Funderar på detta med bloggandet, inte den första som gör det, men ialla fall. För ibland är det ju lite tråkigt, inlägg efter inlägg, 0 kommentarer och det känns som den värsta bloggmardrömmen besannas – jag är ganska ointressant. Så kan det mycket väl vara. Jag vet att jag är ganska medelmåttlig person som inte har de coolaste kläderna, som inte gör häftiga jordenruntresor som gillar hemmakvällar med sambon och oftast inte går ut krogen "det är ju så hög musik där så man kan ju inte prata…". Så man spanar runt lite på andra bloggar, och upptäcker samma fenomen hos många andra. Oavsett hur det står till med innehållet på min blogg (att det är likadant på andra bloggar skulle kunna vara en indikation att jag är lika bra/dålig som andra, men något kausalsamband är det ju inte) så verkar samma typ av sjuka råda hos många andra. Många inlägg, inte så mycket respons, trots att inläggen är roliga och intresseväckande. Sedan kommer insikten, hos bloggar jag läser regelbundet och själv tycker är bra, men sällan ger kommentarer till… Jag läser och tänker att jag håller med men svarar inte. Ibland kan det bli så att jag har svarat på ett inlägg och så kommer ett nytt som är bländande bra men så tänker jag "Jag kan ju inte svara på ett till, då verkar det ju som att jag inte har något liv" (vilket iofs är sant eftersom det just nu bara är jag och D-uppsatsen..). Så vad är då bloggandet, tusen och åter tusen som står och skriker ut i cyberrymden – utan att någon svarar? Kanske. Men jag hoppas inte, men kanske är det så att bloggandet måste kompletteras med de vanliga samtalen, och vad som händer när vi läser och skriver bloggar är att vi får tänka igenom vad det är vi egentligen menar lite mer noggrant, för att inte ösa ur oss en massa spekulativt bajs när vi sedan träffas för att lösa världsproblemen. Ungefär som Rawls solitary thinker, först sitter man på kammaren och klurar, sedan kanske man går ut i offentligheten och för en hyfsat deliberativ diskussion med sin omgivning.
Till sist (på tal om Rawls), vad är det egentligen med socialdemokratiska studentförbundare och Rawls? Nu när jag har läst på lite är min slutsats att han är ungefär lika reaktionär som Michael Oakeshott, theory of justice – my ass! Ja, det var väl spekulativt bajs om något?
9 kommentarer:
Jag läser en massa bloggar varje dag och tänker att jag ska kommentera något men då funderar jag alldeles för mycket på vad jag ska skriva och hur jag ska formulera mig osv. Jag vill gärna kommentera för jag vet själv att det är kul att få kommentarer. Jag kan tänka mig att man kanske vill diskutera lite mer och då känns det som att de små kommentarerna man skulle vilja skriva inte räcker så långt. Fast ja, en liten kommentar är helt klart bättre än ingen :)
Visst är det, och tack! 1 comment värmer, ibland är man ju inte mer än människa.. Nu ska jag hitta något jag själv kan kommentera:)
Man blir konstigt nog riktigt glad :) Kanske för att man ser att någon läser, statistik säger trots allt inte så mycket.
Njae, alltså jag menar att jag gör ju likadant själv, jag läser din blogg och tänker hur klok du är, utan att säga något. Jag vet inte vad jag menar, eftersom man ofta bara tänker "ja, precis så är det", och då känns det ju lite meningslöst att säga det. Jag tror att det är det att man tror att bloggen ska vara ungefär som ett samtal, men det är den inte? De här små diskreta bekräftelserna som kommer i ett vanligt samtal uteblir här. Nåja efter mitt inlägg har jag börjat kommentera andra mer, så jag kommer väl snart gå under någon slags galningsepitet i bloggvärlden...
Ja, så var det ju det där med "male bonding" i bloggvärlden :-)!
Håhåjaja!
Misstänker att ett kvinnonamn i bloggen gör att män inte läser! Man borde nog aldrig ha avslöjat sin feminina idenditet, kallat sig "Kirre" eller liknande, så hade man kanske fått svar på sina inlägg!
Jo, jag tycker det verkar vara så att män svarar på mäns inlägg, kvinnor på mäns och kvinnors inlägg. Känner igen mönstren från verkligheten, och Carina Holmbergs "Det kallas kärlek". Sedan finns det alltid undantag, men tendensen är väl hyggligt tydlig.
Detta var egentligen inte menat som ett tyck-synd-om-mig inlägg, även om jag kan tycka att jag till sist lät det bli det. Men, det förde ialla fall med sig det goda att jag blivit bättre på att kommentera andra, så jag hoppas på mer dialog, och mindre monolog.
jag fattar att det inte var et tyck synd om mig inlägg, men ärvi inte alla lika dåliga på att kommentera på det vi tycker om? jo....så jag får väl skärpa mig ;)
Ett tips för att få fler läsare och kommentarer på dina inlägg är att "pinga" det du skriver på sajter som nyligen.se och intressant.se. Det tar en liten stund extra, men det brukar ge effekt. Annars tror jag att du gör helt rätt som själv skriver kommentarer på andras bloggar. Du lockade ju t ex hit mig på det sättet :-)
Jupp Jonas, jag har hittat till nyligen och pingar. Detta har dock sammanfallit med intensivt uppsatsskrivandet och min hjärna verkar ha sina begränsningar.. Resultat: 5 ping. Men som sagt, jag försöker vara mer aktiv på att kommentera själv, det går ju inte att bortse från att folk hittar hit då och det är ju bra, men jag vill inbilla mig att det är mer en följd av ett kategoriskt imperativ, tycker att mer dialog så måste jag agera därefter.
Tack Anna! Skönt att det inte bara uppfattatdes som egocentriskt gnöl, det var som sagt inte syftet.
Så som jag ser det är de två stora poängerna med bloggandet:
1. Man får sätta ord på sina tankar och läsa om andras.
2. Man får en dialog med andra om mer eller mindre livsavgörande frågor. Jag tycker att om bara den första punkten får råda, så blir det lite fattigt, samtidigt så är det inte helt enkelt att föra en bra och nyanserad diskussion via tangentbordet. Att bara säga bifall till ett inlägg på samma sätt som att i samtal nicka instämmande kan ibland kännas lite onödigt, ungefär som att i talarstolen säga: "ja, alla har sagt så många kloka saker och egentligen har jag inget nytt att tillföra men jag orerar lite ändå...". Vilket istället får till följd att när jag träffar mina bloggande vänner (på riktigt)så passar vi på att berömma varandras klokheter.
Jag gillar ialla fall detta med bloggandet och hoppas att det inte dör flugdöden. Men för tillfället tar det lite för mycket tid...
Skicka en kommentar