To be or not to be - Bill or Phil?

I går var jag på Framtidskonferens i Västerås. Den absolut största behållningen av dagen kom först - Gardar Björnssons pass "Hur Bill blev Phil". Det var skönt och välbehövligt att få lyfta blicken från de senaste veckornas kris i partiet. Till att "upptäcka" att problemen funnits med oss länge, riktigt länge.

Björnsson hade helt gjort det grundläggande arbetet att omvärldsspana - vad har hänt i samhället och vad ska vi ha för strategi för att möta det. Egentligen var det inga nyheter - Bill vaneröstaren hade blivit Phil den politiska konsumenten. Andelen väljare med stark partiidentifikation har rasat dramatiskt, likaså klassröstningen.

Björnsson visade besvärande siffror som visade att resurserna partiet lägger på policyutveckling är försvinnande små jämfört med kampanj. Han gjorde därefter en intressant jämförelse med hur företagen gått från att vara produktorienterade till att bli sälj- och slutligen marknadsorienterade och visade att motsvarande förändring kan göras hos politiska partier. Utmaningen ligger i att jämfört med den produktorienterade processen kunde gå direkt från färdig produkt till kommunikation så blir en process som bygger på väljarkunskap längre och består av mellanled innan den kan slutkommuniceras. Det handlar inte om, betonade Björnsson, om att ge upp sin ideologi, men att faktiskt känna medborgarna och utveckla politik som har relevans för medborgarna. Lös väljarnas problem, för att kanske uttrycka sig aningens för enkelt.

Att lägga örat mot marken har vi sagt att vi ska göra i säkert tio år, kunde konstateras. Det verkar alltså som att vi har vissa implementeringsproblem. Här hade Björnsson inte så många svar och det är kanske inte heller nödvändigt. Långsiktighet, systematik och uthållighet tänker jag är nyckelbegreppen här.

För mig är det väldigt tydligt att vi måste se och acceptera att väljaren dvs medborgaren har gått från att vara Bill till Phil. Phil lever dock kvar. Allra vanligast förekommande är han som medlem i Socialdemokraterna och andra partier. Jag är själv i många avseenden en Bill, att vara socialdemokrat för mig är inte bara ett aktivt ställningstagande - det är en stor del av min identitet. Men jag är mer än summan av mina erfarenheter. Det finns inget självändamål i att leva kvar som en Bill och även om Bill alltid kommer finnas kvar som en liten del i mig måste jag inse att omvärlden ser annorlunda ut.

Nu återstår att rusta partiet för att arbeta med policyutveckling med utgångspunkt i väljarkunskap (vilket alltså inte står i motsats till ideologi, men ideologi utan väljarkunskap är dömt att misslyckas) och att ta emot, välkomna och behålla medlemmar som är som Phil är mest.