Sex And The City för 75+!

Imorgon har vi tema-debatt i landstingsfullmäktige - "Att vara äldre i Östergötland 2020". Temafullmäktige innebär - inga förslag eller motförslag utan snarare ett högpolitiskt orerande i klass med vad vi föreställer oss att antika Grekland var när det fungerade som bäst. Inte så lätt med andra ord.

Hur ska vi kunna debattera om en grupps behov, önskningar och förväntningar på vården när som har så lite gemensamt med varandra som de äldre? Det är som upplagt för klyschor och förnumstigheter där alla vet vad som är bäst, ofta baserat på anekdotiska erfarenheter.

Jag tänker att det finns många positiva förväntningar med att bli pensionär, medan många rädslor är förknippade med att bli gammal.

Några rädslor:
- att förlora viktiga fysiska förmågor.
- att förlora självbestämmande.
- att inte bli tagen på allvar.
- att inte bli behandlad med respekt.
- att ens integritet kränks.
- att bli ensam.
. att bli beroende och stå i tacksamhetsskuld.
- att bli ett "vårdpaket".

Kanske kan rädslorna sammanfattas i att bli en människa med mindre människovärde. Att inte längre betraktas som vuxen, med förmåga att fatta egna beslut. Att plötsligt mötas av det där alldeles speciella tonfallet som känns hurtigt, käckt och falskt. Ungefär som tandläkaren säger "Det här kommer inte att göra ont alls." Samtidigt så kan vi komma att bli beroende av andra på ett sätt som liknar barns beroende av omvärlden.

Rädslorna ovan är ju inte obefogade. Som politiker måste vi kunna dra generella slutsatser om en grupps behov för att kunna styra resurserna på rätt sätt och ge verksamheten rätt uppdrag. Samtidigt får dessa generaliseringar aldrig gå över i fördomar där vi slutar "se människan". (Se där, en klyscha även här...)

Sex And The City har stärkt en hel generation 30+ kvinnor i att våga vara tillfreds (eller i vart fall inte känna sig misslyckade) med singelliv, barnlöshet och diverse andra tabun. "Ta ingen skit" som Grynet sa. Kanske är det dags för en SATC-serie för 75+ folket som blir alltfler och inte tänker ta någon skit.

Finnes: attraktivt US. Sökes: landsting öppna för sammanslagning

Vi har i regionalpolitiska beredningen bestämt oss för att återigen ägna oss åt regionfrågan – detta om bildandet av nya större regioner. Det tycker jag är bra. Förhandlingsarbetet är ett ansvar för de politiska partierna men det tål att upprepas att det är landsting som går samman och att hälso- och sjukvårdsfrågorna kommer att väga tungt i en ny regional indelning.

Idag gästades beredningen av Peder Rehnström, regiondirektör för Östsam som utifrån sitt perspektiv talade mycket om regional utveckling och vikten av att utgå från funktionella samband. Vi har ju från landstingets sida (så som jag uppfattar det) enigt över alla partigränser hävdat att sjukvårdslogiken ska väga starkt (för att inte säga tyngst) när vi bildar storregion. Det är viktigt att varje ny storregion har ett universitetssjukhus som utgör navet för kunskapsstyrning och har tillräckligt underlag för att bedriva högspec-vård av högsta klass.

Det här behöver inte stå i någon överdriven konflikt med att de nya storregionerna bör ha starka funktionella samband inom sig (dvs en sammanhållning genom ett frekvent utbyte/resande för arbete och studier). Vi måste förstås på var sitt håll i nuvarande sjukvårdsregion värdera det utvecklade samarbetet vi har och om det finns skäl för att fördjupa det i form av en storrregion. Ur ett östgötaperspektiv känns det ytterst angeläget att vi större befolkningsunderlag för universitetssjukhuset i Linköping som är av mera långsiktig karaktär med ett fördjupat ansvarstagande än den kund-relation som vi idag har i alltför hög utsträckning i nuvarande sjukvårdsregion.

Om vi bildar storregion inom vår nuvarande sjukvårdsregion (Östergötland, Kalmar, Jönköping) eller i någon annan konstellation återstår att se. Frågan kommer knappast ta några avgörande steg framåt innan valet.

En hektisk höst

Det har varit en hektisk höst som bara svischat förbi. Massor med politik, massor med jobb, komma iordning i nya lägenheten som väl ändå inte känns så ny vid det här laget. Det är nästan alltid roligt även om det ofta är svårt att hinna med allt och göra de rätta prioriteringarna. Nu är två dagar landstingsfullmäktige avklarade, finansplan, fem motioner och 18 interpellationer avklarades bland annat.

Vi socialdemokrater tror att vården behöver tillföras mer resurser – för att kunna möta eftersatta behov på ett bättre sätt. Den styrande borgerliga majoriteten gillar inte detta och tycker att resurserna är tillräckliga som de är, trots att deras styre lett till stora ekonomiska underskott och övervältringar på 260 mkr in i 2010.

Jag tycker att den borgerliga regeringen bäddat för en skatteväxling och skapar förutsättningar för oss ute i kommuner och landsting att värna och trygga välfärdens kärna – för att använda alliansen egen vokabulär. Sen har vi nog lite olika uppfattningar om hur stor och omfattande denna välfärdskärna egentligen är.

Hoppas hur som helst på ett lite lugnare tempo framöver, med tid att samla tankarna i skrift här i mitt eget offentliga hörn.

Trädgårdsföreningen 20 september

Säkert tecken

Mellanlandar i Linköping efter en härlig fjällvandring. Imorgon bär det av västerut. Idag har jag semesterladdat på riktigt. Förra helgen, flyttkaos, bröllopskaos och fjällkaos. Idag ignorerat hemmakaos och knallat ner på stan för den obligatoriska pocketshoppingen – det bästa semestertecknet som inte hunnits med förrän nu (och den rätta känslan har väl inte infunnit sig riktigt förrän nu heller).

Inför semestern finns alltid ambitionerna och förhoppningarna där om att läsa. Det blir aldrig så mycket som man tänkt sig och hoppas på, men man minns böckerna och somrarna. På ön Lokrum bland påfåglar och cikador utanför Dubrovnik läste jag John Irvings Tills jag finner dig, sommaren 2006 när jag egentligen inte läste något läste jag ändå Wittgenstein, förra sommaren lyssnade jag på Snabba cash och Aldrig fucka upp (Jens Lapidus) på mina morgonpromenader in till samhället samtidigt som jag tittade på ungdomarna som partajade dygnet runt under den så kallade Seglarveckan (en mycket speciell upplevelse).

Vad som faktiskt blir läst denna sommar återstår att se, Erlend Loe och Peter Englund ligger redan på nattygsbordet, den förra mera lättsmält än den senare men hoppas jag ska få inspirationen även till den numera ständige sekreteraren. Nyinshoppat för idag:

Allt av Martina Lowden. Har kallats för generationsroman och dom är jag ju lite svag för, men egentligen är jag mest bara nyfiken på den intellektuella unga kvinnan med de markanta ögonbrynen. Tilltalar väl mitt kulturego-wannabe. Fast 628 sidor känns ändå lite överdrivet. Den som läser får se.

Slam av Nick Hornby. En feel god-bok som borde funka i alla lägen.

Mitt första liv av Bodil Malmsten. Gillar Malmstens essäistiska funderingar om livet, nyfiken på om denna tillbakablickande bok kommer att få mig själv att fundera över min uppväxt och varför det blev som det blev.

Och slutligen Jonas Hassen Khemiris Invasion! En samling pjäser, noveller och texter. Gillade som så många andra de språkliga innovationerna i Ett öga rött och har dessutom positiva associationer till Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans.

Så just nu känns det som att sol eller regn kvittar - jag har mina böcker.

Semestertider

Storulvån 2008

Haft semester i två dagar, men har inte riktigt märkt av det. Svämmar över med flyttkartonger, på söndag går lasset till Vasastaden för nytt bo - med balkong äntligen. Innan dess, bröllop. På måndag - då börjar semestern på riktigt, bilar upp till Norrland för femdagarsvandring mellan Nikkaluokta och Vakkotavare. Torkat grönsaker i ugnen hela veckan enkom för detta. Direkt på detta blir det västkusten med goda vänner - och kanske lite familj med? Hem några dagar (packa upp flyttlådor kan man tro). Toppar det hela med några dagar i Istanbul.

Så med detta vill jag meddela att förnodligen blir det ännu klenare uppdateringar här än vanligt - och önskar alla vänner en fin sommar!

Och på tal om språket och orden

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:

"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

Landstingspolitiker - mission impossible?

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

Och nu blir det reklamfilm!

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

Svart kaffe

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.

Kryssat och klart

Om drygt en timme stänger vallokalerna och nu återstår bara väntan och tumhållande. Personvalsinslaget känns extra starkt i EU-valet och det är nog ändå inte så konstigt. SvD menar att EU-parlamentarikerna har en större möjlighet att agera självständigt än i vanliga fall. Då ett (nationellt) partis representanter inte kan befolka alla utskott så blir det ännu viktigare vem som faktiskt kommer in. Kommer t ex Jens Nilsson in från socialdemokraterna har han tydligt deklarerat att det är glesbygdsfrågor han kommer att driva.

För egen del har jag kryssat Åsa Westlund och på sätt lite brutit mot en informell partilinje i distriktet. Vis av erfarenhet från förra valet till EU-parlamentet då Göran Färm olyckligt blev bortkryssad har en intensiv krysskampanj drivits. Det är bra och jag måste säga att Färm är en grymt kompetent kandidat. Det som ändå blir lite knepigt är när en så stor del av en valkampanj blir krysskampanj och min kandidat inte bedriver valkampanj i länet. Jag har egentligen inga problem med att uppmana vem som helst att rösta på Göran Färm, men det känns nästan som en protest att rösta på någon annan, och så ska det väl inte vara. (Och det var heller inte menat som en protest).

Det som jag ändå tycker är det största problemet är att jag tror att det finns många i Östergötland som är som jag själv, halvung kvinnlig akademiker med vänstervärderingar som tycker att klimatfrågorna är viktiga. Jag tror inte Göran Färm är fel för den målgruppen, men jag tror att Åsa är ännu mera rätt. Vi är många som kan identifiera oss med, eller känna någon slags samhörighet med en ung kvinna i karriären i en mansdominerad tillvaro. Och våra röster väger precis lika mycket som alla andras - i alla fall en dag som denna.

Gå och rösta!

Så var det sagt.

Träningsläger

Det blir fjällen även denna sommar. Abisko - Nikkaloukta i början av juli - med tält. Då krävs det lite förövning. Två dagars vandring - Henardalen - Gruvtorp, Sörmlandsleden utanför Malmköping:

Som så ofta - sist, och bilder på ryggsäcksryggar.

Övernattning i Ösjön - en fantastiskt fin kväll med både göken och lommen som "kvittrade". Middagen bestod av hemmalagad ugnstorkad köttfärssås - och det var riktigt gott.

Kammarstenen och jag själv.

Konjunktur som spär på ett redan besvärligt läge

Landstingsstyrelse idag. Konjunkturen drabbar hårt, skatteintäkter viker, enligt de reviderade prognoserna blir det 219 mkr sämre än budgeterat och det som väger upp det finansiella resultatet är tillfälliga poster. Om landstinget ska kunna anpassa sig till de nuvarande ekonomiska förutsättningarna så måste antalet anställda minska med 300 heltidstjänster 2009-2010. Samtidigt vet vi att vi har generationsskiften framför oss som måste klaras.

För att landstinget ska kunna ha en ”god ekonomisk hushållning” som lagen föreskriver ska vi ha ett positivt ekonomiskt resultat på 2%. Det resultatet naggades det på i finansplanen 2009-2011 när målet fastställdes till 1% för 2009. I helårsbedömningen vi får redovisad imorgon är prognosen minus 71 mkr, dvs -0,8%.

Konjunkturen slår hårt och läget var allvarligt även innan konjunkturnedgången. Landstinget hade en nettokostnadsutveckling under 2007 på hela 12%, det årets resultat för verksamheten slutade -328 mkr. De rapporter vi fick från 2007 var att man inte kunde hitta någon förändring i vårdproduktionen, vårdtyngden, tillgängligheten, förändring i medicinsk praxis. Verksamheten var, menade man, på oförändrad nivå. Det blev ett förlorat år, verksamheten fick lida för oviljan från den politiska majoriteten att visa riktning och vilja under hela 2007, och det lättar inte 2009-2010.

Samtidigt måste vården utvecklas, med en ensidig uppföljning på ekonomin riskerar utvecklingsarbete stagnera och nedprioriteras. En ekonomisk kris innebär inte bara hot, utan också möjligheter att ändra på saker som inte fungerar. Man kan jämföra läget under 2003 då vi i den dåvarande politiska majoriteten såg problem med prognosticerade underskott på 300 mkr men samtidigt såg möjligheten att strukturera om verksamheten. Behovet till förändring fanns där, oavsett ekonomiskt läge.

Det känns tveksamt om den borgerliga majoriteten ser samma möjligheter. Verksamheten kommer förmodligen inte att orka själva, de tycker förmodligen att de fick göra nog så tuffa åtgärder för att städa efter katastrofåret 2007. Det finns goda exempel på det arbetet som bedrivs inom ramen för tillgänglighetsarbetet, men frågan är om det kommer att räcka.

Något att växa i...

Så blev det dags att byta kamera. Min gamla Canon IXUS har tjänat mig väl, men jag tycker att den tagit sämre bilder på sistone. Eller så har mina krav höjts... Snubblade över ett test i M3 på en Panasonic DMC-LX3 som verkade lovande. Ännu ett test i DigitalFoto (som jag egentligen inte begrep så mycket av) övertygade mig. Det här är en kamera som är alldeles för kompetent för mig och det är en kamera jag bara måste ha.

"Perfekt för dig med höga krav och stora ambitioner" som Panasonic säger själv.

Nedan några smakprov på vad min nya darling presterar. Än så länge använder jag bara använt Intelligent auto så jag kan knappast ta äran av bildkvaliteten. Men det kommer.

1:a maj-hälsningar från Flen

Årets första maj har firats i Flen - och Hälleforsnäs. Min syster talade på båda ställen - hon sa att hon var nervös men det märktes inte. Hon verkade snarare trivas ganska bra i talarstolen när hon talade om regeringens orättvisa politik och Marockos ockupation av Västsahara.

Om det var syrran eller Göran Persson som drog folk till Hälleforsnäs Folkets Hus får vara osagt men det kändes bra att fira 1:a maj i en fullsatt lokal. Persson verkade precis som syrran trivas med att stå på scenen och talade om jobben och klimatet. Och ingenstans märkte jag något av Mosa-Mona eller Mosa-Vanja-gnäll. Bra tycker jag, och kanske kan man hålla med om den enda smygande interna kritiken GP riktade mot partiet, vi måste nå ut med att regeringen för en orättvis politik. Det är inte bara lågkonjunkturen som är problemet, det är regeringen. Och då behöver vi lägga all energi på att föra ut det budskapet. Inte försöka knäcka våra egna.

[Uppdatering 2009-05-02] Även Aftonbladet var på plats i Hälleforsnäs och rapporterade. Det Aftonbladet utelämnade var att kritiken även riktades mot "röda" mediers (Aftonbladet och tidningen Folket nämndes specifikt till skillnad från Mona och Vanja som inte alls nämndes vid namn) oförmåga att rapportera om regeringens otillräcklighet och skadliga politik. Och det är bara att instämma i Perssons analys att vi saknar en allsidig nyhetsbevakning.

Sena funderingar om Baumol

Idag politikdag. Vi pratade mycket om produktivitet, hur den kan öka i hälso- och sjukvården, hur vi kan ta tillvara utrymmet som skapas när produktiviteten ökar. En sak som dök upp i diskussionen var den så kallade Baumolsjukan. Den förklarades på pedagogiskt sätt av en vän ungefär så här: En arbetare tillverkar 1 000 skruvar på en timme. 10 år senare kan samma arbetare tillverka 2 000 skruvar. Produktiviteten har ökat. En vårdare kan ta hand om 3 patienter under en viss tidsperiod. Det är inte säkert att vårdaren kan ta hand om fler patienter under samma tidsperiod 10 år senare. Det är definitivt inte troligt att produktiviteten har utvecklats i samma takt som på det löpande bandet för skruvtillverkningen. Problemet uppstår när lönen ska sättas. Skruvtillverkaren får ökad lön tack vare ökad produktivitet. Motsvarande löneökning i offentlig sektor kan inte ske tack vare motsvarande produktivitetsökning. Finansieringen (dvs skatteuttaget) måste öka, trots att det inte är säkert att vi får mer verksamhet för pengarna. Där någonstans får offentlig sektor ett trovärdighetsproblem. Och det stämmer förstås att det finns offentlig verksamhet där det inte går att springa fortare.

Först tyckte jag att förklaringen om skruvarna var något trivial. Men nu undrar jag. Alla dom där skruvarna. Vem har användning för dom?

Ninna-ninna-ninnana-ninnana-ninna...

Snacka går ju. Men med boken glömd i Flen är det svårt att leva upp till goda föresatser om att läsa Proust. I väntan på att den ska återfinnas i min närhet lyssnar jag på radioteatern som komprimerat Prousts 8-delarsverk På spaning efter den tid som flytt. Det verkar - mycket konstigt. Jag begriper ingenting, trots att alla kultursidor höjt den till skyarna. Men det kanske är som det ska vara då...

Men det finns annat i Prousts genre som går att ta del av:

Morrissey läser Proust t ex, återfinns på youtube. Det var väl sådär men jag har inte tidigare gjort den nu självklara kopplingen mellan de två kungarna av självömkan. Bara titeln på Morrisseys senaste "Years of refusal" och man ser släktskapet med Proust och den uteblivna godnattkyssen från modern. För att inte tala om låten I´m throwing my arms around Paris:

In the absensce of your love
and in the absence of human touch
I have decided
I´m throwing my arms around
around Paris because
only stone and steel can accept my love

Den som inte orkar med den långa versionen kan ju alltid överväga Monty Pythons All-England Summarize Proust Competition - även den på youtube. Inte heltäckande direkt men kanske något för den otålige.

I självhjälpsgenren(?) finns ju alltid Alain de Botton - Låt Proust förändra ditt liv. Frågan är bara om livet förändras till det bättre.

Slutligen en otippad association till Proust hos lillebror Kallerormen. Fast det kanske bara är jag som tycker mig se den...

Nej, nu måste jag nog knalla iväg och prova lite vita bourgogner...

[Uppdatering 22.12]
Och jag vet...
...att det heter Ninna-ninna-ninanna-ninannananinna...
...att min min bror givetvis travesterar Håkan Hellström (på ett fantastiskt sätt). Men det var faktiskt lite dekadent självömkande - besläktat med Proust/Morrissey tycker jag.

Wallenberg och jag...

Känner att mitt bloggande inte når några toppnoteringar i frekvens, men ibland är ju livet så. Stockholms Handelskammare har dock noterat min existens som bloggare och bjuder in mig på bloggkväll med Wallenbergare, med Wallenberg. I Stockholm.

Så det är ju riskfritt.

Vad gjorde du för jämställdheten igår?

”Vad har du gjort för jämställdheten idag?” undrade Ung Vänster på en banderoll när jag passerade dom igår på Trädgårdstorget vid lunchtid. Inte mycket fick erkännas. Gå upp, äta frukost och läsa Svenskan kvalar nog inte in..

Men idag när jag läste Corren kunde jag konstatera att en aktivitet jag avhållit mig från inte förde jämställdheten i fel riktning ialla fall. Jag var inte och lyssnade på den numera partilösa Birger Schlaug. Birger som förmodligen förste och siste man och människa på jorden fått sitt liv förändrat på tåget mellan Katrineholm och Flen. ”I Flen var jag en annan människa” berättade han i hörsalen på Länsbiblioteket igår. För då hade han läst Elin Wägner och kommit till insikt.

Jag har ingen särskild uppfattning om Elin Wägners förtjänster. Men jag har en tydlig uppfattning om Birger Schlaug när han menar att den svenska kvinnorörelsen i allt för hög utsträckning prioriterat frågor som styrelserepresentation och löner. Han är inte den som för jämställdheten framåt när han menar att de svenska kvinnorna ska sluta gnälla om sina löner och allt som oftast slår emot och slås ned av det berömda glastaket. Istället borde vi ägna mer tankemöda och engagemang åt alla de kvinnor som får gå alldeles för långt för att hämta vatten.

Jag tänker aldrig skämmas för att jag vill ha lika lön för lika arbete. Att jag vill ha lika lön och samma möjligheter som männen i Sverige betyder inte att jag förringar ”vattenproblemet”. Men till skillnad från Birger så tänker jag att det kanske skulle varit annorlunda om även männen hämtat vatten. Då skulle vi så att säga varit närmare källan…

När jag bläddrar fram några sidor i tidningen läser jag om Gudrun Schyman som var i Motala och pratade: ”Jämställdhet är inte ett mål som alla är beredda att arbeta för, även om alla är överens att det ska vara jämställt.” säger Gudrun. Lyssna på Gudrun Birger och fundera på var du själv befinner dig.

Jag läste Katrine Kielos igår. Hon skriver om den värsta platsen på jorden för en kvinna att befinna sig på – Kongo. I Kongo har det sexuella våldet drabbat var tredje kvinna. I sin bok Våldtäkt och romantik skriver Katrine om våldtäkt som det slutliga beviset för att kartan inte stämmer överens med verkligheten. Alla är emot våldtäkt, men ändå. I debatten grälas det inte om målet – jämställdhet, men vi grälar om kartan – hur ser verkligheten ut? Våldtäkt handlar om makt. Vill vi att män i Sverige och världen ska sluta våldta måste vi få ett jämställt samhälle. Det räcker inte att säga att man är emot våldtäkt.


Så Birger! Min uppmaning till dig under resten av året fram till nästa internationella kvinnodag. Läs Katrine Kielos och inse att du i likhet folkpartisten är vilse i skogen med fel karta i handen och utan kompass. Så kanske du går mot ännu ett uppvaknande i Flen.