Min vän Kikki brukar allt som oftast påpeka att politiker är ganska vanliga människor, att den stora majoriteten är din granne, kollega eller kanske barnens kompis förälder. Ja. Så är det verkligen.
Vi är många till synes helt vanliga människor som går till vanliga jobb, åker på vanlig semester, handlar på Hemköp som alla andra. Ibland går Fantomen liksom på stan i sin helt vanliga trench coat.
Men för mig har politiken nästan alltid ändå varit något avvikande. Jag har alltid känt mig annorlunda och udda. När man inte pratar politik med ”vanlig-vanliga människor” (för vi var ju också vanliga) känns det som man mörkar nåt. Att ”erkänna” att man är politiker kan ske på de mest udda ställen. Inte helt olikt en ”komma-ut-process” föreställer jag mig.
Som idag. Först på utbildningseftermiddag med jobbet. Hur man lär sig umgås med media på rätt sätt, typ. Informationsdirektören visar på siffror på hur kommunen kom fram i media, negativt eller positivt/neutralt. 2004 var inget bra år. Självklart måste jag komma med frågan/kommentaren att det var ju tungt år för sjukhusfrågan, var det just bara den kommunala förvaltningen man tittat på? Tanken poppar upp i skallen och jag måste bara fråga när jag lika gärna kan hålla tyst.
Sen på kvinnohälsan för cellprovskontroll. Snackar lite allmänt med barnmorskan, hon undrar om jag jobbar i landstinget. Tycker att hon känner igen mig. Shit! Så här i efterhand lite osäker på om jag faktiskt sitter i gynstolen eller inte när jag återigen känner det oemotståndliga behovet av att ”kommer ut”. ”Nej, men jag är politiker i landstinget”. Varför, varför, varför? Måste. Jag. Ständigt. Erkänna?
Men. Så visar det sig att min alldeles vanliga barnmorska också är politiker. Hon spelar i mitt lag dessutom – fast kommunen. (Ja, vi är ett ganska stort lag sossarna). Lycka. Där i gynstolen hittar jag en vän, istället för en potentiell utskällare.
Att stå för att man är politiker. Ta kollektiv skuld för alla korkskallar som missbrukat sitt förtroende, inte står upp för politiken, fattar fel beslut, är populistiska rockvändare som bara ser till sin egen karriär. Det går ju inte. Men ibland svårt att låta bli. Räta på ryggen och vara stolt och politiker. För vi är ganska vanliga människor mest allihopa. Som brinner för nåt helt annat fiffel, mygel och en flådig karriär. Så är det.
24 oktober 2007
22 oktober 2007
Heja Calle!
Idag skriver de tre moderata regionpolitikerna Jerker Swanstein (region Skåne), Johnny Magnusson (Västra Götaland) och Carl Cederschiöld (Stockholm) på DN-debatt att det är dags för moderaterna att lämna statscentralismen därhän och välkomna Ansvarskommitténs förslag om regionombildning. Man hänvisar till närhetsprincipen och menar att frågor som infrastruktur och kollektivtrafik är den bästa nivån att för att kraftsamla.
De drar i flera intressanta trådar: företagens marknader är globala men 80% av företagens kontakter finns inom en timmes resa; en ryckig och irrationell infrastrukturplanering från statens sida ger utebliven tillväxt och utveckling och försvårar övrig samhällsplanering; valresultat som måste få slå igenom – även med en borgerlig regering ska en socialdemokratisk politik få genomslag där den vunnit gehör. Slutligen luftar man idéen om man genom skatteväxling med staten borde kunna flytta ytterligare uppgifter närmare medborgarna.
Och jag kan inte låta bli att småle lite åt argumentationen ”’Vi riskerar att ha samma skygglappar som socialdemokraterna”. Det ligger nog nåt i det med…
En mycket välskriven och intressant artikel som dock väcker ett par frågor och funderingar. Var är Marie Morell och den fjärde storstadsregionen? Och vill Calle & Co förstatliga sjukvården? Den säger man nämligen ingenting om i artikeln.
De drar i flera intressanta trådar: företagens marknader är globala men 80% av företagens kontakter finns inom en timmes resa; en ryckig och irrationell infrastrukturplanering från statens sida ger utebliven tillväxt och utveckling och försvårar övrig samhällsplanering; valresultat som måste få slå igenom – även med en borgerlig regering ska en socialdemokratisk politik få genomslag där den vunnit gehör. Slutligen luftar man idéen om man genom skatteväxling med staten borde kunna flytta ytterligare uppgifter närmare medborgarna.
Och jag kan inte låta bli att småle lite åt argumentationen ”’Vi riskerar att ha samma skygglappar som socialdemokraterna”. Det ligger nog nåt i det med…
En mycket välskriven och intressant artikel som dock väcker ett par frågor och funderingar. Var är Marie Morell och den fjärde storstadsregionen? Och vill Calle & Co förstatliga sjukvården? Den säger man nämligen ingenting om i artikeln.
21 oktober 2007
Ofrihet
Läser i DN söndag om några av våra utlandssvenskar. Några av människorna menar att de ”kvävs” i Sverige. Hur mångfalden är så mycket större och bättre, att Sverige är likriktat. Människor som känner sig ofria i Sverige, som i Sverige saknar förmågan att lyckas med sina livsprojekt.
Sen läser jag om Ebba von Sydow som berättar om stureplanskulturen. Hur hon borde ”behandlas på samma sätt som den andra Stureplanshoran”. Att bara en gruppåsättning skulle få henne att veta sin plats. Ebba vittnar om den olösliga konflikten, snäs av en kille och du är en ”btich”, ta emot en drink och du är en ”drinkhora”.
Och jag tänker att ofrihet för utlandssvenskarna handlar egentligen mest om förhållningssätt. De har gett sig f-n på att de inte kan lyckas och leva i Sverige. Så är det bara.
Men Ebba som har lyckats hemma blir ändå snärjd i en förlegad skrämmande och kränkande krogkultur i vår huvudstad. Ebba som stolt hävdar att hon är arbetarklass (vilket hon väl på sätt och vis är) blir ofri trots att hela hon genomsyras av att vara sin egen lyckas smed.
Så vem är mest ofri?
Sen läser jag om Ebba von Sydow som berättar om stureplanskulturen. Hur hon borde ”behandlas på samma sätt som den andra Stureplanshoran”. Att bara en gruppåsättning skulle få henne att veta sin plats. Ebba vittnar om den olösliga konflikten, snäs av en kille och du är en ”btich”, ta emot en drink och du är en ”drinkhora”.
Och jag tänker att ofrihet för utlandssvenskarna handlar egentligen mest om förhållningssätt. De har gett sig f-n på att de inte kan lyckas och leva i Sverige. Så är det bara.
Men Ebba som har lyckats hemma blir ändå snärjd i en förlegad skrämmande och kränkande krogkultur i vår huvudstad. Ebba som stolt hävdar att hon är arbetarklass (vilket hon väl på sätt och vis är) blir ofri trots att hela hon genomsyras av att vara sin egen lyckas smed.
Så vem är mest ofri?
07 oktober 2007
Hälsningar till skolgruppen
Det finns företeelser i samhället som jag stör mig på. VERKLIGEN. Dålig reklam, telefonförsäljning, människor i serviceyrken som inte är serviceinriktade, krogköer, kvällstidningslöp mm...
Även kedjebrev.
Nu har jag fått ett kedjebrev från mitt eget kära parti. Som jag inte kan svara på. Jag uppmanas att skicka det vidare till människor jag känner och ska uppmana dem att gå med partiet.
Eftersom jag är emot kedjebrev så känns det också helt avigt att uppmana "mina" bloggläsare att gå med i partiet. Ni vet att jag är med, allihopa. Och ni vet hur ni får tag i mig, är surfkunniga och kan förmodligen ta er in på socialdemokraternas hemsida för att joina om ni känner för det.
17 september 2007
Öppet eller dolt
På onsdag har vi kunskapsseminarium, landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsnämnden tillsammans. Temat som ska avhandlas är prioriteringar. Det är bra tycker jag. Just nu är det många frågetecken kring hur årets arbete kring prioriteringar ska gå till. Hur kommer man att förhålla sig till ”de nedre regionerna” av rangordningslistorna med de stora ekonomiska underskotten vi har i verksamheten och stora påannonserade behov?
Många har svårt för öppna prioriteringar i vården, man kan säga vad som är viktigt och viktigast att göra först, men de behoven som kommer längst ner ska stå evighetslånga köer till behoven kanske går över, eller att man tröttnar. Meckigt att få det där med vårdgarantin att gå ihop då.
En del säger, prioriteringar är inget nytt, det har vi alltid gjort. Javisst. Men det finns en del saker som ändå är nya. Den medicinska utvecklingen ger oändliga möjligheter, men resurserna är tydligt ändliga. Kanske var behoven större än resurserna även tidigare, då inte minst med tanke på att efterfrågan (oavsett vilka faktiska behov man hade) styrdes utifrån de egna ekonomiska resurserna och inte via gemensam finansiering (om man går tillräckligt långt tillbaka). Men en större och kanske viktigare skillnad tror jag var frågan om kunskap, öppenhet och patientens ställning. Och det hänger ihop.
Öppenheten. Vårdens resultat kan numera jämföras – till exempel dödlighet i hjärtinfarkt. Svart på vitt, sjukhuset som har gammaldags metoder synas i sömmarna och ifrågasätts. Patienterna har mer kunskap än tidigare, för långvarit sjuka och kroniker finns ofta patientföreningar. Internet, tidningar överallt sprids informationen om nya forskningsrön och nya behandlingsmetoder och mediciner.
Även patientens ställning stärks. Vårdgarantin är kanske det tydligaste exemplet men nu ska också patienten vara delaktig och aktiv i vårdprocessen, fatta egna beslut om mekanisk eller organisk klaff till exempel.
Allt detta pekar åt samma håll. Ifrågasättande om varför somliga får en typ av vård som inte jag får. Godtycklighet och orättvisa ifrågasätts. Läkaren kan inte längre sitta och fatta egna beslut, utan hänsyn till omvärlden. Behandlingsbeslut måste motiveras, patienten måste uppleva att den får en likvärdig behandling, det går före läkaren egen dolda prioritering mellan patienter.
Sjukvårdspersonalens roll är i omvandling, från allvetande och allenarådande till medskapare där flera aktörer är ansvariga – vårdare, patient och politiker. Det är nytt, att vi kan jämföra mediciniska resultat, klinik för klinik, att patienterna kan hävda sin rätt. Och för många politiker är det otroligt obehagligt att sitta och fatta beslut där utfallet blir att allt inte kan göras, trots att behoven finns. För många läkare är det obehagligt att inte längre ensam bestämma hur det ska vara, att ramarna blir tydligare liksom kraven.
Och som om detta inte var svårt nog har vi i vårt landsting ett parti bestående av nästan uteslutande vårdpersonal. Och jag förstår att det är svårt, att tillhöra en yrkeskategori vars identitet är i omvandling och med stora förväntningar på sig, inte bara från kollegor utan också från många medborgare som röstade på dem. Och politik är svårt. Det handlar allt som oftast att fatta beslut där inte alla blir nöjda, att göra rätt även när det blåser. Men det blir inte lika svårt om man ser sig själv som medborgarföreträdare. Men då får man hänga av sig rocken och vistas i politiken och det offentliga som jämlikar.
Många har svårt för öppna prioriteringar i vården, man kan säga vad som är viktigt och viktigast att göra först, men de behoven som kommer längst ner ska stå evighetslånga köer till behoven kanske går över, eller att man tröttnar. Meckigt att få det där med vårdgarantin att gå ihop då.
En del säger, prioriteringar är inget nytt, det har vi alltid gjort. Javisst. Men det finns en del saker som ändå är nya. Den medicinska utvecklingen ger oändliga möjligheter, men resurserna är tydligt ändliga. Kanske var behoven större än resurserna även tidigare, då inte minst med tanke på att efterfrågan (oavsett vilka faktiska behov man hade) styrdes utifrån de egna ekonomiska resurserna och inte via gemensam finansiering (om man går tillräckligt långt tillbaka). Men en större och kanske viktigare skillnad tror jag var frågan om kunskap, öppenhet och patientens ställning. Och det hänger ihop.
Öppenheten. Vårdens resultat kan numera jämföras – till exempel dödlighet i hjärtinfarkt. Svart på vitt, sjukhuset som har gammaldags metoder synas i sömmarna och ifrågasätts. Patienterna har mer kunskap än tidigare, för långvarit sjuka och kroniker finns ofta patientföreningar. Internet, tidningar överallt sprids informationen om nya forskningsrön och nya behandlingsmetoder och mediciner.
Även patientens ställning stärks. Vårdgarantin är kanske det tydligaste exemplet men nu ska också patienten vara delaktig och aktiv i vårdprocessen, fatta egna beslut om mekanisk eller organisk klaff till exempel.
Allt detta pekar åt samma håll. Ifrågasättande om varför somliga får en typ av vård som inte jag får. Godtycklighet och orättvisa ifrågasätts. Läkaren kan inte längre sitta och fatta egna beslut, utan hänsyn till omvärlden. Behandlingsbeslut måste motiveras, patienten måste uppleva att den får en likvärdig behandling, det går före läkaren egen dolda prioritering mellan patienter.
Sjukvårdspersonalens roll är i omvandling, från allvetande och allenarådande till medskapare där flera aktörer är ansvariga – vårdare, patient och politiker. Det är nytt, att vi kan jämföra mediciniska resultat, klinik för klinik, att patienterna kan hävda sin rätt. Och för många politiker är det otroligt obehagligt att sitta och fatta beslut där utfallet blir att allt inte kan göras, trots att behoven finns. För många läkare är det obehagligt att inte längre ensam bestämma hur det ska vara, att ramarna blir tydligare liksom kraven.
Och som om detta inte var svårt nog har vi i vårt landsting ett parti bestående av nästan uteslutande vårdpersonal. Och jag förstår att det är svårt, att tillhöra en yrkeskategori vars identitet är i omvandling och med stora förväntningar på sig, inte bara från kollegor utan också från många medborgare som röstade på dem. Och politik är svårt. Det handlar allt som oftast att fatta beslut där inte alla blir nöjda, att göra rätt även när det blåser. Men det blir inte lika svårt om man ser sig själv som medborgarföreträdare. Men då får man hänga av sig rocken och vistas i politiken och det offentliga som jämlikar.
10 september 2007
147
Politiken har äntligen kommit igång igen. Förra veckan en och en halv dag med regionalpolitiska beredningen och landstingsstyrelsen, denna vecka en arbetsdag totalt med partiinterna överläggningar.
Det blir ganska mycket, inte alltid så enkelt och kul att kompromissa med jobbet trots att jag har en väldigt välvillig och förstående arbetsgivare.
Att vara i opposition ska ju vara kul. Slippa ta ansvar, göra enstaka utspel som inte behöver hänga ihop och som man inte behöver ha täckning för. Eller kanske inte. Men inte så tungt. Men i onsdags, när delårsbokslutet för juli kom var det inte roligt. Det var en skrämmande redovisning, ekonomin rasar och majoriteten står handfallna.
Vi fick en redovisning som visade att verksamheten visar ett försämrat resultat på 147 miljoner kronor på ett år. (Skillnaden mellan resultatet juli 2006 och juli 2007). Detta gäller bara verksamheten och har inget att göra med tillståndet på börsen. Och som detta inte var nog, undfallande kommentarer från majoriteten om att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt eller att det inte kommit plötsligt.
Eh. Jo. Det är unikt dåligt, sämre än läget innan omstruktureringarna år 2003 och en resultatförändring på 147 miljoner på ett år, det är plötsligt. Stora kostnader är lön och läkemedel.
Lägg på detta: Inget tyder på att vi får nya pengar från regeringen, behov i HSN på ca 200 miljoner (nya?) som har 21 nya miljoner att fördela om de nu finns kvar, skattekraften i länet är svagare i riket, både nivåmässigt och utvecklingsmässigt.
Vilka signaler kan ha gått ut från den politiska ledningen när det ser ut så här? Plånboken är öppen, kom och ta? Och att i allmänna ordalag uppdra till landstingsdirektören att se till att verksamheten kommer in med åtgärder som ska vända utvecklingen. Räcker det?
Vi la egna förslag med bland annat en mycket tydlig signal i form av tillfälligt anställningsstopp. Detta röstades ner av majoriteten, man är inte beredd att vare sig göra markeringen om att läget är allvarligt eller att faktiskt hejda kostnadsutvecklingen direkt. Kommentarerna på landstingets hemsida senare var något tydligare, majoriteten verkar ha fattat allvaret till slut, men vissa vaknar senare än andra kan man väl bara konstatera.
Så. Politik handlar alltid om att ta ansvar. Vare sig man är i majoritet eller opposition, verkar det som.
Det blir ganska mycket, inte alltid så enkelt och kul att kompromissa med jobbet trots att jag har en väldigt välvillig och förstående arbetsgivare.
Att vara i opposition ska ju vara kul. Slippa ta ansvar, göra enstaka utspel som inte behöver hänga ihop och som man inte behöver ha täckning för. Eller kanske inte. Men inte så tungt. Men i onsdags, när delårsbokslutet för juli kom var det inte roligt. Det var en skrämmande redovisning, ekonomin rasar och majoriteten står handfallna.
Vi fick en redovisning som visade att verksamheten visar ett försämrat resultat på 147 miljoner kronor på ett år. (Skillnaden mellan resultatet juli 2006 och juli 2007). Detta gäller bara verksamheten och har inget att göra med tillståndet på börsen. Och som detta inte var nog, undfallande kommentarer från majoriteten om att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt eller att det inte kommit plötsligt.
Eh. Jo. Det är unikt dåligt, sämre än läget innan omstruktureringarna år 2003 och en resultatförändring på 147 miljoner på ett år, det är plötsligt. Stora kostnader är lön och läkemedel.
Lägg på detta: Inget tyder på att vi får nya pengar från regeringen, behov i HSN på ca 200 miljoner (nya?) som har 21 nya miljoner att fördela om de nu finns kvar, skattekraften i länet är svagare i riket, både nivåmässigt och utvecklingsmässigt.
Vilka signaler kan ha gått ut från den politiska ledningen när det ser ut så här? Plånboken är öppen, kom och ta? Och att i allmänna ordalag uppdra till landstingsdirektören att se till att verksamheten kommer in med åtgärder som ska vända utvecklingen. Räcker det?
Vi la egna förslag med bland annat en mycket tydlig signal i form av tillfälligt anställningsstopp. Detta röstades ner av majoriteten, man är inte beredd att vare sig göra markeringen om att läget är allvarligt eller att faktiskt hejda kostnadsutvecklingen direkt. Kommentarerna på landstingets hemsida senare var något tydligare, majoriteten verkar ha fattat allvaret till slut, men vissa vaknar senare än andra kan man väl bara konstatera.
Så. Politik handlar alltid om att ta ansvar. Vare sig man är i majoritet eller opposition, verkar det som.
04 september 2007
Nu minns jag…
…varför jag nästan aldrig var ute på internet förut, nästan slutade bloggade… Det tar tid.
Dödmycket tid.
Inte så att jag inte har den. Tiden. Men jag gillar att kvalitetsgöra ingenting på riktigt.
Bara skrota.
Fundera.
Istället för att känna att man fastnade i nätet några timmar. Slentriansurfade. Avkopplande på sätt och vis men inte särskilt påfyllande.
Idag har jag lärt mig skillnaden mellan sam-modalitet och intermodalitet. Det ni!
Dödmycket tid.
Inte så att jag inte har den. Tiden. Men jag gillar att kvalitetsgöra ingenting på riktigt.
Bara skrota.
Fundera.
Istället för att känna att man fastnade i nätet några timmar. Slentriansurfade. Avkopplande på sätt och vis men inte särskilt påfyllande.
Idag har jag lärt mig skillnaden mellan sam-modalitet och intermodalitet. Det ni!
27 augusti 2007
Ett försök till svenssonliv
Storhandla på externhandelsköpcentrat Tornby. Väljer givetvis COOP Forum och rent objektivt går det jättebra. Jag kliver av tåget från Norrköping 17.30, buss 215 går 17.35. Busshållplatsen utanför COOP Forum ligger lika nära ingången som de lite mer avlägsna parkeringsplatserna, alltså riktigt nära. Handlar och åker hem med samma buss som går en gång i halvtimmen. Behöver alltså inte stå och vänta mer än fem minuter. Tar bussen till resecentrum, där står 213 inne som ska ta mig hem till Stora torget inom tre minuter. Så rent objektivt har allt gått jättebra. Korta avstånd att bära tunga kassar, bussar som går när de ska, man kan nästan tro att någon tänkt till att Tornby ska göras tillgängligt för alla.
Men rent subjektivt. Kjol och bara ben, hällregn, ca 12c grader ute, paraplyet hemma. Kallt och blött med andra ord. När jag kommer fram till vagnarna och rycker tag i en kvickt för att komma in – den är lång som en mindre soffa! Knappast anpassad till mina singelhushållsbehov. Inne på COOP känner jag mig mer vilsen än när jag senast tappade bort mig i skogen. ”Intimhygienartiklar”, valfriheten är enorm men var är mitt märke? Och var har de gömt propparna? ”Vid högtryckstvätten tar du till vänster sen bort, näst längst bort vid el-artiklarna.” (Alltså vid tvättmaskinerna, typ). Köp två lökpåsar för 25 kr. Jaha, men vad kostar det om man bara ska ha en? Känner mig som en idiot där jag släpar runt på den gigantiska kundvagnen med inte särskilt mycket varor i eftersom mitt miniskafferi inte rymmer ett extrapaket med tagliatelli.
Och alternativet som hade varit: Åkt hem, bytt om till varma torra byxor, lagt lite linser i blöt, tagit paraplyet, gått och handlat bröd på bageriet som inte faller sönder bara man tittar på det och inte är döpt till nåt i stil med ”Åh så gott så att du nästan får en orgasm av att bara lukta”. Köpa ost i min kvartersostbutik. Sedan fortsatt till närbutiken, handlat resten av ingredienserna till en linssoppa och lite annat som behövs nu, inte nödvändigtvis resten av månaden.
Så vi har tagit en paus, COOP och jag. Inga bittra avsked utan det var bara att konstatera att vi saknar tajmingen som är så viktig i alla relationer. Och kanske också en bil…
Men rent subjektivt. Kjol och bara ben, hällregn, ca 12c grader ute, paraplyet hemma. Kallt och blött med andra ord. När jag kommer fram till vagnarna och rycker tag i en kvickt för att komma in – den är lång som en mindre soffa! Knappast anpassad till mina singelhushållsbehov. Inne på COOP känner jag mig mer vilsen än när jag senast tappade bort mig i skogen. ”Intimhygienartiklar”, valfriheten är enorm men var är mitt märke? Och var har de gömt propparna? ”Vid högtryckstvätten tar du till vänster sen bort, näst längst bort vid el-artiklarna.” (Alltså vid tvättmaskinerna, typ). Köp två lökpåsar för 25 kr. Jaha, men vad kostar det om man bara ska ha en? Känner mig som en idiot där jag släpar runt på den gigantiska kundvagnen med inte särskilt mycket varor i eftersom mitt miniskafferi inte rymmer ett extrapaket med tagliatelli.
Och alternativet som hade varit: Åkt hem, bytt om till varma torra byxor, lagt lite linser i blöt, tagit paraplyet, gått och handlat bröd på bageriet som inte faller sönder bara man tittar på det och inte är döpt till nåt i stil med ”Åh så gott så att du nästan får en orgasm av att bara lukta”. Köpa ost i min kvartersostbutik. Sedan fortsatt till närbutiken, handlat resten av ingredienserna till en linssoppa och lite annat som behövs nu, inte nödvändigtvis resten av månaden.
Så vi har tagit en paus, COOP och jag. Inga bittra avsked utan det var bara att konstatera att vi saknar tajmingen som är så viktig i alla relationer. Och kanske också en bil…
15 augusti 2007
Rabatterna åt folket!
Så har även Linköping drabbats av Operation overgrow – drogliberaler som planterar cannabisplantor i kommunens offentliga planteringar. Jag är absolut ingen drogliberal, tycker inte att någon narkotika ska legaliseras men det är något befriande över denna lite fyndigare form av civil olydnad. I en tid när det stadskärnorna översållas av köpcentrum och reklampelare så kan jag inte låta bli att roas av mera originella tilltag att reclaima det offentliga rummet. Inte bara de vanliga fula klottertaggarna eller vid det här laget uttjatade och präktiga Loesje-afischerna på el-skåpen.
Jag inser att min reaktion är allt annat än sund och upprepar – jag vill inte legalisera narkotika. Inte alls. Men jag antar att jag saknar originalitet och vitalitet i politiken. Så mycket går ut på igenkänning och utslätning. Budskap som ska vara idiottestade i fokusgrupper, tvättade till oigenkännlighet. Originella idéer går under begreppet ”testballong” som snabbt kan dras tillbaka om det inte faller i god jord.
Tyvärr skulle det förmodligen inte alls varit lika intressant om någon fått för sig att på eget initiativ plantera solrosor i de kommunala rabatterna. Det står ju inte för något. Det finns inget budskap i en solros. Annat än i sig själv då. ”Nu tar jag min rabatt i besittning.” Ungefär som rondellhundarna.
Men jag antar att jag mest är uttråkad som går igång på detta.
Andra bloggar om: civil olydnad ochh cannabis
Jag inser att min reaktion är allt annat än sund och upprepar – jag vill inte legalisera narkotika. Inte alls. Men jag antar att jag saknar originalitet och vitalitet i politiken. Så mycket går ut på igenkänning och utslätning. Budskap som ska vara idiottestade i fokusgrupper, tvättade till oigenkännlighet. Originella idéer går under begreppet ”testballong” som snabbt kan dras tillbaka om det inte faller i god jord.
Tyvärr skulle det förmodligen inte alls varit lika intressant om någon fått för sig att på eget initiativ plantera solrosor i de kommunala rabatterna. Det står ju inte för något. Det finns inget budskap i en solros. Annat än i sig själv då. ”Nu tar jag min rabatt i besittning.” Ungefär som rondellhundarna.
Men jag antar att jag mest är uttråkad som går igång på detta.
Andra bloggar om: civil olydnad ochh cannabis
13 augusti 2007
Trygg och fri
Åh, tänk om man bara kunde sitta hela dagarna och tänka übersmarta tankar, tänka dem före alla andra, blogga regelbundet och ofta, radikalt och flyhänt, känna att man är med i den habermasianska gemenskapen och nästan få kalla sig intellektuell…
Men så är det ju inte. Ibland måste man välja och jag har valt en trygg väg. En trygg anställning i offentlig sektor där jag befinner mig på den opartiska professionella tjänstemannasidan som har som uppgift att verkställa beslut som de andra – politikerna fattar. Så stora delar av min vakna tid upptas av diverse samhällsplanerarproblem för Norrköpings kommun, vilket jag vägrar blogga om eftersom jag ska tjäna den politiska viljan och inte komma med en massa vid-sidan-synpunkter på hur det skulle vara om bara jag fick bestämma.
Men å andra sidan är jag fri. Fri att säga vad jag tycker och tänker om politik i största allmänhet – när jag väljer. Min överlevnad är inte avhängig på om jag skriver radikala, intressanta eller bara ”rätt” saker på regelbunden basis. Och jag behöver inte heller kompromissa med mina åsikter gentemot mitt parti om jag inte vill. Jag är fri att gå imorgon om jag skulle vilja.
Det finns många människor att beundra för att de väljer att ständigt och jämnt befinna sig i offentligheten, beredda att kämpa för sina åsikter och värderingar, driva samhällsdebatten framåt. Som har som yrke att tycka och tänka, driva politik oavsett dagsform. Som kan finna trygghet i den demokratiska världens nyckfulla spelregler ”högt i tak och nära till dörrn”.
Det är inte jag. Så därför blir inte bloggandet så briljant som jag kanske önskar. Paradoxalt nog är jag fri att tänka och uttrycka alla radikala åsikter i världen jag vill men jag har inte tid och energi att tänka ut dem. Fast å andra sidan, det finns ju inga garantier för att det blir briljant och radikalt bara för att man har all tid i världen.
Och när jag inte sitter inne och inte kommer på alla übersmarta saker så kan jag gå i skogen och plocka svamp och det är inte heller så dumt.
Men så är det ju inte. Ibland måste man välja och jag har valt en trygg väg. En trygg anställning i offentlig sektor där jag befinner mig på den opartiska professionella tjänstemannasidan som har som uppgift att verkställa beslut som de andra – politikerna fattar. Så stora delar av min vakna tid upptas av diverse samhällsplanerarproblem för Norrköpings kommun, vilket jag vägrar blogga om eftersom jag ska tjäna den politiska viljan och inte komma med en massa vid-sidan-synpunkter på hur det skulle vara om bara jag fick bestämma.
Men å andra sidan är jag fri. Fri att säga vad jag tycker och tänker om politik i största allmänhet – när jag väljer. Min överlevnad är inte avhängig på om jag skriver radikala, intressanta eller bara ”rätt” saker på regelbunden basis. Och jag behöver inte heller kompromissa med mina åsikter gentemot mitt parti om jag inte vill. Jag är fri att gå imorgon om jag skulle vilja.
Det finns många människor att beundra för att de väljer att ständigt och jämnt befinna sig i offentligheten, beredda att kämpa för sina åsikter och värderingar, driva samhällsdebatten framåt. Som har som yrke att tycka och tänka, driva politik oavsett dagsform. Som kan finna trygghet i den demokratiska världens nyckfulla spelregler ”högt i tak och nära till dörrn”.
Det är inte jag. Så därför blir inte bloggandet så briljant som jag kanske önskar. Paradoxalt nog är jag fri att tänka och uttrycka alla radikala åsikter i världen jag vill men jag har inte tid och energi att tänka ut dem. Fast å andra sidan, det finns ju inga garantier för att det blir briljant och radikalt bara för att man har all tid i världen.
Och när jag inte sitter inne och inte kommer på alla übersmarta saker så kan jag gå i skogen och plocka svamp och det är inte heller så dumt.09 augusti 2007
Subjektivt om aborter
OK, alldeles försent i bloggvärldens tideräkning men så är jag ju inte heller den flitigaste bloggaren….
Men. Ann-Lis Söderberg i SvD i söndags.
Jösses.
ALS förfasar sig över att antalet aborter inte minskar trots undervisning, preventivmedel, ungdomsmottagningar och mödravård. Lösningen är trots detta, enligt ALS, mer upplysning, mer undervisning. För det är ju det som funkar så bra… Så långt inga egentliga invändningar, även om det verkar vara så precis som ALS själv menar att information inte verkar lösa problemen. Många vet redan hur man ska göra och inte göra för att inte bli gravid. Och ändå händer det.
Men det finns ett antal riktigt märkliga, för att inte säga rent ut obegripliga tänk och förslag. Till att börja med vill ALS att barnmorskans förhållningssätt ska vara objektiv OCH utgå från att graviditet är något positivt och stödja kvinnan i eventuellt beslut att fullfölja graviditeten. Det är inte objektivt att säga att graviditet är något positivt. Graviditet kan inte vara en universellt positiv företeelse. Det är högst individuellt och kan variera över tid för en och samma person.
Sedan undrar man ju förstås varför ALS inte säger att barnmorskan ska stötta kvinnan i ett eventuellt beslut om abort.
I samma andetag som ALS tycker att utbildning och information är viktigt så menar hon att religionsundervisningen ska få ökad plats i skolan och att vårt samhälle bygger på kristna värderingar vilka ska vara grundläggande i ämnet. Det är sällan som just inläggen från uttalat kristna människor kan betraktas som särskilt objektiva när det gäller abortfrågan. (Vad nu objektivitet är. Jag är grunden skeptisk till begreppet och definitivt kritisk till ALSs oklara definition.) Är målet att skuldbelägga kvinnor som genomgår en abort, då ska vi definitivt ha mer kristen etik i diskussionerna kring abort. Men det tycker inte jag.
Temadagar i skolan kring avhållsamhet förespråkas. ALS får tala för sig själv men jag säger bara ung och kåt. Glöm avhållsamhet. Söker efter ordet kondom i texten utan att hitta det. Söker efter resonemang om mannens ansvar och roll. Noll.
ALS avslutar artikeln med det blytunga argumentet att vi i Sverige har råd att låta barn födas. Problemet är inte att vi inte har råd. Problemet är att vi är nästan jämställda. Problemet är när killarna inte anser att kondom är självklart och verkar tro att varje fertil kvinna som är sexuellt aktiv äter p-piller. Problemet är att så många i likhet med ALS gör detta till ett problem, angelägenhet och ansvar för enbart kvinnan. När en kvinna blir gravid då är det kvinnans kropp och kvinnans val som gäller. Ansvaret innan dess ska vara delat, eller rättare sagt ingen kommer undan ansvaret. Vore det det på riktigt och vore Sverige riktigt jämställt så skulle vi ha betydligt färre aborter än idag. Det är jag helt övertygad om.
Det kanske värsta av allt med hela artikeln är att den sägs vara ett sammandrag av ALSs examensarbete i folkhälsovetenskap. En stilla undran över de vetenskapliga kraven på folkhälsovetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.
I Sverige behöver ingen föda oönskade barn till världen. Det tycker jag är bra. Det finns nog så många.
Men. Ann-Lis Söderberg i SvD i söndags.
Jösses.
ALS förfasar sig över att antalet aborter inte minskar trots undervisning, preventivmedel, ungdomsmottagningar och mödravård. Lösningen är trots detta, enligt ALS, mer upplysning, mer undervisning. För det är ju det som funkar så bra… Så långt inga egentliga invändningar, även om det verkar vara så precis som ALS själv menar att information inte verkar lösa problemen. Många vet redan hur man ska göra och inte göra för att inte bli gravid. Och ändå händer det.
Men det finns ett antal riktigt märkliga, för att inte säga rent ut obegripliga tänk och förslag. Till att börja med vill ALS att barnmorskans förhållningssätt ska vara objektiv OCH utgå från att graviditet är något positivt och stödja kvinnan i eventuellt beslut att fullfölja graviditeten. Det är inte objektivt att säga att graviditet är något positivt. Graviditet kan inte vara en universellt positiv företeelse. Det är högst individuellt och kan variera över tid för en och samma person.
Sedan undrar man ju förstås varför ALS inte säger att barnmorskan ska stötta kvinnan i ett eventuellt beslut om abort.
I samma andetag som ALS tycker att utbildning och information är viktigt så menar hon att religionsundervisningen ska få ökad plats i skolan och att vårt samhälle bygger på kristna värderingar vilka ska vara grundläggande i ämnet. Det är sällan som just inläggen från uttalat kristna människor kan betraktas som särskilt objektiva när det gäller abortfrågan. (Vad nu objektivitet är. Jag är grunden skeptisk till begreppet och definitivt kritisk till ALSs oklara definition.) Är målet att skuldbelägga kvinnor som genomgår en abort, då ska vi definitivt ha mer kristen etik i diskussionerna kring abort. Men det tycker inte jag.
Temadagar i skolan kring avhållsamhet förespråkas. ALS får tala för sig själv men jag säger bara ung och kåt. Glöm avhållsamhet. Söker efter ordet kondom i texten utan att hitta det. Söker efter resonemang om mannens ansvar och roll. Noll.
ALS avslutar artikeln med det blytunga argumentet att vi i Sverige har råd att låta barn födas. Problemet är inte att vi inte har råd. Problemet är att vi är nästan jämställda. Problemet är när killarna inte anser att kondom är självklart och verkar tro att varje fertil kvinna som är sexuellt aktiv äter p-piller. Problemet är att så många i likhet med ALS gör detta till ett problem, angelägenhet och ansvar för enbart kvinnan. När en kvinna blir gravid då är det kvinnans kropp och kvinnans val som gäller. Ansvaret innan dess ska vara delat, eller rättare sagt ingen kommer undan ansvaret. Vore det det på riktigt och vore Sverige riktigt jämställt så skulle vi ha betydligt färre aborter än idag. Det är jag helt övertygad om.
Det kanske värsta av allt med hela artikeln är att den sägs vara ett sammandrag av ALSs examensarbete i folkhälsovetenskap. En stilla undran över de vetenskapliga kraven på folkhälsovetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.
I Sverige behöver ingen föda oönskade barn till världen. Det tycker jag är bra. Det finns nog så många.
Förutsägbar kritik - men var finns alternativen?
Min gamla rektor - nye högskolekanslern Anders Flodström gör sig snabbt osams med mitt parti genom att lufta idén att Sverige behöver radikalt färre universitet – kanske fem. Och det känns lite som om man själv köpt myten att socialdemokratisk jämlikhet är detsamma som att alla ska det jämndåligt när man genom ryggmärgsreflexer går ut och sågar förslaget omedelbart.
Att på olika sätt söka lösningar som gör att Sverige på ett avsevärt bättre sätt kan hävda sig i den absoluta internationella forskningseliten har knappast något att göra med mitt partis hjärtefråga att alla ska ha rätt till utbildning. Det betyder knappast heller att det bara ska bedrivas forskning på fem ställen i hela landet. Vi har begränsade resurser, hur ska använda dem för att både kunna satsa på bredd och spets? Hur lockar vi till oss, inte bara behåller de bästa forskarna? Vad är den socialdemokratiska strategin för att Sverige ska kamma hem några Nobelpris?
Vi sossar har varit framförallt bra på att göra högskolan tillgänglig för alla som vill och har förmågan. Vi kan med undantag för några få utbildningar säga – alla som vill kan få plugga på högskolan. Det är bra, det är mer än bra, helt fantastiskt om du frågar mig. Men det finns utmaningar kvar och en av dem är att möta den internationella konkurrensen. Och då måste vi våga ha en diskussion om spetssatsningar. Låt oss vara det prövande och lyssnande partiet i denna fråga – och kanske inte minst pragmatiska. Särskilt om vi inte har några egna idéer..
Och mer pengar till filfak, slut på fem timmars undervisning i veckan (eller mindre som jag har varit med om). Det är bara att applådera Flodis.
Att på olika sätt söka lösningar som gör att Sverige på ett avsevärt bättre sätt kan hävda sig i den absoluta internationella forskningseliten har knappast något att göra med mitt partis hjärtefråga att alla ska ha rätt till utbildning. Det betyder knappast heller att det bara ska bedrivas forskning på fem ställen i hela landet. Vi har begränsade resurser, hur ska använda dem för att både kunna satsa på bredd och spets? Hur lockar vi till oss, inte bara behåller de bästa forskarna? Vad är den socialdemokratiska strategin för att Sverige ska kamma hem några Nobelpris?
Vi sossar har varit framförallt bra på att göra högskolan tillgänglig för alla som vill och har förmågan. Vi kan med undantag för några få utbildningar säga – alla som vill kan få plugga på högskolan. Det är bra, det är mer än bra, helt fantastiskt om du frågar mig. Men det finns utmaningar kvar och en av dem är att möta den internationella konkurrensen. Och då måste vi våga ha en diskussion om spetssatsningar. Låt oss vara det prövande och lyssnande partiet i denna fråga – och kanske inte minst pragmatiska. Särskilt om vi inte har några egna idéer..
Och mer pengar till filfak, slut på fem timmars undervisning i veckan (eller mindre som jag har varit med om). Det är bara att applådera Flodis.
20 juni 2007
Vägar och kön
Läser en förstudie från vägverket för ett tilltänkt vägbygge där man gör alldeles utmärkta analyser av läget tills man kommer till det uppenbart påtvingade avsnittet om jämställdhet. Avsnittet som är i storled med det här blogginlägget går ut på att den nya vägen kommer leda till en trafikmiljö som är mera säker och att detta har relevans ur ett jämställdhetsperspektiv då undersökningar visar att kvinnor är mindre toleranta till trafikdöd än män. Vi har en lång väg att vandra och vägverkets väg tycks vara längre än många andras. Suck.
10 juni 2007
Sena funderingar om en borgerlig värdegrund
I måndags antog landstingsfullmäktige en ny treårsbudget, efter en dags debatterande. Nytt för i år som jag bloggade om senast var att budgeten inleddes med en värdegrund för landstingen. Denna värdegrund var utarbetad av majoriteten och på inget sätt förankrad vare sig hos opposition, medborgare, patienter eller anställda. Att värdegrunden saknade förankring poängterades också från många debattörer från oppositionen – något som bemöttes med kommentarer som antydde att vi var dåliga förlorare.
Jag har inga som helst problem med att landstingets majoritet valt en väg med majoritetsstyre där budgetarbetet exkluderar minoriteten. Jag tycker tvärtom det har varit riktigt bra att vi fått utarbeta ett eget förslag, något som förhoppningsvis tydliggör de skillnader som finns i förd politik i landstinget i Östergötland.
Men. Jag är kritisk till majoriteten utarbetar en värdegrund som ska råda i landstinget helt på egen hand. Det finns goda skäl att skilja på värdegrund och politik, särskilt om man säger sig ha en liberal syn på politiken och offentlig verksamhet.
För mig är en värdegrund något mer allmängiltigt och grundläggande än politik. En värdegrund handlar om vilka gemensamma värderingar man anser ska råda, det kan jämföras med spelregler i ett sällskapsspel, danssteg eller liknande. Grundläggande förutsättningar. Det finns brister i mina liknelser, det är till exempel mycket enklare att uttolka om man håller sig reglerna eller ej i Fia med knuff, svårare att tydligt utdöma om man ”behandlar alla som man själv skulle vilja bli behandlad”, eller för den delen något så enkelt som att ”resurserna ska användas på bästa sätt”.
Men en annan stor skillnad är också att det handlar om just värderingar och det blir problematiskt. För att en gemensam värdegrund ska ha legitimitet ska den också enligt min mening vara brett accepterade av dem den ska omfatta; antingen genom att vara så totalt urvattnad och menlös så att alla kan ställa upp på den utan att ändra sitt beteende eller så får den sin legitimitet i att den utarbetats av dem den ska innefatta.
En värdegrund är gemensam, till skillnad från politik som kan skilja sig åt, beroende på vilka intressen man representerar eller vilka ideologiska utgångspunkter man har. Intresse är förlegat menar kanske någon men jag tycker det är mer aktuellt än någonsin när vi har fått ett parti som har som högsta mål att slå vakt om ”sitt” sjukhus. (Varför skulle de annars heta Vrinnevilistan?) Politik är en tävlan mellan olika aktörer, värdegrunden utgår från värden man inte strider om, där det finns en gemensam uppfattning. Den liberala ideologin har en betydligt tydligare tradition att göra åtskillnad häremellan än ideologier med socialistiska förtecken. Det är verkligen uppochnervända världen med andra ord.
Sen tror jag också att man bör se skillnaden mellan att en privatdriven verksamhet och en offentlig. Har du ett eget företag kan du ensam diktera villkoren (inom lagens ramar), men en offentlig verksamhet hämtar inte bara sin legitimitet från styrande majoritet utan även mera självständigt utifrån lagar och det lite speciella professionella förhållningssätt som följer av att arbeta i en politiskt och demokratiskt styrd organisation. Kanske ska inte ens vi politiker vara delaktiga i att utarbeta en värdegrund för landstingets medarbetare. Det kanske de borde göra själva? Kring de här frågorna behöver i alla fall jag fundera lite till.
Det hade onekligen varit verkligt radikalt om majoriteten börjat sin mandatperiod med ett stort och allomfattande arbete med att utarbeta en gemensam värdegrund för hela organisationen, där alla bidrog och var delaktiga. Man hade vunnit mycket goodwill, det hade varit svårt att angripa från oppositionen och honnörsorden lyhördhet och delaktighet hade känts verkligt genuina. Istället lämnar majoritetens värdegrund efter sig ett stort ”Jaså?”.
Jag har inga som helst problem med att landstingets majoritet valt en väg med majoritetsstyre där budgetarbetet exkluderar minoriteten. Jag tycker tvärtom det har varit riktigt bra att vi fått utarbeta ett eget förslag, något som förhoppningsvis tydliggör de skillnader som finns i förd politik i landstinget i Östergötland.
Men. Jag är kritisk till majoriteten utarbetar en värdegrund som ska råda i landstinget helt på egen hand. Det finns goda skäl att skilja på värdegrund och politik, särskilt om man säger sig ha en liberal syn på politiken och offentlig verksamhet.
För mig är en värdegrund något mer allmängiltigt och grundläggande än politik. En värdegrund handlar om vilka gemensamma värderingar man anser ska råda, det kan jämföras med spelregler i ett sällskapsspel, danssteg eller liknande. Grundläggande förutsättningar. Det finns brister i mina liknelser, det är till exempel mycket enklare att uttolka om man håller sig reglerna eller ej i Fia med knuff, svårare att tydligt utdöma om man ”behandlar alla som man själv skulle vilja bli behandlad”, eller för den delen något så enkelt som att ”resurserna ska användas på bästa sätt”.
Men en annan stor skillnad är också att det handlar om just värderingar och det blir problematiskt. För att en gemensam värdegrund ska ha legitimitet ska den också enligt min mening vara brett accepterade av dem den ska omfatta; antingen genom att vara så totalt urvattnad och menlös så att alla kan ställa upp på den utan att ändra sitt beteende eller så får den sin legitimitet i att den utarbetats av dem den ska innefatta.
En värdegrund är gemensam, till skillnad från politik som kan skilja sig åt, beroende på vilka intressen man representerar eller vilka ideologiska utgångspunkter man har. Intresse är förlegat menar kanske någon men jag tycker det är mer aktuellt än någonsin när vi har fått ett parti som har som högsta mål att slå vakt om ”sitt” sjukhus. (Varför skulle de annars heta Vrinnevilistan?) Politik är en tävlan mellan olika aktörer, värdegrunden utgår från värden man inte strider om, där det finns en gemensam uppfattning. Den liberala ideologin har en betydligt tydligare tradition att göra åtskillnad häremellan än ideologier med socialistiska förtecken. Det är verkligen uppochnervända världen med andra ord.
Sen tror jag också att man bör se skillnaden mellan att en privatdriven verksamhet och en offentlig. Har du ett eget företag kan du ensam diktera villkoren (inom lagens ramar), men en offentlig verksamhet hämtar inte bara sin legitimitet från styrande majoritet utan även mera självständigt utifrån lagar och det lite speciella professionella förhållningssätt som följer av att arbeta i en politiskt och demokratiskt styrd organisation. Kanske ska inte ens vi politiker vara delaktiga i att utarbeta en värdegrund för landstingets medarbetare. Det kanske de borde göra själva? Kring de här frågorna behöver i alla fall jag fundera lite till.
Det hade onekligen varit verkligt radikalt om majoriteten börjat sin mandatperiod med ett stort och allomfattande arbete med att utarbeta en gemensam värdegrund för hela organisationen, där alla bidrog och var delaktiga. Man hade vunnit mycket goodwill, det hade varit svårt att angripa från oppositionen och honnörsorden lyhördhet och delaktighet hade känts verkligt genuina. Istället lämnar majoritetens värdegrund efter sig ett stort ”Jaså?”.
20 maj 2007
Blogg blogg
Det skrivs inte så flitigt på den här sidan. Bad blogger… Jag kanske bidar min tid, slipar mina vapen när ingen ser som Winnerbäck sjunger. Eller så har jag en crappy internetanslutning och lite smådåligt med tid, eller så är det så mycket enklare, trevligare och bekvämare att tala och samtala istället för att skriva.
Jag ber inte om ursäkt, jag bara förklarar och kanske bortförklarar mig lite…
Jag ber inte om ursäkt, jag bara förklarar och kanske bortförklarar mig lite…
Låt tusen blommor blomma
Idag har jag ägnat stora delar av dagen åt att läsa handlingar inför tisdagens sammanträde med landstingsstyrelsen. 415 sidor som bland annat behandlar frågor som treårsbudget, en helt ny organisering av primärvården (sk auktorisationssystem), upphandling av ortopedi- kirurgi-, anestesi- och operationsverksamhet på lasarettet i Motala, personalövertagande av Närsjukvården i Finspång, försäljning av Östgötahälsan AB. Detta ska vi hinna med mellan 8.30 – 15.00. Inte så glamoröst ville jag säga med det. Snarare svårt och komplicerat, kort om tid att diskutera ärendena, både på tisdag och vägen fram till besluten.
Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…
En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.
Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.
Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.
Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.
Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…
En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.
Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.
Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.
Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.
11 april 2007
Mångfald – en viktig fråga eller ett pittoreskt humoristiskt inslag?
Fått inbjudan, såväl som politiker som i min profession som byråkrat till mångfaldsdagen hjärnsläpp.Och nog för att jag tycker att viktigt förändringsarbete när det gäller att påverka attityder och driva förändringsarbete som leder till något positivt ska få vara både roligt och lustfyllt – men ska man inte på någon rad försöka säga att det man håller på med faktiskt är VIKTIGT??
Döper man något som viktigt till hjärnsläpp?
Nej.
Hur andas ”Just nu 20% rabatt” ”Gå 5 betala för 4”? Seriöst?
Det tycker inte jag.
Man får lära sig ”fördelarna om mångfald” och ”då inte minst de ekonomiska”.
Är inte mångfald ett mål i sig?
” och du får med dig en nästan färdig jämställdhets- och mångfaldspolicy”. För det är ju dumt och meningslöst att tänka själv, mycket bättre om någon redan gjort det åt så att vi kan ägna oss åt andra VIKTIGARE saker.
För mångfald, det är ju inte så viktigt och snubblande nära enfald…
Döper man något som viktigt till hjärnsläpp?
Nej.
Hur andas ”Just nu 20% rabatt” ”Gå 5 betala för 4”? Seriöst?
Det tycker inte jag.
Man får lära sig ”fördelarna om mångfald” och ”då inte minst de ekonomiska”.
Är inte mångfald ett mål i sig?
” och du får med dig en nästan färdig jämställdhets- och mångfaldspolicy”. För det är ju dumt och meningslöst att tänka själv, mycket bättre om någon redan gjort det åt så att vi kan ägna oss åt andra VIKTIGARE saker.
För mångfald, det är ju inte så viktigt och snubblande nära enfald…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)