Trött i fötterna

I sommar ska jag ut och fjällvandra. Det kräver vissa förberedelser, som att gå in de skodon man tänkt sig använda. Därför ägnade jag dagen åt vandring i Tinnerö eklandskap. Jag hade tänkt mig trevliga stigar i ekhagar, som den här:

Men vandringen bjöd mest på enformiga grusvägar som jag gick vilse på.

Lite snopet och inte alls ett underlag som mina überkängor av tysk modell trivs på. Dom ska tåla Kilimanjaro och längtar nog dit också. Målet för vandringen var ialla fall Rosenkällasjön som jag nådde efter två och en halv timmes knallande:

Väl där kunde man lätt inse att sjön inte är till för att bada i, däremot kan man roa sig länge och väl om man är intresserad av fåglar och är utrustad med kikare, jag är inget av det. Fågeln på bilden ovan är en svarthakedopping. Andra djur skymtades också, diverse rovfåglar av okänd art annars mest kor:

och får som flydde när vi skulle samsas om stigen:

Man kan tro att de här små krypen tänker bli nässelfjärilar såsmåningom:

Slutligen en inspirationsbild till mustaschen som idkar trädgårdsskötsel åt det mer japanska hållet:

Alla bilder är tagna med min nya kärlek:

Tillståndsförändringar

Jag har världens bästa jobb. Jag vet att mina vänner inte riktigt delar min entusiasm för hur fint Vägverket la den nya sträckningen av rv 51 – förbifart Svärtinge, eller för den delen är så särskilt intresserade av kombiterminaler och muddring (iofs inte jag heller). Men ändå.

Förutom dessa high lights i tillvaron som mina arbetsuppgifter utgör så går jag en utbildning som sträcker sig över tre år för att bli bättre på att kommunicera. I utbildningen ingår även personlig coachning och det har jag haft idag. Under en dryg timma satt jag med Peter på Gubbens café och fick chansen att själv reflektera över och få återkoppling på min utveckling av mina – tja – kommunikativa kompetenser.

Mina kursledare hade varit rörande överens att det skett en tillståndsförändring hos mig.

Med utbildningen ska vi bli bättre på att hålla effektiva möten, bättre på att kommunicera med medborgare, kunder, kollegor. Göra bättre ifrån oss och därmed kunna motverka att dåliga kommunikationssituationer uppstår (min tolkning). Vi får en bättre självkännedom om hur vi själva fungerar och får verktyg för att kunna tolka kommunikationssituationer och kunna påverka dom.

Jag tycker det är lite häftigt. En tillståndsförändring. Hos mig.

Det är en nyttig utbildning. Att vara ung kvinna i den kommunala byråkratins hierarkier och i politiken är inte alltid så lätt. Får jag mindre respekt om jag har en somrig klänning med körsbärsmönster på mig än om jag bär kostym och slips? Men utbildningen berör aldrig den här typen svårigheter, kanske för att vi inte ska känna sig oss som offer för omständigheterna. Och det är ju rätt skönt. För när man ser alla maktstrukturer, mer eller mindre dolda, aldrig särskilt rättvisa så vill man ju bara ge upp. Nu blir gamla strukturer och dess företrädare en kittlande utmaning som ska övervinnas.

Sista rycket före sommaren

På tisdag-onsdag är det landstingsfullmäktige. En budget ska tas, vi har lagt en egen budget alldeles utmärkt budget. Men jag kan hålla med miljöpartiet om att det är frustrerande och obekvämt att lägga en alternativ budget för en verklighet och ett uppkommet läge vi inte rår över. Sjukvården hade vid april månads utgång gått back med 111 mkr, den uppåtgående trenden av antalet anställda har inte brutits trots anställningsstopp, nettokostnadsutvecklingen på 4,7% är för hög - det skulle istället behövas en kostnadsminskning på 2% utifrån föregående års bokslut och beslutad budget.

Inget inspirerande läge att sitta och förbereda sig för en budgetdebatt med andra ord.

Det har varit hektiska månader och bloggandet har varit klent. Maj månad är alltid tuff, och man hinner aldrig det man ska. Inte alltid enkelt att vara både fritidspolitiker och göra sitt day-job. Försöka parera och kompromissa, räcka till i alla ändar, sitta sena kvällar för att få det att gå ihop. Tur att det är kul på båda ställen ialla fall. Himla kul faktiskt, trots allt.

Försöker nu hitta inspiration i Neil Youngs "Living with war", det funkar faktiskt. Inga jämförelser i övrigt. Han sjöng redan 2006:

"Yeah maybe it's Obama
But he thinks that he's too young"

Vad nu detta har med landstingspolitik att göra.. Men låten heter i alla fall "Looking for a leader"..

En bananregion för Östergötland?

Regionfrågan fortsätter att engagera, det är bra. Ett helt uppslag i NT. Ståndpunkterna från de som uttalar sig – Jan Owe-Larsson, Mattias Ottosson, Lars Stjernkvist, Lars Laban Bengtsson och Björn Eriksson (idel män, men de kan väl inte hjälpa vad de har för kön) är kända. Infrastruktur och arbetsmarknadsområden lyfts upp. Inte oviktiga frågor, utan högaktuella.

Ska vi bilda regioner där infrastrukturlogiken får styra är det väl dags att bilda en lång bananregion längs den framtida Götalandsbanan tänker jag. Arbetsmarknad – då hänger ju inte ens Norrköping och Linköping ihop – utifrån SCB:s definition av funktionella arbetsmarknadsområden.

Så kan man givetvis inte resonera men min poäng är oavsett hur regionerna kommer att se ut så kommer olika delar att ha olika intressen som drar åt olika håll. Intressen som måste jämkas samman, det måste kompromissas och hittas nya lösningar. Ge och ta, så är det ju redan idag. Det finns redan idag nav, centrum som driver utvecklingen framåt. Stora (nåja ganska stora) städer som har en mångfald och sammansättning som fungerar som generatorer för tillväxt, jobb och kunskapsutveckling. Det blir flera såna centrum i en framtida region, hur den än bildas. Noder/kärnor/nav i regionerna, stråk emellan som binder samman noder och regioner med varandra.

Jag kan förstå att det finns en oro för att inte hamna i mitten i en ny region. Men administrativa gränser ska väl knappast hindra en stad, två städer, ett nav att utvecklas? Malmö är ytterkanten av sin region (den formella administrativa), Göteborg likaså. Nu är ju de större, jag vet det. Men de administrativa gränserna kommer inte flytta städer från kartan. När det gäller Norrköping specifikt kommer ju de ha både Linköping, Mjölby och Jönköping (hoppas jag) i ryggen när de blickar mot Stockholm. Visst kommer de ligga ganska perifert till när de blickar mot Göteborg, men det är ju knappast fokus för en stolt hamnstad i Östersjön.

Just nu känns det lite avlägset att diskutera förnyelse och utvecklingskraft i vården. Det ekonomiska läget överskuggar det mesta. Men det är nödvändigt. En bra vård även i framtiden kräver ett starkt US och ett större befolkningsunderlag än Östergötland. Att vi då vänder blickarna mot vår sjukvårdsregion ser jag som det första och bästa alternativet.

US en gökunge för majoriteten

I onsdags var det bokslutsdebatt i landstinget. Jag hade förberett mig för att ”gå upp” men var för långsam med att begära ordet, hamnade för långt ner på listan och var tvungen att avvika vid lunch för jobbets skull. Livspusslet är i allra högsta grad en utmaning även för fritidspolitiska singlar.

Vad jag hade tänkt säga om jag hade deltagit:
Förstås vad många av mina partikamrater säger: brist på ansvarstagande och beslutsfattande hos majoriteten. När vi i september förra året aviserades en försämring på –147 mkr på ett år i landstingsstyrelsen var majoritetens kommentar att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt. När jag ställde frågor om man tyckte att signalsystemet ut i verksamheten fungerar om man funderat på åtgärder som anställningsstopp blev jag bryskt avvisad. Det var en synnerligen dålig idé. Vi har gång på gång lagt konstruktiva förslag som blivit nedröstade.

Jag skulle också ha sagt att jag tycker analysdelen av förnyelseperspektivet är bra och läsvärt. Vårt förslag om formulera Universitetssjukhusets roll och framtid har inte röstats ned och det tycker jag också är bra. Att US är viktigt för hela regionens sjukvård var ett tydligt medskick från det seminariet om US framtid som arrangerades häromveckan. Jag hade fortsatt hävda linjen att regionsjukvården måste ge avtryck i regionbildningsfrågan.

När jag läser om debatten i tidningarna efteråt är det mycket allvarligt hur Vrinnevilistans företrädare utmålar US som en gökunge: ” - Landstinget har utvecklat en organisation med ökad centralisering till Linköping och US där man fått generera underskott år efter år och fått täckning i budget efter budget” säger Helene Andersson-Molina. US misstänkliggörs av hela majoriteten i en debattartikel i Corren redan i februari: ” Det är också vår ambition att universitetssjukhuset ska stärkas i sin roll – med forskning, utbildning och högspecialiserad vård vid sidan om uppgifterna som länsdelssjukhus. Men det innebär inte att verksamheterna kan tillåtas fortsätta generera underskott som man tror ska täckas i nästa års budget.”

Det är inga redovisningar vi har fått ta del av i styrelsen, har majoriteten information vi inte fått ta del av, eller sprider man bara osanna rykten?

Jag tycker vi ska vara stolta och glada över vårt Universitetssjukhus. Det betyder inte att det inte finns krav och förväntningar på US när det gäller högspecialiserad vård, kunskapsspridning, forskning och utveckling. US ska vara en resurs för såväl den östgötska vården som för vården i sjukvårdsregionen. Vården i Östergötland är en av de mest kostnadseffektiva i hela landet. Nu har vi en ekonomi i fritt fall. Då duger det inte att skylla ifrån sig, vare sig på US eller på någon annan.

Förkylningstider

Jag idkar egenvård i form av en vällavvägd utsökt kombination av ipren, esberitox (naturläkemedel) och loradantin (antihistamin mot hösnuva). Vilar också, dvs har inte gått på fotboll utan stannat hemma och läst om gods och förberett mig inför onsdagens bokslutsdebatt(två olika saker). Tveksamma friskfaktorer, hoppas placeboeffekten av min medicinering kickar in snart...

Minns inte utan bitterhet hur jag som student tänkte "att jag ska aldrig bli en sån som går till jobbet när man är sjuk och smittar ner sina stackars oskyldiga kollegor". Då var jag förnuftig och visste att jag inte är oumbärlig, visste att jag blir fortare frisk om jag vilar. Men nu är jag vuxen och ser saken ur ett helt annat perspektiv.

Och givetvis är ovanstående kur inte att betrakta som egenvårdstips från mig på något sätt.

Skrik och spring?

En stormig dag i landstingspolitiken. ”Det hjälper inte att ha en målvakt i världsklass när resten av laget aldrig tidigare sett en boll” sa Helene Andersson-Molina när hon recenserade den fempartialliansen där hon själv ingår. Aj, vad den svider. Inte konstigt att den styrande majoriteten fick släppa allt de hade för händer och samla till en presskonferens och bedyra att samarbetet visst är bra. Och Helene A-M avslutar med att deklarera att hon själv inte kandiderar för omval. När jag satt i studentkåren kallade vi det för ”skrik-och-spring”.

Min partivän, Lars Stjernkvist inspireras av Helene Andersson-Molinas uttalanden och tycker att vi socialdemokrater ska erbjuda alliansen en kriskommission på sin blogg.

Jag tycker vi ska fortsätta lägga konstruktiva förslag som vi gjort hela tiden i landstingsstyrelsen och HSN. Konstruktiva förslag där vi visar att vi är beredda att vara med och ta ansvar och fatta svåra beslut för att komma tillrätta med svåra problem. Konstruktiva förslag som majoriteten konsekvent röstat ned. It takes two to tango.

Jag ser dessutom svårigheter med att samarbeta med en allians som är så ointresserad, ja rent av rädd för att ta det politiska ansvaret och fatta svåra beslut utan hela tiden skjuter verksamheten framför sig. Men vi ska fortsätta lägga våra förslag, kanske droppen urholkar stenen.

Boknörd wannabe

Att jag aldrig kommer att nå samma boknördsstatus som Textmissbrukaren är ju givet men det har tagit sig sedan nyår. Innan dess har jag befunnit i en mer eller mindre konsekvent bokbojkhott i ca två års tid.

Doris Lessing är en starkt bidragande orsak. Så fort svenska akademien har försökt sig på att definiera hennes skrivande har hon protesterat. Hon är väl värd att läsa för sina tankar om politik och politiska sammanhang, relationer, jämställdhet, skrivande och katter. Jag får nöja mig så, det är så svårt att hitta de rätta orden för något som engagerar så starkt. Lästa böcker: Den femte sanningen, Ljuvaste dröm, Under huden, Vandra i skugga och Om katter. Alla rekommenderas varmt.

Bodil Malmstens blogganteckningar som hon givit ut i två böcker – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år. BM behärskar det underbara, flyktiga och träffsäkra språket som bloggen ger utrymme för. En språkkänsla att avundas. Det är förstås inte bara form utan också innehåll. Återigen en författares betraktelser och en tillfällig lust att flytta till Finistère och bli urbra författare griper tag i en. Sen verkligheten, lappsjuka på fem sekunder, att aldrig ha vare sig tålamod eller förmågan att skriva så bra. Jag har läst bloggböckerna och från adlibris väntar ytterligare tre böcker av samma författare.

Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Också riktigt bra. Framförallt första novellen biter sig kvar – hon som är perfekt dumpar honom som är perfekt – nästan. Han gör misstaget att snegla på mobilen efter middagen. Tänk den som kunde vara så självklart dryg! Resten blir en som en påse smågodis, kvalitetsgodis att bara njuta av och sluka.

Bitterfittan av Maria Sveland – påskläsning. Så svidande uppriktigt om hur (förställer jag mig) ett liv för småbarnsföräldrar med stora ambitioner på jämställdhetsområdet kan te sig. Problematiseringen kring tvåsamheten genom reflexioner kring Erica Jongs Rädd att flyga som känns så välbekant nu, så obekant för bara några år sedan.

En bok som ligger kvar på nattduksbordet är den överpretentiösa Susan Sontags Där tonvikten ligger. Det var en jättebra bok, småessäer om läsning, film, dans teater, fotografi, måleri och livet som författare och intellektuell. Men kanske har Bodil Malmsten förstört den läsupplevelsen med några korta rader om hur Sontag fick hybris efter att ha sett Persona och gjort egna versioner. Nu tycker jag tonfallet är högdraget och mästrande. Kanske får den en ny chans.

En snedvriden debatt

De senaste dagarna har debatten kring regionfrågan varit stor i delar av mitt parti. Det är roligt tycker jag och om det ska bli något överhuvudtaget är det dags att plocka fram allt engagemang för att driva frågan framåt så att inte regionmotståndarna kan stå vid sidan och titta på – och få som de vill.

Vi har länge (och ibland till leda) pratat om att det inte ska ritas några kartor, att vi först ska diskutera grundläggande principer och vilka faktorer som väger tungt och tyngst i en ny regionindelning. Nu när det faktiskt är dags att sätta sig vid ritbordet, ge sig ut och fria så visar det sig att bilden av vilka principer som bör gälla för en ny regionindelning är olika. Lite förenklat antar jag så kan man ställa sig på sjukvårdsbenet eller arbetsmarknadsbenet. Antingen optimerar vi för ett bra fungerande sjukvårdssystem på regional nivå, eller för infrastruktur och kommunikationer som kan ta oss till Stockholm (och framförallt tillbaka hem igen).

Min stilla undran är om vi behöver välja så kategoriskt. Ibland låter det som att alla vägar och järnvägar tar slut vid de framtida regiongränserna och att vi där kommer att bygga höga murar med passkontroller. (Det är då det känns tryggt att vi har många flygplatser i länet så att vi ialla fall kan flyga ut). Det verkar också som att analysen man gör kring sjukvården det är att vi behöver en bunt stora (och mellanstora) sjukhus som kan ta hand om ovanliga och svåra sjukdomar, sen fixar vårdcentralen resten. Det är inte så enkelt.

Alla vill till Stockholm. Vi som bor i Linköping vill nog egentligen ännu snabbare till Stockholm eftersom det är längre dit för oss. Engagemanget för Ostlänken är stort och det största hindret för byggandet av densamma är den i Katrineholm bosatta finansministern som förlitar sig på otidsenliga samhällsekonomiska analysmetoder. Oavsett om vi hamnar i Östra Götalandsregionen eller bara blir lilla Östergötland eller något annat så kommer vi att fortsätta verka aktivt och intensivt för byggandet av Ostlänken, för att våra vägar och järnvägar inom regionen/länet och mellan andra ska vara av bra kvalitet. Engagemanget för snabba resor till Stockholm eller vartsomhelst i vårt närområde dit många vill pendla kommer att vara fortsatt starkt.

Men sjukvården då? Trots det mycket starka engagemang som finns för vår sjukvård och våra sjukhus så har frågan hamnat mycket perifert enligt min mening. Det finns stora poänger att bilda större regioner utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Storleken har betydelse – utifrån ett utvecklingsperspektiv. Sjukvården är en oerhört kunskapsintensiv verksamhet. För att kunna ta emot och sprida ny kunskap, införa nya metoder och mönstra ut gamla krävs större massa än dagens storlek på landsting. Det krävs en helhetssyn, en systemsyn där inget sjukhus och ingen vårdcentral kan säga ”sköt du ditt så sköter jag mitt”. Kostnaderna för stora investeringar behöver spridas på fler, underlaget för forskningen behöver bli större. Ansvarskommittén föreslår att en regionkommun bör ansvara för ett regionsjukhus.

Det blir en region Syd/Skåne eller vad de kan tänkas heta, en Stockholmsregion och/eller Mälardalsregion. Vättern avskärmar oss praktiskt västerut. Däremellan har vi gemensamma problem att lösa.

Jag tror inte att de nya regionerna (om de kommer till stånd) kommer att bilda murar i människors vardag. I Skåne låter man sig inte hindras av nationsgränserna utan pendlar glatt över sundet. Låt därför inte frågan om regionförstoring begränsas till att handla om pendling och arbetsmarknadsregioner. Människor känner inga administrativa gränser. Men för sjukvårdens utveckling är det av största betydelse att vi får en större och väl fungerande hälso- och sjukvårdsregion. Här har vi en bra start i vår sjukvårdsregion Östergötland, Jönköping och Kalmar län tycker jag.

...och nu blir det reklamfilm!

Bästa teet nu - alla kategorier. Det är rättvist, miljövänligt odlat, koldioxidneutralt och himla gott. Snygg förpackning är förstås inget minus. Men det saknar koffein. Hm...

Dystert

Det är dystert läge för landstinget. Verksamheterna gick 2007 back med 328 miljoner. Idag släpptes verksamheternas åtgärdsförslag för att spara. Rubrikerna i länets tidningar säger att 172 kan komma att sägas upp.

När vi socialdemokrater lade vårt första yrkande om anställningsstopp den 5 september förra året hade antalet anställda ökat med 206 heltider under året. När vi fick en dragning av bokslutet för 2007 hade antalet anställda ökat med 317 heltider från årsskiftet 2006/07. Antalet anställda ökade alltså med 111 heltider efter det att vi lade vårt första yrkande om anställningstopp.

Landstinget kommer att få göra en mängd uppsägningar som i stor utsträckning hade kunnat undvikas om den politiska majoriteten tagit ansvar sitt ansvar.

skrivolusten...

...är påtaglig.
Läs hellre Kallerormen. Hans semesterplaner gör mig avundssjuk.

Lite semesterbilder från Kroatien och Slovenien som förströelse.

Fast vi började ju i Italien.

Utsikten från vårt boende i Dubrovnik.

Torghandel en tidigt morgon/förmiddag.

Kryssningsfartyg är onda och otäcka.

En vy från rundvandring på muren som troligen gör sig bättre på helskärm.

De har Konsum, eller Konzum i Kroatien..

..och skor i Split.

Rara Slovenien.

Knark? Nä horoskopförsäljning. I Ljublana.

Alpmat i mängder.

Ring klocka ring...

Ett nytt år. 366 nya dagar att ta tillvara med nya ambitioner och förhoppningar. Jag är en fegis som inte vågar mig på några nyårslöften. Men ambitioner finns det gott om – jag ska bli såå himla duktig, planerad och strukturerad på jobbet. Träna ska jag också göra - regelbundet och ofta, jajamen och ägna massor av kvalitetstid på böcker, vänner, kunskapsinhämtning, tänkande… Men just nu är jag i ingenmansland, mellan det gamla och det nya. För det nya året börjar ju egentligen inte förrän efter trettonhelgen, har jag kommit på.

Några korta om vad 2007 var för mig:

• 2007 var året jag fyllde 30. Alla som har varit där vet att man inte bara tar ett litet nätt skutt över. Oavsett livssituation måste man summera, är jag där jag vill vara och vart är jag egentligen på väg?


• 2007 var året jag fick ett fast jobb för första gången i mitt liv. Nu i efterhand kan jag villigt erkänna att det har varit en stor rädsla. Hur i hela friden ska man någonsin kunna få ett jobb på något så flummigt som universitetsstudier i statsvetenskap? Det går, det vet jag nu. Kanske lite klokare.


• 2007 var året jag började läsa igen. Det började i Stugan i somras med ett lätt ryggskott och hällregn. Tre böcker på en vecka. Jag avslutade läsåret på bästa tänkbara sätt – Doris Lessing är definitivt värd sitt nobelpris i litteratur. (Joyce Carol Oates är faktiskt inte med i matchen.)


• 2007 var året jag snörde på mig ett par vandrarkängor för en (visserligen yttepytte liten men ändå) vandring på Östgötaleden. Och jag fick jätteont i mina benhinnor eller vad det nu kan vara – men hoppas att det blir fler och längre vandringar i vårt fina land.


• 2007 var året jag började pensionsspara.

Nu ytterligare några dagar mellan det gamla och det nya året. Inga löften, men förhoppningar och ambitioner. Jag har 12 stora fina vinglas som inte går in i mina minimala köksskåp så kanske stundar en flytt. Men idag längtar jag till varmare dagar i skogen...

Vem skriver de stora böckerna?

Efter samtal med en god vän som läst Ernst Wigfors (bland annat) trots att han var ”förbannat torr” så började tankarna vandra. Vilka/vem av våra stora politiker skriver de stora böckerna? Har ett ”systemtänk” eller ialla fall embrio till en någorlunda heltäckande analys av vårt samhälle, vad socialdemokrati är idag, vart vi ska?

Ingen.

Eller?

När läste jag senast en viktig bok om Sverige, vart vi är på väg? Var det ”Socialismen och Bofinken” som läste när jag var 15? Kanske var det Hannah Arendts skarpa analys om den totala uppluckringen av offentligt och privat, hur arbetet blivit den högsta dygden när det borde vara politiken. Kan inte minnas att jag fått något lästips alls om en viktig bok som måste läsas som på något sätt har en heltäckande ambition.

Våra politiker skriver böcker. Men de handlar inte om visioner, de gör inga skarpa samhällsanalyser. Det feltolkade småbittra män som vill ge sin sida av historien så här i efterhand. Bearbetade dagböcker. Fd kollegor får nervöst stå i kö och i raketfart läsa. Först rädsla för att vara omnämnd i mindre smickrande ordalag, sedan rädsla att kanske inte vara omnämnd alls.

Och frågan är om de här böckerna inte skrivs längre alls. Eller om de skrivs av andra människor. Som inte är politiska högdjur, utan som befinner sig i den andra offentliga sfären, som inte är beslutsfattare utan debattörer. Törs inte, eller kan inte våra beslutsfattare ha visioner, göra skarpa heltäckande analyser?

Går in på adlibris. Naomi Kleins nya på samhälle och politik. Går in på memoarer och biografier. Göran Persson och Jens Orback.

Ett oroväckande tecken på att även ”de viktiga samtalen” befinner sig någonannanstans. Och inte beslutsfattare emellan.

Kalles, Musses och Janne Långbens julafton.
- Vem styr egentligen?
- Det är ju jag som styr…

Älskade Flen, älskade familj!

Det är sällan jag har anledning att referera till vår alldeles egna Pravda men måste ju givetvis boosta en artikel om min hemkommun Flen och min skönsjungande far (m fl). Själv ägnar jag mig ju mest åt att lyssna på musik, senast någon uppmanade mig att faktiskt sjunga var nog drygt 15 år sedan då stjärngossen bakom puschade en dönervös Lucia "sjung då Anna, sjung!". Däremot finns det delar av familjen som betydligt mer framgångsrikt och njutbart musicerar.

Och när jag ändå är inne på familjeskrytet, kolla in den här sidan (jag är släkt med han längst till höger). Mycket bra musik. Det ryktas att man kan köpa en skiva..

Familjen är alltid familjen hälsar urstolt dotter och storasyster.

Attraktivt yttre

Har köpt boken Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop. Har bara börjat läsa och vill redan recensera. Omslaget. Boken är annorlunda formgiven. Omslaget helt vitt, i kartong, skuret. På boken finns överhuvudtaget inte titeln utskriven, utan skribenterna i blank lack, man får vända och vrida för att se. Bokomslaget, pappret runt boken är smalare än vad boken är hög och täcker inte. Det går runt hela boken, kan inte sitta kvar på när man läser.

Inne i boken, texten. Korta krönikor. Jag måste bläddra längst bak för att se vem som skrivit. Som om någon ville skrika högt i mitt öra ”VEM som skriver är inte viktigt utan VAD!!” ”Skit i vem som skriver, LÄS istället.”

Jag tycker hela boken andas motstånd. Rätten att få vara den man vill vara. Att inte låta sig tämjas, låta andra definiera mig. Det känns som att bokens formgivning vill vara en garant för innehållet. En bok som går sin egen väg.

Och jag tror jag gillar det.

Jag gillar den sidan hos mig själv som ska vara så jävla självständig jämnt. Tänka själv, stå för den jag är, inte hylla det normala och anpassade. Alltså. Jag känner mig bekräftad av boken och liksom besläktad med den.

Men å andra sidan. Jag stör mig på att boken blir en kod som ska knäckas. Knäckte jag koden? Är jag smart? Är jag med? Att de vet exakt på vilka strängar de ska spela för att människor som jag ska gilla bekräftelsen av att vi är smarta och med. Självständiga. Intelligenta och starka. Att få tillhöra den exklusiva(?) skara som fattat.

Vi som vet. Som kan sitta på pendeln och läsa en bok som de som inte fattat inte ser vad det är. En vit bok utan ryggtext. Utan omslagstext alls. De som fattat kan scanna av mig och se att ”Hon där läser den där smarta boken, hon är smart som jag som också har fattat.”

Men man kan ju skita i det yttre också och bara läsa. Och skita i om någon pendeln ser och fattar vad det är jag läser.

Illa

Imorgon har vi landstingsstyrelse. Ska behandla Finansplan och Delårsbokslut –08 bland annat (ca 300 sidor handlingar, som sagt inte alltid superglassigt att vara politiker).

Delårsbokslut –08 visar på ett ekonomiskt underskott för verksamheterna på –206 mkr. Trots att de har fått i uppdrag att komma in med handlingsplaner för att komma tillrätta med underskotten så fortsätter det att rasa. Det är oroväckande.

Ännu mer oroande blir det om man tittar på köutvecklingen. Antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på behandling var i augusti månad uppe i 9 100 personer. Före sommaren 5 900. Jämför detta med förra årets siffror: 5 100 i augusti 2006, 3 400 innan sommaren. Man kunde kanske tro att när verksamheten gör av med mer pengar och anställer mer personal så borde köerna bli kortare. Men så logiskt är det visst inte.

Jag är i opposition och det är mitt jobb att klaga på majoriteten. Men jag tycker siffrorna talar sitt eget tydliga språk. Radikala siffror som tyder på radikala förändringar. En ny majoritets politik har börjat verka. Eller kanske snarare ett nytt styres oförmåga att styra.

Om konsten att komma ut. Överallt.

Min vän Kikki brukar allt som oftast påpeka att politiker är ganska vanliga människor, att den stora majoriteten är din granne, kollega eller kanske barnens kompis förälder. Ja. Så är det verkligen.

Vi är många till synes helt vanliga människor som går till vanliga jobb, åker på vanlig semester, handlar på Hemköp som alla andra. Ibland går Fantomen liksom på stan i sin helt vanliga trench coat.

Men för mig har politiken nästan alltid ändå varit något avvikande. Jag har alltid känt mig annorlunda och udda. När man inte pratar politik med ”vanlig-vanliga människor” (för vi var ju också vanliga) känns det som man mörkar nåt. Att ”erkänna” att man är politiker kan ske på de mest udda ställen. Inte helt olikt en ”komma-ut-process” föreställer jag mig.

Som idag. Först på utbildningseftermiddag med jobbet. Hur man lär sig umgås med media på rätt sätt, typ. Informationsdirektören visar på siffror på hur kommunen kom fram i media, negativt eller positivt/neutralt. 2004 var inget bra år. Självklart måste jag komma med frågan/kommentaren att det var ju tungt år för sjukhusfrågan, var det just bara den kommunala förvaltningen man tittat på? Tanken poppar upp i skallen och jag måste bara fråga när jag lika gärna kan hålla tyst.

Sen på kvinnohälsan för cellprovskontroll. Snackar lite allmänt med barnmorskan, hon undrar om jag jobbar i landstinget. Tycker att hon känner igen mig. Shit! Så här i efterhand lite osäker på om jag faktiskt sitter i gynstolen eller inte när jag återigen känner det oemotståndliga behovet av att ”kommer ut”. ”Nej, men jag är politiker i landstinget”. Varför, varför, varför? Måste. Jag. Ständigt. Erkänna?

Men. Så visar det sig att min alldeles vanliga barnmorska också är politiker. Hon spelar i mitt lag dessutom – fast kommunen. (Ja, vi är ett ganska stort lag sossarna). Lycka. Där i gynstolen hittar jag en vän, istället för en potentiell utskällare.

Att stå för att man är politiker. Ta kollektiv skuld för alla korkskallar som missbrukat sitt förtroende, inte står upp för politiken, fattar fel beslut, är populistiska rockvändare som bara ser till sin egen karriär. Det går ju inte. Men ibland svårt att låta bli. Räta på ryggen och vara stolt och politiker. För vi är ganska vanliga människor mest allihopa. Som brinner för nåt helt annat fiffel, mygel och en flådig karriär. Så är det.

Heja Calle!

Idag skriver de tre moderata regionpolitikerna Jerker Swanstein (region Skåne), Johnny Magnusson (Västra Götaland) och Carl Cederschiöld (Stockholm) på DN-debatt att det är dags för moderaterna att lämna statscentralismen därhän och välkomna Ansvarskommitténs förslag om regionombildning. Man hänvisar till närhetsprincipen och menar att frågor som infrastruktur och kollektivtrafik är den bästa nivån att för att kraftsamla.

De drar i flera intressanta trådar: företagens marknader är globala men 80% av företagens kontakter finns inom en timmes resa; en ryckig och irrationell infrastrukturplanering från statens sida ger utebliven tillväxt och utveckling och försvårar övrig samhällsplanering; valresultat som måste få slå igenom – även med en borgerlig regering ska en socialdemokratisk politik få genomslag där den vunnit gehör. Slutligen luftar man idéen om man genom skatteväxling med staten borde kunna flytta ytterligare uppgifter närmare medborgarna.

Och jag kan inte låta bli att småle lite åt argumentationen ”’Vi riskerar att ha samma skygglappar som socialdemokraterna”. Det ligger nog nåt i det med…

En mycket välskriven och intressant artikel som dock väcker ett par frågor och funderingar. Var är Marie Morell och den fjärde storstadsregionen? Och vill Calle & Co förstatliga sjukvården? Den säger man nämligen ingenting om i artikeln.

Ofrihet

Läser i DN söndag om några av våra utlandssvenskar. Några av människorna menar att de ”kvävs” i Sverige. Hur mångfalden är så mycket större och bättre, att Sverige är likriktat. Människor som känner sig ofria i Sverige, som i Sverige saknar förmågan att lyckas med sina livsprojekt.

Sen läser jag om Ebba von Sydow som berättar om stureplanskulturen. Hur hon borde ”behandlas på samma sätt som den andra Stureplanshoran”. Att bara en gruppåsättning skulle få henne att veta sin plats. Ebba vittnar om den olösliga konflikten, snäs av en kille och du är en ”btich”, ta emot en drink och du är en ”drinkhora”.

Och jag tänker att ofrihet för utlandssvenskarna handlar egentligen mest om förhållningssätt. De har gett sig f-n på att de inte kan lyckas och leva i Sverige. Så är det bara.

Men Ebba som har lyckats hemma blir ändå snärjd i en förlegad skrämmande och kränkande krogkultur i vår huvudstad. Ebba som stolt hävdar att hon är arbetarklass (vilket hon väl på sätt och vis är) blir ofri trots att hela hon genomsyras av att vara sin egen lyckas smed.

Så vem är mest ofri?