Så fick den anonyme "meljmannen" ett ansikte till slut. Ilskan rinner av mig och kvar är besvikelsen och ledsnaden. När anonymiteten övergår till en killle jag inte kan säga att jag känner eller ens är bekant med men jag vet ju vem det är, vi har träffats i olika sammanhang, så drabbas jag av eftertänksamhetens kranka blekhet. Var det för hårda ord?
Johan Sjölander skrev på sin blogg i samband med nyårsafton (tror jag) att man kan leva efter devisen att bara säga saker som är sanna, nödvändiga eller snälla - där man måste uppfylla två kriterier av tre. En bra levnadsregel, och jag kan inte påstå att jag uttryckte mig särskilt snällt - återstår nödvändighets- och sanningskriteriet.
Jag står fast vid att jag tycker att det är nödvändigt att klart och tydligt ta avstånd från dessa handlingar. Jag tycker det var fel och jag tycker att det är viktigt att vi är många som aktivt tar avstånd. Många tycker kanske att det är så självklart att det inte behöver sägas, men det är det inte, tyvärr.
Vad som däremot inte var nödvändigt var de värdeomdömen jag gav uttryck för vad gäller den anonyme mailarens intellekt. Det är åsikter jag önskar att jag hållit för mig själv, men precis som den inte längre anonyme mailaren inte kan ta tillbaka sina handlingar kan jag inte ta tillbaka mina ord. De finns där, oåterkallerliga.
Vi kan bara ångra oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar