Mitt offentliga hörn. Spekulationer och ofärdigtänkta tankar med politisk prägel som ibland varvas med livsnödvändigheter såsom vardagstrivialiteter, böcker och musik. Mina ord – mitt ansvar.
19 juli 2005
igår..
..på golfrestaurangen såg jag en medelålders golfkvinna som såg väldigt lurvig ut om benen. Jag blev liksom lite varm inombords och tänkte att nu är revolutionen nära, nu är det slutrakat och vad oväntat att en medelålders golfkvinna skulle hinna före mig.. Tog en mer noggrann (men diskret) span och upptäckte att det bara var extremt mycket fräknar. Snopet. Nåja, jämställdhet är väl inte att alla kvinnor slutade raka benen, däremot att det upplevs som ett fritt val och att om man skulle glömma/inte vilja inte blir betraktad som ett radikalt statement.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har aldrig brytt mej om att raka mej nånstans, det har inte kostat mej nåt obehag. Varför bry sej vad andra tänker när de närmaste accepterar en som man är?
Jag är väl ett radikalt statement... vad menar du med det?
Jag menar att när jag går till gymet (det är väl där jag oftast visar benen) så känns det som att jag skulle göra en politisk markering med orakade ben, snarare än att det skulle se ut som att jag bara inte orkat raka benen. Och det är ett forum där jag inte vill/orkar det. Jag har egentligen inga problem med att stå för mina åsikter, hoppas jag, men i vissa sammanhang vill jag bara smälta in utan att stå för något. Fast egentligen tror jag väl att det inte går att göra ett "neutralt" intryck i ett offentligt rum och att det därmed blir ett statement att raka benen så väl som att låta bli.
Det blir ju egentligen fel, eftersom jag tycker att det borde vara lika accepterat med att kvinnor låter bli att raka benen som tvärtom, och då lever jag ju inte som jag lär. Men jag kanske kommer dit en dag..
Skicka en kommentar