Jag har en himla massa känslor – om och för infrastruktur.
För mig är det (precis som för alla andra) helt avgörande att infrastrukturen funkar som den ska. Pendeltågen på södra stambanan mellan Norrköping och Linköping måste gå. Varje dag.
Jag bor i Linköping, jobbar i Norrköping. Min vardag är att jag färdas på södra stambanan nästan varje dag i arbetsveckan.
Varje dag tåget går som det ska är jag den smartare urbana människan som klarar sig utan bil. Jag är en vinnare.
Men när tågen inte går som de ska.
När jag måste ha koll på ötrafs hemsida för att se de senaste uppdateringarna, börja kolla alternativa busstider, börja mecka och fixa… Eller när jag står och fryser på perrongen och väntar på ett försenat tåg, eller fastnar mitt på slätten. Då är jag den största förloraren. Jag förbannar min tilltro till samhället – ”systemet” och känner total maktlöshet och uppgivenhet.
När jag åker till Tornby, Linköpings externhandelscentrum, då får jag också en massa känslor. Antingen tar jag bussen från resecentrum ut. Då befinner jag mig på samma ställe med människor jag absolut aldrig träffar annars. Alla dom som är tvungna att ta bussen för dom har inget annat val. Ingen åker frivilligt till Tornby med kollektivtrafik. Alla som kan åker bil, även om de bara ska ha värmeljus och servetter på IKEA.
När jag åker bil till Tornby, med en vän, familjen eller lånad. Då känner jag mig som en mer värdig människa och samhällsmedborgare. Länge förstod jag inte varför det var så. Nu vet jag.
Bara bilen gör dig jämlik på Tornby.
När första snön kom och det utfärdades varningar, då skulle jag jobba halvdag. Jag åkte aldrig till Norrköping utan stannade kvar i Linköping och jobbade hemifrån. Jag ville inte ta risken. Och jag kände mig helt uppgiven över mitt val. Har det gått så långt?
Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte ge upp. Jag vill inte känna mig bitter och maktlös och mindre värdig för att jag inte åker bil. Jag vill att det ska funka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar