Medborgaren = välfärdskonsument?

Högeralliansens välfärdsgrupp presenterar sin slutrapport och kräver kursomläggning och nysatsning. Man talar om solidarisk finansiering och vikten av ”…en välfärd som verkligen möter patientens och omsorgstagarens individuella behov.” Vi är verkligen överens alliansen och jag – eller? Fortsättningen: "Inte minst måste den enskilde ges rätten att välja och framförallt att kunna välja bort det som inte fungerar." Är det bra? Får man våga ställa frågan om det är bra, att kunna välja i vården? "Stoppa valfriheten" sjunger Doktor Kosmos, och visst en sen kväll när man känner sig lite frasradikal kan man väl sjunga med, men i den politiska vardagen är det inte lika enkelt. Jag har full förståelse och respekt för att patienter vill få sina specifika önskemål om att få ha en viss läkare eller sköterska man känner sedan tidigare tillgodosedda. Eller, om man inte är nöjd med sin läkare så måste det finnas möjlighet att byta. Har man specifika önskemål så måste det finnas en lyhördhet hos sjukvården för detta och en vilja att så långt det är möjligt tillgodose patientens önskemål.

Å andra sidan. Jag tror inte att valfrihet i vården löser särskilt många problem. Jag tror att det är viktigt att patienten känner sig delaktig i hela vårdprocessen och känner att han/hon har makt över sitt tillfrisknande och sin hälsa. Att välja tror jag inte är en särskilt stor del i detta sammanhang. Det är ungefär som om jag bestämmer mig för att börja motionerna och köper mig ett par joggingskor - och tror att skorna kommer att springa iväg med mig (det gör de inte). Att känna delaktighet i sin vårdprocess är något mycket mer än att välja. Men jag är lite osäker på Alliansens motiv med sitt valfrihetsskanderande, handlar det om att göra patienten mer delaktig eller handlar det om att degragera patienten och medborgaren till vårdshoppare?

Finns det någon skillnad mellan att vara konsument och medborgare? Ja, ja tycker det. För när jag kommer till vården som patient så går jag inte dit med min egen privata plånbok. Därmed kan jag inte ensam göra avvägningarna när resurserna inte räcker till allt. För det är inte bara mig och mina önskemål det handlar om. Med en stark valfrihetsretorik menar jag att man låter påskina att "det är bara att välja och vraka". Skillnaden mellan att vara konsument och medborgare ligger i synen på solidaritet. Du kan visserligen vara solidarisk och köpa rättvisekaffe som konsument (och du borde göra det också!) men som konsument är du framförallt dig själv närmast och du kan prioritera själv mellan olika konsumtionsvaror och tjänster utifrån dina begränsade resurser. När det gäller våra gemensamma resurser kan du inte själv fatta besluten.

Ibland kanske man upplever tillgängligheten till vården som godtycklig, så ska det naturligtvis inte vara. I vården pågår ansträngningar på många håll för att vården ska bli likvärdig, mellan landsting, mellan vårdcentraler, mellan patientgrupper med lika angelägna behov. Vi måste säkert bli bättre på att visa på alla goda exempel och alla bra projekt som lett och leder till bättre vård. Och att de som faktiskt uppsökt vården är mycket nöjda.

Som patient - det är klart att du har privata självupplevda behov som det gemensamma ska tillgodose så långt det är möjligt, men här måste dina behov samsas och jämföras med många andras. Ibland kommer du till fort och får vård, ibland får du vänta för att någon annan har större behov. Ibland så ligger dina behov utanför det offentliga åtagandet. Ingen valfrihetsretorik i världen kan ändra på det faktum att vi faktiskt är beroende av varandra och av varandras solidaritet.