Dr Laurence Peter säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift - man säger att man nått sin inkompetensnivå.
Principen är känd sedan länge, men jag visste inte att det var Peters princip. Hittade den på den tillträdande ständige sekreteraren för Svenska Akademien - Peter Englund. Han intervjuar sig själv på sin blogg om sitt kommande uppdrag och erkänner (eller kanske bekänner) att han är rädd för att drabbas av Peters princip i sin nya syssla.
Han hänvisar också till ledamoten Gunnel Vallqvist som menar att det bara är någon som inte vill ha uppdraget som faktiskt passar för det. Och PE menar själv att om uppdraget utannonserats i DN skulle han inte sökt det, och om han sökt förmodligen ändå inte fått det.
Jante slår till i kvadrat. Samma logik som i politiken - man kandiderar inte utan utses genom en mer eller mindre gudomlig process. Samma logik som Mona föll för första gången när hon i allt sitt högmod sa att hon faktiskt ville. Hon straffades omedelbart.
Samtidigt. För människor som har sitt förnuft i hyfsat behåll - det finns jobb och uppdrag som mer liknar kamikaze-uppdrag än spännande utmaningar. Ett förhållningssätt till dom - som kanske funkar är att för sig själv betrakta uppdraget som plikt. Det finns inget glamoröst över plikter - de är mer som ok som riskerar att tynga ned en om man inte (i all sin naivitet?) tror att bakom kröken kommer en annan tillvaro, man ser ljuset i tunneln och hoppas att det inte är ett mötande tåg.
Men det kan ju inte heller vara som pappa Anton säger "Roligt och roligt. Griseknoar ska inte ha roligt...". Dessa plikter som finns runtomkring oss, måste ju få vara roliga, annars besätts dom bara av bittra martyrer. Och det blir ju inte så bra.
Så här står vi människor. Och slits mellan spännande utmaningar och Jante, ständigt hotade av Peters princip, samtidigt som vi vet att vi måste streta på, vi kan aldrig stå stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar