Johan Kalén har tagit den fina bilden på en string-bokhylla.Förr. I den analoga världen. Visa mig din bokhylla, din skivsamling, ditt hem och jag ska säga dig vem du är.
Länge sedan nu läste jag en artikel om brittiska ungdomar som köper böcker. Inte för att läsa, utan för att visa upp. Visa en identitet, på ett medvetet sätt visa att de har god smak. Kulturellt och intellektuellt.
Jag har många olästa böcker i min bokhylla. En del som är mera av blädderböcker, inte avsedda att läsa från pärm till pärm. Men många av mina böcker är förstås också misslyckade ambitioner och föresatser. Småcreddiga författare – Foucault, Chomsky, Arendt, Sontag där det fanns en god ambition i botten men inte viljan och energin när det väl är dags. Den där söndagen för reflexion när man alltid hamnar i slö tristess eller diverse politikarbete som kräver mer fokus än vad vardagkvällarna kan erbjuda. Den där semestern när tung litteratur väger lätt i solen och den skjuts åt sidan för en deckare eller allmänt radioskval.
Min bokhylla ger knappast en sann bild av vem jag är, om man inte till vad jag är fogar en samling brustna ambitioner och föresatser. Och det är ju också sant förstås, men sorteringen är inte uppenbar för en utomstående på samma sätt som den är för mig. Jag vet ju vilka böcker som jag faktiskt läst, vilka som kan tänkas stå på tur och vilka som definitivt aldrig kommer att bli lästa.
Idag. Nu. Kan jag gå in på en bokhandel på nätet, köpa en ebok eller en mp3-bok att ladda hem till datorn. Eller ett musikalbum för den delen. Jag laddar hem Liza Marklunds Livstid från en internetbokhandel, eftersom Nobels testamente som jag lyssnar på nu får mig ut på promenad varje dag. (Alltid lite förvirrande om man sedan kan säga att man läst en bok eller inte.) För att jaga ut mig på den där promenaden varje dag måste det vara ganska handlingsdrivet, knappast en nobelpristagare, ”finlitteratur”. Den hamnar inte som ett tidsdokument eller identitetsmarkör i min bokhylla. Om min dator kraschar (när den kraschar?) så försvinner alla bevis för min konsumtion.
Jag inser ju att det också är generationsfråga. Jag gillar att ha skivorna och böckerna. Kunna ta på dom, bläddra i konvoluten, och också visa min identitet mot andra. Sen finns det annat jag konsumerar – som Liza Marklund, Jens Lapidus osv som inte måste stå i bokhyllan men det är ju också jag.
JoHaris fönster får liksom en ny digital dimension. Min bokhylla och min skivsamling måste kompletteras med min ipod.
Länge sedan nu läste jag en artikel om brittiska ungdomar som köper böcker. Inte för att läsa, utan för att visa upp. Visa en identitet, på ett medvetet sätt visa att de har god smak. Kulturellt och intellektuellt.
Jag har många olästa böcker i min bokhylla. En del som är mera av blädderböcker, inte avsedda att läsa från pärm till pärm. Men många av mina böcker är förstås också misslyckade ambitioner och föresatser. Småcreddiga författare – Foucault, Chomsky, Arendt, Sontag där det fanns en god ambition i botten men inte viljan och energin när det väl är dags. Den där söndagen för reflexion när man alltid hamnar i slö tristess eller diverse politikarbete som kräver mer fokus än vad vardagkvällarna kan erbjuda. Den där semestern när tung litteratur väger lätt i solen och den skjuts åt sidan för en deckare eller allmänt radioskval.
Min bokhylla ger knappast en sann bild av vem jag är, om man inte till vad jag är fogar en samling brustna ambitioner och föresatser. Och det är ju också sant förstås, men sorteringen är inte uppenbar för en utomstående på samma sätt som den är för mig. Jag vet ju vilka böcker som jag faktiskt läst, vilka som kan tänkas stå på tur och vilka som definitivt aldrig kommer att bli lästa.
Idag. Nu. Kan jag gå in på en bokhandel på nätet, köpa en ebok eller en mp3-bok att ladda hem till datorn. Eller ett musikalbum för den delen. Jag laddar hem Liza Marklunds Livstid från en internetbokhandel, eftersom Nobels testamente som jag lyssnar på nu får mig ut på promenad varje dag. (Alltid lite förvirrande om man sedan kan säga att man läst en bok eller inte.) För att jaga ut mig på den där promenaden varje dag måste det vara ganska handlingsdrivet, knappast en nobelpristagare, ”finlitteratur”. Den hamnar inte som ett tidsdokument eller identitetsmarkör i min bokhylla. Om min dator kraschar (när den kraschar?) så försvinner alla bevis för min konsumtion.
Jag inser ju att det också är generationsfråga. Jag gillar att ha skivorna och böckerna. Kunna ta på dom, bläddra i konvoluten, och också visa min identitet mot andra. Sen finns det annat jag konsumerar – som Liza Marklund, Jens Lapidus osv som inte måste stå i bokhyllan men det är ju också jag.
JoHaris fönster får liksom en ny digital dimension. Min bokhylla och min skivsamling måste kompletteras med min ipod.
4 kommentarer:
Borde det inte gå att utveckla en digital bokhylla - jag menar fysiskt? En skärm du kan ha på väggen som en tavla men med skriv- och bokryggar från din digitala samling. Tänk så smidigt att dessutom kunna ändra innehållet i den digitala - men högst synbara - bokhyllan beroende på vad du får tillfället läser och lyssnar på (eller vilken bild av dig själv du vill visa upp för den som kommer på besök?
Jag borde nog radera den här kommentaren så att ingen snor idén och sedan kombinera befintliga existerande tekniker till ett säljbart koncept!
Jodå, det är klart att det måste gå. Och rör man sig ut på internet finns det ännu fler möjligheter, långa listor på sin blogg eller en applikation på facebook t ex. Så vill man vara öppen med all sin bokkonsumtion i alla de former så har ju möjligheterna aldrig varit större än nu.
Men vad vill man då? Böckerna jag lyssnar på är mera förströelse och lämnar sällan några djupare avtryck. Böckerna jag läser kan många gånger ge upphov till tankar och funderingar som bidrar till vilken syn jag får på världen. (Det är klart att jag också läser böcker för förströelse men det här är ändå den tydligaste skillnaden i min bokkonsumtion).
Och även om 2009 kommer att bjuda på avsevärt mycket mera väggyta (eftersom det är året då jag flyttar) och därmed möjliggöra en digital bokhylletavla på väggen så tror jag av estetiska skäl att jag kommer att låta bli.
Hellre en anslagstavla i cyberrymden om jag känner att behovet pockar på.
Okej, när jag väl uppfinner en teknikpryl så ser du ingen mening med den. Och teknikprylar du tycker är meningslösa finns det ingen marknad för.
Åjo, det tror jag verkligen det finns. Fast det betyder inte att jag köper dom - allihopa..
Skicka en kommentar