Lite pladder och en ny teknikpryl

Det händer en massa spännande grejer, mitt jobb blir bara roligare och roligare, jag har varit i Alsace och mött våren och handlat gott vin, fått en ny favoritförfattare (Siri Hustvedt), fått ett nytt väldigt spännande uppdrag som ersättare i Rikssjukvårdsnämnden. Det händer förstås mycket i partiet så här nära valtider - vi har t ex antagit två bra program i helgen på partidistriktskonferensen.

Hjulen snurrar bara snabbare och snabbare, trots att jag vet att man inte kan springa fortare och fortare. Så jag avverkar den tredje förkylningen för i år och tänker att det är dags för förändring. Nåvars, det blir aldrig några flåshurtiga löften om bättre motionsvanor eller annat sundare leverne på den här bloggen.

Däremot brukar jag ganska så nogsamt redogöra för diverse teknikinvesteringar. Just nu heter min senaste förälskelse HTC Legend (kärleken är som bekant evig men föremålen kan växla). Det är android-telefon i helgjutet aluminiumskal, med pekskärm (äntligen :-)) Trots den lilla uppåtvinkeln nertill så är den riktigt snygg, ser lagom snyggdesignad ut och inte alls för business ut. Telefonboken är sådär, (en historia som är fullt integrerad med facebook och gmail vilket resulterar i att man inte hittar ett smack och inte känner sig helt trygg i om facebookar eller smsar i början) man kan ladda ner en massa roliga ”appar” och det känns äntligen som att telefonen är ett möjligt alternativ att läsa e-post i (ialla fall gmailen). Jag testar dessutom elektronisk kalender (vi får se hur länge jag står ut).

Och varför blev det då ingen iphone?

För att ”alla” har den? Ja, kanske. Men risken skulle ju vara överhängande att jag kände ett omedelbart behov av att köpa en ibook, eller mac air bara för att det ska matcha. Och riktigt så teknik-fåfäng vill jag faktiskt inte bli. Dessutom verkar android vara mycket roligare.

Vårkänslor!

Asfalten torkar och snön smälter undan. Det är nära till våren - nu går allt i rasande fart och rätt vad det är så är det över. I väntan på våren - här kommer lite bilder från förra året. En promenad på Valefjäll under påsken, äppelblom från Trädgårdsföreningen och vandringen på Sörmlandsleden Kristiflygarhelgen.

Alla ska orka

Var i förra veckan på besök hos Kommunal i Motala, jag var inbjuden att tala på temat framtidens sjukvård. Men vi hamnade av förklarliga skäl omedelbart i nutid. Landstingsstyrelsens beslut att ta bort kostsamma arbetstidsmodeller slår hårt mot kommunals medlemmar. Att jobba som undersköterska i vården är tungt, de landvinningar man gjort kring schemaläggning och på olika sätt får en rimligare arbetssituation har därför varit viktiga.

Undersköterskegruppen är en stolt arbetsgrupp som sätter ära i att ställa upp när landstinget kallar. Den stoltheten är på väg att försvinna och ersätts med maktlöshet och ilska gentemot landstinget.

Några av kommunalarna berättade för mig att många ”valt” att gå ner i tjänst när de här besparingskraven kom. De orkar helt enkelt inte arbeta heltid, arbetet är för tungt, arbetstiderna omöjliga att kombinera med privatlivet.

Jag tycker att beslutet att avskaffa kostsamma arbetstidsmodeller var felaktigt. Vi socialdemokrater har försökt få beslutet hävt i landstingsstyrelsen, men den borgerliga majoriteten sa nej till det.

Sen funderar jag. Är det bra och rimligt att vi i Sverige idag har arbeten där man inte orkar jobba 100% - dvs 40 timmar i veckan? Jag tycker inte det. Ska vi ha en fortsatt hög välfärd måste alla bidra. Det socialdemokratiska kravet – heltid en rättighet deltid en möjlighet känns mer aktuellt än någonsin.

För att alla ska orka jobba heltid ända fram till pensionsdagen så tror jag vi behöver tänka till lite kring en del yrkesgrupper t ex undersköterskornas. Kanske behöver en del tunga arbetsuppgifter varvas med annat för att det ska vara rimligt. Det här kan aldrig handla om att nedvärdera undersköterskornas omvårdnadsinsatser och den kompetens de besitter. Men det handlar om att alla ska orka och att rätten till heltid ska vara reell – för alla.

Något om de hushållsnära tjänsterna

Utan att direkt ha följt den senaste tidens debatterande om RUT-avdragets vara eller icke vara – här är några reflektioner på frågan. Till att börja med så tror jag, utan att ha sökt efter direkta faktabelägg, att subventionen har fyllt ett viktigt syfte – svarta arbeten har blivit vita, företag har skapats och det borde nu vara en hyfsat välfungerande marknad för den här typen av tjänster. För de som arbetar inom branschen måste avdraget inneburit bättre arbetsvillkor.

Sedan tycker inte jag att man kan ignorera de fördelningspolitiska effekterna, höginkomsttagarna är överrepresenterade när man ser till vilka som nyttjar avdraget. Och då tänker jag att de pengarna kunde användas vettigare.

Jag tycker att avdraget fyllt sin funktion och att det kan avskaffas nu. Det finns inget självändamål i att subventionera de här tjänsterna. Det borde vara lika naturligt att betala vad det kostar för städning som det är att betala för en klippning, en massage eller någon annan tjänst. Det var viktigt och riktigt att få en svart marknad vit – och nu är det gjort.

Det var den enkla delen av det hela. Sedan brukar frågan också vara privat-moraliskt laddad. Ja, den verkar inte vara så laddad för dem som nyttjar tjänsterna, men det är väl också i sin ordning. Frågan känns som ett minerat fält där det är lätt att trampa fel med fördomar och förutfattade meningar. Varifrån kommer tveksamheterna och moraliserandet? Handlar det om att jag själv inte skulle vilja jobba med att städa andras hem, att det inte känns ”trevligt” att hamna på samma sida som den gamla tidens herrefolk gentemot tjänstefolket, en gnagande tanke om att man minsann tar hand om sin egen skit?

Och här får man återigen säga att RUT-avdraget fyllt en viktigt uppgift – hela frågan om hushållsnära tjänster kan nu diskuteras öppet. Nu när vi inte längre har skurande och fejande hemmafruar, hur ska vi då nå högt ställda renlighetskrav i hemmet samtidigt som vi toppresterar på jobbet, har en rik fritid, aktivt socialt liv och när fredagen kommer ska vi vara kåta, glada och tacksamma.

Jag kan inte ifrågasätta moralen hos dem som anlitar någon annan för att utföra hushållssysslor, det måste vara upp till var och en. Men jag ifrågasätter moralen hos dem som betalar/betalat svart för det, och jag tycker det verkar som att en väldigt stor del av de som idag nyttjar avdraget har råd att betala hela kostnaden själv. Och då ska de väl också göra det, allt annat känns som mycket märkligt användande av skattepengar.

Den som skriver betydligt klokare, mer ingående och intressant om detta är Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad.

Den orättvisa hälso- och sjukvården är blind

Landstingsstyrelse imorgon. De tre första ärendena är genomgående trista historier - bokslutet där verksamheterna går -142 mkr, reviderad verksamhetsplan för för Kirurgi-och onkologicentrum med förslag att godkänna avsteg från tillgänglighetsmålen samt indragna läkemedel och det tredje ärendet - förslag om att tillföra mer medel till neurokirurgin trots oklara besked om "medfinansiering" från grannlänen som även de brukar mer vård än de betalar för.

Vad som blir tydligt när man läser ärendena om kirurgi- och onkologicentrum - och om neurokirurgin är att vi har en vård av hög kvalitet till ett mycket förmånligt pris. I en jämförelse med Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå har neurokirurgin de lägsta genomsnittskostnaderna och de kortaste medelvårdtiderna. Kvalitetsdokumentation och uppföljning "...måste anses vara tämligen unik inom svensk neurokirurgi beträffande omfattning och täckningsgrad." Och de externa utvärderarna från Sahlgrenska konstaterar att resultaten är goda och också "...ligger generellt mycket väl till också vid jämförelser internationellt."

När de kirurgiska verksamheterna vid US jämförs med andra universitetssjukhus är svårt att hitta enkla åtgärder som löser budgetproblemen, då kirurgverksamheten har en jämförelsevis hög produktivitet.

För neurokirurgin förväntas styrelsen fatta beslut om att tillföra mer medel, då behoven ökar kraftigt. För kirurgi- och onkologicentrum är det en treårig besparingsplan som gäller.

Hur vet vi att vi lägger våra skattepengar på rätt saker och hur vet vi att en budget som inte håller ska gå ihop sig? Hur vet vi att vi ska höja ramarna för neurokirurgin, men sluta ge cancer-läkemedel som avastin, arbitux och tyverb? Hur vet vi att vi inte borde omfördela medel från någon annan verksamhet för att slippa lägga utbudsbegränsningar på cancervården?

I våra beslutsunderlag till styrelsen imorgon beskrivs konsekvenserna i en matris i bilaga 4 i termerna Åtgärd: Utbudsbegränsning läkemedel, PET/CT
Konsekvensbeskrivning: VIssa läkemedel ges inte, avastin, arbitux, tyverb.

Även om jag förstod vad vad det ovan betyder - och då vad det betyder för patienterna i termer av hälsa, överlevnad, lidande osv att inte få de här läkemedlen så kan jag inte sätta det i proportion till något annat. Är detta det bästa sättet att spara pengar på?

Förslaget som läggs fram imorgon är ett förslag till budgetstyrning i blindo. Det finns ingen rättvisa i det. Ett rättvisare sätt att gå till väga hade varit att öppet redovisa besparingsåtgärders konsekvenser hos alla landstingets verksamheter för att sedan ta ställning till ett samlat förslag där de största behoven får komma först. Men jag är inte säker på att den borgerliga majoriteten håller med mig om det.

Sex And The City för 75+!

Imorgon har vi tema-debatt i landstingsfullmäktige - "Att vara äldre i Östergötland 2020". Temafullmäktige innebär - inga förslag eller motförslag utan snarare ett högpolitiskt orerande i klass med vad vi föreställer oss att antika Grekland var när det fungerade som bäst. Inte så lätt med andra ord.

Hur ska vi kunna debattera om en grupps behov, önskningar och förväntningar på vården när som har så lite gemensamt med varandra som de äldre? Det är som upplagt för klyschor och förnumstigheter där alla vet vad som är bäst, ofta baserat på anekdotiska erfarenheter.

Jag tänker att det finns många positiva förväntningar med att bli pensionär, medan många rädslor är förknippade med att bli gammal.

Några rädslor:
- att förlora viktiga fysiska förmågor.
- att förlora självbestämmande.
- att inte bli tagen på allvar.
- att inte bli behandlad med respekt.
- att ens integritet kränks.
- att bli ensam.
. att bli beroende och stå i tacksamhetsskuld.
- att bli ett "vårdpaket".

Kanske kan rädslorna sammanfattas i att bli en människa med mindre människovärde. Att inte längre betraktas som vuxen, med förmåga att fatta egna beslut. Att plötsligt mötas av det där alldeles speciella tonfallet som känns hurtigt, käckt och falskt. Ungefär som tandläkaren säger "Det här kommer inte att göra ont alls." Samtidigt så kan vi komma att bli beroende av andra på ett sätt som liknar barns beroende av omvärlden.

Rädslorna ovan är ju inte obefogade. Som politiker måste vi kunna dra generella slutsatser om en grupps behov för att kunna styra resurserna på rätt sätt och ge verksamheten rätt uppdrag. Samtidigt får dessa generaliseringar aldrig gå över i fördomar där vi slutar "se människan". (Se där, en klyscha även här...)

Sex And The City har stärkt en hel generation 30+ kvinnor i att våga vara tillfreds (eller i vart fall inte känna sig misslyckade) med singelliv, barnlöshet och diverse andra tabun. "Ta ingen skit" som Grynet sa. Kanske är det dags för en SATC-serie för 75+ folket som blir alltfler och inte tänker ta någon skit.

Finnes: attraktivt US. Sökes: landsting öppna för sammanslagning

Vi har i regionalpolitiska beredningen bestämt oss för att återigen ägna oss åt regionfrågan – detta om bildandet av nya större regioner. Det tycker jag är bra. Förhandlingsarbetet är ett ansvar för de politiska partierna men det tål att upprepas att det är landsting som går samman och att hälso- och sjukvårdsfrågorna kommer att väga tungt i en ny regional indelning.

Idag gästades beredningen av Peder Rehnström, regiondirektör för Östsam som utifrån sitt perspektiv talade mycket om regional utveckling och vikten av att utgå från funktionella samband. Vi har ju från landstingets sida (så som jag uppfattar det) enigt över alla partigränser hävdat att sjukvårdslogiken ska väga starkt (för att inte säga tyngst) när vi bildar storregion. Det är viktigt att varje ny storregion har ett universitetssjukhus som utgör navet för kunskapsstyrning och har tillräckligt underlag för att bedriva högspec-vård av högsta klass.

Det här behöver inte stå i någon överdriven konflikt med att de nya storregionerna bör ha starka funktionella samband inom sig (dvs en sammanhållning genom ett frekvent utbyte/resande för arbete och studier). Vi måste förstås på var sitt håll i nuvarande sjukvårdsregion värdera det utvecklade samarbetet vi har och om det finns skäl för att fördjupa det i form av en storrregion. Ur ett östgötaperspektiv känns det ytterst angeläget att vi större befolkningsunderlag för universitetssjukhuset i Linköping som är av mera långsiktig karaktär med ett fördjupat ansvarstagande än den kund-relation som vi idag har i alltför hög utsträckning i nuvarande sjukvårdsregion.

Om vi bildar storregion inom vår nuvarande sjukvårdsregion (Östergötland, Kalmar, Jönköping) eller i någon annan konstellation återstår att se. Frågan kommer knappast ta några avgörande steg framåt innan valet.

En hektisk höst

Det har varit en hektisk höst som bara svischat förbi. Massor med politik, massor med jobb, komma iordning i nya lägenheten som väl ändå inte känns så ny vid det här laget. Det är nästan alltid roligt även om det ofta är svårt att hinna med allt och göra de rätta prioriteringarna. Nu är två dagar landstingsfullmäktige avklarade, finansplan, fem motioner och 18 interpellationer avklarades bland annat.

Vi socialdemokrater tror att vården behöver tillföras mer resurser – för att kunna möta eftersatta behov på ett bättre sätt. Den styrande borgerliga majoriteten gillar inte detta och tycker att resurserna är tillräckliga som de är, trots att deras styre lett till stora ekonomiska underskott och övervältringar på 260 mkr in i 2010.

Jag tycker att den borgerliga regeringen bäddat för en skatteväxling och skapar förutsättningar för oss ute i kommuner och landsting att värna och trygga välfärdens kärna – för att använda alliansen egen vokabulär. Sen har vi nog lite olika uppfattningar om hur stor och omfattande denna välfärdskärna egentligen är.

Hoppas hur som helst på ett lite lugnare tempo framöver, med tid att samla tankarna i skrift här i mitt eget offentliga hörn.

Trädgårdsföreningen 20 september

Säkert tecken

Mellanlandar i Linköping efter en härlig fjällvandring. Imorgon bär det av västerut. Idag har jag semesterladdat på riktigt. Förra helgen, flyttkaos, bröllopskaos och fjällkaos. Idag ignorerat hemmakaos och knallat ner på stan för den obligatoriska pocketshoppingen – det bästa semestertecknet som inte hunnits med förrän nu (och den rätta känslan har väl inte infunnit sig riktigt förrän nu heller).

Inför semestern finns alltid ambitionerna och förhoppningarna där om att läsa. Det blir aldrig så mycket som man tänkt sig och hoppas på, men man minns böckerna och somrarna. På ön Lokrum bland påfåglar och cikador utanför Dubrovnik läste jag John Irvings Tills jag finner dig, sommaren 2006 när jag egentligen inte läste något läste jag ändå Wittgenstein, förra sommaren lyssnade jag på Snabba cash och Aldrig fucka upp (Jens Lapidus) på mina morgonpromenader in till samhället samtidigt som jag tittade på ungdomarna som partajade dygnet runt under den så kallade Seglarveckan (en mycket speciell upplevelse).

Vad som faktiskt blir läst denna sommar återstår att se, Erlend Loe och Peter Englund ligger redan på nattygsbordet, den förra mera lättsmält än den senare men hoppas jag ska få inspirationen även till den numera ständige sekreteraren. Nyinshoppat för idag:

Allt av Martina Lowden. Har kallats för generationsroman och dom är jag ju lite svag för, men egentligen är jag mest bara nyfiken på den intellektuella unga kvinnan med de markanta ögonbrynen. Tilltalar väl mitt kulturego-wannabe. Fast 628 sidor känns ändå lite överdrivet. Den som läser får se.

Slam av Nick Hornby. En feel god-bok som borde funka i alla lägen.

Mitt första liv av Bodil Malmsten. Gillar Malmstens essäistiska funderingar om livet, nyfiken på om denna tillbakablickande bok kommer att få mig själv att fundera över min uppväxt och varför det blev som det blev.

Och slutligen Jonas Hassen Khemiris Invasion! En samling pjäser, noveller och texter. Gillade som så många andra de språkliga innovationerna i Ett öga rött och har dessutom positiva associationer till Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans.

Så just nu känns det som att sol eller regn kvittar - jag har mina böcker.

Semestertider

Storulvån 2008

Haft semester i två dagar, men har inte riktigt märkt av det. Svämmar över med flyttkartonger, på söndag går lasset till Vasastaden för nytt bo - med balkong äntligen. Innan dess, bröllop. På måndag - då börjar semestern på riktigt, bilar upp till Norrland för femdagarsvandring mellan Nikkaluokta och Vakkotavare. Torkat grönsaker i ugnen hela veckan enkom för detta. Direkt på detta blir det västkusten med goda vänner - och kanske lite familj med? Hem några dagar (packa upp flyttlådor kan man tro). Toppar det hela med några dagar i Istanbul.

Så med detta vill jag meddela att förnodligen blir det ännu klenare uppdateringar här än vanligt - och önskar alla vänner en fin sommar!

Och på tal om språket och orden

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:

"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

Landstingspolitiker - mission impossible?

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

Och nu blir det reklamfilm!

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

Svart kaffe

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.

Kryssat och klart

Om drygt en timme stänger vallokalerna och nu återstår bara väntan och tumhållande. Personvalsinslaget känns extra starkt i EU-valet och det är nog ändå inte så konstigt. SvD menar att EU-parlamentarikerna har en större möjlighet att agera självständigt än i vanliga fall. Då ett (nationellt) partis representanter inte kan befolka alla utskott så blir det ännu viktigare vem som faktiskt kommer in. Kommer t ex Jens Nilsson in från socialdemokraterna har han tydligt deklarerat att det är glesbygdsfrågor han kommer att driva.

För egen del har jag kryssat Åsa Westlund och på sätt lite brutit mot en informell partilinje i distriktet. Vis av erfarenhet från förra valet till EU-parlamentet då Göran Färm olyckligt blev bortkryssad har en intensiv krysskampanj drivits. Det är bra och jag måste säga att Färm är en grymt kompetent kandidat. Det som ändå blir lite knepigt är när en så stor del av en valkampanj blir krysskampanj och min kandidat inte bedriver valkampanj i länet. Jag har egentligen inga problem med att uppmana vem som helst att rösta på Göran Färm, men det känns nästan som en protest att rösta på någon annan, och så ska det väl inte vara. (Och det var heller inte menat som en protest).

Det som jag ändå tycker är det största problemet är att jag tror att det finns många i Östergötland som är som jag själv, halvung kvinnlig akademiker med vänstervärderingar som tycker att klimatfrågorna är viktiga. Jag tror inte Göran Färm är fel för den målgruppen, men jag tror att Åsa är ännu mera rätt. Vi är många som kan identifiera oss med, eller känna någon slags samhörighet med en ung kvinna i karriären i en mansdominerad tillvaro. Och våra röster väger precis lika mycket som alla andras - i alla fall en dag som denna.

Gå och rösta!

Så var det sagt.

Träningsläger

Det blir fjällen även denna sommar. Abisko - Nikkaloukta i början av juli - med tält. Då krävs det lite förövning. Två dagars vandring - Henardalen - Gruvtorp, Sörmlandsleden utanför Malmköping:

Som så ofta - sist, och bilder på ryggsäcksryggar.

Övernattning i Ösjön - en fantastiskt fin kväll med både göken och lommen som "kvittrade". Middagen bestod av hemmalagad ugnstorkad köttfärssås - och det var riktigt gott.

Kammarstenen och jag själv.

Konjunktur som spär på ett redan besvärligt läge

Landstingsstyrelse idag. Konjunkturen drabbar hårt, skatteintäkter viker, enligt de reviderade prognoserna blir det 219 mkr sämre än budgeterat och det som väger upp det finansiella resultatet är tillfälliga poster. Om landstinget ska kunna anpassa sig till de nuvarande ekonomiska förutsättningarna så måste antalet anställda minska med 300 heltidstjänster 2009-2010. Samtidigt vet vi att vi har generationsskiften framför oss som måste klaras.

För att landstinget ska kunna ha en ”god ekonomisk hushållning” som lagen föreskriver ska vi ha ett positivt ekonomiskt resultat på 2%. Det resultatet naggades det på i finansplanen 2009-2011 när målet fastställdes till 1% för 2009. I helårsbedömningen vi får redovisad imorgon är prognosen minus 71 mkr, dvs -0,8%.

Konjunkturen slår hårt och läget var allvarligt även innan konjunkturnedgången. Landstinget hade en nettokostnadsutveckling under 2007 på hela 12%, det årets resultat för verksamheten slutade -328 mkr. De rapporter vi fick från 2007 var att man inte kunde hitta någon förändring i vårdproduktionen, vårdtyngden, tillgängligheten, förändring i medicinsk praxis. Verksamheten var, menade man, på oförändrad nivå. Det blev ett förlorat år, verksamheten fick lida för oviljan från den politiska majoriteten att visa riktning och vilja under hela 2007, och det lättar inte 2009-2010.

Samtidigt måste vården utvecklas, med en ensidig uppföljning på ekonomin riskerar utvecklingsarbete stagnera och nedprioriteras. En ekonomisk kris innebär inte bara hot, utan också möjligheter att ändra på saker som inte fungerar. Man kan jämföra läget under 2003 då vi i den dåvarande politiska majoriteten såg problem med prognosticerade underskott på 300 mkr men samtidigt såg möjligheten att strukturera om verksamheten. Behovet till förändring fanns där, oavsett ekonomiskt läge.

Det känns tveksamt om den borgerliga majoriteten ser samma möjligheter. Verksamheten kommer förmodligen inte att orka själva, de tycker förmodligen att de fick göra nog så tuffa åtgärder för att städa efter katastrofåret 2007. Det finns goda exempel på det arbetet som bedrivs inom ramen för tillgänglighetsarbetet, men frågan är om det kommer att räcka.

Något att växa i...

Så blev det dags att byta kamera. Min gamla Canon IXUS har tjänat mig väl, men jag tycker att den tagit sämre bilder på sistone. Eller så har mina krav höjts... Snubblade över ett test i M3 på en Panasonic DMC-LX3 som verkade lovande. Ännu ett test i DigitalFoto (som jag egentligen inte begrep så mycket av) övertygade mig. Det här är en kamera som är alldeles för kompetent för mig och det är en kamera jag bara måste ha.

"Perfekt för dig med höga krav och stora ambitioner" som Panasonic säger själv.

Nedan några smakprov på vad min nya darling presterar. Än så länge använder jag bara använt Intelligent auto så jag kan knappast ta äran av bildkvaliteten. Men det kommer.