Business as usual

Har så smått inlett min tredje mandatperiod i landstingspolitiken i Östergötland med två dagar fullmäktige. Ungefär halva församlingen är ny och det känns lite märkligt att vid 33 års ålder vara en "gamling". Det var finansplanen som skulle avhandlas och läget var särskilt spännande eftersom SD med sina 4 mandat har en vågmästarroll. Från den röd-gröna oppositionens sida har vi inte ansett att det är vår roll att lägga oss i omröstningar för att inte SD ska få inflytande, det är den styrande minoritetens uppgift och ansvar att söka breda lösningar.

Gårdagens debatt och omröstning fick en märklig utgång då en miljöpartist valde att gå emot det rödgröna budget förslaget och istället rösta med den styrande minoriteten som därmed fick en rösts övervikt och hade klarat majoritet i fullmäktigesalen oavsett hur SD hade röstat. Miljöpartisten förklarar själv sitt agerande på sin blogg, miljöpartiet i landstinget kommenterar det hela i Sveriges Radio Östergötland. Jag vill inte fördjupa mig i det hela, men tycker förstås det är mycket olyckligt när det i grunden finns en bred samsyn mellan de rödgröna partierna för hur vi ska agera i detta skakiga parlamentariska läget.

Och det är förstås ovan nämnda händelseförlopp som fått uppmärksamheten i mediarapporteringen från fullmäktige. Och det är lite synd eftersom det var många bra inlägg i debatten (ialla fall från oss rödgröna) - Martin Tollén, Kikki Liljeblad, Christoffer Bernsköld, Mats Johansson, Miko Månsson för att nämna några socialdemokrater som var uppe och debatterade. (Och även om jag inte kan länka till vår nya partimedlem och gruppledamot Helene Andersson-Molina så bör hon också nämnas då hon gjorde ett lysande inlägg.)

För min egen del ville jag peka på de stora skillnaderna som det är mellan våra två förslag till finansplan. Den styrande minoriteten lade ett svagt förslag. Svagt, utifrån vad de själva skriver när det gäller det ekonomiska läget och svagt utifrån förslaget saknar politisk riktning. Jag uppehöll mig främst vid tre punkter:

• Vi har gjort en grundlig analys över att vården behöver tillföras mer resurser. Vi föreslog en skattehöjning på 50 öre som var tänkt att räcka över tid och gå till fyra prioriterade områden, samt till kollektivtrafiken i enlighet med våra tidigare vallöften.
• Vi behöver få till en storregion för vårdens och universitetssjukhusets skull, då behövs också en tydlig politik och strategi för att få våra svårflörtade grannar att inte bara vara nöjda kunder utan att också se US som ett gemensamt åtagande och gemensam tillgång.
• Ökad öppenhet kring hur vårdens resurser fördelas och på vilka grunder det sker, dvs öppna prioriteringar. Det är nödvändigt för att den offentligfinansierade och solidariskt tillhandahållna vården ska ha en fortsatt hög legitimitet, samtidigt som utmaningarna blir allt större när det gäller finansiering.

Min upplevelse av den styrande minoritetens finansplan var att den saknade ambitioner och andades "Vi regerar vidare" eller kanske snarare "Vi förvaltar vidare". Och med en sådan passiv hållning riskerar vi att hamna i ett läge där medborgarnas förtroende får vården minskar med ökad ojämlikhet som följd, vilket blev min slutsats:

Från borgerligt håll levereras en passivitet, en regerings ”putsa i kanten-politik” som i längden kommer att urholka medborgarnas tilltro till den offentligtfinansierade vården – som öppnar upp för ett ojämlikt samhälle där fler och fler lämnar den gemensamma vården och där fler och fler hamnar utanför.

Nya utmaningar inom hälso- och sjukvården kräver nya sätt att styra, innebär nya villkor för politiken, det kräver politiska initiativ och det kräver en vilja att förändra. Efter bara en mandatperiod har den borgerliga minoriteten plus Vrinnevilistan blivit förvaltare som skjuter stora och svåra beslut nedåt i organisationen.

Det känns trist att vi alltid tycks hamna i någon slags återvändsgränd där den styrande minoritetens främsta kännetecken är att man driver en "icke-politik". Det blir en utmaning för den rödgröna oppositionen att peka på konsekvenserna av den här icke-politiken de närmaste fyra åren - och visa upp våra alternativ.