Det har stormat kring Marklunds över tio år gamla roman Gömda. Är den sann, varför har etablerade medier inte nappat? Så som jag förstått har bloggvärldens dom mot Marklund och den etablerade medievärlden varit hård och omfattande. Drevet går.
Det är länge sedan jag läste boken Gömde, jag tänker inte göra det igen och jag tänker inte heller läsa Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda.
Det har blivit en sörja utan like som väl knappast någon kan reda ut. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Marklund tackar nej till diverse tv-soffor och debattprogram. Diskussionen skulle vare sig bli särskilt konstruktiv eller klargörande. Därmed blir hon också enligt många skyldig.
Hur läser man egentligen en roman? Med absolut distans, ständigt värderande där den enda behållningen är det uttalade – in i minsta kommatecken? Frågan kan egentligen ställas om all text, all information man tar in. Man kan läsa en text, tolka en människa som fan läser bibeln. Man kan göra precis tvärtom. Det finns alltid ett eget ansvar att förhålla sig till alla sina intryck. Även när man köper och läser en roman som är ”en sann historia”.
Men historien är ändå sann. Om man läser boken utifrån att det här händer i Sverige och världen varje dag. En litterär sanning är knappast bokstavlig. Som Marklund själv skriver på newsmill begränsades hon av tidningarnas krav på objektivitet (skulle för egen del kalla det allsidighet). Hon har berättat samma historia om och om igen i tidningen. Och för många år sedan nu även i bokform.
Liza Marklunds egen förklaring är väl värd att läsa på newsmill.
Monica Antonsson svarar, i mitt tycke mindre elegant.
Och vem som står för sanningen – det är som alltid upp till läsaren.
2 kommentarer:
Det vedervärdigaste var ju de tre männen som hoppade på Marklund. Men hennes svar sopade mattan med dem...så...det svaret var publicerat i DN i torsdags.
Ja det var inga snyggingar, en hel del som kändes under bältet.
Visst kunde LM varit tydligare i hur historien benämndes, även om jag tycker huvudansvaret ligger på läsaren att värdera - i det här fallet en roman.
Man kunde ju ha lite naiva föreställningar om det fina med en fri debatt i bloggvärlden men den jättelika lynchmegafon som det blir ibland känns inte attraktivt.
Skicka en kommentar