Tillbakablickar

2008 spurtar och går snart i mål. Det är dags att summera och titta framåt. Som jag nämnt tidigare 2008 - inget år som i sin helhet går till historien. Men då har jag "glömt" att sommaren faktiskt var helt optimal, välavvägd med massor av sol och sköna upplevelser. Så här kommer några tillbakablickar i decembermörkret:

Sommaren började med en för mig helt spontan bilresa genom Europa ner till franska Alsace. Där shoppade vi en massa gott vin, åt god mat och jag lärde mig spela poker.

Alsace är inte bara känt för sitt goda vin - och då framförallt riesling, pinot gris och gewurtztraminer utan också för att vara välbefolkat av storkar.

Vinproducenten Kientzler var för mig storfavoriten med en mycket trevlig pinot gris grand cru men även flaskan ovan smakade utmärkt - Sylvie Spielmanns riesling Engelsgarten (ja fråga mig inte varför namnen låter stentyska. Mme Spielmann pratade iallafall bara franska, men det gick ju très galante - eller nåt).

Efter ytterligare någon svettig vecka på kontoret var det åter dags att fly fältet till Stugan utanför Ulebergshamn. Veckor av strålande sol, morgonpromenader in till samhället Hunnebostrand och lata dagar.

Mitt och farfars kryddland tar sig riktigt bra. Jag står för utformningen och han för skötseln - en mycket bra arbetsfördelning om jag får säga det själv.

Det var mest lata dagar i solen, en och annan bok blev läst och några makrillar uppfiskade men annars inte mycket mer. Farmor och jag tog oss dock ut till Hållö en dag där jag - pinsamt nog, aldrig varit tidigare.

Många långa varma sommarkvällar med ungefär lika stor skärpa som den här bilden. Lillebror var nere med vänner och vi lärde oss att det är skillnad att gå på glödande bricketter jämfört med kol.

Som ni vet sedan tidigare avslutades sommaren med "den stora vandringen" (eller de många små) i Storulvån med omnejd. Innan dess ett antal övningsstrapatser som här på Omberg med fantastisk utsikt över östgötaslätten.

Sverige ÄR fantastiskt från norr till söder (även om sydligaste delarna nog känns lite som utomlands). Fjällvandring - nytt för mig men gör det gärna igen.

Framme i nutid:

Julen 2008 har bjudit på dagar utan snö...

...men även med. Och det är ju ganska trevligt om än i klenaste laget.

OK. 2008 rätt OK, särskilt om man väljer vinklarna med omsorg. Men jag tror att 2009 kan bättre.

Julhälsningar från Flen

Varm äppeljuice (helst hemmagjord) kanelstänger plus calvados i lagom mängder = glögg.

Skål och god jul!

Peters princip

Dr Laurence Peter säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift - man säger att man nått sin inkompetensnivå.

Principen är känd sedan länge, men jag visste inte att det var Peters princip. Hittade den på den tillträdande ständige sekreteraren för Svenska Akademien - Peter Englund. Han intervjuar sig själv på sin blogg om sitt kommande uppdrag och erkänner (eller kanske bekänner) att han är rädd för att drabbas av Peters princip i sin nya syssla.

Han hänvisar också till ledamoten Gunnel Vallqvist som menar att det bara är någon som inte vill ha uppdraget som faktiskt passar för det. Och PE menar själv att om uppdraget utannonserats i DN skulle han inte sökt det, och om han sökt förmodligen ändå inte fått det.

Jante slår till i kvadrat. Samma logik som i politiken - man kandiderar inte utan utses genom en mer eller mindre gudomlig process. Samma logik som Mona föll för första gången när hon i allt sitt högmod sa att hon faktiskt ville. Hon straffades omedelbart.

Samtidigt. För människor som har sitt förnuft i hyfsat behåll - det finns jobb och uppdrag som mer liknar kamikaze-uppdrag än spännande utmaningar. Ett förhållningssätt till dom - som kanske funkar är att för sig själv betrakta uppdraget som plikt. Det finns inget glamoröst över plikter - de är mer som ok som riskerar att tynga ned en om man inte (i all sin naivitet?) tror att bakom kröken kommer en annan tillvaro, man ser ljuset i tunneln och hoppas att det inte är ett mötande tåg.

Men det kan ju inte heller vara som pappa Anton säger "Roligt och roligt. Griseknoar ska inte ha roligt...". Dessa plikter som finns runtomkring oss, måste ju få vara roliga, annars besätts dom bara av bittra martyrer. Och det blir ju inte så bra.

Så här står vi människor. Och slits mellan spännande utmaningar och Jante, ständigt hotade av Peters princip, samtidigt som vi vet att vi måste streta på, vi kan aldrig stå stilla.

Vi går mot bättre tider....

Det är dags att vinka hejdå till det mediokra 2008 och välkomna 2009. Det kan inte gå snabbt nog just nu.

Och det är www.twice.se som leverar alla hoppfulla klokskaper.

Silence is wild

Så har hon gjort det igen. Släppt en skiva som går in under den sällsynta kategorin ”den enda skivan du behöver köpa i år”. Frida Hyvönen har kommit ut med sin andra skiva Silence is wild (egentligen tredje, men den andra – Music from the Dance Performance PUDEL uppfattar jag som ett stickspår). Den växer fortfarande för varje lyssning och den tog flera steg framåt efter intervjun i tidningen Sonic.

Borta är, tycker jag, det flyktiga och omedelbara uttrycket som hon hade i Until Death Comes – en märklig titel förövrigt eftersom hon i intervjun menar att hon inte tror på tvåsamheten som hon menar är ”…en konstruktion som från början är praktisk och politisk…”. Samtidigt som hon precis som alla vi andra åker dit gång på gång. Istället mera eftertänksamhet, tror jag. Den nya skivan tog jag inte till mig omedelbart på samma sätt. Den första låten jag fastnade för i novembermörkret var Birds. En lång mörk höst med alldeles för mycket jobb och politik och alldeles för lite liv gjorde igenkänningen omedelbar:

”You can watch the birds/You can count the birds/ But don´t count on them to
represent your longing”. Och “Been hiding lately/ been out of function/ been
hibernating/ been looking at birds”.

Svårare att tycka om tycker jag är det raka upp-och-ner-berättandet i Dirty Dancing och December, trots att de samtidigt fungerar som riktigt bra noveller och fastnar.

I intervjun i Sonic berättar Frida att hon har en speciell relation till hästar ”Opiater och hovdjur är en smaksak. De utövar en plågsamt magnetisk kraft för all framtid om man väl fastnat.” Jag var hästtjej under kort period av mitt liv men blev uppenbart inte lika biten som Frida. Hon har ett intressant perspektiv på hästlivet, i stallet lär man sig att inte ta skit, där är det den lilla tjejen som har makten med piskan:

”Dressed to the occasion: leather boots and a stiff black whip/ I don´t even
have to use it!/ my pony knows when she sees it/ that does she not behave she
will get to taste it.”

Jag upplevde aldrig själv hästlivet på det sättet, om det var någon som hade makten över hästarna så var det ridläraren. Hästen jag var skötare åt var dessutom den tjurigaste hästen i hela stallet som gärna bet och som jag var rädd för. Hon hade det bedrägliga namnen Honey.

I Scandinavian Blonde målas stereotypen upp i några korta fraser – lång, guldhår, förtjust i att göra ”naughty things”, barnslig och barsk samtidigt, den språkliga experimentlustan. Men det som fastnar är hur hon sett Scandinavian Blonde i männens betraktande av henne, i frågorna, i konversationen. ”In his gaze I´ve seen her do things I never done.” ”In the eye of the beholder”. Allt på två minuter.

Frida Hyvönen blir en ständig samtalspartner i novembermörket. Och jag tröttnar vare sig på henne eller på mig.

Storulvån 2008

Det finns dom som säger att det bloggas för lite på den här bloggen. Och det kanske jag kan hålla med om. I väntan på ändring får ni hålla tillgodo med lite fjällbilder från Storulvån där jag med vänner var i början av augusti. Håll till godo.

Man kan ju förledas att tro att fjällen skulle vara en plats utan särskilt mycket folk. Getryggen verkar dock vara ett populärt tillhåll för vandringsnördar.

Människor verkar även i fjällvärlden ha behov av att resa små monument och göra närvaromarkeringar. Mycket snyggare dock än en del höga hus som byggs i min hemstad.
En av de fränaste (och mest praktiska) sakerna med fjällen är att man kan dricka vattnet i bäckarna. Alltså man måste ha varit där för att fullt ut förstå storheten. Ialla fall var det så för mig och jag längtar redan tillbaka.

Lite blommor i väntan på den egna trädgården.

Fröken J och jag gick hamnade ofta sist, och jag allra sist för att hinna fotografera en massa.

Fjällräven himself - Axel the dog som oftast ville hålla det högsta tempot av oss alla.

Man behöver inte gå uppför fjällen varje idag, min personliga favorit är faktiskt att gå emellan dom. Som vanligt sist på behörigt avstånd från täten.

Det finns en god anledning till att jag helst håller i kameran och befinner mig bakom istället för framför. Här lagar jag mat bland myggorna. Den här dagen skippade vi frystorkat till förmån för mera varierad föda, och det var ett misstag kan jag säga.

Japp. Sista långa vandringen var vi faktiskt halvvägs in i Mordor och stötte även på diverse skräckinjagande djur (en lämmel och en groda för att vara mer exakt). Och det fanns absolut ingen värme i stugan på bilden. Men det är glömt nu och nästa gång ska jag ha varmare kläder med mig.

Skalman och hans vänner är ute och vandrar. Alla iförda säsongens senaste färger i skalmodet.

Ser ni renen?

Jag – en broiler?

I SSU:s debattidning Tvärdrag (som av någon outgrundlig anledning fortfarande hittar hem till min hallmatta) är temat Broilers. Kul. Lite kaxigt, visar på självdistans och humor. Temat manar förstås till självrannsakan. Är jag en politisk broiler? Det finns tester att göra, på en del frågor kammar jag hem höga poäng, andra ger 0.

Min bakgrund, mor och far, farmor och farfar, mormor och morfar – alla medlemmar i samma parti som jag själv. Var med i Unga Örnar som barn, gick med i SSU i valrörelsen 1991, sedan suttit i klubbstyrelser, distriktsstyrelser, ofta med ”tunga” uppdrag, var med Studentförbundet under min (långa) studietid, jobbat på kåren. Har haft ett par kortare politiska anställningar. Har nu ”tunga” uppdrag i landstinget, är nybliven ersättare i Arbetarekommunens styrelse. Merparten av mina vänner är politiskt aktiva på liknande uppdrag som jag själv och med liknande bakgrund. Det går inte att värja sig från att det ser ut som om jag håller på att göra politisk ”karriär”. Jag kan inte neka till att jag vill ha makt. Att säga inflytande istället tycker jag blir förringande eller oklädsamt och lite oärligt jante.

Att vara broiler – är det ett karaktärsdrag, ett förhållningssätt till politiken eller något som man definitionsmässigt blir när man kryssat i tillräckligt många rätt (fel?) rutor i ett test?

Självklart vill jag att det ska det vara ett karaktärsdrag snarare än en etikett som man får per automatik genom position och bakgrund. Och då kan jag heller inte svara på frågan. Jag vägrar fälla karaktärsomdömen om mig själv av typen att jag skulle besitta en hög integritet, vara lyssnande och lyhörd, brinna för något. Värdeomdömen där jag försöker intala andra att jag inte alls är en broiler. Lika lite som jag kan överlämna åt någon annan att säga vem eller vad jag är. Och det betyder ju inte att jag saknar identitet eller karaktär.

Makt. Makt får man, erövrar man genom kontakter (nätverk när man ludda till det lite, avdramatisera), genom att vara med där diskussionerna förs, ständigt pågående diskussioner där politiken och maktstrukturerna formas. Snarare än de formella beslutsvägarna som att lägga yrkanden på representantskap, skriva motioner osv. Först erövring och introduktion, sedan reproduktion. Finns det något försvar? ”Alla andra gör det” snarare än ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så?”. Alla får hitta sina egna strategier och förhållningssätt till makten.

Jag är evigt tacksam för mitt vanliga jobb som jag fått på ”egna” ”opolitiska” meriter. Det ger trygghet, frihet och oberoende. Det är nästan ett privilegium. Jag har också den stora förmånen att få mentor. Att distansera mig från våra interna maktstrukturer, förklara, introducera, stå till svars.

Det får räcka så. Annars skulle ju någon kunna förledas att tro att detta var ett försvarstal.

Uppdatering: Ha! Det tog en timme, men jag kom på det själv ialla fall. Jag måste vara alldeles får gammal för att vara broiler, typ 30, då har man passerat bäst före datum för länge sedan.

Trött i fötterna

I sommar ska jag ut och fjällvandra. Det kräver vissa förberedelser, som att gå in de skodon man tänkt sig använda. Därför ägnade jag dagen åt vandring i Tinnerö eklandskap. Jag hade tänkt mig trevliga stigar i ekhagar, som den här:

Men vandringen bjöd mest på enformiga grusvägar som jag gick vilse på.

Lite snopet och inte alls ett underlag som mina überkängor av tysk modell trivs på. Dom ska tåla Kilimanjaro och längtar nog dit också. Målet för vandringen var ialla fall Rosenkällasjön som jag nådde efter två och en halv timmes knallande:

Väl där kunde man lätt inse att sjön inte är till för att bada i, däremot kan man roa sig länge och väl om man är intresserad av fåglar och är utrustad med kikare, jag är inget av det. Fågeln på bilden ovan är en svarthakedopping. Andra djur skymtades också, diverse rovfåglar av okänd art annars mest kor:

och får som flydde när vi skulle samsas om stigen:

Man kan tro att de här små krypen tänker bli nässelfjärilar såsmåningom:

Slutligen en inspirationsbild till mustaschen som idkar trädgårdsskötsel åt det mer japanska hållet:

Alla bilder är tagna med min nya kärlek:

Tillståndsförändringar

Jag har världens bästa jobb. Jag vet att mina vänner inte riktigt delar min entusiasm för hur fint Vägverket la den nya sträckningen av rv 51 – förbifart Svärtinge, eller för den delen är så särskilt intresserade av kombiterminaler och muddring (iofs inte jag heller). Men ändå.

Förutom dessa high lights i tillvaron som mina arbetsuppgifter utgör så går jag en utbildning som sträcker sig över tre år för att bli bättre på att kommunicera. I utbildningen ingår även personlig coachning och det har jag haft idag. Under en dryg timma satt jag med Peter på Gubbens café och fick chansen att själv reflektera över och få återkoppling på min utveckling av mina – tja – kommunikativa kompetenser.

Mina kursledare hade varit rörande överens att det skett en tillståndsförändring hos mig.

Med utbildningen ska vi bli bättre på att hålla effektiva möten, bättre på att kommunicera med medborgare, kunder, kollegor. Göra bättre ifrån oss och därmed kunna motverka att dåliga kommunikationssituationer uppstår (min tolkning). Vi får en bättre självkännedom om hur vi själva fungerar och får verktyg för att kunna tolka kommunikationssituationer och kunna påverka dom.

Jag tycker det är lite häftigt. En tillståndsförändring. Hos mig.

Det är en nyttig utbildning. Att vara ung kvinna i den kommunala byråkratins hierarkier och i politiken är inte alltid så lätt. Får jag mindre respekt om jag har en somrig klänning med körsbärsmönster på mig än om jag bär kostym och slips? Men utbildningen berör aldrig den här typen svårigheter, kanske för att vi inte ska känna sig oss som offer för omständigheterna. Och det är ju rätt skönt. För när man ser alla maktstrukturer, mer eller mindre dolda, aldrig särskilt rättvisa så vill man ju bara ge upp. Nu blir gamla strukturer och dess företrädare en kittlande utmaning som ska övervinnas.

Sista rycket före sommaren

På tisdag-onsdag är det landstingsfullmäktige. En budget ska tas, vi har lagt en egen budget alldeles utmärkt budget. Men jag kan hålla med miljöpartiet om att det är frustrerande och obekvämt att lägga en alternativ budget för en verklighet och ett uppkommet läge vi inte rår över. Sjukvården hade vid april månads utgång gått back med 111 mkr, den uppåtgående trenden av antalet anställda har inte brutits trots anställningsstopp, nettokostnadsutvecklingen på 4,7% är för hög - det skulle istället behövas en kostnadsminskning på 2% utifrån föregående års bokslut och beslutad budget.

Inget inspirerande läge att sitta och förbereda sig för en budgetdebatt med andra ord.

Det har varit hektiska månader och bloggandet har varit klent. Maj månad är alltid tuff, och man hinner aldrig det man ska. Inte alltid enkelt att vara både fritidspolitiker och göra sitt day-job. Försöka parera och kompromissa, räcka till i alla ändar, sitta sena kvällar för att få det att gå ihop. Tur att det är kul på båda ställen ialla fall. Himla kul faktiskt, trots allt.

Försöker nu hitta inspiration i Neil Youngs "Living with war", det funkar faktiskt. Inga jämförelser i övrigt. Han sjöng redan 2006:

"Yeah maybe it's Obama
But he thinks that he's too young"

Vad nu detta har med landstingspolitik att göra.. Men låten heter i alla fall "Looking for a leader"..

En bananregion för Östergötland?

Regionfrågan fortsätter att engagera, det är bra. Ett helt uppslag i NT. Ståndpunkterna från de som uttalar sig – Jan Owe-Larsson, Mattias Ottosson, Lars Stjernkvist, Lars Laban Bengtsson och Björn Eriksson (idel män, men de kan väl inte hjälpa vad de har för kön) är kända. Infrastruktur och arbetsmarknadsområden lyfts upp. Inte oviktiga frågor, utan högaktuella.

Ska vi bilda regioner där infrastrukturlogiken får styra är det väl dags att bilda en lång bananregion längs den framtida Götalandsbanan tänker jag. Arbetsmarknad – då hänger ju inte ens Norrköping och Linköping ihop – utifrån SCB:s definition av funktionella arbetsmarknadsområden.

Så kan man givetvis inte resonera men min poäng är oavsett hur regionerna kommer att se ut så kommer olika delar att ha olika intressen som drar åt olika håll. Intressen som måste jämkas samman, det måste kompromissas och hittas nya lösningar. Ge och ta, så är det ju redan idag. Det finns redan idag nav, centrum som driver utvecklingen framåt. Stora (nåja ganska stora) städer som har en mångfald och sammansättning som fungerar som generatorer för tillväxt, jobb och kunskapsutveckling. Det blir flera såna centrum i en framtida region, hur den än bildas. Noder/kärnor/nav i regionerna, stråk emellan som binder samman noder och regioner med varandra.

Jag kan förstå att det finns en oro för att inte hamna i mitten i en ny region. Men administrativa gränser ska väl knappast hindra en stad, två städer, ett nav att utvecklas? Malmö är ytterkanten av sin region (den formella administrativa), Göteborg likaså. Nu är ju de större, jag vet det. Men de administrativa gränserna kommer inte flytta städer från kartan. När det gäller Norrköping specifikt kommer ju de ha både Linköping, Mjölby och Jönköping (hoppas jag) i ryggen när de blickar mot Stockholm. Visst kommer de ligga ganska perifert till när de blickar mot Göteborg, men det är ju knappast fokus för en stolt hamnstad i Östersjön.

Just nu känns det lite avlägset att diskutera förnyelse och utvecklingskraft i vården. Det ekonomiska läget överskuggar det mesta. Men det är nödvändigt. En bra vård även i framtiden kräver ett starkt US och ett större befolkningsunderlag än Östergötland. Att vi då vänder blickarna mot vår sjukvårdsregion ser jag som det första och bästa alternativet.

US en gökunge för majoriteten

I onsdags var det bokslutsdebatt i landstinget. Jag hade förberett mig för att ”gå upp” men var för långsam med att begära ordet, hamnade för långt ner på listan och var tvungen att avvika vid lunch för jobbets skull. Livspusslet är i allra högsta grad en utmaning även för fritidspolitiska singlar.

Vad jag hade tänkt säga om jag hade deltagit:
Förstås vad många av mina partikamrater säger: brist på ansvarstagande och beslutsfattande hos majoriteten. När vi i september förra året aviserades en försämring på –147 mkr på ett år i landstingsstyrelsen var majoritetens kommentar att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt. När jag ställde frågor om man tyckte att signalsystemet ut i verksamheten fungerar om man funderat på åtgärder som anställningsstopp blev jag bryskt avvisad. Det var en synnerligen dålig idé. Vi har gång på gång lagt konstruktiva förslag som blivit nedröstade.

Jag skulle också ha sagt att jag tycker analysdelen av förnyelseperspektivet är bra och läsvärt. Vårt förslag om formulera Universitetssjukhusets roll och framtid har inte röstats ned och det tycker jag också är bra. Att US är viktigt för hela regionens sjukvård var ett tydligt medskick från det seminariet om US framtid som arrangerades häromveckan. Jag hade fortsatt hävda linjen att regionsjukvården måste ge avtryck i regionbildningsfrågan.

När jag läser om debatten i tidningarna efteråt är det mycket allvarligt hur Vrinnevilistans företrädare utmålar US som en gökunge: ” - Landstinget har utvecklat en organisation med ökad centralisering till Linköping och US där man fått generera underskott år efter år och fått täckning i budget efter budget” säger Helene Andersson-Molina. US misstänkliggörs av hela majoriteten i en debattartikel i Corren redan i februari: ” Det är också vår ambition att universitetssjukhuset ska stärkas i sin roll – med forskning, utbildning och högspecialiserad vård vid sidan om uppgifterna som länsdelssjukhus. Men det innebär inte att verksamheterna kan tillåtas fortsätta generera underskott som man tror ska täckas i nästa års budget.”

Det är inga redovisningar vi har fått ta del av i styrelsen, har majoriteten information vi inte fått ta del av, eller sprider man bara osanna rykten?

Jag tycker vi ska vara stolta och glada över vårt Universitetssjukhus. Det betyder inte att det inte finns krav och förväntningar på US när det gäller högspecialiserad vård, kunskapsspridning, forskning och utveckling. US ska vara en resurs för såväl den östgötska vården som för vården i sjukvårdsregionen. Vården i Östergötland är en av de mest kostnadseffektiva i hela landet. Nu har vi en ekonomi i fritt fall. Då duger det inte att skylla ifrån sig, vare sig på US eller på någon annan.

Förkylningstider

Jag idkar egenvård i form av en vällavvägd utsökt kombination av ipren, esberitox (naturläkemedel) och loradantin (antihistamin mot hösnuva). Vilar också, dvs har inte gått på fotboll utan stannat hemma och läst om gods och förberett mig inför onsdagens bokslutsdebatt(två olika saker). Tveksamma friskfaktorer, hoppas placeboeffekten av min medicinering kickar in snart...

Minns inte utan bitterhet hur jag som student tänkte "att jag ska aldrig bli en sån som går till jobbet när man är sjuk och smittar ner sina stackars oskyldiga kollegor". Då var jag förnuftig och visste att jag inte är oumbärlig, visste att jag blir fortare frisk om jag vilar. Men nu är jag vuxen och ser saken ur ett helt annat perspektiv.

Och givetvis är ovanstående kur inte att betrakta som egenvårdstips från mig på något sätt.

Skrik och spring?

En stormig dag i landstingspolitiken. ”Det hjälper inte att ha en målvakt i världsklass när resten av laget aldrig tidigare sett en boll” sa Helene Andersson-Molina när hon recenserade den fempartialliansen där hon själv ingår. Aj, vad den svider. Inte konstigt att den styrande majoriteten fick släppa allt de hade för händer och samla till en presskonferens och bedyra att samarbetet visst är bra. Och Helene A-M avslutar med att deklarera att hon själv inte kandiderar för omval. När jag satt i studentkåren kallade vi det för ”skrik-och-spring”.

Min partivän, Lars Stjernkvist inspireras av Helene Andersson-Molinas uttalanden och tycker att vi socialdemokrater ska erbjuda alliansen en kriskommission på sin blogg.

Jag tycker vi ska fortsätta lägga konstruktiva förslag som vi gjort hela tiden i landstingsstyrelsen och HSN. Konstruktiva förslag där vi visar att vi är beredda att vara med och ta ansvar och fatta svåra beslut för att komma tillrätta med svåra problem. Konstruktiva förslag som majoriteten konsekvent röstat ned. It takes two to tango.

Jag ser dessutom svårigheter med att samarbeta med en allians som är så ointresserad, ja rent av rädd för att ta det politiska ansvaret och fatta svåra beslut utan hela tiden skjuter verksamheten framför sig. Men vi ska fortsätta lägga våra förslag, kanske droppen urholkar stenen.

Boknörd wannabe

Att jag aldrig kommer att nå samma boknördsstatus som Textmissbrukaren är ju givet men det har tagit sig sedan nyår. Innan dess har jag befunnit i en mer eller mindre konsekvent bokbojkhott i ca två års tid.

Doris Lessing är en starkt bidragande orsak. Så fort svenska akademien har försökt sig på att definiera hennes skrivande har hon protesterat. Hon är väl värd att läsa för sina tankar om politik och politiska sammanhang, relationer, jämställdhet, skrivande och katter. Jag får nöja mig så, det är så svårt att hitta de rätta orden för något som engagerar så starkt. Lästa böcker: Den femte sanningen, Ljuvaste dröm, Under huden, Vandra i skugga och Om katter. Alla rekommenderas varmt.

Bodil Malmstens blogganteckningar som hon givit ut i två böcker – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år. BM behärskar det underbara, flyktiga och träffsäkra språket som bloggen ger utrymme för. En språkkänsla att avundas. Det är förstås inte bara form utan också innehåll. Återigen en författares betraktelser och en tillfällig lust att flytta till Finistère och bli urbra författare griper tag i en. Sen verkligheten, lappsjuka på fem sekunder, att aldrig ha vare sig tålamod eller förmågan att skriva så bra. Jag har läst bloggböckerna och från adlibris väntar ytterligare tre böcker av samma författare.

Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Också riktigt bra. Framförallt första novellen biter sig kvar – hon som är perfekt dumpar honom som är perfekt – nästan. Han gör misstaget att snegla på mobilen efter middagen. Tänk den som kunde vara så självklart dryg! Resten blir en som en påse smågodis, kvalitetsgodis att bara njuta av och sluka.

Bitterfittan av Maria Sveland – påskläsning. Så svidande uppriktigt om hur (förställer jag mig) ett liv för småbarnsföräldrar med stora ambitioner på jämställdhetsområdet kan te sig. Problematiseringen kring tvåsamheten genom reflexioner kring Erica Jongs Rädd att flyga som känns så välbekant nu, så obekant för bara några år sedan.

En bok som ligger kvar på nattduksbordet är den överpretentiösa Susan Sontags Där tonvikten ligger. Det var en jättebra bok, småessäer om läsning, film, dans teater, fotografi, måleri och livet som författare och intellektuell. Men kanske har Bodil Malmsten förstört den läsupplevelsen med några korta rader om hur Sontag fick hybris efter att ha sett Persona och gjort egna versioner. Nu tycker jag tonfallet är högdraget och mästrande. Kanske får den en ny chans.

En snedvriden debatt

De senaste dagarna har debatten kring regionfrågan varit stor i delar av mitt parti. Det är roligt tycker jag och om det ska bli något överhuvudtaget är det dags att plocka fram allt engagemang för att driva frågan framåt så att inte regionmotståndarna kan stå vid sidan och titta på – och få som de vill.

Vi har länge (och ibland till leda) pratat om att det inte ska ritas några kartor, att vi först ska diskutera grundläggande principer och vilka faktorer som väger tungt och tyngst i en ny regionindelning. Nu när det faktiskt är dags att sätta sig vid ritbordet, ge sig ut och fria så visar det sig att bilden av vilka principer som bör gälla för en ny regionindelning är olika. Lite förenklat antar jag så kan man ställa sig på sjukvårdsbenet eller arbetsmarknadsbenet. Antingen optimerar vi för ett bra fungerande sjukvårdssystem på regional nivå, eller för infrastruktur och kommunikationer som kan ta oss till Stockholm (och framförallt tillbaka hem igen).

Min stilla undran är om vi behöver välja så kategoriskt. Ibland låter det som att alla vägar och järnvägar tar slut vid de framtida regiongränserna och att vi där kommer att bygga höga murar med passkontroller. (Det är då det känns tryggt att vi har många flygplatser i länet så att vi ialla fall kan flyga ut). Det verkar också som att analysen man gör kring sjukvården det är att vi behöver en bunt stora (och mellanstora) sjukhus som kan ta hand om ovanliga och svåra sjukdomar, sen fixar vårdcentralen resten. Det är inte så enkelt.

Alla vill till Stockholm. Vi som bor i Linköping vill nog egentligen ännu snabbare till Stockholm eftersom det är längre dit för oss. Engagemanget för Ostlänken är stort och det största hindret för byggandet av densamma är den i Katrineholm bosatta finansministern som förlitar sig på otidsenliga samhällsekonomiska analysmetoder. Oavsett om vi hamnar i Östra Götalandsregionen eller bara blir lilla Östergötland eller något annat så kommer vi att fortsätta verka aktivt och intensivt för byggandet av Ostlänken, för att våra vägar och järnvägar inom regionen/länet och mellan andra ska vara av bra kvalitet. Engagemanget för snabba resor till Stockholm eller vartsomhelst i vårt närområde dit många vill pendla kommer att vara fortsatt starkt.

Men sjukvården då? Trots det mycket starka engagemang som finns för vår sjukvård och våra sjukhus så har frågan hamnat mycket perifert enligt min mening. Det finns stora poänger att bilda större regioner utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Storleken har betydelse – utifrån ett utvecklingsperspektiv. Sjukvården är en oerhört kunskapsintensiv verksamhet. För att kunna ta emot och sprida ny kunskap, införa nya metoder och mönstra ut gamla krävs större massa än dagens storlek på landsting. Det krävs en helhetssyn, en systemsyn där inget sjukhus och ingen vårdcentral kan säga ”sköt du ditt så sköter jag mitt”. Kostnaderna för stora investeringar behöver spridas på fler, underlaget för forskningen behöver bli större. Ansvarskommittén föreslår att en regionkommun bör ansvara för ett regionsjukhus.

Det blir en region Syd/Skåne eller vad de kan tänkas heta, en Stockholmsregion och/eller Mälardalsregion. Vättern avskärmar oss praktiskt västerut. Däremellan har vi gemensamma problem att lösa.

Jag tror inte att de nya regionerna (om de kommer till stånd) kommer att bilda murar i människors vardag. I Skåne låter man sig inte hindras av nationsgränserna utan pendlar glatt över sundet. Låt därför inte frågan om regionförstoring begränsas till att handla om pendling och arbetsmarknadsregioner. Människor känner inga administrativa gränser. Men för sjukvårdens utveckling är det av största betydelse att vi får en större och väl fungerande hälso- och sjukvårdsregion. Här har vi en bra start i vår sjukvårdsregion Östergötland, Jönköping och Kalmar län tycker jag.

...och nu blir det reklamfilm!

Bästa teet nu - alla kategorier. Det är rättvist, miljövänligt odlat, koldioxidneutralt och himla gott. Snygg förpackning är förstås inget minus. Men det saknar koffein. Hm...

Dystert

Det är dystert läge för landstinget. Verksamheterna gick 2007 back med 328 miljoner. Idag släpptes verksamheternas åtgärdsförslag för att spara. Rubrikerna i länets tidningar säger att 172 kan komma att sägas upp.

När vi socialdemokrater lade vårt första yrkande om anställningsstopp den 5 september förra året hade antalet anställda ökat med 206 heltider under året. När vi fick en dragning av bokslutet för 2007 hade antalet anställda ökat med 317 heltider från årsskiftet 2006/07. Antalet anställda ökade alltså med 111 heltider efter det att vi lade vårt första yrkande om anställningstopp.

Landstinget kommer att få göra en mängd uppsägningar som i stor utsträckning hade kunnat undvikas om den politiska majoriteten tagit ansvar sitt ansvar.

skrivolusten...

...är påtaglig.
Läs hellre Kallerormen. Hans semesterplaner gör mig avundssjuk.

Lite semesterbilder från Kroatien och Slovenien som förströelse.

Fast vi började ju i Italien.

Utsikten från vårt boende i Dubrovnik.

Torghandel en tidigt morgon/förmiddag.

Kryssningsfartyg är onda och otäcka.

En vy från rundvandring på muren som troligen gör sig bättre på helskärm.

De har Konsum, eller Konzum i Kroatien..

..och skor i Split.

Rara Slovenien.

Knark? Nä horoskopförsäljning. I Ljublana.

Alpmat i mängder.

Ring klocka ring...

Ett nytt år. 366 nya dagar att ta tillvara med nya ambitioner och förhoppningar. Jag är en fegis som inte vågar mig på några nyårslöften. Men ambitioner finns det gott om – jag ska bli såå himla duktig, planerad och strukturerad på jobbet. Träna ska jag också göra - regelbundet och ofta, jajamen och ägna massor av kvalitetstid på böcker, vänner, kunskapsinhämtning, tänkande… Men just nu är jag i ingenmansland, mellan det gamla och det nya. För det nya året börjar ju egentligen inte förrän efter trettonhelgen, har jag kommit på.

Några korta om vad 2007 var för mig:

• 2007 var året jag fyllde 30. Alla som har varit där vet att man inte bara tar ett litet nätt skutt över. Oavsett livssituation måste man summera, är jag där jag vill vara och vart är jag egentligen på väg?


• 2007 var året jag fick ett fast jobb för första gången i mitt liv. Nu i efterhand kan jag villigt erkänna att det har varit en stor rädsla. Hur i hela friden ska man någonsin kunna få ett jobb på något så flummigt som universitetsstudier i statsvetenskap? Det går, det vet jag nu. Kanske lite klokare.


• 2007 var året jag började läsa igen. Det började i Stugan i somras med ett lätt ryggskott och hällregn. Tre böcker på en vecka. Jag avslutade läsåret på bästa tänkbara sätt – Doris Lessing är definitivt värd sitt nobelpris i litteratur. (Joyce Carol Oates är faktiskt inte med i matchen.)


• 2007 var året jag snörde på mig ett par vandrarkängor för en (visserligen yttepytte liten men ändå) vandring på Östgötaleden. Och jag fick jätteont i mina benhinnor eller vad det nu kan vara – men hoppas att det blir fler och längre vandringar i vårt fina land.


• 2007 var året jag började pensionsspara.

Nu ytterligare några dagar mellan det gamla och det nya året. Inga löften, men förhoppningar och ambitioner. Jag har 12 stora fina vinglas som inte går in i mina minimala köksskåp så kanske stundar en flytt. Men idag längtar jag till varmare dagar i skogen...

Vem skriver de stora böckerna?

Efter samtal med en god vän som läst Ernst Wigfors (bland annat) trots att han var ”förbannat torr” så började tankarna vandra. Vilka/vem av våra stora politiker skriver de stora böckerna? Har ett ”systemtänk” eller ialla fall embrio till en någorlunda heltäckande analys av vårt samhälle, vad socialdemokrati är idag, vart vi ska?

Ingen.

Eller?

När läste jag senast en viktig bok om Sverige, vart vi är på väg? Var det ”Socialismen och Bofinken” som läste när jag var 15? Kanske var det Hannah Arendts skarpa analys om den totala uppluckringen av offentligt och privat, hur arbetet blivit den högsta dygden när det borde vara politiken. Kan inte minnas att jag fått något lästips alls om en viktig bok som måste läsas som på något sätt har en heltäckande ambition.

Våra politiker skriver böcker. Men de handlar inte om visioner, de gör inga skarpa samhällsanalyser. Det feltolkade småbittra män som vill ge sin sida av historien så här i efterhand. Bearbetade dagböcker. Fd kollegor får nervöst stå i kö och i raketfart läsa. Först rädsla för att vara omnämnd i mindre smickrande ordalag, sedan rädsla att kanske inte vara omnämnd alls.

Och frågan är om de här böckerna inte skrivs längre alls. Eller om de skrivs av andra människor. Som inte är politiska högdjur, utan som befinner sig i den andra offentliga sfären, som inte är beslutsfattare utan debattörer. Törs inte, eller kan inte våra beslutsfattare ha visioner, göra skarpa heltäckande analyser?

Går in på adlibris. Naomi Kleins nya på samhälle och politik. Går in på memoarer och biografier. Göran Persson och Jens Orback.

Ett oroväckande tecken på att även ”de viktiga samtalen” befinner sig någonannanstans. Och inte beslutsfattare emellan.

Kalles, Musses och Janne Långbens julafton.
- Vem styr egentligen?
- Det är ju jag som styr…

Älskade Flen, älskade familj!

Det är sällan jag har anledning att referera till vår alldeles egna Pravda men måste ju givetvis boosta en artikel om min hemkommun Flen och min skönsjungande far (m fl). Själv ägnar jag mig ju mest åt att lyssna på musik, senast någon uppmanade mig att faktiskt sjunga var nog drygt 15 år sedan då stjärngossen bakom puschade en dönervös Lucia "sjung då Anna, sjung!". Däremot finns det delar av familjen som betydligt mer framgångsrikt och njutbart musicerar.

Och när jag ändå är inne på familjeskrytet, kolla in den här sidan (jag är släkt med han längst till höger). Mycket bra musik. Det ryktas att man kan köpa en skiva..

Familjen är alltid familjen hälsar urstolt dotter och storasyster.

Attraktivt yttre

Har köpt boken Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop. Har bara börjat läsa och vill redan recensera. Omslaget. Boken är annorlunda formgiven. Omslaget helt vitt, i kartong, skuret. På boken finns överhuvudtaget inte titeln utskriven, utan skribenterna i blank lack, man får vända och vrida för att se. Bokomslaget, pappret runt boken är smalare än vad boken är hög och täcker inte. Det går runt hela boken, kan inte sitta kvar på när man läser.

Inne i boken, texten. Korta krönikor. Jag måste bläddra längst bak för att se vem som skrivit. Som om någon ville skrika högt i mitt öra ”VEM som skriver är inte viktigt utan VAD!!” ”Skit i vem som skriver, LÄS istället.”

Jag tycker hela boken andas motstånd. Rätten att få vara den man vill vara. Att inte låta sig tämjas, låta andra definiera mig. Det känns som att bokens formgivning vill vara en garant för innehållet. En bok som går sin egen väg.

Och jag tror jag gillar det.

Jag gillar den sidan hos mig själv som ska vara så jävla självständig jämnt. Tänka själv, stå för den jag är, inte hylla det normala och anpassade. Alltså. Jag känner mig bekräftad av boken och liksom besläktad med den.

Men å andra sidan. Jag stör mig på att boken blir en kod som ska knäckas. Knäckte jag koden? Är jag smart? Är jag med? Att de vet exakt på vilka strängar de ska spela för att människor som jag ska gilla bekräftelsen av att vi är smarta och med. Självständiga. Intelligenta och starka. Att få tillhöra den exklusiva(?) skara som fattat.

Vi som vet. Som kan sitta på pendeln och läsa en bok som de som inte fattat inte ser vad det är. En vit bok utan ryggtext. Utan omslagstext alls. De som fattat kan scanna av mig och se att ”Hon där läser den där smarta boken, hon är smart som jag som också har fattat.”

Men man kan ju skita i det yttre också och bara läsa. Och skita i om någon pendeln ser och fattar vad det är jag läser.

Illa

Imorgon har vi landstingsstyrelse. Ska behandla Finansplan och Delårsbokslut –08 bland annat (ca 300 sidor handlingar, som sagt inte alltid superglassigt att vara politiker).

Delårsbokslut –08 visar på ett ekonomiskt underskott för verksamheterna på –206 mkr. Trots att de har fått i uppdrag att komma in med handlingsplaner för att komma tillrätta med underskotten så fortsätter det att rasa. Det är oroväckande.

Ännu mer oroande blir det om man tittar på köutvecklingen. Antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på behandling var i augusti månad uppe i 9 100 personer. Före sommaren 5 900. Jämför detta med förra årets siffror: 5 100 i augusti 2006, 3 400 innan sommaren. Man kunde kanske tro att när verksamheten gör av med mer pengar och anställer mer personal så borde köerna bli kortare. Men så logiskt är det visst inte.

Jag är i opposition och det är mitt jobb att klaga på majoriteten. Men jag tycker siffrorna talar sitt eget tydliga språk. Radikala siffror som tyder på radikala förändringar. En ny majoritets politik har börjat verka. Eller kanske snarare ett nytt styres oförmåga att styra.

Om konsten att komma ut. Överallt.

Min vän Kikki brukar allt som oftast påpeka att politiker är ganska vanliga människor, att den stora majoriteten är din granne, kollega eller kanske barnens kompis förälder. Ja. Så är det verkligen.

Vi är många till synes helt vanliga människor som går till vanliga jobb, åker på vanlig semester, handlar på Hemköp som alla andra. Ibland går Fantomen liksom på stan i sin helt vanliga trench coat.

Men för mig har politiken nästan alltid ändå varit något avvikande. Jag har alltid känt mig annorlunda och udda. När man inte pratar politik med ”vanlig-vanliga människor” (för vi var ju också vanliga) känns det som man mörkar nåt. Att ”erkänna” att man är politiker kan ske på de mest udda ställen. Inte helt olikt en ”komma-ut-process” föreställer jag mig.

Som idag. Först på utbildningseftermiddag med jobbet. Hur man lär sig umgås med media på rätt sätt, typ. Informationsdirektören visar på siffror på hur kommunen kom fram i media, negativt eller positivt/neutralt. 2004 var inget bra år. Självklart måste jag komma med frågan/kommentaren att det var ju tungt år för sjukhusfrågan, var det just bara den kommunala förvaltningen man tittat på? Tanken poppar upp i skallen och jag måste bara fråga när jag lika gärna kan hålla tyst.

Sen på kvinnohälsan för cellprovskontroll. Snackar lite allmänt med barnmorskan, hon undrar om jag jobbar i landstinget. Tycker att hon känner igen mig. Shit! Så här i efterhand lite osäker på om jag faktiskt sitter i gynstolen eller inte när jag återigen känner det oemotståndliga behovet av att ”kommer ut”. ”Nej, men jag är politiker i landstinget”. Varför, varför, varför? Måste. Jag. Ständigt. Erkänna?

Men. Så visar det sig att min alldeles vanliga barnmorska också är politiker. Hon spelar i mitt lag dessutom – fast kommunen. (Ja, vi är ett ganska stort lag sossarna). Lycka. Där i gynstolen hittar jag en vän, istället för en potentiell utskällare.

Att stå för att man är politiker. Ta kollektiv skuld för alla korkskallar som missbrukat sitt förtroende, inte står upp för politiken, fattar fel beslut, är populistiska rockvändare som bara ser till sin egen karriär. Det går ju inte. Men ibland svårt att låta bli. Räta på ryggen och vara stolt och politiker. För vi är ganska vanliga människor mest allihopa. Som brinner för nåt helt annat fiffel, mygel och en flådig karriär. Så är det.

Heja Calle!

Idag skriver de tre moderata regionpolitikerna Jerker Swanstein (region Skåne), Johnny Magnusson (Västra Götaland) och Carl Cederschiöld (Stockholm) på DN-debatt att det är dags för moderaterna att lämna statscentralismen därhän och välkomna Ansvarskommitténs förslag om regionombildning. Man hänvisar till närhetsprincipen och menar att frågor som infrastruktur och kollektivtrafik är den bästa nivån att för att kraftsamla.

De drar i flera intressanta trådar: företagens marknader är globala men 80% av företagens kontakter finns inom en timmes resa; en ryckig och irrationell infrastrukturplanering från statens sida ger utebliven tillväxt och utveckling och försvårar övrig samhällsplanering; valresultat som måste få slå igenom – även med en borgerlig regering ska en socialdemokratisk politik få genomslag där den vunnit gehör. Slutligen luftar man idéen om man genom skatteväxling med staten borde kunna flytta ytterligare uppgifter närmare medborgarna.

Och jag kan inte låta bli att småle lite åt argumentationen ”’Vi riskerar att ha samma skygglappar som socialdemokraterna”. Det ligger nog nåt i det med…

En mycket välskriven och intressant artikel som dock väcker ett par frågor och funderingar. Var är Marie Morell och den fjärde storstadsregionen? Och vill Calle & Co förstatliga sjukvården? Den säger man nämligen ingenting om i artikeln.

Ofrihet

Läser i DN söndag om några av våra utlandssvenskar. Några av människorna menar att de ”kvävs” i Sverige. Hur mångfalden är så mycket större och bättre, att Sverige är likriktat. Människor som känner sig ofria i Sverige, som i Sverige saknar förmågan att lyckas med sina livsprojekt.

Sen läser jag om Ebba von Sydow som berättar om stureplanskulturen. Hur hon borde ”behandlas på samma sätt som den andra Stureplanshoran”. Att bara en gruppåsättning skulle få henne att veta sin plats. Ebba vittnar om den olösliga konflikten, snäs av en kille och du är en ”btich”, ta emot en drink och du är en ”drinkhora”.

Och jag tänker att ofrihet för utlandssvenskarna handlar egentligen mest om förhållningssätt. De har gett sig f-n på att de inte kan lyckas och leva i Sverige. Så är det bara.

Men Ebba som har lyckats hemma blir ändå snärjd i en förlegad skrämmande och kränkande krogkultur i vår huvudstad. Ebba som stolt hävdar att hon är arbetarklass (vilket hon väl på sätt och vis är) blir ofri trots att hela hon genomsyras av att vara sin egen lyckas smed.

Så vem är mest ofri?

Hälsningar till blogger

Jag vill ha tillbaka mina enterslag. Nu tack.

Hälsningar till skolgruppen

Det finns företeelser i samhället som jag stör mig på. VERKLIGEN. Dålig reklam, telefonförsäljning, människor i serviceyrken som inte är serviceinriktade, krogköer, kvällstidningslöp mm...

Även kedjebrev.

Nu har jag fått ett kedjebrev från mitt eget kära parti. Som jag inte kan svara på. Jag uppmanas att skicka det vidare till människor jag känner och ska uppmana dem att gå med partiet.

Eftersom jag är emot kedjebrev så känns det också helt avigt att uppmana "mina" bloggläsare att gå med i partiet. Ni vet att jag är med, allihopa. Och ni vet hur ni får tag i mig, är surfkunniga och kan förmodligen ta er in på socialdemokraternas hemsida för att joina om ni känner för det.

Så en hälsning till Skolgruppen a.k.a no_reply@sap.se: inga mera kedjebrev till mig tack!

Öppet eller dolt

På onsdag har vi kunskapsseminarium, landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsnämnden tillsammans. Temat som ska avhandlas är prioriteringar. Det är bra tycker jag. Just nu är det många frågetecken kring hur årets arbete kring prioriteringar ska gå till. Hur kommer man att förhålla sig till ”de nedre regionerna” av rangordningslistorna med de stora ekonomiska underskotten vi har i verksamheten och stora påannonserade behov?

Många har svårt för öppna prioriteringar i vården, man kan säga vad som är viktigt och viktigast att göra först, men de behoven som kommer längst ner ska stå evighetslånga köer till behoven kanske går över, eller att man tröttnar. Meckigt att få det där med vårdgarantin att gå ihop då.

En del säger, prioriteringar är inget nytt, det har vi alltid gjort. Javisst. Men det finns en del saker som ändå är nya. Den medicinska utvecklingen ger oändliga möjligheter, men resurserna är tydligt ändliga. Kanske var behoven större än resurserna även tidigare, då inte minst med tanke på att efterfrågan (oavsett vilka faktiska behov man hade) styrdes utifrån de egna ekonomiska resurserna och inte via gemensam finansiering (om man går tillräckligt långt tillbaka). Men en större och kanske viktigare skillnad tror jag var frågan om kunskap, öppenhet och patientens ställning. Och det hänger ihop.

Öppenheten. Vårdens resultat kan numera jämföras – till exempel dödlighet i hjärtinfarkt. Svart på vitt, sjukhuset som har gammaldags metoder synas i sömmarna och ifrågasätts. Patienterna har mer kunskap än tidigare, för långvarit sjuka och kroniker finns ofta patientföreningar. Internet, tidningar överallt sprids informationen om nya forskningsrön och nya behandlingsmetoder och mediciner.

Även patientens ställning stärks. Vårdgarantin är kanske det tydligaste exemplet men nu ska också patienten vara delaktig och aktiv i vårdprocessen, fatta egna beslut om mekanisk eller organisk klaff till exempel.

Allt detta pekar åt samma håll. Ifrågasättande om varför somliga får en typ av vård som inte jag får. Godtycklighet och orättvisa ifrågasätts. Läkaren kan inte längre sitta och fatta egna beslut, utan hänsyn till omvärlden. Behandlingsbeslut måste motiveras, patienten måste uppleva att den får en likvärdig behandling, det går före läkaren egen dolda prioritering mellan patienter.

Sjukvårdspersonalens roll är i omvandling, från allvetande och allenarådande till medskapare där flera aktörer är ansvariga – vårdare, patient och politiker. Det är nytt, att vi kan jämföra mediciniska resultat, klinik för klinik, att patienterna kan hävda sin rätt. Och för många politiker är det otroligt obehagligt att sitta och fatta beslut där utfallet blir att allt inte kan göras, trots att behoven finns. För många läkare är det obehagligt att inte längre ensam bestämma hur det ska vara, att ramarna blir tydligare liksom kraven.

Och som om detta inte var svårt nog har vi i vårt landsting ett parti bestående av nästan uteslutande vårdpersonal. Och jag förstår att det är svårt, att tillhöra en yrkeskategori vars identitet är i omvandling och med stora förväntningar på sig, inte bara från kollegor utan också från många medborgare som röstade på dem. Och politik är svårt. Det handlar allt som oftast att fatta beslut där inte alla blir nöjda, att göra rätt även när det blåser. Men det blir inte lika svårt om man ser sig själv som medborgarföreträdare. Men då får man hänga av sig rocken och vistas i politiken och det offentliga som jämlikar.

147

Politiken har äntligen kommit igång igen. Förra veckan en och en halv dag med regionalpolitiska beredningen och landstingsstyrelsen, denna vecka en arbetsdag totalt med partiinterna överläggningar.

Det blir ganska mycket, inte alltid så enkelt och kul att kompromissa med jobbet trots att jag har en väldigt välvillig och förstående arbetsgivare.

Att vara i opposition ska ju vara kul. Slippa ta ansvar, göra enstaka utspel som inte behöver hänga ihop och som man inte behöver ha täckning för. Eller kanske inte. Men inte så tungt. Men i onsdags, när delårsbokslutet för juli kom var det inte roligt. Det var en skrämmande redovisning, ekonomin rasar och majoriteten står handfallna.

Vi fick en redovisning som visade att verksamheten visar ett försämrat resultat på 147 miljoner kronor på ett år. (Skillnaden mellan resultatet juli 2006 och juli 2007). Detta gäller bara verksamheten och har inget att göra med tillståndet på börsen. Och som detta inte var nog, undfallande kommentarer från majoriteten om att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt eller att det inte kommit plötsligt.

Eh. Jo. Det är unikt dåligt, sämre än läget innan omstruktureringarna år 2003 och en resultatförändring på 147 miljoner på ett år, det är plötsligt. Stora kostnader är lön och läkemedel.

Lägg på detta: Inget tyder på att vi får nya pengar från regeringen, behov i HSN på ca 200 miljoner (nya?) som har 21 nya miljoner att fördela om de nu finns kvar, skattekraften i länet är svagare i riket, både nivåmässigt och utvecklingsmässigt.

Vilka signaler kan ha gått ut från den politiska ledningen när det ser ut så här? Plånboken är öppen, kom och ta? Och att i allmänna ordalag uppdra till landstingsdirektören att se till att verksamheten kommer in med åtgärder som ska vända utvecklingen. Räcker det?

Vi la egna förslag med bland annat en mycket tydlig signal i form av tillfälligt anställningsstopp. Detta röstades ner av majoriteten, man är inte beredd att vare sig göra markeringen om att läget är allvarligt eller att faktiskt hejda kostnadsutvecklingen direkt. Kommentarerna på landstingets hemsida senare var något tydligare, majoriteten verkar ha fattat allvaret till slut, men vissa vaknar senare än andra kan man väl bara konstatera.

Så. Politik handlar alltid om att ta ansvar. Vare sig man är i majoritet eller opposition, verkar det som.

Begär...

tack iitala för den fina bilden. :)

...och behov...

...av större köksskåp.

mm har lite tråkigt..

Nu minns jag…

…varför jag nästan aldrig var ute på internet förut, nästan slutade bloggade… Det tar tid.
Dödmycket tid.

Inte så att jag inte har den. Tiden. Men jag gillar att kvalitetsgöra ingenting på riktigt.

Bara skrota.

Fundera.

Istället för att känna att man fastnade i nätet några timmar. Slentriansurfade. Avkopplande på sätt och vis men inte särskilt påfyllande.



Idag har jag lärt mig skillnaden mellan sam-modalitet och intermodalitet. Det ni!

Ett försök till svenssonliv

Storhandla på externhandelsköpcentrat Tornby. Väljer givetvis COOP Forum och rent objektivt går det jättebra. Jag kliver av tåget från Norrköping 17.30, buss 215 går 17.35. Busshållplatsen utanför COOP Forum ligger lika nära ingången som de lite mer avlägsna parkeringsplatserna, alltså riktigt nära. Handlar och åker hem med samma buss som går en gång i halvtimmen. Behöver alltså inte stå och vänta mer än fem minuter. Tar bussen till resecentrum, där står 213 inne som ska ta mig hem till Stora torget inom tre minuter. Så rent objektivt har allt gått jättebra. Korta avstånd att bära tunga kassar, bussar som går när de ska, man kan nästan tro att någon tänkt till att Tornby ska göras tillgängligt för alla.

Men rent subjektivt. Kjol och bara ben, hällregn, ca 12c grader ute, paraplyet hemma. Kallt och blött med andra ord. När jag kommer fram till vagnarna och rycker tag i en kvickt för att komma in – den är lång som en mindre soffa! Knappast anpassad till mina singelhushållsbehov. Inne på COOP känner jag mig mer vilsen än när jag senast tappade bort mig i skogen. ”Intimhygienartiklar”, valfriheten är enorm men var är mitt märke? Och var har de gömt propparna? ”Vid högtryckstvätten tar du till vänster sen bort, näst längst bort vid el-artiklarna.” (Alltså vid tvättmaskinerna, typ). Köp två lökpåsar för 25 kr. Jaha, men vad kostar det om man bara ska ha en? Känner mig som en idiot där jag släpar runt på den gigantiska kundvagnen med inte särskilt mycket varor i eftersom mitt miniskafferi inte rymmer ett extrapaket med tagliatelli.

Och alternativet som hade varit: Åkt hem, bytt om till varma torra byxor, lagt lite linser i blöt, tagit paraplyet, gått och handlat bröd på bageriet som inte faller sönder bara man tittar på det och inte är döpt till nåt i stil med ”Åh så gott så att du nästan får en orgasm av att bara lukta”. Köpa ost i min kvartersostbutik. Sedan fortsatt till närbutiken, handlat resten av ingredienserna till en linssoppa och lite annat som behövs nu, inte nödvändigtvis resten av månaden.

Så vi har tagit en paus, COOP och jag. Inga bittra avsked utan det var bara att konstatera att vi saknar tajmingen som är så viktig i alla relationer. Och kanske också en bil…

Rabatterna åt folket!

Så har även Linköping drabbats av Operation overgrow – drogliberaler som planterar cannabisplantor i kommunens offentliga planteringar. Jag är absolut ingen drogliberal, tycker inte att någon narkotika ska legaliseras men det är något befriande över denna lite fyndigare form av civil olydnad. I en tid när det stadskärnorna översållas av köpcentrum och reklampelare så kan jag inte låta bli att roas av mera originella tilltag att reclaima det offentliga rummet. Inte bara de vanliga fula klottertaggarna eller vid det här laget uttjatade och präktiga Loesje-afischerna på el-skåpen.

Jag inser att min reaktion är allt annat än sund och upprepar – jag vill inte legalisera narkotika. Inte alls. Men jag antar att jag saknar originalitet och vitalitet i politiken. Så mycket går ut på igenkänning och utslätning. Budskap som ska vara idiottestade i fokusgrupper, tvättade till oigenkännlighet. Originella idéer går under begreppet ”testballong” som snabbt kan dras tillbaka om det inte faller i god jord.

Tyvärr skulle det förmodligen inte alls varit lika intressant om någon fått för sig att på eget initiativ plantera solrosor i de kommunala rabatterna. Det står ju inte för något. Det finns inget budskap i en solros. Annat än i sig själv då. ”Nu tar jag min rabatt i besittning.” Ungefär som rondellhundarna.

Men jag antar att jag mest är uttråkad som går igång på detta.

Andra bloggar om: civil olydnad ochh cannabis

Trygg och fri

Åh, tänk om man bara kunde sitta hela dagarna och tänka übersmarta tankar, tänka dem före alla andra, blogga regelbundet och ofta, radikalt och flyhänt, känna att man är med i den habermasianska gemenskapen och nästan få kalla sig intellektuell…

Men så är det ju inte. Ibland måste man välja och jag har valt en trygg väg. En trygg anställning i offentlig sektor där jag befinner mig på den opartiska professionella tjänstemannasidan som har som uppgift att verkställa beslut som de andra – politikerna fattar. Så stora delar av min vakna tid upptas av diverse samhällsplanerarproblem för Norrköpings kommun, vilket jag vägrar blogga om eftersom jag ska tjäna den politiska viljan och inte komma med en massa vid-sidan-synpunkter på hur det skulle vara om bara jag fick bestämma.

Men å andra sidan är jag fri. Fri att säga vad jag tycker och tänker om politik i största allmänhet – när jag väljer. Min överlevnad är inte avhängig på om jag skriver radikala, intressanta eller bara ”rätt” saker på regelbunden basis. Och jag behöver inte heller kompromissa med mina åsikter gentemot mitt parti om jag inte vill. Jag är fri att gå imorgon om jag skulle vilja.

Det finns många människor att beundra för att de väljer att ständigt och jämnt befinna sig i offentligheten, beredda att kämpa för sina åsikter och värderingar, driva samhällsdebatten framåt. Som har som yrke att tycka och tänka, driva politik oavsett dagsform. Som kan finna trygghet i den demokratiska världens nyckfulla spelregler ”högt i tak och nära till dörrn”.

Det är inte jag. Så därför blir inte bloggandet så briljant som jag kanske önskar. Paradoxalt nog är jag fri att tänka och uttrycka alla radikala åsikter i världen jag vill men jag har inte tid och energi att tänka ut dem. Fast å andra sidan, det finns ju inga garantier för att det blir briljant och radikalt bara för att man har all tid i världen.

Och när jag inte sitter inne och inte kommer på alla übersmarta saker så kan jag gå i skogen och plocka svamp och det är inte heller så dumt.

Subjektivt om aborter

OK, alldeles försent i bloggvärldens tideräkning men så är jag ju inte heller den flitigaste bloggaren….

Men. Ann-Lis Söderberg i SvD i söndags.

Jösses.

ALS förfasar sig över att antalet aborter inte minskar trots undervisning, preventivmedel, ungdomsmottagningar och mödravård. Lösningen är trots detta, enligt ALS, mer upplysning, mer undervisning. För det är ju det som funkar så bra… Så långt inga egentliga invändningar, även om det verkar vara så precis som ALS själv menar att information inte verkar lösa problemen. Många vet redan hur man ska göra och inte göra för att inte bli gravid. Och ändå händer det.

Men det finns ett antal riktigt märkliga, för att inte säga rent ut obegripliga tänk och förslag. Till att börja med vill ALS att barnmorskans förhållningssätt ska vara objektiv OCH utgå från att graviditet är något positivt och stödja kvinnan i eventuellt beslut att fullfölja graviditeten. Det är inte objektivt att säga att graviditet är något positivt. Graviditet kan inte vara en universellt positiv företeelse. Det är högst individuellt och kan variera över tid för en och samma person.

Sedan undrar man ju förstås varför ALS inte säger att barnmorskan ska stötta kvinnan i ett eventuellt beslut om abort.

I samma andetag som ALS tycker att utbildning och information är viktigt så menar hon att religionsundervisningen ska få ökad plats i skolan och att vårt samhälle bygger på kristna värderingar vilka ska vara grundläggande i ämnet. Det är sällan som just inläggen från uttalat kristna människor kan betraktas som särskilt objektiva när det gäller abortfrågan. (Vad nu objektivitet är. Jag är grunden skeptisk till begreppet och definitivt kritisk till ALSs oklara definition.) Är målet att skuldbelägga kvinnor som genomgår en abort, då ska vi definitivt ha mer kristen etik i diskussionerna kring abort. Men det tycker inte jag.

Temadagar i skolan kring avhållsamhet förespråkas. ALS får tala för sig själv men jag säger bara ung och kåt. Glöm avhållsamhet. Söker efter ordet kondom i texten utan att hitta det. Söker efter resonemang om mannens ansvar och roll. Noll.

ALS avslutar artikeln med det blytunga argumentet att vi i Sverige har råd att låta barn födas. Problemet är inte att vi inte har råd. Problemet är att vi är nästan jämställda. Problemet är när killarna inte anser att kondom är självklart och verkar tro att varje fertil kvinna som är sexuellt aktiv äter p-piller. Problemet är att så många i likhet med ALS gör detta till ett problem, angelägenhet och ansvar för enbart kvinnan. När en kvinna blir gravid då är det kvinnans kropp och kvinnans val som gäller. Ansvaret innan dess ska vara delat, eller rättare sagt ingen kommer undan ansvaret. Vore det det på riktigt och vore Sverige riktigt jämställt så skulle vi ha betydligt färre aborter än idag. Det är jag helt övertygad om.

Det kanske värsta av allt med hela artikeln är att den sägs vara ett sammandrag av ALSs examensarbete i folkhälsovetenskap. En stilla undran över de vetenskapliga kraven på folkhälsovetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.

I Sverige behöver ingen föda oönskade barn till världen. Det tycker jag är bra. Det finns nog så många.

Förutsägbar kritik - men var finns alternativen?

Min gamla rektor - nye högskolekanslern Anders Flodström gör sig snabbt osams med mitt parti genom att lufta idén att Sverige behöver radikalt färre universitet – kanske fem. Och det känns lite som om man själv köpt myten att socialdemokratisk jämlikhet är detsamma som att alla ska det jämndåligt när man genom ryggmärgsreflexer går ut och sågar förslaget omedelbart.

Att på olika sätt söka lösningar som gör att Sverige på ett avsevärt bättre sätt kan hävda sig i den absoluta internationella forskningseliten har knappast något att göra med mitt partis hjärtefråga att alla ska ha rätt till utbildning. Det betyder knappast heller att det bara ska bedrivas forskning på fem ställen i hela landet. Vi har begränsade resurser, hur ska använda dem för att både kunna satsa på bredd och spets? Hur lockar vi till oss, inte bara behåller de bästa forskarna? Vad är den socialdemokratiska strategin för att Sverige ska kamma hem några Nobelpris?

Vi sossar har varit framförallt bra på att göra högskolan tillgänglig för alla som vill och har förmågan. Vi kan med undantag för några få utbildningar säga – alla som vill kan få plugga på högskolan. Det är bra, det är mer än bra, helt fantastiskt om du frågar mig. Men det finns utmaningar kvar och en av dem är att möta den internationella konkurrensen. Och då måste vi våga ha en diskussion om spetssatsningar. Låt oss vara det prövande och lyssnande partiet i denna fråga – och kanske inte minst pragmatiska. Särskilt om vi inte har några egna idéer..

Och mer pengar till filfak, slut på fem timmars undervisning i veckan (eller mindre som jag har varit med om). Det är bara att applådera Flodis.

Svenska klottrare har lite att lära sig av ljublanska gatukonstnärer...