Jag har världens bästa jobb. Jag vet att mina vänner inte riktigt delar min entusiasm för hur fint Vägverket la den nya sträckningen av rv 51 – förbifart Svärtinge, eller för den delen är så särskilt intresserade av kombiterminaler och muddring (iofs inte jag heller). Men ändå.
Förutom dessa high lights i tillvaron som mina arbetsuppgifter utgör så går jag en utbildning som sträcker sig över tre år för att bli bättre på att kommunicera. I utbildningen ingår även personlig coachning och det har jag haft idag. Under en dryg timma satt jag med Peter på Gubbens café och fick chansen att själv reflektera över och få återkoppling på min utveckling av mina – tja – kommunikativa kompetenser.
Mina kursledare hade varit rörande överens att det skett en tillståndsförändring hos mig.
Med utbildningen ska vi bli bättre på att hålla effektiva möten, bättre på att kommunicera med medborgare, kunder, kollegor. Göra bättre ifrån oss och därmed kunna motverka att dåliga kommunikationssituationer uppstår (min tolkning). Vi får en bättre självkännedom om hur vi själva fungerar och får verktyg för att kunna tolka kommunikationssituationer och kunna påverka dom.
Jag tycker det är lite häftigt. En tillståndsförändring. Hos mig.
Det är en nyttig utbildning. Att vara ung kvinna i den kommunala byråkratins hierarkier och i politiken är inte alltid så lätt. Får jag mindre respekt om jag har en somrig klänning med körsbärsmönster på mig än om jag bär kostym och slips? Men utbildningen berör aldrig den här typen svårigheter, kanske för att vi inte ska känna sig oss som offer för omständigheterna. Och det är ju rätt skönt. För när man ser alla maktstrukturer, mer eller mindre dolda, aldrig särskilt rättvisa så vill man ju bara ge upp. Nu blir gamla strukturer och dess företrädare en kittlande utmaning som ska övervinnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar