5 böcker, 5 bokhandlar, 500 spänn

Bokrean var ju (som så mycket annat här världen) bättre förr. Istället för att frossa litteraturens underbara värld bläddrar jag fram och tillbaka, om och om igen i katalogerna för att hitta inspiration. Jag behöver knappast, som på den fattiga studenttiden, vända på slantarna, stå och väga mellan böcker ”Nu eller senare?” utan kan hämningslöst shoppa loss. Bara bokhyllan sätter gränsen (vilket den iofs faktiskt gör för tillfället).

För att få detta till någon sorts stimulerande sport inför årets bokrea så satte jag tre regler: 5 böcker, 5 bokhandlar, 500 kr. Bara en bokhandel uppfyller samtliga kriterier, rätt böcker till rätt pris - Adlibris. Alla böcker finns, totalkostnad 461 kr. Akademibokhandeln, CDON och Bokia har visserligen böckerna men kostar mellan 545 - 660 kr. Bokus är nära Adlibris priser men faller på utbudet - en bok saknas. (Här skulle det ha kommit en illustrativ tabell över det hela, men paint levererar inte som det borde).

Och årets inköp blir..... Ta Da!

Katrine Kielos – Våldtäkt & romantik. Jag är osäker på om det är en bok i min smak, tänker att hon är alldeles för intellektuell för mig och att vi alltför sällan har samma referensramar. Men, eftersom jag gillar Kielos attityd, imponeras av hennes ”egensinniga” (i den mest positiva bemärkelsen) tankebanor och är nyfiken på hennes debutbok så måste jag ge den en chans.

Anna & Fanny Bergenström – Under valnötsträdet. Mor och dotter Bergenström har en förmåga att leverera några av kokboksvärldens mest klyschiga titlar. Men eftersom jag hämtat fler favoriter ur Kärlek, oliver och timjan än ur någon annan kokbok så tror jag även denna kokbok kommer till användning.

Paulo Roberto – Mina fastrars mat. Det är gott med italiensk mat. Och (det är ganska fånigt) men efter att ha lyssnat på Stieg Larsson där ju Roberto är en karaktär så har lite skuldmedvetet tänkt att det är dags att omvärdera den kaxiga boxaren. Så Paolo! Jag köper din kokbok - men jag tänker inte börja träna med dig. Där går gränsen.

Lars Monsen – Stora vildmarksboken. Inspiration till sommaren då Kungsleden hägrar. Jag har ju tänkt bli friluftsnörd men har än så länge inte hittat den där riktigt braiga guiden till min nya identitet. Kanske kan detta vara något.

Alain de Botton – Lyckans arkitektur. 2009 är ju året då jag ska flytta. Frågan är bara vart. Kravlistan är lång, och den blir kanske inte kortare efter den här boken. Flytta är inte min favoritsysselsättning, övergivna lägenheter med dammtussar i hörnen är så sorgligt. Det är jobbigt att packa, att fixa och krångla. Men det är dags. Så jag tar tjuren vid hornen, börjar köpa inredningstidningar, bläddra i IKEA-katalogen och går motvilligt ut på hemnet med ojämna mellanrum.

2009-02-06

Det är inte varje dag man kan se tillbaka på en dag i sitt liv och uppleva att man lärt sig något nytt. Den 6 februari - ett undantag.

1. Jag har en oanad och smått lovande alternativ karriärväg som rörmokare. Fiskade idag (igår) upp mitt guldhjärta från handfatets avgrund efter att ha skruvat isär detta med hjälp av min välutrustade verktygslåda.

2. Whisky kan faktiskt lukta (och då även till viss del smaka) kattlåda. (Och för den kräsne läsaren vill jag påpeka att jag aldrig smakat på kattsand, däremot ofta förnimmat doften).

Svårsmält

Så har vi börjar vårt smått oväntade projekt. Boken har landat och jag och pappa mustaschen har börjat läsa. Det är ju ingen sidvändare direkt och för tillfället känns inte läsning om en självömkande morsgris som någon direkt sund sysselsättning. Men jag ska inte vara den som ger mig, nähä då.

När jag går in på adlibris och söker på Swanns värld står det att dom som köpt den här boken också har köpt... Ta Da! På spaning efter den tid som flytt del 2, 3, 4, 5.... och 6. Quelle surprise!

Undrar hur många olästa proustar det står i bokhyllorna runt om i världen. De där goda oinfriade ambitionerna, eller de där skrytböckerna.

Jag ska verkligen läsa, men undrar förstås lite ängsligt vad jag ska göra om jag mot all förmodan skulle tycka att det inte är särskilt bra. Det kanske är karaktärsdanande ialla fall.

Den lojale världsförbättraren - c'est moi?

Hittade via Morgan ett personlighetstest och eftersom resultatet är så insmickrande måste det givetvis förevigas för eftervärlden:

Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Känner mig gammal och konservativ

Jag har haft en mycket behaglig period av mitt liv där internet och TV varit i princip icke-närvarande företeelser i mitt liv. Jag har läst e-post av plikt och många dagar har datorn legat där - död men likaväl med en anklagande blick riktad mot mig. Det har inte varit en framgångsstrategi i alla lägen men så fridfullt.

Så hände något.

Kärleken är evig men föremålen växlar. Teknikprylar har en förmåga att uppta lite för stor del av mitt liv för att det ska kännas riktigt sunt. Jag köper inte så ofta men suktar desto mer. Mobiltelefoner, datorer, mp3-spelare mm..

2008 års julklapp till mig själv, min senaste darling en HP mini. En liten nätt dator i med grått borstat metallhölje, väger endast 1,2 kg, utrustad med vista (till skillnad från många andra minidatorer) som hållit mig sysselsatt mest hela julen. Sedan jag blev med 3G-uppkoppling har jag dessutom spenderat mer tid på internet. RSS-flöden upptäcktes, har varit inne en gång på facebook, återigen börjat spana in bloggar utanför min egen bekantskap, tar med mig datorn på tåget och läser mail – bara för att jag kan.

Men jag vet inte om jag orkar.

I bloggarnas begynnelse pingade jag på nyligen. Tyckte det verkade jobbigt när intressant dök upp och struntade i det. Det visade sig vara toppen på ett isberg. Nu kan man följa bloggar, sätta upp sina vänners RSS-flöden på sin egen blogg, mikro-blogga. Det skapas ett helt virtuellt samhälle, en gemenskap som jag inte vet om jag vare sig vill eller hinner ta del av. Inte för att jag är en så j-a upptagen människa, men jag måste få lite egen frid och tid.

Så vad gör jag här?

När kommer motståndet? När reser de förslavade människorna och sliter av sig sina cyberfängslen och säger att det är nog nu. Detta ständiga deklarerande av vad man gör var och varannan timme. Tänk de bekantskaper från förr som man själv stängt dörren för och som kan följa varje steg jag tar. Och folk klagar över alla övervakningskameror och loggar in på facebook.

Alltså, jag fördömer ingen. Jag känner mig bara gammal, trött, gnällig och utvecklingsfientlig.

Om Liza Marklund och sanningen

Det har stormat kring Marklunds över tio år gamla roman Gömda. Är den sann, varför har etablerade medier inte nappat? Så som jag förstått har bloggvärldens dom mot Marklund och den etablerade medievärlden varit hård och omfattande. Drevet går.

Det är länge sedan jag läste boken Gömde, jag tänker inte göra det igen och jag tänker inte heller läsa Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda.

Det har blivit en sörja utan like som väl knappast någon kan reda ut. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Marklund tackar nej till diverse tv-soffor och debattprogram. Diskussionen skulle vare sig bli särskilt konstruktiv eller klargörande. Därmed blir hon också enligt många skyldig.

Hur läser man egentligen en roman? Med absolut distans, ständigt värderande där den enda behållningen är det uttalade – in i minsta kommatecken? Frågan kan egentligen ställas om all text, all information man tar in. Man kan läsa en text, tolka en människa som fan läser bibeln. Man kan göra precis tvärtom. Det finns alltid ett eget ansvar att förhålla sig till alla sina intryck. Även när man köper och läser en roman som är ”en sann historia”.

Men historien är ändå sann. Om man läser boken utifrån att det här händer i Sverige och världen varje dag. En litterär sanning är knappast bokstavlig. Som Marklund själv skriver på newsmill begränsades hon av tidningarnas krav på objektivitet (skulle för egen del kalla det allsidighet). Hon har berättat samma historia om och om igen i tidningen. Och för många år sedan nu även i bokform.

Liza Marklunds egen förklaring är väl värd att läsa på newsmill.

Monica Antonsson svarar, i mitt tycke mindre elegant.

Och vem som står för sanningen – det är som alltid upp till läsaren.

Det finns hopp

Lagom skulle jag börja följa Dagens Arena bara för undra över var Katrine Kielos tog vägen. Hittar henne igen via PromeMorian - det visar sig att hon blivit ledarskribent på Aftonbladet. Och det känns riktigt bra. När vi andra misströstar (eller iaf jag) över hur Reinfeldt och Borg sopar banan med oss i lågkonjunkturen så gör Kielos det till sin huvuduppgift att envist men med sedvanlig tonträff visa att regeringen faktiskt inte för någon vidare värst bra politik. 50% av regeringens skattesänkningar går till den 20% som tjänar mest - och som kommer att spara sina pengar. Det hjälper oss knappast ur lågkonjunkturen.

Sen så tror jag kritiken om att Borg inget gör snart kommer på skam och att regeringen börjar pumpa in pengar i kommuner och landsting som kan komma till användning i god tid före valet 2010. Pophögern vinner över den traditionella skattesänkarhögern. Allt annat är att bädda för en promenadseger för en röd-grön allians.

...och första nyårslöftet är...

...pappa mustaschen och jag har startat en läseklubb.

Vi kommer att läsa första delen av Marcels Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Som i en bokklubb. Eller nåt.... Sen får vi se om de andra delarna. Men kämpar vi oss bara igenom tillräckligt många så får vi nog vara med coola klubben. Ha ha ha...

Och vi har precis spelat TP och min wannabe-färg att vara bra i är - givetvis brun.

Och boken är beställd.

Alltså, två böcker. För pappa mustaschen har inte de här böckerna heller...

Och på tal om...

...mp3-böcker. En mp3-bok kan man ju inte ställa i bokhyllan. Den tar ingen plats - och det är ju bra. Men den är jämförelsevis dyr. En pocket på nätet kostar ca 40 kr, inbundna böcker kostar mer. Skillnaden måste väl ändå handla om skillnad i produktionskostnader och kanske detta att man tänker sig att en inbunden bok har längre livslängd och därmed ett större värde för köparen. Om nu köparen faktiskt värdesätter en bok som måste sparas och förvaras hela livet, alternativt säljas vidare.

Vad jag har lite svårt att förstå är varför mp3-böckerna är så dyra. På min bokhandel på internet kostar en mp3-bok 154 kr, Stig Larsson kostar dock 196 kr. Produktionskostnaden, eller i alla fall marginalkostnaden måste ju vara minimal för en mp3-bok i jämförelse med vilken pappersbok som helst. En uppläsare läser in boken och får betalt, sedan kan den spridas i det oändliga utan kostnad. Varför kostar då en mp3-bok mer än en pocketbok? För att den kan spridas på ett annat sätt? Som om man förväntar sig redan innan att vi ska vara olagliga. Mp3-boken är dessutom försedd med osynligt (alltså ohörbart) sigill som kan spåras till köparen om den hittas på någon fildelningssajt.

Ett hypotetiskt moraliskt resonemang med mig själv.
A1: Den där boken jag köpte var ju ganska dyr.
A2: Ja det var den, men du kommer ju ut och promenerar, och det är ju mer än vad man kan säga om ditt gymkort.
A1: Ja, men ändå.
A2: Vad ska du göra åt det då?
A1: Ja, jag måste se till att få lägre kostnader, säkert vill familjen också lyssna på den boken, och om jag har köpt den här kan jag få dom att köpa nästa i serien och dela med sig. Vips har min kostnad halverats. Och jag kan ju fortsätta dela med mig till vänner i hopp om att jag får "låna igen" andra böcker.
A2: Sådär resonerar du inte när det gäller vanliga böcker eller musik.
A1: Nej, men så tycker jag också att 39 kr för en pocket är ok, och jag vill ha skivorna i bokhyllan. Varför tar dom mer betalt för en mp3-bok än en pocketbok trots att kostnaderna måste vara toklåga för mp3-boken?
A2: Men tänk om alla resonerade så?
A1: Ja, tänk.

Och den här hypotetiska diskussionen är förstås helt uppdiktad och har aldrig ägt rum.

Kanske tar dom betalt för den fysiska förvaring som man slipper med en mp3-bok. Kanske tar dom betalt för att dom kan. Men det höga tonläget i den numera iofs ganska avslocknade fildelningsdebatten blir alltmer obegripligt.

Visa mig din ipod...

Johan Kalén har tagit den fina bilden på en string-bokhylla.

Förr. I den analoga världen. Visa mig din bokhylla, din skivsamling, ditt hem och jag ska säga dig vem du är.

Länge sedan nu läste jag en artikel om brittiska ungdomar som köper böcker. Inte för att läsa, utan för att visa upp. Visa en identitet, på ett medvetet sätt visa att de har god smak. Kulturellt och intellektuellt.

Jag har många olästa böcker i min bokhylla. En del som är mera av blädderböcker, inte avsedda att läsa från pärm till pärm. Men många av mina böcker är förstås också misslyckade ambitioner och föresatser. Småcreddiga författare – Foucault, Chomsky, Arendt, Sontag där det fanns en god ambition i botten men inte viljan och energin när det väl är dags. Den där söndagen för reflexion när man alltid hamnar i slö tristess eller diverse politikarbete som kräver mer fokus än vad vardagkvällarna kan erbjuda. Den där semestern när tung litteratur väger lätt i solen och den skjuts åt sidan för en deckare eller allmänt radioskval.

Min bokhylla ger knappast en sann bild av vem jag är, om man inte till vad jag är fogar en samling brustna ambitioner och föresatser. Och det är ju också sant förstås, men sorteringen är inte uppenbar för en utomstående på samma sätt som den är för mig. Jag vet ju vilka böcker som jag faktiskt läst, vilka som kan tänkas stå på tur och vilka som definitivt aldrig kommer att bli lästa.

Idag. Nu. Kan jag gå in på en bokhandel på nätet, köpa en ebok eller en mp3-bok att ladda hem till datorn. Eller ett musikalbum för den delen. Jag laddar hem Liza Marklunds Livstid från en internetbokhandel, eftersom Nobels testamente som jag lyssnar på nu får mig ut på promenad varje dag. (Alltid lite förvirrande om man sedan kan säga att man läst en bok eller inte.) För att jaga ut mig på den där promenaden varje dag måste det vara ganska handlingsdrivet, knappast en nobelpristagare, ”finlitteratur”. Den hamnar inte som ett tidsdokument eller identitetsmarkör i min bokhylla. Om min dator kraschar (när den kraschar?) så försvinner alla bevis för min konsumtion.

Jag inser ju att det också är generationsfråga. Jag gillar att ha skivorna och böckerna. Kunna ta på dom, bläddra i konvoluten, och också visa min identitet mot andra. Sen finns det annat jag konsumerar – som Liza Marklund, Jens Lapidus osv som inte måste stå i bokhyllan men det är ju också jag.

JoHaris fönster får liksom en ny digital dimension. Min bokhylla och min skivsamling måste kompletteras med min ipod.

Tillbakablickar

2008 spurtar och går snart i mål. Det är dags att summera och titta framåt. Som jag nämnt tidigare 2008 - inget år som i sin helhet går till historien. Men då har jag "glömt" att sommaren faktiskt var helt optimal, välavvägd med massor av sol och sköna upplevelser. Så här kommer några tillbakablickar i decembermörkret:

Sommaren började med en för mig helt spontan bilresa genom Europa ner till franska Alsace. Där shoppade vi en massa gott vin, åt god mat och jag lärde mig spela poker.

Alsace är inte bara känt för sitt goda vin - och då framförallt riesling, pinot gris och gewurtztraminer utan också för att vara välbefolkat av storkar.

Vinproducenten Kientzler var för mig storfavoriten med en mycket trevlig pinot gris grand cru men även flaskan ovan smakade utmärkt - Sylvie Spielmanns riesling Engelsgarten (ja fråga mig inte varför namnen låter stentyska. Mme Spielmann pratade iallafall bara franska, men det gick ju très galante - eller nåt).

Efter ytterligare någon svettig vecka på kontoret var det åter dags att fly fältet till Stugan utanför Ulebergshamn. Veckor av strålande sol, morgonpromenader in till samhället Hunnebostrand och lata dagar.

Mitt och farfars kryddland tar sig riktigt bra. Jag står för utformningen och han för skötseln - en mycket bra arbetsfördelning om jag får säga det själv.

Det var mest lata dagar i solen, en och annan bok blev läst och några makrillar uppfiskade men annars inte mycket mer. Farmor och jag tog oss dock ut till Hållö en dag där jag - pinsamt nog, aldrig varit tidigare.

Många långa varma sommarkvällar med ungefär lika stor skärpa som den här bilden. Lillebror var nere med vänner och vi lärde oss att det är skillnad att gå på glödande bricketter jämfört med kol.

Som ni vet sedan tidigare avslutades sommaren med "den stora vandringen" (eller de många små) i Storulvån med omnejd. Innan dess ett antal övningsstrapatser som här på Omberg med fantastisk utsikt över östgötaslätten.

Sverige ÄR fantastiskt från norr till söder (även om sydligaste delarna nog känns lite som utomlands). Fjällvandring - nytt för mig men gör det gärna igen.

Framme i nutid:

Julen 2008 har bjudit på dagar utan snö...

...men även med. Och det är ju ganska trevligt om än i klenaste laget.

OK. 2008 rätt OK, särskilt om man väljer vinklarna med omsorg. Men jag tror att 2009 kan bättre.

Julhälsningar från Flen

Varm äppeljuice (helst hemmagjord) kanelstänger plus calvados i lagom mängder = glögg.

Skål och god jul!

Peters princip

Dr Laurence Peter säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift - man säger att man nått sin inkompetensnivå.

Principen är känd sedan länge, men jag visste inte att det var Peters princip. Hittade den på den tillträdande ständige sekreteraren för Svenska Akademien - Peter Englund. Han intervjuar sig själv på sin blogg om sitt kommande uppdrag och erkänner (eller kanske bekänner) att han är rädd för att drabbas av Peters princip i sin nya syssla.

Han hänvisar också till ledamoten Gunnel Vallqvist som menar att det bara är någon som inte vill ha uppdraget som faktiskt passar för det. Och PE menar själv att om uppdraget utannonserats i DN skulle han inte sökt det, och om han sökt förmodligen ändå inte fått det.

Jante slår till i kvadrat. Samma logik som i politiken - man kandiderar inte utan utses genom en mer eller mindre gudomlig process. Samma logik som Mona föll för första gången när hon i allt sitt högmod sa att hon faktiskt ville. Hon straffades omedelbart.

Samtidigt. För människor som har sitt förnuft i hyfsat behåll - det finns jobb och uppdrag som mer liknar kamikaze-uppdrag än spännande utmaningar. Ett förhållningssätt till dom - som kanske funkar är att för sig själv betrakta uppdraget som plikt. Det finns inget glamoröst över plikter - de är mer som ok som riskerar att tynga ned en om man inte (i all sin naivitet?) tror att bakom kröken kommer en annan tillvaro, man ser ljuset i tunneln och hoppas att det inte är ett mötande tåg.

Men det kan ju inte heller vara som pappa Anton säger "Roligt och roligt. Griseknoar ska inte ha roligt...". Dessa plikter som finns runtomkring oss, måste ju få vara roliga, annars besätts dom bara av bittra martyrer. Och det blir ju inte så bra.

Så här står vi människor. Och slits mellan spännande utmaningar och Jante, ständigt hotade av Peters princip, samtidigt som vi vet att vi måste streta på, vi kan aldrig stå stilla.

Vi går mot bättre tider....

Det är dags att vinka hejdå till det mediokra 2008 och välkomna 2009. Det kan inte gå snabbt nog just nu.

Och det är www.twice.se som leverar alla hoppfulla klokskaper.

Silence is wild

Så har hon gjort det igen. Släppt en skiva som går in under den sällsynta kategorin ”den enda skivan du behöver köpa i år”. Frida Hyvönen har kommit ut med sin andra skiva Silence is wild (egentligen tredje, men den andra – Music from the Dance Performance PUDEL uppfattar jag som ett stickspår). Den växer fortfarande för varje lyssning och den tog flera steg framåt efter intervjun i tidningen Sonic.

Borta är, tycker jag, det flyktiga och omedelbara uttrycket som hon hade i Until Death Comes – en märklig titel förövrigt eftersom hon i intervjun menar att hon inte tror på tvåsamheten som hon menar är ”…en konstruktion som från början är praktisk och politisk…”. Samtidigt som hon precis som alla vi andra åker dit gång på gång. Istället mera eftertänksamhet, tror jag. Den nya skivan tog jag inte till mig omedelbart på samma sätt. Den första låten jag fastnade för i novembermörkret var Birds. En lång mörk höst med alldeles för mycket jobb och politik och alldeles för lite liv gjorde igenkänningen omedelbar:

”You can watch the birds/You can count the birds/ But don´t count on them to
represent your longing”. Och “Been hiding lately/ been out of function/ been
hibernating/ been looking at birds”.

Svårare att tycka om tycker jag är det raka upp-och-ner-berättandet i Dirty Dancing och December, trots att de samtidigt fungerar som riktigt bra noveller och fastnar.

I intervjun i Sonic berättar Frida att hon har en speciell relation till hästar ”Opiater och hovdjur är en smaksak. De utövar en plågsamt magnetisk kraft för all framtid om man väl fastnat.” Jag var hästtjej under kort period av mitt liv men blev uppenbart inte lika biten som Frida. Hon har ett intressant perspektiv på hästlivet, i stallet lär man sig att inte ta skit, där är det den lilla tjejen som har makten med piskan:

”Dressed to the occasion: leather boots and a stiff black whip/ I don´t even
have to use it!/ my pony knows when she sees it/ that does she not behave she
will get to taste it.”

Jag upplevde aldrig själv hästlivet på det sättet, om det var någon som hade makten över hästarna så var det ridläraren. Hästen jag var skötare åt var dessutom den tjurigaste hästen i hela stallet som gärna bet och som jag var rädd för. Hon hade det bedrägliga namnen Honey.

I Scandinavian Blonde målas stereotypen upp i några korta fraser – lång, guldhår, förtjust i att göra ”naughty things”, barnslig och barsk samtidigt, den språkliga experimentlustan. Men det som fastnar är hur hon sett Scandinavian Blonde i männens betraktande av henne, i frågorna, i konversationen. ”In his gaze I´ve seen her do things I never done.” ”In the eye of the beholder”. Allt på två minuter.

Frida Hyvönen blir en ständig samtalspartner i novembermörket. Och jag tröttnar vare sig på henne eller på mig.

Storulvån 2008

Det finns dom som säger att det bloggas för lite på den här bloggen. Och det kanske jag kan hålla med om. I väntan på ändring får ni hålla tillgodo med lite fjällbilder från Storulvån där jag med vänner var i början av augusti. Håll till godo.

Man kan ju förledas att tro att fjällen skulle vara en plats utan särskilt mycket folk. Getryggen verkar dock vara ett populärt tillhåll för vandringsnördar.

Människor verkar även i fjällvärlden ha behov av att resa små monument och göra närvaromarkeringar. Mycket snyggare dock än en del höga hus som byggs i min hemstad.
En av de fränaste (och mest praktiska) sakerna med fjällen är att man kan dricka vattnet i bäckarna. Alltså man måste ha varit där för att fullt ut förstå storheten. Ialla fall var det så för mig och jag längtar redan tillbaka.

Lite blommor i väntan på den egna trädgården.

Fröken J och jag gick hamnade ofta sist, och jag allra sist för att hinna fotografera en massa.

Fjällräven himself - Axel the dog som oftast ville hålla det högsta tempot av oss alla.

Man behöver inte gå uppför fjällen varje idag, min personliga favorit är faktiskt att gå emellan dom. Som vanligt sist på behörigt avstånd från täten.

Det finns en god anledning till att jag helst håller i kameran och befinner mig bakom istället för framför. Här lagar jag mat bland myggorna. Den här dagen skippade vi frystorkat till förmån för mera varierad föda, och det var ett misstag kan jag säga.

Japp. Sista långa vandringen var vi faktiskt halvvägs in i Mordor och stötte även på diverse skräckinjagande djur (en lämmel och en groda för att vara mer exakt). Och det fanns absolut ingen värme i stugan på bilden. Men det är glömt nu och nästa gång ska jag ha varmare kläder med mig.

Skalman och hans vänner är ute och vandrar. Alla iförda säsongens senaste färger i skalmodet.

Ser ni renen?

Jag – en broiler?

I SSU:s debattidning Tvärdrag (som av någon outgrundlig anledning fortfarande hittar hem till min hallmatta) är temat Broilers. Kul. Lite kaxigt, visar på självdistans och humor. Temat manar förstås till självrannsakan. Är jag en politisk broiler? Det finns tester att göra, på en del frågor kammar jag hem höga poäng, andra ger 0.

Min bakgrund, mor och far, farmor och farfar, mormor och morfar – alla medlemmar i samma parti som jag själv. Var med i Unga Örnar som barn, gick med i SSU i valrörelsen 1991, sedan suttit i klubbstyrelser, distriktsstyrelser, ofta med ”tunga” uppdrag, var med Studentförbundet under min (långa) studietid, jobbat på kåren. Har haft ett par kortare politiska anställningar. Har nu ”tunga” uppdrag i landstinget, är nybliven ersättare i Arbetarekommunens styrelse. Merparten av mina vänner är politiskt aktiva på liknande uppdrag som jag själv och med liknande bakgrund. Det går inte att värja sig från att det ser ut som om jag håller på att göra politisk ”karriär”. Jag kan inte neka till att jag vill ha makt. Att säga inflytande istället tycker jag blir förringande eller oklädsamt och lite oärligt jante.

Att vara broiler – är det ett karaktärsdrag, ett förhållningssätt till politiken eller något som man definitionsmässigt blir när man kryssat i tillräckligt många rätt (fel?) rutor i ett test?

Självklart vill jag att det ska det vara ett karaktärsdrag snarare än en etikett som man får per automatik genom position och bakgrund. Och då kan jag heller inte svara på frågan. Jag vägrar fälla karaktärsomdömen om mig själv av typen att jag skulle besitta en hög integritet, vara lyssnande och lyhörd, brinna för något. Värdeomdömen där jag försöker intala andra att jag inte alls är en broiler. Lika lite som jag kan överlämna åt någon annan att säga vem eller vad jag är. Och det betyder ju inte att jag saknar identitet eller karaktär.

Makt. Makt får man, erövrar man genom kontakter (nätverk när man ludda till det lite, avdramatisera), genom att vara med där diskussionerna förs, ständigt pågående diskussioner där politiken och maktstrukturerna formas. Snarare än de formella beslutsvägarna som att lägga yrkanden på representantskap, skriva motioner osv. Först erövring och introduktion, sedan reproduktion. Finns det något försvar? ”Alla andra gör det” snarare än ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så?”. Alla får hitta sina egna strategier och förhållningssätt till makten.

Jag är evigt tacksam för mitt vanliga jobb som jag fått på ”egna” ”opolitiska” meriter. Det ger trygghet, frihet och oberoende. Det är nästan ett privilegium. Jag har också den stora förmånen att få mentor. Att distansera mig från våra interna maktstrukturer, förklara, introducera, stå till svars.

Det får räcka så. Annars skulle ju någon kunna förledas att tro att detta var ett försvarstal.

Uppdatering: Ha! Det tog en timme, men jag kom på det själv ialla fall. Jag måste vara alldeles får gammal för att vara broiler, typ 30, då har man passerat bäst före datum för länge sedan.

Trött i fötterna

I sommar ska jag ut och fjällvandra. Det kräver vissa förberedelser, som att gå in de skodon man tänkt sig använda. Därför ägnade jag dagen åt vandring i Tinnerö eklandskap. Jag hade tänkt mig trevliga stigar i ekhagar, som den här:

Men vandringen bjöd mest på enformiga grusvägar som jag gick vilse på.

Lite snopet och inte alls ett underlag som mina überkängor av tysk modell trivs på. Dom ska tåla Kilimanjaro och längtar nog dit också. Målet för vandringen var ialla fall Rosenkällasjön som jag nådde efter två och en halv timmes knallande:

Väl där kunde man lätt inse att sjön inte är till för att bada i, däremot kan man roa sig länge och väl om man är intresserad av fåglar och är utrustad med kikare, jag är inget av det. Fågeln på bilden ovan är en svarthakedopping. Andra djur skymtades också, diverse rovfåglar av okänd art annars mest kor:

och får som flydde när vi skulle samsas om stigen:

Man kan tro att de här små krypen tänker bli nässelfjärilar såsmåningom:

Slutligen en inspirationsbild till mustaschen som idkar trädgårdsskötsel åt det mer japanska hållet:

Alla bilder är tagna med min nya kärlek:

Tillståndsförändringar

Jag har världens bästa jobb. Jag vet att mina vänner inte riktigt delar min entusiasm för hur fint Vägverket la den nya sträckningen av rv 51 – förbifart Svärtinge, eller för den delen är så särskilt intresserade av kombiterminaler och muddring (iofs inte jag heller). Men ändå.

Förutom dessa high lights i tillvaron som mina arbetsuppgifter utgör så går jag en utbildning som sträcker sig över tre år för att bli bättre på att kommunicera. I utbildningen ingår även personlig coachning och det har jag haft idag. Under en dryg timma satt jag med Peter på Gubbens café och fick chansen att själv reflektera över och få återkoppling på min utveckling av mina – tja – kommunikativa kompetenser.

Mina kursledare hade varit rörande överens att det skett en tillståndsförändring hos mig.

Med utbildningen ska vi bli bättre på att hålla effektiva möten, bättre på att kommunicera med medborgare, kunder, kollegor. Göra bättre ifrån oss och därmed kunna motverka att dåliga kommunikationssituationer uppstår (min tolkning). Vi får en bättre självkännedom om hur vi själva fungerar och får verktyg för att kunna tolka kommunikationssituationer och kunna påverka dom.

Jag tycker det är lite häftigt. En tillståndsförändring. Hos mig.

Det är en nyttig utbildning. Att vara ung kvinna i den kommunala byråkratins hierarkier och i politiken är inte alltid så lätt. Får jag mindre respekt om jag har en somrig klänning med körsbärsmönster på mig än om jag bär kostym och slips? Men utbildningen berör aldrig den här typen svårigheter, kanske för att vi inte ska känna sig oss som offer för omständigheterna. Och det är ju rätt skönt. För när man ser alla maktstrukturer, mer eller mindre dolda, aldrig särskilt rättvisa så vill man ju bara ge upp. Nu blir gamla strukturer och dess företrädare en kittlande utmaning som ska övervinnas.

Sista rycket före sommaren

På tisdag-onsdag är det landstingsfullmäktige. En budget ska tas, vi har lagt en egen budget alldeles utmärkt budget. Men jag kan hålla med miljöpartiet om att det är frustrerande och obekvämt att lägga en alternativ budget för en verklighet och ett uppkommet läge vi inte rår över. Sjukvården hade vid april månads utgång gått back med 111 mkr, den uppåtgående trenden av antalet anställda har inte brutits trots anställningsstopp, nettokostnadsutvecklingen på 4,7% är för hög - det skulle istället behövas en kostnadsminskning på 2% utifrån föregående års bokslut och beslutad budget.

Inget inspirerande läge att sitta och förbereda sig för en budgetdebatt med andra ord.

Det har varit hektiska månader och bloggandet har varit klent. Maj månad är alltid tuff, och man hinner aldrig det man ska. Inte alltid enkelt att vara både fritidspolitiker och göra sitt day-job. Försöka parera och kompromissa, räcka till i alla ändar, sitta sena kvällar för att få det att gå ihop. Tur att det är kul på båda ställen ialla fall. Himla kul faktiskt, trots allt.

Försöker nu hitta inspiration i Neil Youngs "Living with war", det funkar faktiskt. Inga jämförelser i övrigt. Han sjöng redan 2006:

"Yeah maybe it's Obama
But he thinks that he's too young"

Vad nu detta har med landstingspolitik att göra.. Men låten heter i alla fall "Looking for a leader"..