Ingen fegis, tack.

I veckan kunde man tänka att avgörande steg skulle tas när valberedningen presenterade sina kriterier över ny partiledare. Applåderna uteblev och texterna kommer knappast hjälpa valberedningen i urvalsprocessen - startfältet blir bredare än någonsin.

Många har gjort kloka inlägg om att vi inte bara ska välja ny partiledare utan att det också (eller för min del framförallt) handlar om förnyelse och omprövning av vår politik (vilket ju inte är detsamma som ideologi). Att det har varit en utmaning övermäktig för valberedningen att ta sig an politiken kan jag förstå, men man borde kanske ändå uppmanat till mer debatt och diskussion, till högre profilering bland de partivänner som känner på sig att de skulle ta en förfrågan från valberedningen under allvarligt betänkande. För valberedningen kommer ju ändå att behöva lyssna på partidistrikten i sina överväganden, det är ju inte riktigt så att det är bunt superhjärnor som låser in sig i ett rum och kommer ut med den magiska formeln.

Nu är det dock väldigt tyst. Och jag tror att somliga är tystare än vanligt. Det finns förstås de som pratar och tycker. Fler borde göra det.

För den som blir vår nya partiledare borde göra klart och tydligt att det finns saker som vi bör förändra på i ett det här partiet. Att flyta med i de strömmarna i vår partikultur som betyder att man tiger om man ska bli vald, det är inget bra tycker jag. Och ingen bra start för en ny partiledare.

För mig handlar inte partikongressen i mars så mycket om att välja partiledare. Det är formalia och det tar inte särskilt lång tid. Jag hoppas istället på många spännande politiska samtal som för oss framåt som parti.

Med det sagt, klart att det finns personer som jag tycker är mer intressanta än andra. För några månader sedan var det två personer med tydlig facklig prägel jag lyfte fram. Nu finns det andra stjärnor som lyser starkare. Jag tycker att Åsa Westlund bör tas under övervägande. Kanske är hon för ung och behöver mer erfarenhet, kanske är inte EU-parlamentet den bästa plattformen, men hon bör vara med i ledningen. Driver miljöfrågor på ett tydligt och konsekvent sätt, lätt att identifiera sig med för väljargrupper vi vill nå, har drivit "nya" rättvisefrågor såsom känsneutrala äktenskap, klok och bra på alla sätt.

Person nummer två som jag tycker blir mer intressant ju mer jag tänker på det är Leif Pagrotsky. Jag tycker han står för integritet som han visade när han sa nej euron trots att alla omkring honom sa jag. Han är tydlig och pedagogisk, bra på den ekonomiska politiken vilket ju verkligen behövs, engagemang för den sk kreativa sektorn vilket jag tror är viktigt, inte minst p g a detta.

Han gör också en reflexion över S förnyelsebehov som jag instämmer i - inte minst vad gäller tempot. (Och vad övriga tysta kandidater tycker, vet jag ju inte....). Han bloggar och twittrar sedan nyligen- inget krav, men sympatiskt. Jag uppfattar Pagrotsky som självständig, snabb i skallen och orädd. Lång och bred erfarenhet, men har inte fått "stänk från fläkten" efter senaste valrörelsen.

Slutligen, Socialdemokraterna behöver en partiledare som inte är fegis. Jag vill ha någon som överraskar och utmanar mig.

Säg! I Do I Do I Do I Do I Do.........

Det har varit en del (befogat) gnäll på den här bloggen om socialdemokratisk partikultur som gör partiledarfrågan något farsartad. Den som säger vad den vill och tycker tycks bli diskvalificerad till uppdraget per automatik.

Så. Då kan man ju inte ansluta sig till samma låga nivå. Utan man får sikta lite högre. Säga rakt ut. Jag vill. Jag kandiderar - och vill åka på partikongress som ombud för Socialdemokraterna i Linköping.

Det är många som vill det - så här ser startfältet ut.

Så här svarade jag på frågan om varför jag vill åka på kongressen och representera Linköpings Arbetarekommun:

Jag vill vara med och förändra och utveckla socialdemokraterna, partikongressen kommer att vara ett viktigt avstamp i det arbetet.
Inför kongressen vill jag vara ute i S-föreningar och prata om viktiga
framtidsfrågor att ta med till kongressen, sedan att jobba med att utveckla socialdemokraterna i Linköping för att vi återigen ska bli ett relevant och attraktivt alternativ för många fler linköpingsbor i de kommande valen.

Det pratas mycket om höger eller vänster, och jag har skrivit en del om det. Och jag tror såhär. Det politiska landskapet har förändrats. Tack vare skickligt socialdemokratiskt styre har Sverige utvecklats till en välmående nation där stora delar av befolkningen har det mycket bra. Socialdemokraterna har lyckats i sitt projekt och nu finns en befolkning som i hög usträckning inte identifierar sig som arbetarklass utan snarare medelklass. Sverige har ett av världens mest individualistiska befolkning. Med tanke på det välfärdssamhälle som byggts tror jag det finns fog för att hävda att det finns gott om sk solidariska individualister. Man är beredd att lägga ganska stora delar av sin i skatt för en gemensam och solidariskt finansierad välfärd.

Men det räcker inte.

Sverige har en stolt självbild. Vi går ut i världen och säger "Why don´t you do it like we do it in Sweden?". Jag tror grundtanken med "Möjligheternas land" så som jag uppfattade den var rätt. Vi måste bygga en positiv bild och vision av vad vi vill. Det räcker inte med att peka på borgarna och säga "Titta vad orättvist det har blivit". Vi behöver ha en politik för ett Sverige och ett Linköping som går bra, riktigt bra. Vi behöver idéerna för hur det ska gå till. Det behövs för att Sverige ska gå bra och för att vi också ska ha reella möjligheter att ha en hög standard på välfärden som inkluderar alla.

Att ha en politik för när det går dåligt, när man blir sjukskriven eller av med jobbet - det är bra. Men det är inte tillräckligt. Vi var tydliga i valet på att vi hade en politik för när det går dåligt, men inte när det går bra. Tycker jag.

Därför kan vi inte t ex bara prata jobbpolitik - vi måste också prata om näringslivspolitik. Vad är det som ska lägga grunden till välståndet som gör att Sverige är framstående. Vad är strategin - i Sverige, i Linköping? Hur skapar vi en bra politik för företagande, för att det ska starta fler företag? Det här är frågor som vi behöver bli duktigare på att få ut och att prata om i partiet och med andra aktörer - näringsliv, fackförbund, företagare.

Det står inte i motsats till att driva en rättvis och solidarisk politik - det är däremot en viktig grundförutsättning.

Jag tänkte att jag skulle försöka utveckla några tankar om vad jag tror är viktigt i det förnyelsearbete som behöver ske i den socialdemokratiska politiken. Det är långtifrån färdigtänkta tankar, det kommer inte att vara områden där jag är "expert". Men förhoppningsvis kan det bli lite tydligare vad jag står för och vad jag vill när vi förändrar partiet. För jag hoppas - även om det i dagsläget är lite oklart att partikongressen blir ett avstamp i ett förändringsarbete - oavsett vem som blir partiledare. För ska vår nya partiledare få ett starkt och tydligt mandat - då måste vi ha pratat om politiken också.

Tid för politik?

Läser ett tänkvärt inlägg på Isobels text och verkstad om varför Lena Sommestad är så i ropet. Har en nedslående twitterkonversation om att det handlar om att - inte bara att LS för fram åsikter som gillas av många och går på djupet, utan också att hon överhuvudtaget uttrycker en åsikt. Funderar på om det är så att man är en "död" kandidat om man andas något som överhuvudtaget låter som ett linjetal - som skulle innebära att vi fick en faktisk politik att förhålla oss till (alltså vi socialdemokrater) när vi väljer ny partiledare.

Men, det var egentligen det jag gick igång på. Utan politiker som faktiskt tänker politik och stakar ut en linje. När allt snurrar fortare och politiker inte hinner sätta sig ner för att skriva ner en sammanhållen längre tanke som håller ihop och är någorlunda självständig.

Jag tänker ofta att jag inte hinner. Får inte ro eller ork att föra längre sammanhängande resonemang som fortfarande har skärpa men också är lite lagom resonerande. Jag brukar ju ialla fall kunna ursäkta mig med att jag har ett vanligt lönearbete. Kan inte lägga en timme eller så att på arbetstid fundera över politiken och skriva lite. Det vore ju att stjäla av Norrköpings kommun. Eller nåt sånt. Och jag kommer hem, och är för trött.

En vän som varit heltidspolitiker sa att det var som att sugas in i en centrifug. Det känns som att en sådan liknelse inte bjuder så mycket på tid för eftertanke och reflexion. Mera som Isobel skriver:

"Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka." och sen "...som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget."

Så är det förstås inte för alla. Det duger ju förstås inte att jag som politiker skulle hävda att stor delen av min bekantskapskrets (politiker) inte tänkte några egna tankar utan mest ägnade sig åt beslutsfattande på volley.

Jag har läst lite i Tony Blairs biografi där han hävdar att en av de absolut viktigaste stöden och förutsättningarna en premiärminister kan ha är en sekreterare som hjälper honom/henne att prioritera och vara gatekeeper och säga nej. Visst skulle man ibland vilja, även i det vanliga livet vilja ha en sekreterare som följde varje steg man tog och guidade en till de rätta aktiviteterna. "Ring det där samtalet nu", "Släpp den bollen, du tar dig ingenstans" och "Sluta tramsa runt på internet, gå och diska istället".

Vart leder det här?

Jag vet inte. Det är nog mest ett uttryck för att jag tycker att det är rätt skönt med paus och eftertanke. Det är skönt att partiet krisar lite. Det borde vi ha gjort för länge sen.

Om ordning och uppförande - på förekommen anledning

Jag välkomnar debatt på min blogg. Av kända och okända. Det tycker jag gör bloggandet roligare, förstås. Men debattinläggen måste hålla sig till ämnet och hålla en anständig ton. Gör de inte det förbehåller jag mig rätten att radera inläggen. För det här är min blogg och då råder mina regler.

kalendergnagande

klicka på bilden för förstoring.

Det blir ingen idoltävling eller annan typ av "öppen process" i utseendet av ny partiledare inom det socialdemokratiska partiet. Det kommer att ske på traditionellt vis.

Just nu finns ett fantastiskt utrymme för kandidater och andra att föra en politisk diskussion om vad vi som socialdemokrater vill, vart vi ska. Få av de tänkbara kandidaterna* tar dock tillfället i akt. Ovan lite statistik om hur aktiva topp-tio kandidaterna (enligt ladbrokes) är inom de sk sociala medierna blogg, twitter** och facebook. Tabellen ovan visar odds på ladbrokes, senaste blogginlägget (om blogg finns) hur många tweets och när det senast twittrades (om kandidaten twittrar) och om kandidaten finns på facebook som egen person.

Det är givetvis inte det enda sättet att nå ut med sina tankar och idéer, särskilt inte för de ovan nämnda personerna som är väl kända och borde ha goda förutsättningar att nå ut på olika sätt inom gammelmedia. Men det är forum där man har den absoluta rätten och kontrollen över hur ens budskap formuleras. Och det är ju absolut enkla och användarvänliga media.

Lite nedslående tycker jag det är att de absoluta lågoddsarna Österberg och Damberg varken bloggar eller twittrar. Båda ägnar sig iofs åt lätt microbloggande på facebook, men utrymmet är ju där som bekant något begränsat. Lena Sommestad är väl den som tydligast velat föra djupare diskussioner om vart socialdemokratin är på väg på sin blogg, Veronika Palm är aktiv inom samtliga forum.

Som sagt, ovan nämnda forum är knappast de enda man kan nå ut med sitt budskap, men har man något så underlättar det verkligen för nyfikna som vill följa personen och dess politik i fråga. Och alla potentiella kandidater gör det inte så lätt för de nyfikna.


* och ja, jag vet att det inte finns någon som kandiderar (utom möjligen Ylva Johansson) men väljer här ändå att kalla "10-topp som det bettas om ladbroke" för kandidater.
** reservationer för att mina sökningar på twitter verkligen stämmer när det gäller "nej-resultaten".

Semesterminnen 2010

En liten not

Jag vill betona vad som står i titeln på bloggen "Spekulationer och ofärdigtänkta tankar...". Inte på förekommen anledning utan för att jag tycker alla mina blogginlägg inte blir så vidare värst. En del kan jag svårt att stå för fullt ut.

Jag skriver för att det blir ett sätt att tänka. Det är inte alltid det är färdigtänkt (se titeln...). När det t ex gäller inlägget Recycling så tänker jag nu, att så enkelt är det nog inte. Inlägget skulle egentligen blivit längre och sagt något förmanande om att man kan börja där man själv står - i den egna S-föreningen eller Arbetarekommunen, med att utveckla de demokratiska formerna. Att nya spelregler också kan förvirra, att det blir ännu färre som behärskar spelet. Men mest blir jag lite trött på gnället om formfrågan. Vem vill vi ha - och vilken politik, är ju huvudfrågan.

När det gäller föregående inlägg Om prataomdet så finns det givetvis många fler än de jag räknat upp som på olika sätt pratat om det. Givetvis. Och jag funderar över den där kommentaren om "mogenheten" - vad indikerar det? Att jag varit med om något stort traumatiserande, eller bara lite vanligt vardagstjat? Jag vet inte, jag är förstås alldeles för involverad i mitt liv för att kunna bedöma hur tolkningen görs.

Hur som helst. Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli någon slags ursäkt, eller släta ut mina inlägg på något sätt. Bara problematisera lite. Det blir förstås fler operfekta inlägg. Och kanske fler noter med.

Om prataomdet

När jag först hörde om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange (Wikileaks) så förvånades jag över mina tankeströmningar som gick i stil med "Tänk om det är stor konspiration för att få fast honom?!". Sedan tänkte jag att jag tänkte så för att jag sett för många amerikanska thrillers. Och det kändes ju lite pinsamt. Tanken snuddade vid "Vad var det som hände? Ord står säkert mot ord, är det här ett fall av de eviga gränsdragningsfrågorna?". Och jag lämnade det där. Ungefär så. Läste senare Anna Hellgrens utmärkta ledare i Dagens Arena om just den hetsjakt som pågick ute i hela världen på temat konspirationsteori.

Jag har på inget sätt följt bloggosfären och övriga sociala medier särskilt kring detta, men har förstått att aktiviteten varit omfattande och skuldbeläggandet av en av anmälarna kommit som ett brev på posten. Det är otäckt.

Som en motrörelse har prataomdet "startat". Det började med Johanna Koljonens microbloggande tidigare i veckan som lett till artiklar i DN, SvD, SVT, bloggande, en facebookgrupp, en webb-sida har startats för temat. Med mera. Om hur vi behöver prata om våldtäkt och agerande som innebär sexuell kränkning.

Egentligen är inte frågan och frågans offentlighet ny. Katrine Kielos har skrivit en bok på temat, Marit Bergman, Säkert!, Frida Hyvönen mfl har skrivit låtar som tar upp de här händelserna, som beskriver känslorna. Men prataomdet måste lyftas till offentligheten. Gång på gång på gång.

Jag tycker det känns hoppfullt hur en persons twittrande skapar sådan rörelse. Ibland kommer kommentarerna om hur bloggosfären, twittrande och facebook knappast kommer att göra skillnad. Den här veckan hade de fel.

Jag tror liksom många andra i "rörelsen" prataomdet att det är just det vi måste göra. Det behövs fler berättelser där folk kan känna igen sig, se att man inte är ensam. Behöver allt prataomdet vara lika självutlämnande som Johanna Koljonens inlägg och twittrande var? Förmodligen inte. Alla bidrag räknas tänker jag. Hoppas jag. För jag är nog inte mogen att prataomdet "på riktigt". Det viktiga är att frågan inte försvinner från offentligheten - att prataomdet blir en fråga som reduceras till att bli var och ens skuld och skam, en privat händelse som bara blev, där man bara har sig själv att skylla. Så pratomdet.

Tredje advent i Linköping

...och det är en dag då jag längtar ut i skidspåret. Men skidorna är kvar i Flen, så jag fick nöja mig med en promenad runt ån innan jag till slut landade i bibblan med en bok.

Recycling

Jag hade tänkt blogga om det där att öppna upp nomineringsprocessen till ny partiordförande, för och nackdelar mm mm. Men jag väljer istället att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Att leva som man lär.

Det behöver inte heller vara så att man måste ändra på en massa regler, kandidaterna kan ta tag i detta själva, S-föreningar kan bjuda in valberedningen till sina medlemsmöten, man kan anordna seminarier, hearings mm.

Men det finns ju ingen som kandiderar, invänder kanske du. Nej, så kan det ju vara (och så är det ju alltsomoftast i socialdemokraterna), men finns det folk därute som är det minsta sugna på att kandidera så tänker jag att om man ringer och ber dom komma och tala på temat socialdemokrati och förnyelse eller liknande, så kommer de nog inte tacka nej. Eller?

Förändringsmandatet äger vi själva, varje dag.

Känslor hos en alldeles vanlig pendlare i fjärde storstadsregionen

Jag har en himla massa känslor – om och för infrastruktur.

För mig är det (precis som för alla andra) helt avgörande att infrastrukturen funkar som den ska. Pendeltågen på södra stambanan mellan Norrköping och Linköping måste gå. Varje dag.

Jag bor i Linköping, jobbar i Norrköping. Min vardag är att jag färdas på södra stambanan nästan varje dag i arbetsveckan.

Varje dag tåget går som det ska är jag den smartare urbana människan som klarar sig utan bil. Jag är en vinnare.

Men när tågen inte går som de ska.

När jag måste ha koll på ötrafs hemsida för att se de senaste uppdateringarna, börja kolla alternativa busstider, börja mecka och fixa… Eller när jag står och fryser på perrongen och väntar på ett försenat tåg, eller fastnar mitt på slätten. Då är jag den största förloraren. Jag förbannar min tilltro till samhället – ”systemet” och känner total maktlöshet och uppgivenhet.

När jag åker till Tornby, Linköpings externhandelscentrum, då får jag också en massa känslor. Antingen tar jag bussen från resecentrum ut. Då befinner jag mig på samma ställe med människor jag absolut aldrig träffar annars. Alla dom som är tvungna att ta bussen för dom har inget annat val. Ingen åker frivilligt till Tornby med kollektivtrafik. Alla som kan åker bil, även om de bara ska ha värmeljus och servetter på IKEA.

När jag åker bil till Tornby, med en vän, familjen eller lånad. Då känner jag mig som en mer värdig människa och samhällsmedborgare. Länge förstod jag inte varför det var så. Nu vet jag.

Bara bilen gör dig jämlik på Tornby.

När första snön kom och det utfärdades varningar, då skulle jag jobba halvdag. Jag åkte aldrig till Norrköping utan stannade kvar i Linköping och jobbade hemifrån. Jag ville inte ta risken. Och jag kände mig helt uppgiven över mitt val. Har det gått så långt?

Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte ge upp. Jag vill inte känna mig bitter och maktlös och mindre värdig för att jag inte åker bil. Jag vill att det ska funka.

RUT - en indikator

Partiet måste förnyas, ur led är partiet, inte tiden. Många känner sig manade att efter två riktigt dåliga val på olika sätt reflektera över och analysera det socialdemokratiska partiets hälsotillstånd. Det är ett parti i kris vilket på sitt sätt skapar ett demokratiskt utrymme för alla att försöka känna in tidsåldern och fundera över hur väl partiets ideologi, politik och framtoning fungerar.

För egen del har jag funderar en del över det i socialdemokratiska kretsar ofta bespottade RUT-avdraget. ROT är fint, RUT är fult en etablerad åsikt. Jag har också bloggat om RUT-frågan tidigare här.

Det är nog så att det finns fullt berättigade invändningar kring vilken nytta RUT-avdraget egentligen gör ur ett ”storpolitiskt” perspektiv. Det skapar inte särskilt många nya jobb (och det blir många deltidsjobb, vilket vi ju inte gillar), om den svarta marknaden försvunnit är tveksamt, subventioner av en avgränsad sektor är tveksam, det är höginkomsttagare som ändå kan betala för sig som nyttjar det, osv osv.

Men RUT-frågan placerar det socialdemokratiska partiet i ett defensivt hörn.

Jag menar, att det spelar ingen roll huruvida människor använt sig av RUT-avdraget eller ej. Det finns, tror jag, hos många välmående medelklassväljare (som i stort delar de socialdemokratiska värderingarna och som inte röstade på oss) en upplevelse av att RUT-avdraget är en del av en lösning att få vardagstillvaron att gå ihop. Oavsett om man använder det eller inte. Den som för fram RUT-avdraget som något positivt har därmed också en stor chans att uppfattas som en empatisk inkännande människa som ”förstår hur jag har det”.

För egen del ser jag RUT-frågan som en slags indikator för partiets tillstånd. Ju istadigare vi håller oss fast i att det är dåligt förslag, för fram de rationella ”stor-politiska” motiven snarare än att börja i den mänskliga, vardagliga ändan, desto mer uppfattas vi som gårdagens förvaltare. RUT-frågan är för mig inte längre särskilt viktig utifrån om det är en bra eller dålig insats, men hur vi pratar om frågan i partiet är en viktig temperaturmätare.

Jag tror att det är helt avgörande att vi kan ta oss ur den här typen av dödlägen i diskussioner med medborgare/väljare. Vi kan måla in oss i hörn efter hörn i politik som är helt korrekt utifrån en ideologisk ”storpolitisk” synvinkel – och vi kommer att uppfattas som ett lomhört och gammaldags parti.

Vi ska givetvis inte sluta göra de ”storpolitiska” analyserna, de är helt avgörande för vår regeringsduglighet i övrigt. Men ska vi vinna val så måste vi ha en politik som visar att vi känner igen oss i våra potentiella väljares vardag, och att vi har en politik för dem.

Business as usual

Har så smått inlett min tredje mandatperiod i landstingspolitiken i Östergötland med två dagar fullmäktige. Ungefär halva församlingen är ny och det känns lite märkligt att vid 33 års ålder vara en "gamling". Det var finansplanen som skulle avhandlas och läget var särskilt spännande eftersom SD med sina 4 mandat har en vågmästarroll. Från den röd-gröna oppositionens sida har vi inte ansett att det är vår roll att lägga oss i omröstningar för att inte SD ska få inflytande, det är den styrande minoritetens uppgift och ansvar att söka breda lösningar.

Gårdagens debatt och omröstning fick en märklig utgång då en miljöpartist valde att gå emot det rödgröna budget förslaget och istället rösta med den styrande minoriteten som därmed fick en rösts övervikt och hade klarat majoritet i fullmäktigesalen oavsett hur SD hade röstat. Miljöpartisten förklarar själv sitt agerande på sin blogg, miljöpartiet i landstinget kommenterar det hela i Sveriges Radio Östergötland. Jag vill inte fördjupa mig i det hela, men tycker förstås det är mycket olyckligt när det i grunden finns en bred samsyn mellan de rödgröna partierna för hur vi ska agera i detta skakiga parlamentariska läget.

Och det är förstås ovan nämnda händelseförlopp som fått uppmärksamheten i mediarapporteringen från fullmäktige. Och det är lite synd eftersom det var många bra inlägg i debatten (ialla fall från oss rödgröna) - Martin Tollén, Kikki Liljeblad, Christoffer Bernsköld, Mats Johansson, Miko Månsson för att nämna några socialdemokrater som var uppe och debatterade. (Och även om jag inte kan länka till vår nya partimedlem och gruppledamot Helene Andersson-Molina så bör hon också nämnas då hon gjorde ett lysande inlägg.)

För min egen del ville jag peka på de stora skillnaderna som det är mellan våra två förslag till finansplan. Den styrande minoriteten lade ett svagt förslag. Svagt, utifrån vad de själva skriver när det gäller det ekonomiska läget och svagt utifrån förslaget saknar politisk riktning. Jag uppehöll mig främst vid tre punkter:

• Vi har gjort en grundlig analys över att vården behöver tillföras mer resurser. Vi föreslog en skattehöjning på 50 öre som var tänkt att räcka över tid och gå till fyra prioriterade områden, samt till kollektivtrafiken i enlighet med våra tidigare vallöften.
• Vi behöver få till en storregion för vårdens och universitetssjukhusets skull, då behövs också en tydlig politik och strategi för att få våra svårflörtade grannar att inte bara vara nöjda kunder utan att också se US som ett gemensamt åtagande och gemensam tillgång.
• Ökad öppenhet kring hur vårdens resurser fördelas och på vilka grunder det sker, dvs öppna prioriteringar. Det är nödvändigt för att den offentligfinansierade och solidariskt tillhandahållna vården ska ha en fortsatt hög legitimitet, samtidigt som utmaningarna blir allt större när det gäller finansiering.

Min upplevelse av den styrande minoritetens finansplan var att den saknade ambitioner och andades "Vi regerar vidare" eller kanske snarare "Vi förvaltar vidare". Och med en sådan passiv hållning riskerar vi att hamna i ett läge där medborgarnas förtroende får vården minskar med ökad ojämlikhet som följd, vilket blev min slutsats:

Från borgerligt håll levereras en passivitet, en regerings ”putsa i kanten-politik” som i längden kommer att urholka medborgarnas tilltro till den offentligtfinansierade vården – som öppnar upp för ett ojämlikt samhälle där fler och fler lämnar den gemensamma vården och där fler och fler hamnar utanför.

Nya utmaningar inom hälso- och sjukvården kräver nya sätt att styra, innebär nya villkor för politiken, det kräver politiska initiativ och det kräver en vilja att förändra. Efter bara en mandatperiod har den borgerliga minoriteten plus Vrinnevilistan blivit förvaltare som skjuter stora och svåra beslut nedåt i organisationen.

Det känns trist att vi alltid tycks hamna i någon slags återvändsgränd där den styrande minoritetens främsta kännetecken är att man driver en "icke-politik". Det blir en utmaning för den rödgröna oppositionen att peka på konsekvenserna av den här icke-politiken de närmaste fyra åren - och visa upp våra alternativ.

Vänster eller höger?

[UPPDATERAD 2010-11-21]
Nu när S krisar blir det populärt att prata om "vänster" och "höger". Den sk vänstern tar valförlusten som intäkt för att partiet dragit för mycket åt höger/mitten. Den sk högern tar valförlusten som intäkt för att vi inte lyckats "pejsa in" den välmående medelklassen i tillräcklig utsträckning.

Göran Greider och Lotta Gröning andas ut i dagens Godmorgon Världens paneldiskussion och gör just det förra: Mona Sahlin fick inte förändringsmandat för en vandring högerut.

Jag gillar inte riktigt det där att bara för att man inte sällar sig till dom som säger sig vara vänster (då de i mitt tycke alltför ofta för fram gårdagens lösningar på dagens och morgondagens problem) så blir man per automatik "höger". Med risk för att leverera dagens klyscha - vad är det för fel med "framåt"? För det är symptomatiskt att många av de som etiketterar sig som vänster också uttalar att man vill just "tillbaka".

Min bild (eller ska man säga självbild?) av socialdemokraterna är just förmågan att anpassa sig till nya tider. Ända sedan vi och vänstern valde att splittra oss och gå skilda vägar i början på förra seklet så har det varit tydlig - en pragmatisk rättvisepolitik som levererar resultat och som samtidigt har ett öra mot marken och lyssnar in vad svenska folket vill. Det är klassisk socialdemokrati.

Nu har det gått en vecka sedan Mona Sahlin deklarerade att hon avgår. Jag tycker det är synd och hoppas på att flera kandidater kan kliva fram som beskriver vad man vill. Men så kommer det nog inte att bli. Jag för min del ser just nu två personer som förtjänar lyftas fram i ljuset och diskuteras kring: Karl-Petter Kålle Torvaldsson och Stefan Löfven. Den förra har en egen facebookgrupp (som han dock inte startat själv) som varmt kan rekommenderas Kålle är vår kandidat. Den senare var med i gårdagens lördagsintervju och den tänker jag lyssna på nu.

[UPPDATERING] Vill bara för ordningens skulle påpeka att jag inte läst den utmärkta artikeln från Anna Johansson i gårdagens Aftonblad förrän nu på eftermiddagen- sympatiserar (förstås) mycket med den.

Högt i tak och.....

...nära till dörren. Var det nån som sa. Om partiet.

Mona Sahlin var aldrig min favorit som partiledare när hon var påtänkt både första och andra gången. Men om hon stod till förfogande nu skulle hon vara det. För mig ialla fall. Så det känns bittert. Det som också känns bittert är att hade Mona Sahlin varit en man, så hade hon säkert kunnat sitta kvar. Så jag surar lite till innan jag sällar mig till mina partivänner och media om spekulationerna om vem som blir vår nya partiledare.

Nu krävs en nystart och omstart. Valresultatet för socialdemokraterna på alla nivåer i Linköping manar till eftertanke och diskussion. Ibland får jag höra synpunkter om att vi måste "hitta tillbaka". Utmärkande för socialdemokratin åren igenom tycker jag har varit att vi kunnat anpassa oss till nya tider, samtidigt som vi är trygga i våra värderingar.

Det är en omvälvande tid med fler frågor än svar. Ska vi ändra vår politik eller är det bara "tilltalet"? Vad ska vi göra med de viktiga politiska frågorna kring växande klyftor i Linköping som många av våra potentiella väljare inte tycks känna igen sig i? Vad var det linköpingsborna uppfattade av politik?

I och med att Mona Sahlin avgår har diskussioner på nationell nivå förts om vad som ska komma först - politik eller person? Går det att separera, finns det en given ordning? Är det något jag känner mig trygg i inför den möjligt omvälvande och spännande tid vi står inför i Linköping när vi "vänder på alla stenar" och funderar på vilka heliga kor som ska avlivas och vilka vi låter leva så är det att vi valt utmärkta företrädare att föra vår politik i kommunen.

Jag sörjer att vi förlorar vår partiledare Mona Sahlin. Men de utmaningar som socialdemokraterna har i Linköping och i övriga landet tycker jag är spännande och jag ser fram emot diskussionerna.

PS 1. jo, jag hoppas förstås på lite nystart här på bloggen, vi får se...
PS 2. skriver från min nya fina dator - en MacBook Pro. (Men jag har inte bytt till iphone...)

Lite pladder och en ny teknikpryl

Det händer en massa spännande grejer, mitt jobb blir bara roligare och roligare, jag har varit i Alsace och mött våren och handlat gott vin, fått en ny favoritförfattare (Siri Hustvedt), fått ett nytt väldigt spännande uppdrag som ersättare i Rikssjukvårdsnämnden. Det händer förstås mycket i partiet så här nära valtider - vi har t ex antagit två bra program i helgen på partidistriktskonferensen.

Hjulen snurrar bara snabbare och snabbare, trots att jag vet att man inte kan springa fortare och fortare. Så jag avverkar den tredje förkylningen för i år och tänker att det är dags för förändring. Nåvars, det blir aldrig några flåshurtiga löften om bättre motionsvanor eller annat sundare leverne på den här bloggen.

Däremot brukar jag ganska så nogsamt redogöra för diverse teknikinvesteringar. Just nu heter min senaste förälskelse HTC Legend (kärleken är som bekant evig men föremålen kan växla). Det är android-telefon i helgjutet aluminiumskal, med pekskärm (äntligen :-)) Trots den lilla uppåtvinkeln nertill så är den riktigt snygg, ser lagom snyggdesignad ut och inte alls för business ut. Telefonboken är sådär, (en historia som är fullt integrerad med facebook och gmail vilket resulterar i att man inte hittar ett smack och inte känner sig helt trygg i om facebookar eller smsar i början) man kan ladda ner en massa roliga ”appar” och det känns äntligen som att telefonen är ett möjligt alternativ att läsa e-post i (ialla fall gmailen). Jag testar dessutom elektronisk kalender (vi får se hur länge jag står ut).

Och varför blev det då ingen iphone?

För att ”alla” har den? Ja, kanske. Men risken skulle ju vara överhängande att jag kände ett omedelbart behov av att köpa en ibook, eller mac air bara för att det ska matcha. Och riktigt så teknik-fåfäng vill jag faktiskt inte bli. Dessutom verkar android vara mycket roligare.

Vårkänslor!

Asfalten torkar och snön smälter undan. Det är nära till våren - nu går allt i rasande fart och rätt vad det är så är det över. I väntan på våren - här kommer lite bilder från förra året. En promenad på Valefjäll under påsken, äppelblom från Trädgårdsföreningen och vandringen på Sörmlandsleden Kristiflygarhelgen.

Alla ska orka

Var i förra veckan på besök hos Kommunal i Motala, jag var inbjuden att tala på temat framtidens sjukvård. Men vi hamnade av förklarliga skäl omedelbart i nutid. Landstingsstyrelsens beslut att ta bort kostsamma arbetstidsmodeller slår hårt mot kommunals medlemmar. Att jobba som undersköterska i vården är tungt, de landvinningar man gjort kring schemaläggning och på olika sätt får en rimligare arbetssituation har därför varit viktiga.

Undersköterskegruppen är en stolt arbetsgrupp som sätter ära i att ställa upp när landstinget kallar. Den stoltheten är på väg att försvinna och ersätts med maktlöshet och ilska gentemot landstinget.

Några av kommunalarna berättade för mig att många ”valt” att gå ner i tjänst när de här besparingskraven kom. De orkar helt enkelt inte arbeta heltid, arbetet är för tungt, arbetstiderna omöjliga att kombinera med privatlivet.

Jag tycker att beslutet att avskaffa kostsamma arbetstidsmodeller var felaktigt. Vi socialdemokrater har försökt få beslutet hävt i landstingsstyrelsen, men den borgerliga majoriteten sa nej till det.

Sen funderar jag. Är det bra och rimligt att vi i Sverige idag har arbeten där man inte orkar jobba 100% - dvs 40 timmar i veckan? Jag tycker inte det. Ska vi ha en fortsatt hög välfärd måste alla bidra. Det socialdemokratiska kravet – heltid en rättighet deltid en möjlighet känns mer aktuellt än någonsin.

För att alla ska orka jobba heltid ända fram till pensionsdagen så tror jag vi behöver tänka till lite kring en del yrkesgrupper t ex undersköterskornas. Kanske behöver en del tunga arbetsuppgifter varvas med annat för att det ska vara rimligt. Det här kan aldrig handla om att nedvärdera undersköterskornas omvårdnadsinsatser och den kompetens de besitter. Men det handlar om att alla ska orka och att rätten till heltid ska vara reell – för alla.

Något om de hushållsnära tjänsterna

Utan att direkt ha följt den senaste tidens debatterande om RUT-avdragets vara eller icke vara – här är några reflektioner på frågan. Till att börja med så tror jag, utan att ha sökt efter direkta faktabelägg, att subventionen har fyllt ett viktigt syfte – svarta arbeten har blivit vita, företag har skapats och det borde nu vara en hyfsat välfungerande marknad för den här typen av tjänster. För de som arbetar inom branschen måste avdraget inneburit bättre arbetsvillkor.

Sedan tycker inte jag att man kan ignorera de fördelningspolitiska effekterna, höginkomsttagarna är överrepresenterade när man ser till vilka som nyttjar avdraget. Och då tänker jag att de pengarna kunde användas vettigare.

Jag tycker att avdraget fyllt sin funktion och att det kan avskaffas nu. Det finns inget självändamål i att subventionera de här tjänsterna. Det borde vara lika naturligt att betala vad det kostar för städning som det är att betala för en klippning, en massage eller någon annan tjänst. Det var viktigt och riktigt att få en svart marknad vit – och nu är det gjort.

Det var den enkla delen av det hela. Sedan brukar frågan också vara privat-moraliskt laddad. Ja, den verkar inte vara så laddad för dem som nyttjar tjänsterna, men det är väl också i sin ordning. Frågan känns som ett minerat fält där det är lätt att trampa fel med fördomar och förutfattade meningar. Varifrån kommer tveksamheterna och moraliserandet? Handlar det om att jag själv inte skulle vilja jobba med att städa andras hem, att det inte känns ”trevligt” att hamna på samma sida som den gamla tidens herrefolk gentemot tjänstefolket, en gnagande tanke om att man minsann tar hand om sin egen skit?

Och här får man återigen säga att RUT-avdraget fyllt en viktigt uppgift – hela frågan om hushållsnära tjänster kan nu diskuteras öppet. Nu när vi inte längre har skurande och fejande hemmafruar, hur ska vi då nå högt ställda renlighetskrav i hemmet samtidigt som vi toppresterar på jobbet, har en rik fritid, aktivt socialt liv och när fredagen kommer ska vi vara kåta, glada och tacksamma.

Jag kan inte ifrågasätta moralen hos dem som anlitar någon annan för att utföra hushållssysslor, det måste vara upp till var och en. Men jag ifrågasätter moralen hos dem som betalar/betalat svart för det, och jag tycker det verkar som att en väldigt stor del av de som idag nyttjar avdraget har råd att betala hela kostnaden själv. Och då ska de väl också göra det, allt annat känns som mycket märkligt användande av skattepengar.

Den som skriver betydligt klokare, mer ingående och intressant om detta är Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad.

Den orättvisa hälso- och sjukvården är blind

Landstingsstyrelse imorgon. De tre första ärendena är genomgående trista historier - bokslutet där verksamheterna går -142 mkr, reviderad verksamhetsplan för för Kirurgi-och onkologicentrum med förslag att godkänna avsteg från tillgänglighetsmålen samt indragna läkemedel och det tredje ärendet - förslag om att tillföra mer medel till neurokirurgin trots oklara besked om "medfinansiering" från grannlänen som även de brukar mer vård än de betalar för.

Vad som blir tydligt när man läser ärendena om kirurgi- och onkologicentrum - och om neurokirurgin är att vi har en vård av hög kvalitet till ett mycket förmånligt pris. I en jämförelse med Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå har neurokirurgin de lägsta genomsnittskostnaderna och de kortaste medelvårdtiderna. Kvalitetsdokumentation och uppföljning "...måste anses vara tämligen unik inom svensk neurokirurgi beträffande omfattning och täckningsgrad." Och de externa utvärderarna från Sahlgrenska konstaterar att resultaten är goda och också "...ligger generellt mycket väl till också vid jämförelser internationellt."

När de kirurgiska verksamheterna vid US jämförs med andra universitetssjukhus är svårt att hitta enkla åtgärder som löser budgetproblemen, då kirurgverksamheten har en jämförelsevis hög produktivitet.

För neurokirurgin förväntas styrelsen fatta beslut om att tillföra mer medel, då behoven ökar kraftigt. För kirurgi- och onkologicentrum är det en treårig besparingsplan som gäller.

Hur vet vi att vi lägger våra skattepengar på rätt saker och hur vet vi att en budget som inte håller ska gå ihop sig? Hur vet vi att vi ska höja ramarna för neurokirurgin, men sluta ge cancer-läkemedel som avastin, arbitux och tyverb? Hur vet vi att vi inte borde omfördela medel från någon annan verksamhet för att slippa lägga utbudsbegränsningar på cancervården?

I våra beslutsunderlag till styrelsen imorgon beskrivs konsekvenserna i en matris i bilaga 4 i termerna Åtgärd: Utbudsbegränsning läkemedel, PET/CT
Konsekvensbeskrivning: VIssa läkemedel ges inte, avastin, arbitux, tyverb.

Även om jag förstod vad vad det ovan betyder - och då vad det betyder för patienterna i termer av hälsa, överlevnad, lidande osv att inte få de här läkemedlen så kan jag inte sätta det i proportion till något annat. Är detta det bästa sättet att spara pengar på?

Förslaget som läggs fram imorgon är ett förslag till budgetstyrning i blindo. Det finns ingen rättvisa i det. Ett rättvisare sätt att gå till väga hade varit att öppet redovisa besparingsåtgärders konsekvenser hos alla landstingets verksamheter för att sedan ta ställning till ett samlat förslag där de största behoven får komma först. Men jag är inte säker på att den borgerliga majoriteten håller med mig om det.