Det skrivs inte så flitigt på den här sidan. Bad blogger… Jag kanske bidar min tid, slipar mina vapen när ingen ser som Winnerbäck sjunger. Eller så har jag en crappy internetanslutning och lite smådåligt med tid, eller så är det så mycket enklare, trevligare och bekvämare att tala och samtala istället för att skriva.
Jag ber inte om ursäkt, jag bara förklarar och kanske bortförklarar mig lite…
20 maj 2007
Låt tusen blommor blomma
Idag har jag ägnat stora delar av dagen åt att läsa handlingar inför tisdagens sammanträde med landstingsstyrelsen. 415 sidor som bland annat behandlar frågor som treårsbudget, en helt ny organisering av primärvården (sk auktorisationssystem), upphandling av ortopedi- kirurgi-, anestesi- och operationsverksamhet på lasarettet i Motala, personalövertagande av Närsjukvården i Finspång, försäljning av Östgötahälsan AB. Detta ska vi hinna med mellan 8.30 – 15.00. Inte så glamoröst ville jag säga med det. Snarare svårt och komplicerat, kort om tid att diskutera ärendena, både på tisdag och vägen fram till besluten.
Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…
En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.
Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.
Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.
Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.
Den nya majoriteten lägger sin första ”ordinarie” treårsbudget: ”Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad”, ”Det som görs idag ska göras ännu bättre imorgon” och ”Resurserna ska användas på bästa sätt” är delar av den nya värdegrund som ska råda i landstinget. Tankarna går osökt till Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”…
En del är gammalt hopklippt från förra majoritetens budget, annat är nytt. Nytt är bland annat formuleringen ”Alla som vill bidra till att utveckla hälso- och sjukvården ska välkomna i samhällsdebatten. Det gäller inte minst landstingets egna medarbetare med goda kunskaper om lokala förutsättningar, livsstilsfrågor och ett stort engagemang för att göra vården bättre.” Det låter å ena sidan bra, sympatiskt och tillmötesgående men min fundering blir ändå – om jag själv fick uppmaningen från politikerna i Norrköping där jag jobbar ”delta gärna i samhällsdebatten om stadsbyggnad i Norrköping, skriv en artikel vetja, eller varför inte ett litet utspel på eget bevåg?!” Jag skulle bli ganska förvirrad. I ena ändan, delta som en ”vanlig” samhällsmedborgare, men sen utföra politiska direktiv som kanske inte alls ligger i linje med min uppfattning.
Med detta sagt menar jag NATURLIGTVIS INTE att jag vill belägga alla landstingsanställda med munkavle – inte någon faktiskt, men jag menar att frågan är svårare än att bara rätt ut i luften uppmana till deltagande i samhällsdebatten. För i slutändan handlar det om kan kunna utföra sitt jobb och sitt uppdrag som någon annan har formulerat i en demokratiskt styrd organisation. Jag tror att en viktigare ände att börja i är att diskutera roller och den professionella vårdorganisationen, hur vi kan ha en bra intern dialog kring vården. När vårdpersonal börjar skriva debattartiklar och göra tidningsutspel – då brukar det vara för sent till öppen dialog med ömsesidig respekt och vilja att nå samsyn. Detta är förstås något som vi som politiker hela tiden måste kämpa med att förekomma genom en ständig dialog med vårdverksamheten. Men vi politiker måste alltid sätta medborgarperspektivet främst – och det är inte alltid som vårdverksamhetens företrädare och medborgarna har samma intresse.
Vi är många som gör anspråk på att företräda patienterna i vården - politiker, profession, patientföreningar och inte minst patienterna själva. Hur man ska se på dessa relationer måste nog vara föremål för en ständigt pågående diskussion och den ska förstås föras av många, i flera forum. Jag tror vi måste acceptera att ingen av dessa aktörer ensam sitter på lösningen hur vården organiseras bäst. Att hitta forum och former för att föra dessa diskussioner tror jag är viktigt och jag tror att öppenhet är mycket viktigt också. Här måste landstinget vara en aktiv och initierande aktör, bland annat genom brukar- och medborgardialoger, men också vara tydlig i att inte blanda friskt i detaljeringsnivåerna när man fattar beslut.
Det är djärv inbjudan den nya majoriteten ger de landstingsanställda – och risken är att man blir verksamhetens gisslan istället för medborgarnas företrädare.
11 april 2007
Mångfald – en viktig fråga eller ett pittoreskt humoristiskt inslag?
Fått inbjudan, såväl som politiker som i min profession som byråkrat till mångfaldsdagen hjärnsläpp.Och nog för att jag tycker att viktigt förändringsarbete när det gäller att påverka attityder och driva förändringsarbete som leder till något positivt ska få vara både roligt och lustfyllt – men ska man inte på någon rad försöka säga att det man håller på med faktiskt är VIKTIGT??
Döper man något som viktigt till hjärnsläpp?
Nej.
Hur andas ”Just nu 20% rabatt” ”Gå 5 betala för 4”? Seriöst?
Det tycker inte jag.
Man får lära sig ”fördelarna om mångfald” och ”då inte minst de ekonomiska”.
Är inte mångfald ett mål i sig?
” och du får med dig en nästan färdig jämställdhets- och mångfaldspolicy”. För det är ju dumt och meningslöst att tänka själv, mycket bättre om någon redan gjort det åt så att vi kan ägna oss åt andra VIKTIGARE saker.
För mångfald, det är ju inte så viktigt och snubblande nära enfald…
Döper man något som viktigt till hjärnsläpp?
Nej.
Hur andas ”Just nu 20% rabatt” ”Gå 5 betala för 4”? Seriöst?
Det tycker inte jag.
Man får lära sig ”fördelarna om mångfald” och ”då inte minst de ekonomiska”.
Är inte mångfald ett mål i sig?
” och du får med dig en nästan färdig jämställdhets- och mångfaldspolicy”. För det är ju dumt och meningslöst att tänka själv, mycket bättre om någon redan gjort det åt så att vi kan ägna oss åt andra VIKTIGARE saker.
För mångfald, det är ju inte så viktigt och snubblande nära enfald…
27 mars 2007
Tåg och direktörer
Igår var en händelsefylld landstingspolitiksdag. Det började redan strax efter 8.30 då vi i landstingsstyrelsen meddelades att landstingsdirektören avskedats tidigare på morgonen. Som nästan sittandes på läktaren har man ju undrat lite, kommer det att hålla, när valresultaten gav rum åt ett nytt parti i en ny majoritet som i huvudsak företräds av missnöjd personal från Vrinnevisjukhuset. Så helt överraskande kanske det inte var.
Det är svårt att ha en åsikt om detta. Vrinnevilistan menar att Åke Rosandher är alltför intimt sammankopplad med politiken den förra majoriteten (s, v och mp) förde och att man därför saknar förtroende. Att det finns medarbetare som inte vågar uttrycka sin åsikt, trots majoritetsskiftet. Det har inte varit en bred politisk process kring avsättandet så som brukligt är, utan majoriteten har fattat beslutet helt på egen hand. Så jag undrar. Kommer nya LD att våga utöva ett ledarskap som skulle gå på tvärsen mot vad ortopediläkare i Norrköping tycker? Det är inte okomplicerat med partier som sitter på dubbla stolar. Jag tycker inte att man ska partipolitisera tillsättande och avsättande av chefstjänstemän. Och det här är ingen bra början.
De uppdrag som landstingsledningen fick av nya majoriteten i höstas beslutades om igår. Jag tycker det är olyckligt att vi inte får tillfälle att ha en bred diskussion om detta i fullmäktige. Uppdrag som gavs av fullmäktige kom ut per post i förra veckan, en liten andel av landstingets politiker har fattat besluten, få har kunnat vara med i diskussionerna om de slutgiltiga förslagen. Jag tycker det hade varit bättre om vi kunnat diskutera förslagen brett i fullmäktige. Hade också gärna diskuterat detta brett i hela min fullmäktigegrupp, nu blev vi nio socialdemokrater som fick ta ställning, istället för knappt 50 personer. Och nya majoriteten har delaktighet som ett av sina honnörsord..
Och tågen till Västervik, det blir nya fina tåg till en järnvägssträcka i bedrövligt skick med bedrövlig resandestatistik. Vad ska man säga om det? Jag deltog inte i beslutet. Och den ende personen som jag har hört argumentera för att tågen ska fortsätta rulla – miljöpartisten Lars Wilzén, han fick inte delta i beslutet. Världen är orättvis och inte heller helt rationell.
Det är svårt att ha en åsikt om detta. Vrinnevilistan menar att Åke Rosandher är alltför intimt sammankopplad med politiken den förra majoriteten (s, v och mp) förde och att man därför saknar förtroende. Att det finns medarbetare som inte vågar uttrycka sin åsikt, trots majoritetsskiftet. Det har inte varit en bred politisk process kring avsättandet så som brukligt är, utan majoriteten har fattat beslutet helt på egen hand. Så jag undrar. Kommer nya LD att våga utöva ett ledarskap som skulle gå på tvärsen mot vad ortopediläkare i Norrköping tycker? Det är inte okomplicerat med partier som sitter på dubbla stolar. Jag tycker inte att man ska partipolitisera tillsättande och avsättande av chefstjänstemän. Och det här är ingen bra början.
De uppdrag som landstingsledningen fick av nya majoriteten i höstas beslutades om igår. Jag tycker det är olyckligt att vi inte får tillfälle att ha en bred diskussion om detta i fullmäktige. Uppdrag som gavs av fullmäktige kom ut per post i förra veckan, en liten andel av landstingets politiker har fattat besluten, få har kunnat vara med i diskussionerna om de slutgiltiga förslagen. Jag tycker det hade varit bättre om vi kunnat diskutera förslagen brett i fullmäktige. Hade också gärna diskuterat detta brett i hela min fullmäktigegrupp, nu blev vi nio socialdemokrater som fick ta ställning, istället för knappt 50 personer. Och nya majoriteten har delaktighet som ett av sina honnörsord..
Och tågen till Västervik, det blir nya fina tåg till en järnvägssträcka i bedrövligt skick med bedrövlig resandestatistik. Vad ska man säga om det? Jag deltog inte i beslutet. Och den ende personen som jag har hört argumentera för att tågen ska fortsätta rulla – miljöpartisten Lars Wilzén, han fick inte delta i beslutet. Världen är orättvis och inte heller helt rationell.
11 mars 2007
The world is full of crashing bores
Så kom den. Den stora viktiga utredningen som befinner sig i politikens absoluta finrum – Ansvarskommitténs slutbetänkande. 431 viktiga sidor. OK, det var syrligt och ironiskt, det går inte att låta bli. Det är inte så att jag inte tycker att de här frågorna är viktiga. Det är viktigt hur vi organiserar oss, vi måste göra det på ett så smart sätt som möjligt så att inte organisationen blir ett hinder för politiken. Det säger sig själv att en länsindelning som är knappt 400 år gammal kan behöva ses över och revideras för att bättre möta dagens och morgondagens behov. Så visst är det dags.
Men när jag läser sammanfattningen till kommitténs betänkande så känner jag mig inte särskilt inspirerad alls. Trots att jag är politiker, byråkrat och statsvetare. Konstigt. Man får ju nästan skämmas. Jag måste kämpa hårt för översätta byråkrattexten till en angelägen begriplighet. Hur i hela friden kan detta angå mig? Texten befinner sig på milsvida avstånd från mig. Jag kommer inte att hinna läsa slutbetänkandet innan landstingsfullmäktige på onsdag då detta ska debatteras. Och jag tänker att det kanske är lika bra. Risken är ju stor att jag tar till mig språket i betänkandet och själv börjar rabbla obegripligheter. Det är svårt att hålla distans och självständighet gentemot en text som är svårbegriplig. Först måste den erövras, språkligt och innehållsmässigt, sedan kan den kritiska distansen uppstå.
Remissomgången ska avslutas i september i år. I mitt parti finns ambitionen att driva ett folkbildningsarbete i frågan, det ska diskuteras brett i partiet. En god ambition, men vi får vara lite hm - försiktiga tror jag. Tänka till en vända extra, hur kan de här frågorna bli begripliga och kännas angelägna för människor, inte bara byråkratnördar som älskar organisationsteori. För det är otroligt viktigt att vi organiserar våra gemensamma samhällsfunktioner på ett sätt så att politiken får handlingskraft och manöverutrymme och att ”dansa med en myndighet” kan bli en lite mer lättsam och angenäm upplevelse.
Men när jag läser sammanfattningen till kommitténs betänkande så känner jag mig inte särskilt inspirerad alls. Trots att jag är politiker, byråkrat och statsvetare. Konstigt. Man får ju nästan skämmas. Jag måste kämpa hårt för översätta byråkrattexten till en angelägen begriplighet. Hur i hela friden kan detta angå mig? Texten befinner sig på milsvida avstånd från mig. Jag kommer inte att hinna läsa slutbetänkandet innan landstingsfullmäktige på onsdag då detta ska debatteras. Och jag tänker att det kanske är lika bra. Risken är ju stor att jag tar till mig språket i betänkandet och själv börjar rabbla obegripligheter. Det är svårt att hålla distans och självständighet gentemot en text som är svårbegriplig. Först måste den erövras, språkligt och innehållsmässigt, sedan kan den kritiska distansen uppstå.
Remissomgången ska avslutas i september i år. I mitt parti finns ambitionen att driva ett folkbildningsarbete i frågan, det ska diskuteras brett i partiet. En god ambition, men vi får vara lite hm - försiktiga tror jag. Tänka till en vända extra, hur kan de här frågorna bli begripliga och kännas angelägna för människor, inte bara byråkratnördar som älskar organisationsteori. För det är otroligt viktigt att vi organiserar våra gemensamma samhällsfunktioner på ett sätt så att politiken får handlingskraft och manöverutrymme och att ”dansa med en myndighet” kan bli en lite mer lättsam och angenäm upplevelse.
25 februari 2007
Svart modeblogg
Ikväll lyssnar jag P1:s nya satsning, Susanne Ljungs modeprogram Stil. Färgen svart i modet avhandlas. 10 000 kronorsfrågan är hur självdistansen blir hos SL, kommer hon att kunna skämta om eller överhuvudtaget diskutera sina egna färgval (eller brist på val)?
24 februari 2007
Att leva som man lär
Inför partiledarvalet var det meningen att det skulle vara en öppen process, vilket det ju i någon mening också har varit, men jag och flera med mig har varit kritiska till att det i vårt parti inte riktigt tillåtet att säga "ja, jag vill" och att flera kan säga det samtidigt. En som har drivit den här argumentationslinjen, ungefär är Joel Malmqvist. Joel har nu offentligt tillkännagivit att han kandiderar till Socialdemokratiska Studentfröbundets styrelse. Way to go Joel säger jag bara.
Det var länge sedan jag var aktiv i Studentförbundet, numera enbart revisor i den ytterst välskötta klubben Spartacus, så jag har absolut ingen koll alls på vilka mer som kan tänkas kandidera. Under Joels tid som valberedningens ordförande i Studentförbundet togs viktiga steg mot ökad öppenhet i valberedningsprocessen. Man fick skriva personliga brev och vi hade intervjuer där även samtliga föreningar fick vara representerade. Vi kunde ha givande diskussioner om kandidaternas viljeinriktning och olika kompetenser (många kåraktiva det året vill jag minnas). Personfrågor är alltid svårt och inte blir det enklare eller justare om man har slutna och mytomspunna processer.
Och just därför tycker jag att det är föredömligt och helt enkelt jättebra att Joel kandiderar öppet, lägger ut sitt "manifest" på bloggen och för ett samtal, bemöter kommentarer till folk som har frågor. Jag hoppas att alla andra kandidater gör på samma sätt och för processens skulle hoppas jag det finns fler kandidater, även om jag är helt övertygad om att Joel skulle bli en alldeles utmärkt ordförande.
Läs Joels kandidatur här.
Det var länge sedan jag var aktiv i Studentförbundet, numera enbart revisor i den ytterst välskötta klubben Spartacus, så jag har absolut ingen koll alls på vilka mer som kan tänkas kandidera. Under Joels tid som valberedningens ordförande i Studentförbundet togs viktiga steg mot ökad öppenhet i valberedningsprocessen. Man fick skriva personliga brev och vi hade intervjuer där även samtliga föreningar fick vara representerade. Vi kunde ha givande diskussioner om kandidaternas viljeinriktning och olika kompetenser (många kåraktiva det året vill jag minnas). Personfrågor är alltid svårt och inte blir det enklare eller justare om man har slutna och mytomspunna processer.
Och just därför tycker jag att det är föredömligt och helt enkelt jättebra att Joel kandiderar öppet, lägger ut sitt "manifest" på bloggen och för ett samtal, bemöter kommentarer till folk som har frågor. Jag hoppas att alla andra kandidater gör på samma sätt och för processens skulle hoppas jag det finns fler kandidater, även om jag är helt övertygad om att Joel skulle bli en alldeles utmärkt ordförande.
Läs Joels kandidatur här.
30 januari 2007
Bekännelseblogg
En extrem start på ett nytt år, och då tyvärr inte någon nyvaknad träningsiver (har givetvis köpt ett träningskort som jag använt en gång på två veckor, men är just nu förkyld så jag klarar mig liksom ändå).
Nej, det handlar om konsumtion. 30 dagar på ett nytt år har gått. Jag har köpt 10 skivor, ett snitt på en skiva var tredje dag. Varav två skivor är dubbel-CD. Jag förstår nu var mina pengar tog vägen.
För de som undrar, det blev följande inköp (snabba omdömen inom parentes):
Anna Ternheim Separation Road, limited edition 2CD (Ja, lite marigt är det förstås, man ska definitivt välja AT:s 2CD där en så kallad naked version är med. Nights in Goodville mycket träffsäkert. Tro den kommer att växa med lyssnandet (inköptes i lördags))
Doktor Kosmos Ett enkelt svar: (Har jag nog kommenterat tidigare, underfundiga och ibland provocerande texter. Lika kompromisslösa som titeln antyder och inte direkt njutningsfullt att lyssna på, men men - när revolutionen kommer i form av tusen dunsar på hallmattan (fönsterkuverten) då ni!!)
Frida Hyvönen PUDEL (hm, den här får jag nog lyssna några vändor till på, inte sådär jätte lättillgänglig. Hennes debut – Until death comes är däremot helt strålande med flera guldkorn, köp den!)
Morrissey Bona Drag (Nej inte än. Låter ungefär som omslaget ser ut. Känns mycket 80-tal från sin lite sämre sida, men den kanske växer..)
Morrissey Live at Earls Court Christmas 2004 (Den här är däremot helt underbar. Jag vill också kunna skriva texter som “driving in your car… and if a double-decker bus crashes into us, to die by your side such a heavenly way to die, and if a ten ton truck kills the both of us, the pleasure and the privilige is mine” Underbar artikulation, svämmar över känslor utan att bli smetigt, Morrissey kommer undan med all sin självömkan och dramatiska utspel för vem kan neka till “you have never been in love, until you´ve seen the stars reflected in the reservoar”)
Neil Young Harvest Moon (erkänner att jag är sucker för gubbrock och då framförallt Neil Young. Detta är ett av hans stillsamma album i stil med den tidigare Harvest och senare Prairie wind. I mitt tycke en av hans bästa, man bara smälter och vill befinna sig på en amerikansk sylta med countrymusik, hooka upp med en cowboy-wanna be i överdimensionerade polisonger och rutig flanellskjorta när man hör Harvest moon (låten alltså), sen har han också live-skivor som är helt underbara)
Neil Young After the Gold Rush (En tidigare Young, inte lika förtjust än så länge, men det kanske kommer.)
The Smiths The very best of… (Måste ju ta reda på varifrån Morrissey kom ifrån. Återigen så sköna texter som träffar mitt i prick ”I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I´m miserable now” – hm, men man kanske måste höra det för att förstå… Paul Lester skriver väldigt underhållande och träffsäkert om gruppen som gör att man direkt får en känsla för vad det handlar om)
The Shins Oh Inverted World (har bara lyssnat en gång, den kom med posten igår…)
The Shins Chutes too Narrow (verkar bättre än föregående, men har som sagt inte riktigt hunnit ännu. Detta är alltså ett av Zach Brafs favvoband (han i Scrubs), ett starkt argument för att lyssna lite extra noga tycker jag).
And that´s it.
Och det här inlägget är inte pingat på intressant…
Nej, det handlar om konsumtion. 30 dagar på ett nytt år har gått. Jag har köpt 10 skivor, ett snitt på en skiva var tredje dag. Varav två skivor är dubbel-CD. Jag förstår nu var mina pengar tog vägen.
För de som undrar, det blev följande inköp (snabba omdömen inom parentes):
Anna Ternheim Separation Road, limited edition 2CD (Ja, lite marigt är det förstås, man ska definitivt välja AT:s 2CD där en så kallad naked version är med. Nights in Goodville mycket träffsäkert. Tro den kommer att växa med lyssnandet (inköptes i lördags))
Doktor Kosmos Ett enkelt svar: (Har jag nog kommenterat tidigare, underfundiga och ibland provocerande texter. Lika kompromisslösa som titeln antyder och inte direkt njutningsfullt att lyssna på, men men - när revolutionen kommer i form av tusen dunsar på hallmattan (fönsterkuverten) då ni!!)
Frida Hyvönen PUDEL (hm, den här får jag nog lyssna några vändor till på, inte sådär jätte lättillgänglig. Hennes debut – Until death comes är däremot helt strålande med flera guldkorn, köp den!)
Morrissey Bona Drag (Nej inte än. Låter ungefär som omslaget ser ut. Känns mycket 80-tal från sin lite sämre sida, men den kanske växer..)
Morrissey Live at Earls Court Christmas 2004 (Den här är däremot helt underbar. Jag vill också kunna skriva texter som “driving in your car… and if a double-decker bus crashes into us, to die by your side such a heavenly way to die, and if a ten ton truck kills the both of us, the pleasure and the privilige is mine” Underbar artikulation, svämmar över känslor utan att bli smetigt, Morrissey kommer undan med all sin självömkan och dramatiska utspel för vem kan neka till “you have never been in love, until you´ve seen the stars reflected in the reservoar”)
Neil Young Harvest Moon (erkänner att jag är sucker för gubbrock och då framförallt Neil Young. Detta är ett av hans stillsamma album i stil med den tidigare Harvest och senare Prairie wind. I mitt tycke en av hans bästa, man bara smälter och vill befinna sig på en amerikansk sylta med countrymusik, hooka upp med en cowboy-wanna be i överdimensionerade polisonger och rutig flanellskjorta när man hör Harvest moon (låten alltså), sen har han också live-skivor som är helt underbara)
Neil Young After the Gold Rush (En tidigare Young, inte lika förtjust än så länge, men det kanske kommer.)
The Smiths The very best of… (Måste ju ta reda på varifrån Morrissey kom ifrån. Återigen så sköna texter som träffar mitt i prick ”I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I´m miserable now” – hm, men man kanske måste höra det för att förstå… Paul Lester skriver väldigt underhållande och träffsäkert om gruppen som gör att man direkt får en känsla för vad det handlar om)
The Shins Oh Inverted World (har bara lyssnat en gång, den kom med posten igår…)
The Shins Chutes too Narrow (verkar bättre än föregående, men har som sagt inte riktigt hunnit ännu. Detta är alltså ett av Zach Brafs favvoband (han i Scrubs), ett starkt argument för att lyssna lite extra noga tycker jag).
And that´s it.
Och det här inlägget är inte pingat på intressant…
20 januari 2007
Könet sitter i hjärnan
Ser att biologisten Annica Dahlström fortfarande är aktiv och har skrivit en bok där vi återigen ska förpassa oss till grottstadiet. Kvinnor är bäst på att passa de små barnen och på att städa menar Dahlström. Sedan hävdar hon visserligen också att kvinnor är bättre ledare som ser hela individer och har en bättre verbal förmåga. Männen å sin sida är bäst på att hålla på med teknik och vapen, har tävlingsinstinkt, är mer våghalsiga och ser till att få saker och ting gjorda. (Går alltså helt i klinsch mot Margaret Thatcher som står för de bevingade orden ” vill du ha något sagt be en man, vill du ha något gjort be en kvinna” – typ).
Inte alltför sällan kommer de biologistiska argumenten upp när man diskuterar jämställdhet och feminist. Det handlar om att bejaka sin kvinnlighet, kvinnor är mer lämpade att…, man ska inte hindra naturen och så vidare. Ofta hamnar vi i lite underliga positioner där vi från feministernas håll då vill hävda att det inte alls finns några hormoner som styr/påverkar oss någon gång och att könet till hundra procent alltid är en social konstruktion. Tonläget blir högt och onyanserat från båda hållen.
Jag är själv varken biolog eller biologist men tycker det finns all anledning att förhålla sig lite avvaktande till Dahlströms forskning. Det är en sak att studera en hjärna och komma fram till att olika människor (till exempel människor av olika kön) har hjärnor som ser olika ut. Kopplingarna går lite annorlunda vilket jag föreställer mig kan påverka perceptionsförmåga och andra egenskaper och förmågor. Detta kan konstateras på ett abstrakt plan – ser man detaljer lättare än helheter till exempel. Men att från dessa abstrakta resonemang och resultat dra slutsatser om vad man bör ägna sig åt blir ju helt galet. Självklart måste kliniska resultat och kalla fakta alltid tolkas – fakta talar aldrig för sig själv sa en klok lärare en gång. Men i tolkningen ligger också ett stort mått av subjektivitet. Jag gör min tolkning och du din. Etiska och moraliska avvägningar om hur man till exempel ska ta hand om sina barn kan inte grunda sig i något så avskärmat och snävt som enbart biologisk forskning.
Bara för att kvinnor har bättre förmåga att se helheter (om det nu är så) betyder ju inte det heller att män saknar den förmågan. Och detta föreställer jag mig dessutom handlar om kvinnor och män generellt – kanske är variationen människor emellan större i största allmänhet än mellan könen, vad vet jag? Vi kan träna upp olika förmågor, alla kvinnor ÄR INTE heller bra föräldrar bara för att de råkar ha ett visst kön.
Vad betyder det att kvinnors (och mäns också väl) hormonnivåer fluktuerar och kanske beter sig alldeles särskilt speciellt under en graviditet eller amning? Att vi kan avvisa allt vad den kvinnan säger med att konstatera ”Ja ja, det är bara hormonerna som talar”. Visst påverkar säkert hormonerna till att man får lättare att betrakta saker ur ett annat perspektiv. Fel perspektiv? Säger vem? Kanske är då man får som lättast att faktiskt säga sitt hjärtas mening om företeelser och folk? Det är en sak att konstatera ett faktum, en helt annan sak att dra slutsatser om dess konsekvenser som ofta får en normativ karaktär.
Så fortsätt du gärna Dahlström, att beforska området mäns och kvinnors hjärnor. Ditt bidrag till vetenskapen i allmänhet fyller säkert en funktion, men som grund för etiska resonemang om hur man bör leva sina liv är den tämligen usel. Men jag bugar och niger för den djupt ironiska (oavsiktliga?) titeln – för visst sitter könen i hjärnan. Men det är kanske en mening vi tolkar olika - Dahlström och jag.
Jag tror att jag har pingat detta inlägg på intressant.se och kanske finns det andra som bloggar om: biologism, Annica Dahlström, feminism.
Inte alltför sällan kommer de biologistiska argumenten upp när man diskuterar jämställdhet och feminist. Det handlar om att bejaka sin kvinnlighet, kvinnor är mer lämpade att…, man ska inte hindra naturen och så vidare. Ofta hamnar vi i lite underliga positioner där vi från feministernas håll då vill hävda att det inte alls finns några hormoner som styr/påverkar oss någon gång och att könet till hundra procent alltid är en social konstruktion. Tonläget blir högt och onyanserat från båda hållen.
Jag är själv varken biolog eller biologist men tycker det finns all anledning att förhålla sig lite avvaktande till Dahlströms forskning. Det är en sak att studera en hjärna och komma fram till att olika människor (till exempel människor av olika kön) har hjärnor som ser olika ut. Kopplingarna går lite annorlunda vilket jag föreställer mig kan påverka perceptionsförmåga och andra egenskaper och förmågor. Detta kan konstateras på ett abstrakt plan – ser man detaljer lättare än helheter till exempel. Men att från dessa abstrakta resonemang och resultat dra slutsatser om vad man bör ägna sig åt blir ju helt galet. Självklart måste kliniska resultat och kalla fakta alltid tolkas – fakta talar aldrig för sig själv sa en klok lärare en gång. Men i tolkningen ligger också ett stort mått av subjektivitet. Jag gör min tolkning och du din. Etiska och moraliska avvägningar om hur man till exempel ska ta hand om sina barn kan inte grunda sig i något så avskärmat och snävt som enbart biologisk forskning.
Bara för att kvinnor har bättre förmåga att se helheter (om det nu är så) betyder ju inte det heller att män saknar den förmågan. Och detta föreställer jag mig dessutom handlar om kvinnor och män generellt – kanske är variationen människor emellan större i största allmänhet än mellan könen, vad vet jag? Vi kan träna upp olika förmågor, alla kvinnor ÄR INTE heller bra föräldrar bara för att de råkar ha ett visst kön.
Vad betyder det att kvinnors (och mäns också väl) hormonnivåer fluktuerar och kanske beter sig alldeles särskilt speciellt under en graviditet eller amning? Att vi kan avvisa allt vad den kvinnan säger med att konstatera ”Ja ja, det är bara hormonerna som talar”. Visst påverkar säkert hormonerna till att man får lättare att betrakta saker ur ett annat perspektiv. Fel perspektiv? Säger vem? Kanske är då man får som lättast att faktiskt säga sitt hjärtas mening om företeelser och folk? Det är en sak att konstatera ett faktum, en helt annan sak att dra slutsatser om dess konsekvenser som ofta får en normativ karaktär.
Så fortsätt du gärna Dahlström, att beforska området mäns och kvinnors hjärnor. Ditt bidrag till vetenskapen i allmänhet fyller säkert en funktion, men som grund för etiska resonemang om hur man bör leva sina liv är den tämligen usel. Men jag bugar och niger för den djupt ironiska (oavsiktliga?) titeln – för visst sitter könen i hjärnan. Men det är kanske en mening vi tolkar olika - Dahlström och jag.
Jag tror att jag har pingat detta inlägg på intressant.se och kanske finns det andra som bloggar om: biologism, Annica Dahlström, feminism.
08 januari 2007
I kölvattnet av de som gick efter och pekade…
Eftervalanalyserna har haglat tätt i min brevlåda, både Tvärdrag och Libertas har valanalys som tema. Ett tåg man självklart måste hoppa på innan det är för sent…
Så, några blickar bakåt och åt sidan som syftar framåt.
Många har varit inne på ett föråldrat och auktoritärt ledarskap. Ja, det ligger nog något i det, att när ett parti är i regeringsställning och ska fatta många beslut med ett visst tempo så blir det svårt att hantera de interndemokratiska processerna på ett tillfredsställande sätt. Med en rapp partipiska där lojalitet belönas, och tvärtom har vi med viss framgång genom åren fört vår politik. Jag tror vi behöver något annat de här fyra åren. Många har önskat just ”något annat” i de favorittippade Wallström och Jämtin som nya partiledare. Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.. Men visst, jag är medskyldig till haussen.
Ibland blir resonemangen också lite bakvända. Vilken politik borde vi ha fört fram för att väljarna skulle röstat på oss? Vilken politik är det vi står för? Jag tycker vi borde börja i den änden innan vi går vilse i taktiserandet. Nu finns det säkert de som tycker att det är en alltför vilsen fråga att ställa, men jag tar risken. Ibland vågar vi inte erkänna att politiken inte kan lösa alla problem, samtidigt är det aldrig några fel på våra system. Till slut blir det en svår ekvation, för om politiken kan lösa alla problem då kan det ju inte finnas några problem i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Det är kanske dags att börja diskutera flexicurity ialla fall? Håller vår politik i opposition, eller är vi för fast knutna vid de institutioner vi byggt upp?
Jag ska ägna de fyra år som står inför dörren åt hälso- och sjukvårdspolitik och regionalpolitik. Hälso- och sjukvårdspolitik, så tacksamt och lättbegripligt när det handlar om solidaritet. Ibland måste man stå tillbaka för att de med större behov ska få vård före. Regionalpolitik – tvärtom. Tillväxt, Ostlänkar, PPP, konkurrens, vi måste med på tåget innan det går… Solidaritet, miljö och jämställdhet kommer med som pliktskyldigast men väger lätt i dessa sammanhang. För nu måste vi ägna oss åt viktiga saker… Som östgöte wannabe måste man ju alltid skryta lite, men jag tycker faktiskt att ansatsen till storytelling i det Regionpolitiska programmet var ett riktigt steg att ta. Vi måste våga försöka måla en begriplig bild om hur vi föreställer oss morgondagens samhälle. Och det får inte vara snabbtåg och sönderstressade människor. För vi måste kunna förena frågor om tillväxt och utveckling med visionen om det goda livet.
Och för övrigt anser jag naturligtvis att Ostlänken bör byggas snarast.
Så, några blickar bakåt och åt sidan som syftar framåt.
Många har varit inne på ett föråldrat och auktoritärt ledarskap. Ja, det ligger nog något i det, att när ett parti är i regeringsställning och ska fatta många beslut med ett visst tempo så blir det svårt att hantera de interndemokratiska processerna på ett tillfredsställande sätt. Med en rapp partipiska där lojalitet belönas, och tvärtom har vi med viss framgång genom åren fört vår politik. Jag tror vi behöver något annat de här fyra åren. Många har önskat just ”något annat” i de favorittippade Wallström och Jämtin som nya partiledare. Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.. Men visst, jag är medskyldig till haussen.
Ibland blir resonemangen också lite bakvända. Vilken politik borde vi ha fört fram för att väljarna skulle röstat på oss? Vilken politik är det vi står för? Jag tycker vi borde börja i den änden innan vi går vilse i taktiserandet. Nu finns det säkert de som tycker att det är en alltför vilsen fråga att ställa, men jag tar risken. Ibland vågar vi inte erkänna att politiken inte kan lösa alla problem, samtidigt är det aldrig några fel på våra system. Till slut blir det en svår ekvation, för om politiken kan lösa alla problem då kan det ju inte finnas några problem i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Det är kanske dags att börja diskutera flexicurity ialla fall? Håller vår politik i opposition, eller är vi för fast knutna vid de institutioner vi byggt upp?
Jag ska ägna de fyra år som står inför dörren åt hälso- och sjukvårdspolitik och regionalpolitik. Hälso- och sjukvårdspolitik, så tacksamt och lättbegripligt när det handlar om solidaritet. Ibland måste man stå tillbaka för att de med större behov ska få vård före. Regionalpolitik – tvärtom. Tillväxt, Ostlänkar, PPP, konkurrens, vi måste med på tåget innan det går… Solidaritet, miljö och jämställdhet kommer med som pliktskyldigast men väger lätt i dessa sammanhang. För nu måste vi ägna oss åt viktiga saker… Som östgöte wannabe måste man ju alltid skryta lite, men jag tycker faktiskt att ansatsen till storytelling i det Regionpolitiska programmet var ett riktigt steg att ta. Vi måste våga försöka måla en begriplig bild om hur vi föreställer oss morgondagens samhälle. Och det får inte vara snabbtåg och sönderstressade människor. För vi måste kunna förena frågor om tillväxt och utveckling med visionen om det goda livet.
Och för övrigt anser jag naturligtvis att Ostlänken bör byggas snarast.
29 december 2006
27 december 2006
Forskning och politik
Under mina första fyra år i landstingspolitiken har jag närmat mig detta, för mig, nya område hälso- och sjukvårdsfrågor från ett lite udda håll som ”forskningspolitiker”. Jag har varit ledamot av och vikarierande ordförande för landstingets Forskningsberedning. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm att blogga om dessa frågor – av flera skäl, men nu är det dags.
Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.
Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.
Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.
Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.
I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.
Aja-baja säger många när man vill ägna sig åt forskningspolitik eller diskutera hur vi kan få en bra och fungerande styrning av forskningsverksamheten. Jag vill med en gång säga att jag tycker att det är viktigt att man som politiker funderar noga över sin roll när det gäller forskningsfrågor. Den akademiska friheten ska självklart värnas och hållas högt. Men. Landstingen är i och med sitt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skyldiga enligt lag att sörja för att medicinsk forskning bedrivs. Det finns de som inte tycker att det är bra, att det borde vara en angelägenhet för staten (enbart?) som ska öppna plånboken generöst utan att vare sig ifrågasätta eller ställa krav.
Att aktivt besluta om fördelning och omfördelning av forskningsresurser verkar här ses som ett ingrepp i den fria forskningen. Politik handlar om att ständigt prioritera begränsade resurser till behov som alltid tycks överskrida resurserna. Ibland handlar politik om modet att våga göra ”rätt” inte bara utifrån värderingsgrunder men också utifrån perspektiv som att få en effektiv och kostnadseffektiv verksamhet. Ofta (för det mesta) handlar politik också förstås om värderingar, där vetenskap och rationalitet (till exempel) blir otillräckliga underlag för beslutsfattande, där olika människor har olika värderingsgrunder och frågorna måste diskuteras utifrån dessa perspektiv.
Att forskningsvärlden är en del av den värld och verklighet som vi andra lever i är självklart. Lika självklart är det att det inom forskningsvärlden finns särskilda värden och särskilda åtaganden som måste värnas inom forskningsvärlden såväl som av dess finansiärer. Men det betyder INTE att vi som politiker okritiskt ska öppna plånboken utan att diskutera nytta och utfall. (Grundforskning är en delvis annan femma.) Vårt uppdrag ligger inom den kliniska patientnära forskningen. Då måste vi också få ägna oss åt styrning – säga ja till finansiering av vissa forskningsfält, nej till andra och omfördela resurser om vi ser att de kan göra bättre nytta någon annanstans – utifrån ett medborgarperspektiv.
Jag säger inte att politiker sitter inne med alla svaren om vilken forskning som gagnar samhället bäst, det måste förstås ske en dialog mellan forskare och politiker. Men precis som att vi politiker ska ha en ödmjukhet och respekt för forskarens färdigheter, kompetenser och kunskaper inom dennes smalspår så måste man också inse och respektera att politiker som har till sitt främsta syfte att tjäna medborgarintresset har ett helikopterperspektiv som den starkt sektoriserade forskarvärlden ofta saknar. Det handlar inte om att bevilja enstaka forskningsprojekt medel, att ersätta expertgrupper, men vi måste kunna rikta och rikta om våra resurser mot områden som vi tror bäst tjänar vårt uppdrag. Ibland handlar det om att se bortom revirstrider och modetrender, ibland handlar det faktiskt om rena värderingsfrågor.
I landstinget i Östergötland lägger vi ner det politiska organ vi haft för forskningen mellan 2000 – 2006, Landstingsstyrelsens Forskningsberedning. Ett hot och en möjlighet. Forskningsfrågorna ska inte diskuteras av enbart ett litet gäng forskningsnördar – vare sig nördarna är politiker, tjänstemän eller forskarna själva. Forskningen är för viktig för detta och bör lyftas in i sammanhang där andra strategiskt viktiga frågor diskuteras. Hotet – att forskningsfrågorna återigen blir en angelägenhet bara för forskarna, där vi politiker bara ser revirstriderna inom forskningen och där forskarna enbart ser politiker som passiva finansiärer som det gäller att pumpa så mycket pengar ur som möjligt. Det är det sämsta alternativet, för såväl forskarna som medborgarna.
26 december 2006
Annandag jul
Har längtat hela mörka november och december efter snö, men just idag så gör det inget att marken är bar.
25 december 2006
En fördel
[UPPDATERAD] Det verkar som att Mona Sahlin står högst på listan just nu, rutinerad formtoppning skulle man kunna tycka. Mona stod inte på min topp-tre-lista men det finns ändå en sak som kanske kan vara en fördel. Frälsningsförväntningarna på Mona verkar lysa med sin frånvaro. Förväntningarna på nejtackarna kändes minst sagt skyhöga, som om en enda person skulle kunna omvandla ett helt parti, på ett sätt så man dessutom helst inte trampar på gamla strukturer och dess företrädares ömma tår. Mission impossble, det var kanske det både Margot Wallström och Carin Jämtin insåg.
Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.
Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...
Det är ju förstås långt ifrån avgjort om det blir Mona Sahlin eller ej. Men hon kanske kan jämna vägen för något lite nyare och lite fräschare. All heder åt Monas stora engagemang i HBT-frågorna, tycker jag. Det är inte direkt frågor man får cred för om man försöker driva, det visar på visst politiskt mod. Och visst ger det lite hopp i diskussionen huruvida en politiker får klanta sig ibland. För vi är ju faktiskt bara människor allihopa.
Alltså, att driva HBT-frågor är förstås inte att klanta sig, det är mer det där med att betala eller inte betala räkningar jag menade...
17 december 2006
Julen är röd..
Å ena sidan - teknikprylar är så roligt.
Å andra sidan - färre prylar enklare liv.
Å ena sidan - köp en julklapp åt dig själv - du förtjänar den.
Å andra sidan - min telefon spelar mp3.
Å ena sidan 4 GB (eller 8!) - mer än 1 GB, massor med musik.
Å andra sidan - ingen dator att installera i-tunes på.
Jag är en stor vän av teknikprylar. Men jag vet ju att det roligaste är sukta efter teknikprylar, när man väl har dem - inte lika spännande längre. Därför avstår jag VÄLDIGT MYCKET från att köpa teknikprylar. Försöker istället uppmuntra mina vänner att handla prylar, där jag kan stå bredvid och heja på, komma med goda råd och så vidare.
Så jag har tänkt låta bli att köpa en mp3-spelare. Har verkligen funderat på hur jag ska göra. Min telefon kan spela mp3, jag behöver ju inte egentligen inte så mycket prylar - less is more. Vill inte gå på konsumtionshysteritåget. Vill vara medveten, åka kollektivt, gå och cykla, köpa kravmärkt, vara snäll.
Så kommer Apple med en ny Ipod nano - i RÖTT. Där en del av det jag betalar går till stöd till AIDS-bekämpningen i Afrika. Kan man vara god - och samtidigt ge vika för sina konsumtionslustar? Och rött är ju så snyggt.. Konsumentmakt - det är ju jag väldigt mycket för.
Så nu blev det besvärligt igen. Men visst är den väldigt fin?
11 december 2006
Nån annan
Var det idag det kom två definitiva och slutgiltiga nej från mina favoritkandidater? Ja det verkar som om varken Margot Wallström eller Carin Jämtin vill bli partiledare. Tråkigt. Jag tycker att det är väldigt positivt att valberedningen säger sig vilja ha en öppen process kring valet av ny partiledare. Men vad händer egentligen när de två mest populära kandidaterna säger nej? Hur troligt är det då att vi får den partiledare vi verkligen vill ha, finns det en stark tredjekandidat som många kan enas om? Eller öppnar det upp för ett spel, där den (eller kanske snarare de kringfigurer) som spelar spelet bäst vinner, snarare än den kandidat som de flesta medlemmarna vill ha?
Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.
Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.
En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.
Många frågetecken och inte fullt så många svar. Jag tycker som sagt att det är en väldigt bra ambition att processen ska bli öppnare och fler involveras nu när det ska väljas ny partiledare. Men trots goda ambitioner så undrar jag. Känner mig ofta bortkopplad från ”processen” när jag läser i tidningen om olika kandidaters skiftande besked. Och att jante ska ligga som ett svårt tungt ok över partiet. Det vore så väldigt mycket enklare om tilltänkta kandidater faktiskt, som Mona gjorde när det begav sig, kunde få svara ”ja, jag vill kandidera”. Att flera kunde göra det och vi som partimedlemmar visste vilka som faktiskt står till förfogande. Men så funkar det inte. Du får inte säga att du vill. Den mäktiga mytiska valberedningen måste ställa frågan. Och det måste vara ett kall, du måste absolut höra och känna att partiet kallar. Och Partiet kan ju bara kalla Den Enda Utvalda. Och flera kandidater som vill måste per definition betyda krig och problem, eller? Suck.
Så vad händer nu? Kommer Mona att hålla hela vägen ut denna gång (och varifrån poppade hon upp egentligen?). Eller blir det ”hela havet stormar” där vi i slutändan står och känner oss lite snopna och förvånade över hur det blev? Som det känns nu är risken stor för att vi kommer att sitta med en partiledare som merparten av oss inte riktigt begrep hur det gick till. Kvar står vi vanliga medlemmar som fört seriösa diskussioner som vi trodde spelade roll och känner oss blåögt naiva. Och då känns det som att ansatsen till en öppen process gått förlorad.
En sak som i alla fall känns positivt så här långt är att Carin Jämtin haft goda chanser, hon har varit min kandidat länge (har tyvärr inte bloggat om detta tidigare, surt..) men jag trodde inte att hon skulle ha en chans i diskussionerna. Trösten är väl att hon är ganska ung, och att vi kan byta partiledare oftare om vi vill.
03 december 2006
Vänta och se...
Har ju tidigare annonserat en liten ambition att försöka kommentera vad som händer i landstingsfullmäktige i landstinget i Östergötland med viss regelbundenhet (dvs helst efter varje sammanträde). I vanliga fall tas finansplanen på fullmäktiges sammanträde i november, men med ny majoritet så togs istället en ny budget under det två dagar långa fullmäktigemötet.
Självklart blev det heta diskussioner om majoritetens uppdrag till ledningsstaben, där bland annat ortopedin på Vrinnevisjukhuset ska stärkas och dagkirurgin i i Finspång ska leva kvar. Efter diverse tidningsartiklar har jag förståelse för Christian Gustavssons (m) funderingar över var (s) egentligen står i frågan. För egen del kan jag bara konstatera att (s) hade ett eget budgetförslag att stödja, där hade vi inte lagt ut motsvarande uppdrag kring utredningar och annat. När utredningsuppdragen kommer tillbaka nästa år kan vi ta ställning i sak. I debatten påtalades vikten av att förändringar på Vrinnevisjukhuset inte får gå ut över Motala. Jag tycker det blir ett skevt synsätt – förändringarna i vården får inte gå ut över ÖSTGÖTARNA – väl?
Det blir så uppenbart att allt som oftast handlar om bypolitik och kompensation där det knappast är patientens bästa som sätts i centrum. Det talas föraktfullt om protesfabriken i Motala – när jag var på studiebesök på den privatdrivna Sergelkliniken talade man där med stolthet hur man lyckats utveckla verksamheten. En organisation skiljd från akutverksamheten, ett stort antal operationer och behandlingar av samma slag som lett till hög effektivitet, bra kvalitet och en yrkesstolthet över hur man utvecklat organisation och arbetssätt. Att någon sådan utveckling skulle kunna ske på ortopeden i Motala, där planerad vård kan avskiljas från akutverksamhet verkar inte finnas i den nya majoritetens föreställningsvärld.
Tandvårdsdebatten var också spännande, sällan har man väl hört argumentationen att vi måste höja priserna för ökad konkurrens – men det var precis vad den nya majoriteten menade när man förordade den nya principen att ligga i mitten i stället för i den undre tredjedelen på taxorna för de tio vanligaste behandlingarna (jämfört med riket). Folktandvården går plus i Östergötland, varför man då vill gå över till ett system med ännu högre taxor är obegripligt. Majoriteten var också något oklar i sin inställning till den fria rörligheten inom EU och kanske framförallt i sin attityd till polska tandläkare. Lite udda och oväntat. Jag tycker det känns tråkigt att Östergötland framgent kommer att bidra till att pressa tandvårdstaxorna uppåt, i länet såväl som nationellt.
Årets budgetdebatt var annars ganska mycket vänta och se. Hur mycket entreprenader blir det egentligen? Hur kommer HSN:s nya ordförande Lars Pettersson från Vrinnevilistan, hantera de öppna prioriteringarna? Vad strategisk personalpolitik kommer att innebära framöver fick vi heller inga besked om från Gun Jareblad (fp), trots den direkta från Irma Görtz (s). På något sätt hade jag väl förväntat mig en något mer taggad och entusiastisk ny majoritet, istället tråkiga vänta och se-svar när vi lade fram vårat förslag om att vi nog kunde satsa 150 miljoner extra på HSN när senaste delårsbokslutet visar plus 780 miljoner kronor. Men en ängslig majoritet verkar inte tro på sin egen regeringsförmåga och tror att man nog kan komma att slarva bort en dryga halv miljard kronor årets två sista månader. Lite mer självförtroende i klapparna från Jultomten kanske vore något?
Självklart blev det heta diskussioner om majoritetens uppdrag till ledningsstaben, där bland annat ortopedin på Vrinnevisjukhuset ska stärkas och dagkirurgin i i Finspång ska leva kvar. Efter diverse tidningsartiklar har jag förståelse för Christian Gustavssons (m) funderingar över var (s) egentligen står i frågan. För egen del kan jag bara konstatera att (s) hade ett eget budgetförslag att stödja, där hade vi inte lagt ut motsvarande uppdrag kring utredningar och annat. När utredningsuppdragen kommer tillbaka nästa år kan vi ta ställning i sak. I debatten påtalades vikten av att förändringar på Vrinnevisjukhuset inte får gå ut över Motala. Jag tycker det blir ett skevt synsätt – förändringarna i vården får inte gå ut över ÖSTGÖTARNA – väl?
Det blir så uppenbart att allt som oftast handlar om bypolitik och kompensation där det knappast är patientens bästa som sätts i centrum. Det talas föraktfullt om protesfabriken i Motala – när jag var på studiebesök på den privatdrivna Sergelkliniken talade man där med stolthet hur man lyckats utveckla verksamheten. En organisation skiljd från akutverksamheten, ett stort antal operationer och behandlingar av samma slag som lett till hög effektivitet, bra kvalitet och en yrkesstolthet över hur man utvecklat organisation och arbetssätt. Att någon sådan utveckling skulle kunna ske på ortopeden i Motala, där planerad vård kan avskiljas från akutverksamhet verkar inte finnas i den nya majoritetens föreställningsvärld.
Tandvårdsdebatten var också spännande, sällan har man väl hört argumentationen att vi måste höja priserna för ökad konkurrens – men det var precis vad den nya majoriteten menade när man förordade den nya principen att ligga i mitten i stället för i den undre tredjedelen på taxorna för de tio vanligaste behandlingarna (jämfört med riket). Folktandvården går plus i Östergötland, varför man då vill gå över till ett system med ännu högre taxor är obegripligt. Majoriteten var också något oklar i sin inställning till den fria rörligheten inom EU och kanske framförallt i sin attityd till polska tandläkare. Lite udda och oväntat. Jag tycker det känns tråkigt att Östergötland framgent kommer att bidra till att pressa tandvårdstaxorna uppåt, i länet såväl som nationellt.
Årets budgetdebatt var annars ganska mycket vänta och se. Hur mycket entreprenader blir det egentligen? Hur kommer HSN:s nya ordförande Lars Pettersson från Vrinnevilistan, hantera de öppna prioriteringarna? Vad strategisk personalpolitik kommer att innebära framöver fick vi heller inga besked om från Gun Jareblad (fp), trots den direkta från Irma Görtz (s). På något sätt hade jag väl förväntat mig en något mer taggad och entusiastisk ny majoritet, istället tråkiga vänta och se-svar när vi lade fram vårat förslag om att vi nog kunde satsa 150 miljoner extra på HSN när senaste delårsbokslutet visar plus 780 miljoner kronor. Men en ängslig majoritet verkar inte tro på sin egen regeringsförmåga och tror att man nog kan komma att slarva bort en dryga halv miljard kronor årets två sista månader. Lite mer självförtroende i klapparna från Jultomten kanske vore något?
19 november 2006
Favorit i repris
Idag skriver Nina Björk tänkvärt om de hushållsnära tjänsterna - eller rättare sagt att städa hemma, på DN:s kultursida. Man blir en bättre människa av att städa själv, ”den som städar själv vet att mänskligt liv sätter spår. Den vet att någon måste ta hand om de spåren.” Nina Björk menar att det är mänsklig erfarenhet att städa och gör kopplingen att människor hur människor lever och vad man gör om dagarna påverkar hur vi tänker. Nu står vi inför ett ställningstagande – ska fler av mänskliga handlingar - städande till exempel, förvandlas till lönearbete eller inte? Det kanske finns fler tjänster vi skulle kunna köpa – torka rumpan efter toabesök, betala någon annan att titta på barnen i luciatåget och så vidare.
Jag har ju i ett tidigare inlägg hävdat att det är bra om vi styr om vår konsumtion från att köpa mycket prylar till att köpa mer tjänster - och för att aktivt styra konsumtionsmönstrena borde skatter på tjänster sänkas, generellt. Det är väl så att vi lever i ett ekonomiskt system som är beroende av att konsumerar. Systemet är hyfsat bra på att leda till ökad produktivitet men direkt dåligt på att fördela välståndet som produceras jämnt över befolkningen. Nina kommenterar marknadsekonomin – den bygger på specialisering och arbetsdelning – en utveckling som fortgår. Men Nina menar att vi borde ställa oss frågan om var vi bör dra gränsen.
Jag kan verkligen sympatisera med Ninas sätt att resonera. Jag har själv svårt att se att skulle vilja leva ett sådant liv att många av mina dagliga hemmasysslor måste utföras av en lönearbetare för att jag ska få mitt liv att gå ihop. När jag flera dagar i rad jobbar på dagen, går direkt till någon slags kvällsverksamhet, kommer hem för trött för att fixa matlåda, kanske måste förbereda en kvällsverksamhet dagen efter, låter diskberget växa – då lever jag inte ett liv jag vill leva. Det känns som att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten.
Kanske finns det ett problem här. Att allt för många människor lever i låtsasverkligheter, där klimathoten inte existerar, där mina val aldrig påverkar någon annan, där det aktiva utåtriktade livet alltid är den stora poängen.
Olle Sahlström skriver i Den röde patriarken om två traditioner inom socialdemokratin – nyttotraditionen och frihetstraditionen. Nyttotraditionen framhåller just nyttan och utfallet av politiken – vi producerar vård och omsorg som de medborgarna kommer att ha nytta av. Frihetstraditionen handlar om politiken som tillämpad etik. Och visst är det väl så att nyttotraditionen tagit stor plats i politiken, nästan all plats och att etiken i mångt och mycket är förpassad till att handla om personliga privata livsval. Det kanske inte ska vara så.
Och idag är en söndag som är helt min egen. Jag ska diska, laga mat och tvätta.
Jag har ju i ett tidigare inlägg hävdat att det är bra om vi styr om vår konsumtion från att köpa mycket prylar till att köpa mer tjänster - och för att aktivt styra konsumtionsmönstrena borde skatter på tjänster sänkas, generellt. Det är väl så att vi lever i ett ekonomiskt system som är beroende av att konsumerar. Systemet är hyfsat bra på att leda till ökad produktivitet men direkt dåligt på att fördela välståndet som produceras jämnt över befolkningen. Nina kommenterar marknadsekonomin – den bygger på specialisering och arbetsdelning – en utveckling som fortgår. Men Nina menar att vi borde ställa oss frågan om var vi bör dra gränsen.
Jag kan verkligen sympatisera med Ninas sätt att resonera. Jag har själv svårt att se att skulle vilja leva ett sådant liv att många av mina dagliga hemmasysslor måste utföras av en lönearbetare för att jag ska få mitt liv att gå ihop. När jag flera dagar i rad jobbar på dagen, går direkt till någon slags kvällsverksamhet, kommer hem för trött för att fixa matlåda, kanske måste förbereda en kvällsverksamhet dagen efter, låter diskberget växa – då lever jag inte ett liv jag vill leva. Det känns som att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten.
Kanske finns det ett problem här. Att allt för många människor lever i låtsasverkligheter, där klimathoten inte existerar, där mina val aldrig påverkar någon annan, där det aktiva utåtriktade livet alltid är den stora poängen.
Olle Sahlström skriver i Den röde patriarken om två traditioner inom socialdemokratin – nyttotraditionen och frihetstraditionen. Nyttotraditionen framhåller just nyttan och utfallet av politiken – vi producerar vård och omsorg som de medborgarna kommer att ha nytta av. Frihetstraditionen handlar om politiken som tillämpad etik. Och visst är det väl så att nyttotraditionen tagit stor plats i politiken, nästan all plats och att etiken i mångt och mycket är förpassad till att handla om personliga privata livsval. Det kanske inte ska vara så.
Och idag är en söndag som är helt min egen. Jag ska diska, laga mat och tvätta.
01 november 2006
Nytt, nytt, nytt…
En ny mandatperiod har inletts i landstinget i Östergötland, kanske med nya, bättre bloggambitioner. Tänker dock inte lova något…
Idag har den nya landstingsmajoriteten på allvar inlett maktövertagandet genom att nyvälja landstingsstyrelsen så att en ny budget inför nästa år kan beredas lagenligt och behandlas på fullmäktige redan om en månad. Valet av ledamöter är i vanliga fall en ren formaliaövning där partierna internt valt sina företrädare som sedan väljs av fullmäktige. Denna gång var det dock annorlunda då folkpartiet fattat beslut om sina representanter som sedan partiets företrädare i landstinget tolkade olika. Förutom den tilltänkta (?) gruppledaren för folkpartiet Gun Jareblad föreslogs även Monica Broman (fp) som ledamot landstingsstyrelsen. Efter sluten omröstning där enbart folkpartiets ledamöter deltog valdes Gun Jareblad med 5 röster mot 2.
En tråkig start tyckte nog alla inblandade, det hör inte till vanligheten att partiinterna diskussioner fortsätter in i fullmäktigerummet, och särskilt inte vad gäller personfrågor. Ingen bra start för partier som säger sig vilja ”återupprätta förtroendet” för landstinget.
Det genomfördes också en utbildning för de nya fullmäktigeledamöter, styrkort, ekonomi, landstingets organisation, administrativa rutiner mm. Den som undrar hur landstinget funkar går med fördel in på landstingets hemsida www.lio.se och kan där ta del av dagens webbsändning och det utbildningspaket som finns på www.lio.se/demokratiutb.
Nytt för mig är att jag börjar jobba – på riktigt. Egentligen började jag idag, började då storstilat med att vara tjänstledig för att gå på landstingsfullmäktige.. Men imorgon är det dags på riktigt. Har genom åren haft lite olika sysselsättningar, främst student, och nu senast som vikarierande politisk sekreterare i landstinget för socialdemokraterna. Nu ska jag dock påbörja min riktiga jobbkarriär som byråkrat på Norrköpings kommun, mark- och exploateringsenheten. Vet inte om min tjänst har någon formell titel, inte fastighetsingenjör ialla fall ;). En stor utmaning med det nya jobbet är att traditionen på arbetsplatsen påbjuder matlåda..
En väldigt bra sak med att ha arbete (och då framförallt lön) är att man kan köpa skivor utan att få dåligt samvete. Idag inhandlades Hello Saferide, Morrisseys Ringleader of the tormentors och en samlingsskiva med Monica Zetterlund. Det är svårt att skriva om musik på ett begripligt sätt, men kanske återkommer jag med någon slags recension..
Idag har den nya landstingsmajoriteten på allvar inlett maktövertagandet genom att nyvälja landstingsstyrelsen så att en ny budget inför nästa år kan beredas lagenligt och behandlas på fullmäktige redan om en månad. Valet av ledamöter är i vanliga fall en ren formaliaövning där partierna internt valt sina företrädare som sedan väljs av fullmäktige. Denna gång var det dock annorlunda då folkpartiet fattat beslut om sina representanter som sedan partiets företrädare i landstinget tolkade olika. Förutom den tilltänkta (?) gruppledaren för folkpartiet Gun Jareblad föreslogs även Monica Broman (fp) som ledamot landstingsstyrelsen. Efter sluten omröstning där enbart folkpartiets ledamöter deltog valdes Gun Jareblad med 5 röster mot 2.
En tråkig start tyckte nog alla inblandade, det hör inte till vanligheten att partiinterna diskussioner fortsätter in i fullmäktigerummet, och särskilt inte vad gäller personfrågor. Ingen bra start för partier som säger sig vilja ”återupprätta förtroendet” för landstinget.
Det genomfördes också en utbildning för de nya fullmäktigeledamöter, styrkort, ekonomi, landstingets organisation, administrativa rutiner mm. Den som undrar hur landstinget funkar går med fördel in på landstingets hemsida www.lio.se och kan där ta del av dagens webbsändning och det utbildningspaket som finns på www.lio.se/demokratiutb.
Nytt för mig är att jag börjar jobba – på riktigt. Egentligen började jag idag, började då storstilat med att vara tjänstledig för att gå på landstingsfullmäktige.. Men imorgon är det dags på riktigt. Har genom åren haft lite olika sysselsättningar, främst student, och nu senast som vikarierande politisk sekreterare i landstinget för socialdemokraterna. Nu ska jag dock påbörja min riktiga jobbkarriär som byråkrat på Norrköpings kommun, mark- och exploateringsenheten. Vet inte om min tjänst har någon formell titel, inte fastighetsingenjör ialla fall ;). En stor utmaning med det nya jobbet är att traditionen på arbetsplatsen påbjuder matlåda..
En väldigt bra sak med att ha arbete (och då framförallt lön) är att man kan köpa skivor utan att få dåligt samvete. Idag inhandlades Hello Saferide, Morrisseys Ringleader of the tormentors och en samlingsskiva med Monica Zetterlund. Det är svårt att skriva om musik på ett begripligt sätt, men kanske återkommer jag med någon slags recension..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)