Ett steg norrut

Några dramatiska tidningsartiklar och ett långt möte senare är så de östgötska partierna tillräckligt eniga för att blicka norrut. En konstellation med Sörmland, Örebro län och Västmanland var inte vårt förstahandsval - inte heller är det sörmlänningarnas förstaval.

Vad beslutet igår står för verkar det finnas lite olika tolkningar om - är det att syna korten eller ett första positivt steg framåt?

Jag tycker det är positivt att vi skaffar oss handlingsutrymme och om möjligt valalternativ. I det avseendet känns beslutet bra. Det som är mera oklart är konsekvenserna för hälso- och sjukvården och för universitetssjukhuset i en sådan region. I vårt förstahandsalternativ var denna fråga mycket tydligare belyst. Inte minst pga det faktum att vi ingår i samma sjukvårdsregion sedan lång tid tillbaka. Kanske kan vår arbetsmarknadsregion vidgas om vi förmår att förbättra pendlingsmöjligheterna och det är i så fall bara positivt.

Det enda vi med säkerhet vet att vi har gemensamt just nu är dock att vi alla vill till Stockholm. Och det känns ju inte tillräckligt när en självständig storregion med egen utvecklingskraft ska formas. Men jag hoppas på många intressanta diskussioner och analyser framöver.




- Posted using BlogPress from my iPhone

To be or not to be - Bill or Phil?

I går var jag på Framtidskonferens i Västerås. Den absolut största behållningen av dagen kom först - Gardar Björnssons pass "Hur Bill blev Phil". Det var skönt och välbehövligt att få lyfta blicken från de senaste veckornas kris i partiet. Till att "upptäcka" att problemen funnits med oss länge, riktigt länge.

Björnsson hade helt gjort det grundläggande arbetet att omvärldsspana - vad har hänt i samhället och vad ska vi ha för strategi för att möta det. Egentligen var det inga nyheter - Bill vaneröstaren hade blivit Phil den politiska konsumenten. Andelen väljare med stark partiidentifikation har rasat dramatiskt, likaså klassröstningen.

Björnsson visade besvärande siffror som visade att resurserna partiet lägger på policyutveckling är försvinnande små jämfört med kampanj. Han gjorde därefter en intressant jämförelse med hur företagen gått från att vara produktorienterade till att bli sälj- och slutligen marknadsorienterade och visade att motsvarande förändring kan göras hos politiska partier. Utmaningen ligger i att jämfört med den produktorienterade processen kunde gå direkt från färdig produkt till kommunikation så blir en process som bygger på väljarkunskap längre och består av mellanled innan den kan slutkommuniceras. Det handlar inte om, betonade Björnsson, om att ge upp sin ideologi, men att faktiskt känna medborgarna och utveckla politik som har relevans för medborgarna. Lös väljarnas problem, för att kanske uttrycka sig aningens för enkelt.

Att lägga örat mot marken har vi sagt att vi ska göra i säkert tio år, kunde konstateras. Det verkar alltså som att vi har vissa implementeringsproblem. Här hade Björnsson inte så många svar och det är kanske inte heller nödvändigt. Långsiktighet, systematik och uthållighet tänker jag är nyckelbegreppen här.

För mig är det väldigt tydligt att vi måste se och acceptera att väljaren dvs medborgaren har gått från att vara Bill till Phil. Phil lever dock kvar. Allra vanligast förekommande är han som medlem i Socialdemokraterna och andra partier. Jag är själv i många avseenden en Bill, att vara socialdemokrat för mig är inte bara ett aktivt ställningstagande - det är en stor del av min identitet. Men jag är mer än summan av mina erfarenheter. Det finns inget självändamål i att leva kvar som en Bill och även om Bill alltid kommer finnas kvar som en liten del i mig måste jag inse att omvärlden ser annorlunda ut.

Nu återstår att rusta partiet för att arbeta med policyutveckling med utgångspunkt i väljarkunskap (vilket alltså inte står i motsats till ideologi, men ideologi utan väljarkunskap är dömt att misslyckas) och att ta emot, välkomna och behålla medlemmar som är som Phil är mest.

Testing, testing...

...ettvå, ettvå...

Har skaffat en blogg-app. Det skulle kunna innebära en liten nystart för mitt bloggande.

Men å andra sidan är det ju semester...


- Posted using BlogPress from my iPhone

kortblogg om detta med hälsokontroller

Ibland hör jag synpunkten om att vårdcentralerna borde tillhandahålla hälsokontroller åt alla. Jag tycker det är fel.

Jag tycker den gemensamt finansierade vården ska tillhandahållas efter behov. Är man sjuk så egenvårdar man sig. Är man för sjuk för det så uppsöker man vården. De allra flesta av oss är kapabla att avgöra när jag är frisk och när jag är sjuk. Det hänger också ihop med det ansvaret man själv har för sin hälsa.

Det betyder inte att Jag är helt emot hälsokontroller. Det kan t ex vara befogat att överväga för den äldsta delen av befolkningen. Eller andra grupper eller patientgrupper som man har anledning att tro har svårt att ta ansvar för sin egen hälsa.

Men hälsokontroller ska inte vara en generell rättighet man har. Vi ska vara aktsamma om vara gemensamma resurser. Och vi ska inte frånta människor ansvaret och förmågan att själv känna efter om jag är sjuk eller frisk.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Lite länkar

Trodde att jag idag skulle blogga lite om mina funderingar över den här kongressen, men gårdagens trevligheter tar ut sin rätt. Jag väljer istället att länka till några av mina kloka delegationsvänner som gjort superbra inlägg igår och i förrgår.

Mats Johansson
Kikki Liljeblad
Teresa Carvalho

Jag hoppas förstås att kunna återkomma och utveckla de tankar som jag förde fram i mitt anförande igår. Bland annat...

[UPPDATERAD] och glöm inte Anders Härnbro!

Och här kommer den oklippta versionen....

Jag hann inte.... Här kommer HELA mitt anförande på partikongressen:

När jag skrev mitt tal tänkte jag, kanske inte blir överens med alla. Min utgångspunkt är ialla fall hur blir vi ett relevant parti för fler?

Det finns frågor som jag tycker vi kan sluta prata om nu. Jag är för min del färdigpratad angående om det OK eller inte med valfrihet. Vi måste ta nästa steg och prata om innehållet i valfrihet – hur skapas meningsfulla val i offentlig verksamhet hur får en meningsfull mångfald.

Det handlar inte om att vara kund på en marknad utan det handlar om en aktiv delaktig brukare som också har god kunskap och känsla för vad den behöver.

Socialdemokratisk valfrihet grundar sig i valfrihet som inte drabbar någon annan.

En annan sak som vi rimligen har pratat färdigt om. Vi kommer att fortsätta att ha privata utförare i offentligsektor. Skattemedel kommer att gå till vinster i privata företag.

Vi skulle inte klara oss en dag på stadsbyggnadskontoret i Norrköping där jag jobbar till vardags utan de privata företag vi köper tjänster av.

Jag vet att östgötarna fått en bättre vård och vård i tid med hjälp av privata vårdföretag.

Jag tycker vi ska vara tydliga med att inte slarva med skattebetalarnas pengar – oavsett var de används i den gemensamt finansierade välfärden.

Vi behöver bli bättre beställare, tydligare kravställare – med medborgarens bästa i fokus.

Vad vill jag prata om då?

Jag tycker att Nystart för tillväxt och rättvisa är en fantastiskt bra utgångspunkt för den här extrakongressen. Vi har en bra politik för rättvisa och det måste vi fortsätta ha. Vi måste vässa vår politik för utveckling. Det måste finnas ett välstånd att fördela, vi måste bli relevanta för fler.

Vi behöver en socialdemokratisk politik för framgång.

Frihet och frigörelseprojektet ser olika ut för olika människor.

Vi behöver en skolpolitik som tryggar de står i ösregn – för att tala med Håkan Juholt. Vi behöver likaväl en utmanande, relevant och rolig skolgång för de högpresterande studiebegåvningar. Den solidariska individualistiska föräldern ska känna sig trygg i att det finns en socialdemokratisk skolpolitik för alla ungar.

Vi behöver spetsa politiken för näringsliv och tillväxt. Innovationer och utvecklingskraft i vården är extra viktig för mig. Här finns gott utrymme för nyföretagande.

Av 100 idéer från förra året som kom fram i östgötalandstinget förra året kom 80% från kvinnor.

Hur kan vi få dessa kvinnor att omsätta sina idéer i praktiskt användning, starta och driva företag, våga pröva vingarna. Kan de här idéerna omsättas i praktiken förbättrar vi vården och bidrar till ökad tillväxt och företagande i Östergötland.

Socialdemokraterna står på 3 ben – frihet, jämlikhet och solidaritet. De hänger ihop, förutsätter och stöjder varandra. Lått oss stärka och spetsa till frihetsbenet.

För övrigt anser jag att tågen behöver gå och komma fram i tid och jag vill ha betald friskvårdstimme på jobbet.

Socialdemokraterna är inte Banverket - låt oss föra en politik för framgång!

Hemkommen från delegationsträffen där vi gått igenom diverse inför kongressen. När det gäller politiken så ska ju inga beslut tas, vilket istället ger ett stort utrymme för egna diskussioner och initiativ då delegationslinje inte blir lika relevant.

Jag har ganska stora förhoppningar på att den här kongressen kan fungera som avstamp för viktiga diskussioner i vårt parti om var vi står idag och vart vi vill. Några av mina reflexioner när jag läser kongresshandlingarna från partistyrelsen:

* Lägg större tyngd vid näringslivspolitik, tillväxt och företagande. Visst är en jobbpolitik jätteviktig men vi måste ha en minst lika livfull diskussion om hur vi får igång fler företag och vilka framtidsnäringar vi ser framför oss. Annars blir det inga nya jobb. Vad blir politikens roll?

* Släpp moraliserandet kring symbolfrågorna. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att RUT-diskussionen blir en slags indikator för vårt parti. Vi kan inte hamna på defensiven när det gäller frågor som handlar hur en stor och viktig väljargrupp som absolut kan dela våra värderingar och rösta på oss ska få livet att gå ihop. Vi får ibland samma problem när vi pratar om vinster i vården tycker jag.

* "Bra golv - inga tak" skriver Arenagruppen i sin efter Primegate utskällda men mycket tänkvärda valanalys. Ingen ska lämnas efter men vi måste också bejaka människors vilja och möjligheter till karriär och klassresa. I valet upplevde jag att vi var jätteduktiga på att beskriva hur vi ville ta hand om människor när det gått dåligt. Och det är viktigt. Men så mycket oftare går det bra och vi behöver ha en politik för framgång. Mona Sahlins ansats med Möjligheternas land var ett steg i den riktningen, men lyfte som bekant inte riktigt som den skulle. Skolan är ett tydligt område för detta tycker jag, vi ska inte bara ha en skola i världsklass för de som har det svårt - utan också för de som är högpresterande i skolan. Det kan inte stå i motsats till varandra.

* Tydliggör politikens handlingsutrymme och hur vi vill att det ska se ut. Idag upplever många kommun- och landstingspolitiker hur vi alltför ofta får sätta medborgaren bästa i andra rummet och diverse juridiska regler i första rummet. Det här går hand i hand med att vi måste bli tydligare i vår politik mot EU-nivån som ibland skapar dessa snubbeltrådar. Statsstödsregler begränsar liksom en del upphandlingsregler. Det kan inte bara vara ett faktum att förhålla sig till.

Jag tänker att jag ska sluta uttrycka mig så mycket i termer av vänster-höger när det gäller socialdemokratisk diskussion. Men jag tycker att vi har en ganska välutvecklad politik när det gäller kontrastfrågor gentemot borgarna - alltså klassiska vänsterfrågor i form av rättvisa och jämlikhet. Vad jag tycker vi behöver bli tydligare i är en politik för framgång.

Hörde en gång någon säga att Banverket inte planerade för framgång - dvs att resandet faktiskt skulle öka på spåren. Nu står vi här med facit i hand och akuta kapacitetsproblem. Samma sak kan jag ibland känna med socialdemokratisk politik. Sverige har i många avseenden lyckats, många har det väldigt bra. Socialdemokraterna har stor del i detta. Nu måste vi också ha en tydlig politik för det.

Guilty by association?

Vi har så äntligen fått en partiledarkandidat i Håkan Juholt. Tre utmärkande drag har diskuterats hos Håkan Juholt. Hans mustasch, hans ensamvarg-mentalitet och hans påstådda vänster-profil. De två tidigare kan lämnas därhän men de ganska stora förväntningar om att partiet nu ska göra en tydlig vänstersväng behöver diskuteras.

Precis som Mikael Damberg framställdes som väldigt höger - vilket jag menar också blev hans fall, pågår nu en diskussion i såväl vanlig media som på facebook och twitter om Juholt där det tycks råda en enighet om att partiet med Juholt i spetsen kommer att gå till vänster.

Jag har sagt det förr och frågan är beforskad av andra - kännetecknande för socialdemokratin är att framgångsrikt anpassa sig till nya förhållanden. Vi ska vara tydliga i våra värderingar samtidigt som vi ska vara pragmatiska i vår politik med vad som faktiskt fungerar och se och erkänna en välmående medelklass vardagspusslande och funderingar. För socialdemokraterna i Linköping vore en ensidigt vänstersväng förödande - vilket Martin Tollén på ett tydligt sätt visar
i en del av det valanalysarbete som nu pågår hos socialdemokraterna i Linköping.

Jag får erkänna att precis som jag inte kände till Mikael Dambergs politiska profil i någon större utsträckning så känner jag inte till Håkan Juholts. Däremot så tror jag att Juholt kommer att ha ett betydligt bättre utgångsläge om vi ska starta en förnyelsearbete av vår politik. Fler kommer känna sig trygga och hörda. Det kan faktiskt vara så Juholt kommer att ha ett större manöverutrymme än vad Damberg någonsin skulle ha fått.

Idag ska jag läsa på "kongresshandlingarna" som är indelade i tre kapitel - omvärldsanalys, politik och parti. Bra struktur - alla tre behöver diskuteras. Vi är några socialdemokrater som valts till kongressombud och som har ansvaret att påtala vikten av en fortsatt diskussion om vart vi ska - och varför. Kalla det förnyelse, eller kalla det för traditionellt socialdemokratiskt förhållningssätt. Och läs Peter Wolodarskys utmärkta ledare i DN idag som ger en snabbkurs i socialdemokraternas historia de senaste 20 - 25 åren.

Flera bollar i luften?

Då är rösterna räknade och jag har blivit kongressombud! Himla glad över det, det ska bli roligt och spännande. Partiledarfrågan är fortsatt het, lyssnade nyss på en partivän som vill ha en öppnare process.

Det är ju bara att konstatera att vi fått den process vi har tycker jag. Med största sannolikhet finns bara en kandidat att ta ställning till på kongressen. Den som vunnit gehör hos valberedningen och distrikten. Och jag tänker så här, att ska vi ändra på detta så får vi börja på hemmaplan i det lilla. Nerifrån och upp. Så det skulle kunna bli en spännande tid i partiet framöver med många nya grepp i demokratiskt praktiserande.

Jag har tidigare deklarerat att jag vill åka på partikongress som ombud för att delta i ett förnyelsearbete kring vår politik. Det gäller fortfarande. Om det blir så är dock högst oklart.

Sen undrar jag också om vi ska välja några fler företrädare?

Vi måste kunna hålla liv i fler diskussioner samtidigt, särskilt då den som diskuteras livligast i vissa avseenden redan är körd.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Besvara är minoritetsstyrets nya lilla svarta

SItter på landstingsfullmäktige som i huvudsak handlar om att behandla förra mandatperiodens motioner. Tre socialdemokratiska motioner är uppe för behandling. I inget av fallet tycks den styrande minoriteten ha några invändningar mot motionerna. Trots detta inget bifall, utan enbart besvarande.

Det är frustrerande, såklart. Våra motioner är seriösa förslag på förbättringsområden som vi vill att politiken ska fokusera på. Den politiska ledningen håller med, men är inte beredda att agera.

Allvarligt, ge oss hellre ett tydligt avslag om ni tycker våra motioner är skräp, föreslå andra att-satser som kan fördras.

Men låt oss slippa dagens liknöjdhet och likgiltighet som uppstår i besvarandets elände.

Published with Blogger-droid v1.6.5

saker som din mamma kunde berätta för dig..

Läser på SR radio Östergötland att VTI föga förvånande kommit fram till slutsatsen att färre parkeringar och dyrare parkeringar gör att människor i högre utsträckning väljer gång, cykel och kollektivtrafik istället för bilen.

Det som är bra är de gjort studien på beställning av lkpg kommun som gäller på att ta från en ny parkeringspolicy. För mig är det inte konstigt att man får betala för att bilen tar plats. Tar plats på bekostnad av fler hus, parker eller bättre utrymme för människor som går eller cyklar.

Många människor behöver bil, man behöver bil i olika skeden av livet. Helt ok. Men vi kan inte fortsätta bygga våra städer som om bilen var den enda rådande normen, som om alla människor tar sig fram med bil. Inte i Linköping i alla fall. För så är det inte.

Anna som sitter på pendeltåget mittemellan jobbet och politiken.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Ingen fegis, tack.

I veckan kunde man tänka att avgörande steg skulle tas när valberedningen presenterade sina kriterier över ny partiledare. Applåderna uteblev och texterna kommer knappast hjälpa valberedningen i urvalsprocessen - startfältet blir bredare än någonsin.

Många har gjort kloka inlägg om att vi inte bara ska välja ny partiledare utan att det också (eller för min del framförallt) handlar om förnyelse och omprövning av vår politik (vilket ju inte är detsamma som ideologi). Att det har varit en utmaning övermäktig för valberedningen att ta sig an politiken kan jag förstå, men man borde kanske ändå uppmanat till mer debatt och diskussion, till högre profilering bland de partivänner som känner på sig att de skulle ta en förfrågan från valberedningen under allvarligt betänkande. För valberedningen kommer ju ändå att behöva lyssna på partidistrikten i sina överväganden, det är ju inte riktigt så att det är bunt superhjärnor som låser in sig i ett rum och kommer ut med den magiska formeln.

Nu är det dock väldigt tyst. Och jag tror att somliga är tystare än vanligt. Det finns förstås de som pratar och tycker. Fler borde göra det.

För den som blir vår nya partiledare borde göra klart och tydligt att det finns saker som vi bör förändra på i ett det här partiet. Att flyta med i de strömmarna i vår partikultur som betyder att man tiger om man ska bli vald, det är inget bra tycker jag. Och ingen bra start för en ny partiledare.

För mig handlar inte partikongressen i mars så mycket om att välja partiledare. Det är formalia och det tar inte särskilt lång tid. Jag hoppas istället på många spännande politiska samtal som för oss framåt som parti.

Med det sagt, klart att det finns personer som jag tycker är mer intressanta än andra. För några månader sedan var det två personer med tydlig facklig prägel jag lyfte fram. Nu finns det andra stjärnor som lyser starkare. Jag tycker att Åsa Westlund bör tas under övervägande. Kanske är hon för ung och behöver mer erfarenhet, kanske är inte EU-parlamentet den bästa plattformen, men hon bör vara med i ledningen. Driver miljöfrågor på ett tydligt och konsekvent sätt, lätt att identifiera sig med för väljargrupper vi vill nå, har drivit "nya" rättvisefrågor såsom känsneutrala äktenskap, klok och bra på alla sätt.

Person nummer två som jag tycker blir mer intressant ju mer jag tänker på det är Leif Pagrotsky. Jag tycker han står för integritet som han visade när han sa nej euron trots att alla omkring honom sa jag. Han är tydlig och pedagogisk, bra på den ekonomiska politiken vilket ju verkligen behövs, engagemang för den sk kreativa sektorn vilket jag tror är viktigt, inte minst p g a detta.

Han gör också en reflexion över S förnyelsebehov som jag instämmer i - inte minst vad gäller tempot. (Och vad övriga tysta kandidater tycker, vet jag ju inte....). Han bloggar och twittrar sedan nyligen- inget krav, men sympatiskt. Jag uppfattar Pagrotsky som självständig, snabb i skallen och orädd. Lång och bred erfarenhet, men har inte fått "stänk från fläkten" efter senaste valrörelsen.

Slutligen, Socialdemokraterna behöver en partiledare som inte är fegis. Jag vill ha någon som överraskar och utmanar mig.

Säg! I Do I Do I Do I Do I Do.........

Det har varit en del (befogat) gnäll på den här bloggen om socialdemokratisk partikultur som gör partiledarfrågan något farsartad. Den som säger vad den vill och tycker tycks bli diskvalificerad till uppdraget per automatik.

Så. Då kan man ju inte ansluta sig till samma låga nivå. Utan man får sikta lite högre. Säga rakt ut. Jag vill. Jag kandiderar - och vill åka på partikongress som ombud för Socialdemokraterna i Linköping.

Det är många som vill det - så här ser startfältet ut.

Så här svarade jag på frågan om varför jag vill åka på kongressen och representera Linköpings Arbetarekommun:

Jag vill vara med och förändra och utveckla socialdemokraterna, partikongressen kommer att vara ett viktigt avstamp i det arbetet.
Inför kongressen vill jag vara ute i S-föreningar och prata om viktiga
framtidsfrågor att ta med till kongressen, sedan att jobba med att utveckla socialdemokraterna i Linköping för att vi återigen ska bli ett relevant och attraktivt alternativ för många fler linköpingsbor i de kommande valen.

Det pratas mycket om höger eller vänster, och jag har skrivit en del om det. Och jag tror såhär. Det politiska landskapet har förändrats. Tack vare skickligt socialdemokratiskt styre har Sverige utvecklats till en välmående nation där stora delar av befolkningen har det mycket bra. Socialdemokraterna har lyckats i sitt projekt och nu finns en befolkning som i hög usträckning inte identifierar sig som arbetarklass utan snarare medelklass. Sverige har ett av världens mest individualistiska befolkning. Med tanke på det välfärdssamhälle som byggts tror jag det finns fog för att hävda att det finns gott om sk solidariska individualister. Man är beredd att lägga ganska stora delar av sin i skatt för en gemensam och solidariskt finansierad välfärd.

Men det räcker inte.

Sverige har en stolt självbild. Vi går ut i världen och säger "Why don´t you do it like we do it in Sweden?". Jag tror grundtanken med "Möjligheternas land" så som jag uppfattade den var rätt. Vi måste bygga en positiv bild och vision av vad vi vill. Det räcker inte med att peka på borgarna och säga "Titta vad orättvist det har blivit". Vi behöver ha en politik för ett Sverige och ett Linköping som går bra, riktigt bra. Vi behöver idéerna för hur det ska gå till. Det behövs för att Sverige ska gå bra och för att vi också ska ha reella möjligheter att ha en hög standard på välfärden som inkluderar alla.

Att ha en politik för när det går dåligt, när man blir sjukskriven eller av med jobbet - det är bra. Men det är inte tillräckligt. Vi var tydliga i valet på att vi hade en politik för när det går dåligt, men inte när det går bra. Tycker jag.

Därför kan vi inte t ex bara prata jobbpolitik - vi måste också prata om näringslivspolitik. Vad är det som ska lägga grunden till välståndet som gör att Sverige är framstående. Vad är strategin - i Sverige, i Linköping? Hur skapar vi en bra politik för företagande, för att det ska starta fler företag? Det här är frågor som vi behöver bli duktigare på att få ut och att prata om i partiet och med andra aktörer - näringsliv, fackförbund, företagare.

Det står inte i motsats till att driva en rättvis och solidarisk politik - det är däremot en viktig grundförutsättning.

Jag tänkte att jag skulle försöka utveckla några tankar om vad jag tror är viktigt i det förnyelsearbete som behöver ske i den socialdemokratiska politiken. Det är långtifrån färdigtänkta tankar, det kommer inte att vara områden där jag är "expert". Men förhoppningsvis kan det bli lite tydligare vad jag står för och vad jag vill när vi förändrar partiet. För jag hoppas - även om det i dagsläget är lite oklart att partikongressen blir ett avstamp i ett förändringsarbete - oavsett vem som blir partiledare. För ska vår nya partiledare få ett starkt och tydligt mandat - då måste vi ha pratat om politiken också.

Tid för politik?

Läser ett tänkvärt inlägg på Isobels text och verkstad om varför Lena Sommestad är så i ropet. Har en nedslående twitterkonversation om att det handlar om att - inte bara att LS för fram åsikter som gillas av många och går på djupet, utan också att hon överhuvudtaget uttrycker en åsikt. Funderar på om det är så att man är en "död" kandidat om man andas något som överhuvudtaget låter som ett linjetal - som skulle innebära att vi fick en faktisk politik att förhålla oss till (alltså vi socialdemokrater) när vi väljer ny partiledare.

Men, det var egentligen det jag gick igång på. Utan politiker som faktiskt tänker politik och stakar ut en linje. När allt snurrar fortare och politiker inte hinner sätta sig ner för att skriva ner en sammanhållen längre tanke som håller ihop och är någorlunda självständig.

Jag tänker ofta att jag inte hinner. Får inte ro eller ork att föra längre sammanhängande resonemang som fortfarande har skärpa men också är lite lagom resonerande. Jag brukar ju ialla fall kunna ursäkta mig med att jag har ett vanligt lönearbete. Kan inte lägga en timme eller så att på arbetstid fundera över politiken och skriva lite. Det vore ju att stjäla av Norrköpings kommun. Eller nåt sånt. Och jag kommer hem, och är för trött.

En vän som varit heltidspolitiker sa att det var som att sugas in i en centrifug. Det känns som att en sådan liknelse inte bjuder så mycket på tid för eftertanke och reflexion. Mera som Isobel skriver:

"Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka." och sen "...som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget."

Så är det förstås inte för alla. Det duger ju förstås inte att jag som politiker skulle hävda att stor delen av min bekantskapskrets (politiker) inte tänkte några egna tankar utan mest ägnade sig åt beslutsfattande på volley.

Jag har läst lite i Tony Blairs biografi där han hävdar att en av de absolut viktigaste stöden och förutsättningarna en premiärminister kan ha är en sekreterare som hjälper honom/henne att prioritera och vara gatekeeper och säga nej. Visst skulle man ibland vilja, även i det vanliga livet vilja ha en sekreterare som följde varje steg man tog och guidade en till de rätta aktiviteterna. "Ring det där samtalet nu", "Släpp den bollen, du tar dig ingenstans" och "Sluta tramsa runt på internet, gå och diska istället".

Vart leder det här?

Jag vet inte. Det är nog mest ett uttryck för att jag tycker att det är rätt skönt med paus och eftertanke. Det är skönt att partiet krisar lite. Det borde vi ha gjort för länge sen.

Om ordning och uppförande - på förekommen anledning

Jag välkomnar debatt på min blogg. Av kända och okända. Det tycker jag gör bloggandet roligare, förstås. Men debattinläggen måste hålla sig till ämnet och hålla en anständig ton. Gör de inte det förbehåller jag mig rätten att radera inläggen. För det här är min blogg och då råder mina regler.

kalendergnagande

klicka på bilden för förstoring.

Det blir ingen idoltävling eller annan typ av "öppen process" i utseendet av ny partiledare inom det socialdemokratiska partiet. Det kommer att ske på traditionellt vis.

Just nu finns ett fantastiskt utrymme för kandidater och andra att föra en politisk diskussion om vad vi som socialdemokrater vill, vart vi ska. Få av de tänkbara kandidaterna* tar dock tillfället i akt. Ovan lite statistik om hur aktiva topp-tio kandidaterna (enligt ladbrokes) är inom de sk sociala medierna blogg, twitter** och facebook. Tabellen ovan visar odds på ladbrokes, senaste blogginlägget (om blogg finns) hur många tweets och när det senast twittrades (om kandidaten twittrar) och om kandidaten finns på facebook som egen person.

Det är givetvis inte det enda sättet att nå ut med sina tankar och idéer, särskilt inte för de ovan nämnda personerna som är väl kända och borde ha goda förutsättningar att nå ut på olika sätt inom gammelmedia. Men det är forum där man har den absoluta rätten och kontrollen över hur ens budskap formuleras. Och det är ju absolut enkla och användarvänliga media.

Lite nedslående tycker jag det är att de absoluta lågoddsarna Österberg och Damberg varken bloggar eller twittrar. Båda ägnar sig iofs åt lätt microbloggande på facebook, men utrymmet är ju där som bekant något begränsat. Lena Sommestad är väl den som tydligast velat föra djupare diskussioner om vart socialdemokratin är på väg på sin blogg, Veronika Palm är aktiv inom samtliga forum.

Som sagt, ovan nämnda forum är knappast de enda man kan nå ut med sitt budskap, men har man något så underlättar det verkligen för nyfikna som vill följa personen och dess politik i fråga. Och alla potentiella kandidater gör det inte så lätt för de nyfikna.


* och ja, jag vet att det inte finns någon som kandiderar (utom möjligen Ylva Johansson) men väljer här ändå att kalla "10-topp som det bettas om ladbroke" för kandidater.
** reservationer för att mina sökningar på twitter verkligen stämmer när det gäller "nej-resultaten".

Semesterminnen 2010

En liten not

Jag vill betona vad som står i titeln på bloggen "Spekulationer och ofärdigtänkta tankar...". Inte på förekommen anledning utan för att jag tycker alla mina blogginlägg inte blir så vidare värst. En del kan jag svårt att stå för fullt ut.

Jag skriver för att det blir ett sätt att tänka. Det är inte alltid det är färdigtänkt (se titeln...). När det t ex gäller inlägget Recycling så tänker jag nu, att så enkelt är det nog inte. Inlägget skulle egentligen blivit längre och sagt något förmanande om att man kan börja där man själv står - i den egna S-föreningen eller Arbetarekommunen, med att utveckla de demokratiska formerna. Att nya spelregler också kan förvirra, att det blir ännu färre som behärskar spelet. Men mest blir jag lite trött på gnället om formfrågan. Vem vill vi ha - och vilken politik, är ju huvudfrågan.

När det gäller föregående inlägg Om prataomdet så finns det givetvis många fler än de jag räknat upp som på olika sätt pratat om det. Givetvis. Och jag funderar över den där kommentaren om "mogenheten" - vad indikerar det? Att jag varit med om något stort traumatiserande, eller bara lite vanligt vardagstjat? Jag vet inte, jag är förstås alldeles för involverad i mitt liv för att kunna bedöma hur tolkningen görs.

Hur som helst. Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli någon slags ursäkt, eller släta ut mina inlägg på något sätt. Bara problematisera lite. Det blir förstås fler operfekta inlägg. Och kanske fler noter med.

Om prataomdet

När jag först hörde om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange (Wikileaks) så förvånades jag över mina tankeströmningar som gick i stil med "Tänk om det är stor konspiration för att få fast honom?!". Sedan tänkte jag att jag tänkte så för att jag sett för många amerikanska thrillers. Och det kändes ju lite pinsamt. Tanken snuddade vid "Vad var det som hände? Ord står säkert mot ord, är det här ett fall av de eviga gränsdragningsfrågorna?". Och jag lämnade det där. Ungefär så. Läste senare Anna Hellgrens utmärkta ledare i Dagens Arena om just den hetsjakt som pågick ute i hela världen på temat konspirationsteori.

Jag har på inget sätt följt bloggosfären och övriga sociala medier särskilt kring detta, men har förstått att aktiviteten varit omfattande och skuldbeläggandet av en av anmälarna kommit som ett brev på posten. Det är otäckt.

Som en motrörelse har prataomdet "startat". Det började med Johanna Koljonens microbloggande tidigare i veckan som lett till artiklar i DN, SvD, SVT, bloggande, en facebookgrupp, en webb-sida har startats för temat. Med mera. Om hur vi behöver prata om våldtäkt och agerande som innebär sexuell kränkning.

Egentligen är inte frågan och frågans offentlighet ny. Katrine Kielos har skrivit en bok på temat, Marit Bergman, Säkert!, Frida Hyvönen mfl har skrivit låtar som tar upp de här händelserna, som beskriver känslorna. Men prataomdet måste lyftas till offentligheten. Gång på gång på gång.

Jag tycker det känns hoppfullt hur en persons twittrande skapar sådan rörelse. Ibland kommer kommentarerna om hur bloggosfären, twittrande och facebook knappast kommer att göra skillnad. Den här veckan hade de fel.

Jag tror liksom många andra i "rörelsen" prataomdet att det är just det vi måste göra. Det behövs fler berättelser där folk kan känna igen sig, se att man inte är ensam. Behöver allt prataomdet vara lika självutlämnande som Johanna Koljonens inlägg och twittrande var? Förmodligen inte. Alla bidrag räknas tänker jag. Hoppas jag. För jag är nog inte mogen att prataomdet "på riktigt". Det viktiga är att frågan inte försvinner från offentligheten - att prataomdet blir en fråga som reduceras till att bli var och ens skuld och skam, en privat händelse som bara blev, där man bara har sig själv att skylla. Så pratomdet.

Tredje advent i Linköping

...och det är en dag då jag längtar ut i skidspåret. Men skidorna är kvar i Flen, så jag fick nöja mig med en promenad runt ån innan jag till slut landade i bibblan med en bok.