När jag först hörde om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange (Wikileaks) så förvånades jag över mina tankeströmningar som gick i stil med "Tänk om det är stor konspiration för att få fast honom?!". Sedan tänkte jag att jag tänkte så för att jag sett för många amerikanska thrillers. Och det kändes ju lite pinsamt. Tanken snuddade vid "Vad var det som hände? Ord står säkert mot ord, är det här ett fall av de eviga gränsdragningsfrågorna?". Och jag lämnade det där. Ungefär så. Läste senare Anna Hellgrens utmärkta ledare i Dagens Arena om just den hetsjakt som pågick ute i hela världen på temat konspirationsteori.
Jag har på inget sätt följt bloggosfären och övriga sociala medier särskilt kring detta, men har förstått att aktiviteten varit omfattande och skuldbeläggandet av en av anmälarna kommit som ett brev på posten. Det är otäckt.
Som en motrörelse har prataomdet "startat". Det började med Johanna Koljonens microbloggande tidigare i veckan som lett till artiklar i DN, SvD, SVT, bloggande, en facebookgrupp, en webb-sida har startats för temat. Med mera. Om hur vi behöver prata om våldtäkt och agerande som innebär sexuell kränkning.
Egentligen är inte frågan och frågans offentlighet ny. Katrine Kielos har skrivit en bok på temat, Marit Bergman, Säkert!, Frida Hyvönen mfl har skrivit låtar som tar upp de här händelserna, som beskriver känslorna. Men prataomdet måste lyftas till offentligheten. Gång på gång på gång.
Jag tycker det känns hoppfullt hur en persons twittrande skapar sådan rörelse. Ibland kommer kommentarerna om hur bloggosfären, twittrande och facebook knappast kommer att göra skillnad. Den här veckan hade de fel.
Jag tror liksom många andra i "rörelsen" prataomdet att det är just det vi måste göra. Det behövs fler berättelser där folk kan känna igen sig, se att man inte är ensam. Behöver allt prataomdet vara lika självutlämnande som Johanna Koljonens inlägg och twittrande var? Förmodligen inte. Alla bidrag räknas tänker jag. Hoppas jag. För jag är nog inte mogen att prataomdet "på riktigt". Det viktiga är att frågan inte försvinner från offentligheten - att prataomdet blir en fråga som reduceras till att bli var och ens skuld och skam, en privat händelse som bara blev, där man bara har sig själv att skylla. Så pratomdet.
5 kommentarer:
No, etiquette and common sense says: You either 1) Agree by not saying anything negative or 2) Say NO!
No regular sexual encounter by any two adults begins with words of "consent".
Thats not how people work.
On the other hand its not uncommon for one party to decline and say "no".
If thats not accepted, the one who forces sex is guilty.
Its a perfect system that works in every country except sweden, where we have watered down the horrible word "rape" into something to applies to any sexual encounter without oral consent. Wich is probably 99% of all sex acts globally.
I detest these people that marginalize and patronize the REAL rape victims.
Andreas, you have obviously not read my text, and therefore I can not understand why you even bother to comment.
Its good to get logic out there.
Something is very wrong when sex without oral or written "contracts" begin to get termed "rape",
while ACTUAL rape victims suffer for this horrible transgressions because their cry of "no" was never acknowledged.
And you not mentioning the absurdity of the movement is disturbing as well..
You haven´t read what I´ve written, and still complaining about it - That´s what is disturbing in this conversation. Really.
...and of course that you´re an anonomous whine.
Skicka en kommentar