24 mars 2010

Vårkänslor!

Asfalten torkar och snön smälter undan. Det är nära till våren - nu går allt i rasande fart och rätt vad det är så är det över. I väntan på våren - här kommer lite bilder från förra året. En promenad på Valefjäll under påsken, äppelblom från Trädgårdsföreningen och vandringen på Sörmlandsleden Kristiflygarhelgen.










20 mars 2010

Alla ska orka

Var i förra veckan på besök hos Kommunal i Motala, jag var inbjuden att tala på temat framtidens sjukvård. Men vi hamnade av förklarliga skäl omedelbart i nutid. Landstingsstyrelsens beslut att ta bort kostsamma arbetstidsmodeller slår hårt mot kommunals medlemmar. Att jobba som undersköterska i vården är tungt, de landvinningar man gjort kring schemaläggning och på olika sätt får en rimligare arbetssituation har därför varit viktiga.

Undersköterskegruppen är en stolt arbetsgrupp som sätter ära i att ställa upp när landstinget kallar. Den stoltheten är på väg att försvinna och ersätts med maktlöshet och ilska gentemot landstinget.

Några av kommunalarna berättade för mig att många ”valt” att gå ner i tjänst när de här besparingskraven kom. De orkar helt enkelt inte arbeta heltid, arbetet är för tungt, arbetstiderna omöjliga att kombinera med privatlivet.

Jag tycker att beslutet att avskaffa kostsamma arbetstidsmodeller var felaktigt. Vi socialdemokrater har försökt få beslutet hävt i landstingsstyrelsen, men den borgerliga majoriteten sa nej till det.

Sen funderar jag. Är det bra och rimligt att vi i Sverige idag har arbeten där man inte orkar jobba 100% - dvs 40 timmar i veckan? Jag tycker inte det. Ska vi ha en fortsatt hög välfärd måste alla bidra. Det socialdemokratiska kravet – heltid en rättighet deltid en möjlighet känns mer aktuellt än någonsin.

För att alla ska orka jobba heltid ända fram till pensionsdagen så tror jag vi behöver tänka till lite kring en del yrkesgrupper t ex undersköterskornas. Kanske behöver en del tunga arbetsuppgifter varvas med annat för att det ska vara rimligt. Det här kan aldrig handla om att nedvärdera undersköterskornas omvårdnadsinsatser och den kompetens de besitter. Men det handlar om att alla ska orka och att rätten till heltid ska vara reell – för alla.

07 mars 2010

Något om de hushållsnära tjänsterna

Utan att direkt ha följt den senaste tidens debatterande om RUT-avdragets vara eller icke vara – här är några reflektioner på frågan. Till att börja med så tror jag, utan att ha sökt efter direkta faktabelägg, att subventionen har fyllt ett viktigt syfte – svarta arbeten har blivit vita, företag har skapats och det borde nu vara en hyfsat välfungerande marknad för den här typen av tjänster. För de som arbetar inom branschen måste avdraget inneburit bättre arbetsvillkor.

Sedan tycker inte jag att man kan ignorera de fördelningspolitiska effekterna, höginkomsttagarna är överrepresenterade när man ser till vilka som nyttjar avdraget. Och då tänker jag att de pengarna kunde användas vettigare.

Jag tycker att avdraget fyllt sin funktion och att det kan avskaffas nu. Det finns inget självändamål i att subventionera de här tjänsterna. Det borde vara lika naturligt att betala vad det kostar för städning som det är att betala för en klippning, en massage eller någon annan tjänst. Det var viktigt och riktigt att få en svart marknad vit – och nu är det gjort.

Det var den enkla delen av det hela. Sedan brukar frågan också vara privat-moraliskt laddad. Ja, den verkar inte vara så laddad för dem som nyttjar tjänsterna, men det är väl också i sin ordning. Frågan känns som ett minerat fält där det är lätt att trampa fel med fördomar och förutfattade meningar. Varifrån kommer tveksamheterna och moraliserandet? Handlar det om att jag själv inte skulle vilja jobba med att städa andras hem, att det inte känns ”trevligt” att hamna på samma sida som den gamla tidens herrefolk gentemot tjänstefolket, en gnagande tanke om att man minsann tar hand om sin egen skit?

Och här får man återigen säga att RUT-avdraget fyllt en viktigt uppgift – hela frågan om hushållsnära tjänster kan nu diskuteras öppet. Nu när vi inte längre har skurande och fejande hemmafruar, hur ska vi då nå högt ställda renlighetskrav i hemmet samtidigt som vi toppresterar på jobbet, har en rik fritid, aktivt socialt liv och när fredagen kommer ska vi vara kåta, glada och tacksamma.

Jag kan inte ifrågasätta moralen hos dem som anlitar någon annan för att utföra hushållssysslor, det måste vara upp till var och en. Men jag ifrågasätter moralen hos dem som betalar/betalat svart för det, och jag tycker det verkar som att en väldigt stor del av de som idag nyttjar avdraget har råd att betala hela kostnaden själv. Och då ska de väl också göra det, allt annat känns som mycket märkligt användande av skattepengar.

Den som skriver betydligt klokare, mer ingående och intressant om detta är Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad.

01 mars 2010

Den orättvisa hälso- och sjukvården är blind

Landstingsstyrelse imorgon. De tre första ärendena är genomgående trista historier - bokslutet där verksamheterna går -142 mkr, reviderad verksamhetsplan för för Kirurgi-och onkologicentrum med förslag att godkänna avsteg från tillgänglighetsmålen samt indragna läkemedel och det tredje ärendet - förslag om att tillföra mer medel till neurokirurgin trots oklara besked om "medfinansiering" från grannlänen som även de brukar mer vård än de betalar för.

Vad som blir tydligt när man läser ärendena om kirurgi- och onkologicentrum - och om neurokirurgin är att vi har en vård av hög kvalitet till ett mycket förmånligt pris. I en jämförelse med Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå har neurokirurgin de lägsta genomsnittskostnaderna och de kortaste medelvårdtiderna. Kvalitetsdokumentation och uppföljning "...måste anses vara tämligen unik inom svensk neurokirurgi beträffande omfattning och täckningsgrad." Och de externa utvärderarna från Sahlgrenska konstaterar att resultaten är goda och också "...ligger generellt mycket väl till också vid jämförelser internationellt."

När de kirurgiska verksamheterna vid US jämförs med andra universitetssjukhus är svårt att hitta enkla åtgärder som löser budgetproblemen, då kirurgverksamheten har en jämförelsevis hög produktivitet.

För neurokirurgin förväntas styrelsen fatta beslut om att tillföra mer medel, då behoven ökar kraftigt. För kirurgi- och onkologicentrum är det en treårig besparingsplan som gäller.

Hur vet vi att vi lägger våra skattepengar på rätt saker och hur vet vi att en budget som inte håller ska gå ihop sig? Hur vet vi att vi ska höja ramarna för neurokirurgin, men sluta ge cancer-läkemedel som avastin, arbitux och tyverb? Hur vet vi att vi inte borde omfördela medel från någon annan verksamhet för att slippa lägga utbudsbegränsningar på cancervården?

I våra beslutsunderlag till styrelsen imorgon beskrivs konsekvenserna i en matris i bilaga 4 i termerna Åtgärd: Utbudsbegränsning läkemedel, PET/CT
Konsekvensbeskrivning: VIssa läkemedel ges inte, avastin, arbitux, tyverb.

Även om jag förstod vad vad det ovan betyder - och då vad det betyder för patienterna i termer av hälsa, överlevnad, lidande osv att inte få de här läkemedlen så kan jag inte sätta det i proportion till något annat. Är detta det bästa sättet att spara pengar på?

Förslaget som läggs fram imorgon är ett förslag till budgetstyrning i blindo. Det finns ingen rättvisa i det. Ett rättvisare sätt att gå till väga hade varit att öppet redovisa besparingsåtgärders konsekvenser hos alla landstingets verksamheter för att sedan ta ställning till ett samlat förslag där de största behoven får komma först. Men jag är inte säker på att den borgerliga majoriteten håller med mig om det.