Aftonbladet recenserar Lars Winnerbäcks nya samlingsskiva, Efter nattens bränder (eller som de i rubriken ihopskriver Efternattens bränder - pinsamt..) och recenten Jonna Sima är allt annat än entusiastisk. Hon inleder med att konstatera att Winnerbäck är en unik artist som delar in landets befolkning i två delar, de som gillar LW och de som inte gör det. JS deklarerar att hon tillhör den senare kategorin och sågar sedan LW:s nya album.
Oprofessionellt, tycker jag. Vad är poängen att recensera något man på förhand vet att man inte kommer att gilla? I Stockholm kommer aldrig att säga JS något, men guess what - den stämmer på pricken med vad jag ofta själv anser om sthlm (när stan och dess invånare visar sig från sin sämsta sida), och mina ögon tåras inte sällan när Kom änglar är i skivspelaren.
Själv har jag inte betalt för att recensera skivor och jag har inte hunnit lyssna så många gånger ännu. Spontant kan jag dock säga att den valda ordningsföljden på skiva två (Elegi, Hugger i sten, Kom änglar och Hjärter Dams sista sång) är brutal, låtar som talar till mig varje lyssning. Som fyra smockor i magen. Jag har tidigare haft problem med att välja vilka av Winnerbäcks album man borde ha med sig i MP3-spelaren men just nu känns det som att jag kommer klara mig ett tag med Efter nattens bränder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar