vara det. För mig ialla fall. Så det känns bittert. Det som också känns bittert är att hade Mona Sahlin varit en man, så hade hon säkert kunnat sitta kvar. Så jag surar lite till innan jag sällar mig till mina partivänner och media om spekulationerna om vem som blir vår nya partiledare.

Nu krävs en nystart och omstart. Valresultatet för socialdemokraterna på alla nivåer i Linköping manar till eftertanke och diskussion. Ibland får jag höra synpunkter om att vi måste "hitta tillbaka". Utmärkande för socialdemokratin åren igenom tycker jag har varit att vi kunnat anpassa oss till nya tider, samtidigt som vi är trygga i våra värderingar.

Det är en omvälvande tid med fler frågor än svar. Ska vi ändra vår politik eller är det bara "tilltalet"? Vad ska vi göra med de viktiga politiska frågorna kring växande klyftor i Linköping som många av våra potentiella väljare inte tycks känna igen sig i? Vad var det linköpingsborna uppfattade av politik?

I och med att Mona Sahlin avgår har diskussioner på nationell nivå förts om vad som ska komma först - politik eller person? Går det att separera, finns det en given ordning? Är det något jag känner mig trygg i inför den möjligt omvälvande och spännande tid vi står inför i Linköping när vi "vänder på alla stenar" och funderar på vilka heliga kor som ska avlivas och vilka vi låter leva så är det att vi valt utmärkta företrädare att föra vår politik i kommunen.

Jag sörjer att vi förlorar vår partiledare Mona Sahlin. Men de utmaningar som socialdemokraterna har i Linköping och i övriga landet tycker jag är spännande och jag ser fram emot diskussionerna.

PS 1. jo, jag hoppas förstås på lite nystart här på bloggen, vi får se...
PS 2. skriver från min nya fina dator - en MacBook Pro. (Men jag har inte bytt till iphone...)