RUT - en indikator

Partiet måste förnyas, ur led är partiet, inte tiden. Många känner sig manade att efter två riktigt dåliga val på olika sätt reflektera över och analysera det socialdemokratiska partiets hälsotillstånd. Det är ett parti i kris vilket på sitt sätt skapar ett demokratiskt utrymme för alla att försöka känna in tidsåldern och fundera över hur väl partiets ideologi, politik och framtoning fungerar.

För egen del har jag funderar en del över det i socialdemokratiska kretsar ofta bespottade RUT-avdraget. ROT är fint, RUT är fult en etablerad åsikt. Jag har också bloggat om RUT-frågan tidigare här.

Det är nog så att det finns fullt berättigade invändningar kring vilken nytta RUT-avdraget egentligen gör ur ett ”storpolitiskt” perspektiv. Det skapar inte särskilt många nya jobb (och det blir många deltidsjobb, vilket vi ju inte gillar), om den svarta marknaden försvunnit är tveksamt, subventioner av en avgränsad sektor är tveksam, det är höginkomsttagare som ändå kan betala för sig som nyttjar det, osv osv.

Men RUT-frågan placerar det socialdemokratiska partiet i ett defensivt hörn.

Jag menar, att det spelar ingen roll huruvida människor använt sig av RUT-avdraget eller ej. Det finns, tror jag, hos många välmående medelklassväljare (som i stort delar de socialdemokratiska värderingarna och som inte röstade på oss) en upplevelse av att RUT-avdraget är en del av en lösning att få vardagstillvaron att gå ihop. Oavsett om man använder det eller inte. Den som för fram RUT-avdraget som något positivt har därmed också en stor chans att uppfattas som en empatisk inkännande människa som ”förstår hur jag har det”.

För egen del ser jag RUT-frågan som en slags indikator för partiets tillstånd. Ju istadigare vi håller oss fast i att det är dåligt förslag, för fram de rationella ”stor-politiska” motiven snarare än att börja i den mänskliga, vardagliga ändan, desto mer uppfattas vi som gårdagens förvaltare. RUT-frågan är för mig inte längre särskilt viktig utifrån om det är en bra eller dålig insats, men hur vi pratar om frågan i partiet är en viktig temperaturmätare.

Jag tror att det är helt avgörande att vi kan ta oss ur den här typen av dödlägen i diskussioner med medborgare/väljare. Vi kan måla in oss i hörn efter hörn i politik som är helt korrekt utifrån en ideologisk ”storpolitisk” synvinkel – och vi kommer att uppfattas som ett lomhört och gammaldags parti.

Vi ska givetvis inte sluta göra de ”storpolitiska” analyserna, de är helt avgörande för vår regeringsduglighet i övrigt. Men ska vi vinna val så måste vi ha en politik som visar att vi känner igen oss i våra potentiella väljares vardag, och att vi har en politik för dem.

Business as usual

Har så smått inlett min tredje mandatperiod i landstingspolitiken i Östergötland med två dagar fullmäktige. Ungefär halva församlingen är ny och det känns lite märkligt att vid 33 års ålder vara en "gamling". Det var finansplanen som skulle avhandlas och läget var särskilt spännande eftersom SD med sina 4 mandat har en vågmästarroll. Från den röd-gröna oppositionens sida har vi inte ansett att det är vår roll att lägga oss i omröstningar för att inte SD ska få inflytande, det är den styrande minoritetens uppgift och ansvar att söka breda lösningar.

Gårdagens debatt och omröstning fick en märklig utgång då en miljöpartist valde att gå emot det rödgröna budget förslaget och istället rösta med den styrande minoriteten som därmed fick en rösts övervikt och hade klarat majoritet i fullmäktigesalen oavsett hur SD hade röstat. Miljöpartisten förklarar själv sitt agerande på sin blogg, miljöpartiet i landstinget kommenterar det hela i Sveriges Radio Östergötland. Jag vill inte fördjupa mig i det hela, men tycker förstås det är mycket olyckligt när det i grunden finns en bred samsyn mellan de rödgröna partierna för hur vi ska agera i detta skakiga parlamentariska läget.

Och det är förstås ovan nämnda händelseförlopp som fått uppmärksamheten i mediarapporteringen från fullmäktige. Och det är lite synd eftersom det var många bra inlägg i debatten (ialla fall från oss rödgröna) - Martin Tollén, Kikki Liljeblad, Christoffer Bernsköld, Mats Johansson, Miko Månsson för att nämna några socialdemokrater som var uppe och debatterade. (Och även om jag inte kan länka till vår nya partimedlem och gruppledamot Helene Andersson-Molina så bör hon också nämnas då hon gjorde ett lysande inlägg.)

För min egen del ville jag peka på de stora skillnaderna som det är mellan våra två förslag till finansplan. Den styrande minoriteten lade ett svagt förslag. Svagt, utifrån vad de själva skriver när det gäller det ekonomiska läget och svagt utifrån förslaget saknar politisk riktning. Jag uppehöll mig främst vid tre punkter:

• Vi har gjort en grundlig analys över att vården behöver tillföras mer resurser. Vi föreslog en skattehöjning på 50 öre som var tänkt att räcka över tid och gå till fyra prioriterade områden, samt till kollektivtrafiken i enlighet med våra tidigare vallöften.
• Vi behöver få till en storregion för vårdens och universitetssjukhusets skull, då behövs också en tydlig politik och strategi för att få våra svårflörtade grannar att inte bara vara nöjda kunder utan att också se US som ett gemensamt åtagande och gemensam tillgång.
• Ökad öppenhet kring hur vårdens resurser fördelas och på vilka grunder det sker, dvs öppna prioriteringar. Det är nödvändigt för att den offentligfinansierade och solidariskt tillhandahållna vården ska ha en fortsatt hög legitimitet, samtidigt som utmaningarna blir allt större när det gäller finansiering.

Min upplevelse av den styrande minoritetens finansplan var att den saknade ambitioner och andades "Vi regerar vidare" eller kanske snarare "Vi förvaltar vidare". Och med en sådan passiv hållning riskerar vi att hamna i ett läge där medborgarnas förtroende får vården minskar med ökad ojämlikhet som följd, vilket blev min slutsats:

Från borgerligt håll levereras en passivitet, en regerings ”putsa i kanten-politik” som i längden kommer att urholka medborgarnas tilltro till den offentligtfinansierade vården – som öppnar upp för ett ojämlikt samhälle där fler och fler lämnar den gemensamma vården och där fler och fler hamnar utanför.

Nya utmaningar inom hälso- och sjukvården kräver nya sätt att styra, innebär nya villkor för politiken, det kräver politiska initiativ och det kräver en vilja att förändra. Efter bara en mandatperiod har den borgerliga minoriteten plus Vrinnevilistan blivit förvaltare som skjuter stora och svåra beslut nedåt i organisationen.

Det känns trist att vi alltid tycks hamna i någon slags återvändsgränd där den styrande minoritetens främsta kännetecken är att man driver en "icke-politik". Det blir en utmaning för den rödgröna oppositionen att peka på konsekvenserna av den här icke-politiken de närmaste fyra åren - och visa upp våra alternativ.

Vänster eller höger?

[UPPDATERAD 2010-11-21]
Nu när S krisar blir det populärt att prata om "vänster" och "höger". Den sk vänstern tar valförlusten som intäkt för att partiet dragit för mycket åt höger/mitten. Den sk högern tar valförlusten som intäkt för att vi inte lyckats "pejsa in" den välmående medelklassen i tillräcklig utsträckning.

Göran Greider och Lotta Gröning andas ut i dagens Godmorgon Världens paneldiskussion och gör just det förra: Mona Sahlin fick inte förändringsmandat för en vandring högerut.

Jag gillar inte riktigt det där att bara för att man inte sällar sig till dom som säger sig vara vänster (då de i mitt tycke alltför ofta för fram gårdagens lösningar på dagens och morgondagens problem) så blir man per automatik "höger". Med risk för att leverera dagens klyscha - vad är det för fel med "framåt"? För det är symptomatiskt att många av de som etiketterar sig som vänster också uttalar att man vill just "tillbaka".

Min bild (eller ska man säga självbild?) av socialdemokraterna är just förmågan att anpassa sig till nya tider. Ända sedan vi och vänstern valde att splittra oss och gå skilda vägar i början på förra seklet så har det varit tydlig - en pragmatisk rättvisepolitik som levererar resultat och som samtidigt har ett öra mot marken och lyssnar in vad svenska folket vill. Det är klassisk socialdemokrati.

Nu har det gått en vecka sedan Mona Sahlin deklarerade att hon avgår. Jag tycker det är synd och hoppas på att flera kandidater kan kliva fram som beskriver vad man vill. Men så kommer det nog inte att bli. Jag för min del ser just nu två personer som förtjänar lyftas fram i ljuset och diskuteras kring: Karl-Petter Kålle Torvaldsson och Stefan Löfven. Den förra har en egen facebookgrupp (som han dock inte startat själv) som varmt kan rekommenderas Kålle är vår kandidat. Den senare var med i gårdagens lördagsintervju och den tänker jag lyssna på nu.

[UPPDATERING] Vill bara för ordningens skulle påpeka att jag inte läst den utmärkta artikeln från Anna Johansson i gårdagens Aftonblad förrän nu på eftermiddagen- sympatiserar (förstås) mycket med den.

Högt i tak och.....

...nära till dörren. Var det nån som sa. Om partiet.

Mona Sahlin var aldrig min favorit som partiledare när hon var påtänkt både första och andra gången. Men om hon stod till förfogande nu skulle hon vara det. För mig ialla fall. Så det känns bittert. Det som också känns bittert är att hade Mona Sahlin varit en man, så hade hon säkert kunnat sitta kvar. Så jag surar lite till innan jag sällar mig till mina partivänner och media om spekulationerna om vem som blir vår nya partiledare.

Nu krävs en nystart och omstart. Valresultatet för socialdemokraterna på alla nivåer i Linköping manar till eftertanke och diskussion. Ibland får jag höra synpunkter om att vi måste "hitta tillbaka". Utmärkande för socialdemokratin åren igenom tycker jag har varit att vi kunnat anpassa oss till nya tider, samtidigt som vi är trygga i våra värderingar.

Det är en omvälvande tid med fler frågor än svar. Ska vi ändra vår politik eller är det bara "tilltalet"? Vad ska vi göra med de viktiga politiska frågorna kring växande klyftor i Linköping som många av våra potentiella väljare inte tycks känna igen sig i? Vad var det linköpingsborna uppfattade av politik?

I och med att Mona Sahlin avgår har diskussioner på nationell nivå förts om vad som ska komma först - politik eller person? Går det att separera, finns det en given ordning? Är det något jag känner mig trygg i inför den möjligt omvälvande och spännande tid vi står inför i Linköping när vi "vänder på alla stenar" och funderar på vilka heliga kor som ska avlivas och vilka vi låter leva så är det att vi valt utmärkta företrädare att föra vår politik i kommunen.

Jag sörjer att vi förlorar vår partiledare Mona Sahlin. Men de utmaningar som socialdemokraterna har i Linköping och i övriga landet tycker jag är spännande och jag ser fram emot diskussionerna.

PS 1. jo, jag hoppas förstås på lite nystart här på bloggen, vi får se...
PS 2. skriver från min nya fina dator - en MacBook Pro. (Men jag har inte bytt till iphone...)

Lite pladder och en ny teknikpryl

Det händer en massa spännande grejer, mitt jobb blir bara roligare och roligare, jag har varit i Alsace och mött våren och handlat gott vin, fått en ny favoritförfattare (Siri Hustvedt), fått ett nytt väldigt spännande uppdrag som ersättare i Rikssjukvårdsnämnden. Det händer förstås mycket i partiet så här nära valtider - vi har t ex antagit två bra program i helgen på partidistriktskonferensen.

Hjulen snurrar bara snabbare och snabbare, trots att jag vet att man inte kan springa fortare och fortare. Så jag avverkar den tredje förkylningen för i år och tänker att det är dags för förändring. Nåvars, det blir aldrig några flåshurtiga löften om bättre motionsvanor eller annat sundare leverne på den här bloggen.

Däremot brukar jag ganska så nogsamt redogöra för diverse teknikinvesteringar. Just nu heter min senaste förälskelse HTC Legend (kärleken är som bekant evig men föremålen kan växla). Det är android-telefon i helgjutet aluminiumskal, med pekskärm (äntligen :-)) Trots den lilla uppåtvinkeln nertill så är den riktigt snygg, ser lagom snyggdesignad ut och inte alls för business ut. Telefonboken är sådär, (en historia som är fullt integrerad med facebook och gmail vilket resulterar i att man inte hittar ett smack och inte känner sig helt trygg i om facebookar eller smsar i början) man kan ladda ner en massa roliga ”appar” och det känns äntligen som att telefonen är ett möjligt alternativ att läsa e-post i (ialla fall gmailen). Jag testar dessutom elektronisk kalender (vi får se hur länge jag står ut).

Och varför blev det då ingen iphone?

För att ”alla” har den? Ja, kanske. Men risken skulle ju vara överhängande att jag kände ett omedelbart behov av att köpa en ibook, eller mac air bara för att det ska matcha. Och riktigt så teknik-fåfäng vill jag faktiskt inte bli. Dessutom verkar android vara mycket roligare.

Vårkänslor!

Asfalten torkar och snön smälter undan. Det är nära till våren - nu går allt i rasande fart och rätt vad det är så är det över. I väntan på våren - här kommer lite bilder från förra året. En promenad på Valefjäll under påsken, äppelblom från Trädgårdsföreningen och vandringen på Sörmlandsleden Kristiflygarhelgen.

Alla ska orka

Var i förra veckan på besök hos Kommunal i Motala, jag var inbjuden att tala på temat framtidens sjukvård. Men vi hamnade av förklarliga skäl omedelbart i nutid. Landstingsstyrelsens beslut att ta bort kostsamma arbetstidsmodeller slår hårt mot kommunals medlemmar. Att jobba som undersköterska i vården är tungt, de landvinningar man gjort kring schemaläggning och på olika sätt får en rimligare arbetssituation har därför varit viktiga.

Undersköterskegruppen är en stolt arbetsgrupp som sätter ära i att ställa upp när landstinget kallar. Den stoltheten är på väg att försvinna och ersätts med maktlöshet och ilska gentemot landstinget.

Några av kommunalarna berättade för mig att många ”valt” att gå ner i tjänst när de här besparingskraven kom. De orkar helt enkelt inte arbeta heltid, arbetet är för tungt, arbetstiderna omöjliga att kombinera med privatlivet.

Jag tycker att beslutet att avskaffa kostsamma arbetstidsmodeller var felaktigt. Vi socialdemokrater har försökt få beslutet hävt i landstingsstyrelsen, men den borgerliga majoriteten sa nej till det.

Sen funderar jag. Är det bra och rimligt att vi i Sverige idag har arbeten där man inte orkar jobba 100% - dvs 40 timmar i veckan? Jag tycker inte det. Ska vi ha en fortsatt hög välfärd måste alla bidra. Det socialdemokratiska kravet – heltid en rättighet deltid en möjlighet känns mer aktuellt än någonsin.

För att alla ska orka jobba heltid ända fram till pensionsdagen så tror jag vi behöver tänka till lite kring en del yrkesgrupper t ex undersköterskornas. Kanske behöver en del tunga arbetsuppgifter varvas med annat för att det ska vara rimligt. Det här kan aldrig handla om att nedvärdera undersköterskornas omvårdnadsinsatser och den kompetens de besitter. Men det handlar om att alla ska orka och att rätten till heltid ska vara reell – för alla.

Något om de hushållsnära tjänsterna

Utan att direkt ha följt den senaste tidens debatterande om RUT-avdragets vara eller icke vara – här är några reflektioner på frågan. Till att börja med så tror jag, utan att ha sökt efter direkta faktabelägg, att subventionen har fyllt ett viktigt syfte – svarta arbeten har blivit vita, företag har skapats och det borde nu vara en hyfsat välfungerande marknad för den här typen av tjänster. För de som arbetar inom branschen måste avdraget inneburit bättre arbetsvillkor.

Sedan tycker inte jag att man kan ignorera de fördelningspolitiska effekterna, höginkomsttagarna är överrepresenterade när man ser till vilka som nyttjar avdraget. Och då tänker jag att de pengarna kunde användas vettigare.

Jag tycker att avdraget fyllt sin funktion och att det kan avskaffas nu. Det finns inget självändamål i att subventionera de här tjänsterna. Det borde vara lika naturligt att betala vad det kostar för städning som det är att betala för en klippning, en massage eller någon annan tjänst. Det var viktigt och riktigt att få en svart marknad vit – och nu är det gjort.

Det var den enkla delen av det hela. Sedan brukar frågan också vara privat-moraliskt laddad. Ja, den verkar inte vara så laddad för dem som nyttjar tjänsterna, men det är väl också i sin ordning. Frågan känns som ett minerat fält där det är lätt att trampa fel med fördomar och förutfattade meningar. Varifrån kommer tveksamheterna och moraliserandet? Handlar det om att jag själv inte skulle vilja jobba med att städa andras hem, att det inte känns ”trevligt” att hamna på samma sida som den gamla tidens herrefolk gentemot tjänstefolket, en gnagande tanke om att man minsann tar hand om sin egen skit?

Och här får man återigen säga att RUT-avdraget fyllt en viktigt uppgift – hela frågan om hushållsnära tjänster kan nu diskuteras öppet. Nu när vi inte längre har skurande och fejande hemmafruar, hur ska vi då nå högt ställda renlighetskrav i hemmet samtidigt som vi toppresterar på jobbet, har en rik fritid, aktivt socialt liv och när fredagen kommer ska vi vara kåta, glada och tacksamma.

Jag kan inte ifrågasätta moralen hos dem som anlitar någon annan för att utföra hushållssysslor, det måste vara upp till var och en. Men jag ifrågasätter moralen hos dem som betalar/betalat svart för det, och jag tycker det verkar som att en väldigt stor del av de som idag nyttjar avdraget har råd att betala hela kostnaden själv. Och då ska de väl också göra det, allt annat känns som mycket märkligt användande av skattepengar.

Den som skriver betydligt klokare, mer ingående och intressant om detta är Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad.

Den orättvisa hälso- och sjukvården är blind

Landstingsstyrelse imorgon. De tre första ärendena är genomgående trista historier - bokslutet där verksamheterna går -142 mkr, reviderad verksamhetsplan för för Kirurgi-och onkologicentrum med förslag att godkänna avsteg från tillgänglighetsmålen samt indragna läkemedel och det tredje ärendet - förslag om att tillföra mer medel till neurokirurgin trots oklara besked om "medfinansiering" från grannlänen som även de brukar mer vård än de betalar för.

Vad som blir tydligt när man läser ärendena om kirurgi- och onkologicentrum - och om neurokirurgin är att vi har en vård av hög kvalitet till ett mycket förmånligt pris. I en jämförelse med Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå har neurokirurgin de lägsta genomsnittskostnaderna och de kortaste medelvårdtiderna. Kvalitetsdokumentation och uppföljning "...måste anses vara tämligen unik inom svensk neurokirurgi beträffande omfattning och täckningsgrad." Och de externa utvärderarna från Sahlgrenska konstaterar att resultaten är goda och också "...ligger generellt mycket väl till också vid jämförelser internationellt."

När de kirurgiska verksamheterna vid US jämförs med andra universitetssjukhus är svårt att hitta enkla åtgärder som löser budgetproblemen, då kirurgverksamheten har en jämförelsevis hög produktivitet.

För neurokirurgin förväntas styrelsen fatta beslut om att tillföra mer medel, då behoven ökar kraftigt. För kirurgi- och onkologicentrum är det en treårig besparingsplan som gäller.

Hur vet vi att vi lägger våra skattepengar på rätt saker och hur vet vi att en budget som inte håller ska gå ihop sig? Hur vet vi att vi ska höja ramarna för neurokirurgin, men sluta ge cancer-läkemedel som avastin, arbitux och tyverb? Hur vet vi att vi inte borde omfördela medel från någon annan verksamhet för att slippa lägga utbudsbegränsningar på cancervården?

I våra beslutsunderlag till styrelsen imorgon beskrivs konsekvenserna i en matris i bilaga 4 i termerna Åtgärd: Utbudsbegränsning läkemedel, PET/CT
Konsekvensbeskrivning: VIssa läkemedel ges inte, avastin, arbitux, tyverb.

Även om jag förstod vad vad det ovan betyder - och då vad det betyder för patienterna i termer av hälsa, överlevnad, lidande osv att inte få de här läkemedlen så kan jag inte sätta det i proportion till något annat. Är detta det bästa sättet att spara pengar på?

Förslaget som läggs fram imorgon är ett förslag till budgetstyrning i blindo. Det finns ingen rättvisa i det. Ett rättvisare sätt att gå till väga hade varit att öppet redovisa besparingsåtgärders konsekvenser hos alla landstingets verksamheter för att sedan ta ställning till ett samlat förslag där de största behoven får komma först. Men jag är inte säker på att den borgerliga majoriteten håller med mig om det.

Sex And The City för 75+!

Imorgon har vi tema-debatt i landstingsfullmäktige - "Att vara äldre i Östergötland 2020". Temafullmäktige innebär - inga förslag eller motförslag utan snarare ett högpolitiskt orerande i klass med vad vi föreställer oss att antika Grekland var när det fungerade som bäst. Inte så lätt med andra ord.

Hur ska vi kunna debattera om en grupps behov, önskningar och förväntningar på vården när som har så lite gemensamt med varandra som de äldre? Det är som upplagt för klyschor och förnumstigheter där alla vet vad som är bäst, ofta baserat på anekdotiska erfarenheter.

Jag tänker att det finns många positiva förväntningar med att bli pensionär, medan många rädslor är förknippade med att bli gammal.

Några rädslor:
- att förlora viktiga fysiska förmågor.
- att förlora självbestämmande.
- att inte bli tagen på allvar.
- att inte bli behandlad med respekt.
- att ens integritet kränks.
- att bli ensam.
. att bli beroende och stå i tacksamhetsskuld.
- att bli ett "vårdpaket".

Kanske kan rädslorna sammanfattas i att bli en människa med mindre människovärde. Att inte längre betraktas som vuxen, med förmåga att fatta egna beslut. Att plötsligt mötas av det där alldeles speciella tonfallet som känns hurtigt, käckt och falskt. Ungefär som tandläkaren säger "Det här kommer inte att göra ont alls." Samtidigt så kan vi komma att bli beroende av andra på ett sätt som liknar barns beroende av omvärlden.

Rädslorna ovan är ju inte obefogade. Som politiker måste vi kunna dra generella slutsatser om en grupps behov för att kunna styra resurserna på rätt sätt och ge verksamheten rätt uppdrag. Samtidigt får dessa generaliseringar aldrig gå över i fördomar där vi slutar "se människan". (Se där, en klyscha även här...)

Sex And The City har stärkt en hel generation 30+ kvinnor i att våga vara tillfreds (eller i vart fall inte känna sig misslyckade) med singelliv, barnlöshet och diverse andra tabun. "Ta ingen skit" som Grynet sa. Kanske är det dags för en SATC-serie för 75+ folket som blir alltfler och inte tänker ta någon skit.

Finnes: attraktivt US. Sökes: landsting öppna för sammanslagning

Vi har i regionalpolitiska beredningen bestämt oss för att återigen ägna oss åt regionfrågan – detta om bildandet av nya större regioner. Det tycker jag är bra. Förhandlingsarbetet är ett ansvar för de politiska partierna men det tål att upprepas att det är landsting som går samman och att hälso- och sjukvårdsfrågorna kommer att väga tungt i en ny regional indelning.

Idag gästades beredningen av Peder Rehnström, regiondirektör för Östsam som utifrån sitt perspektiv talade mycket om regional utveckling och vikten av att utgå från funktionella samband. Vi har ju från landstingets sida (så som jag uppfattar det) enigt över alla partigränser hävdat att sjukvårdslogiken ska väga starkt (för att inte säga tyngst) när vi bildar storregion. Det är viktigt att varje ny storregion har ett universitetssjukhus som utgör navet för kunskapsstyrning och har tillräckligt underlag för att bedriva högspec-vård av högsta klass.

Det här behöver inte stå i någon överdriven konflikt med att de nya storregionerna bör ha starka funktionella samband inom sig (dvs en sammanhållning genom ett frekvent utbyte/resande för arbete och studier). Vi måste förstås på var sitt håll i nuvarande sjukvårdsregion värdera det utvecklade samarbetet vi har och om det finns skäl för att fördjupa det i form av en storrregion. Ur ett östgötaperspektiv känns det ytterst angeläget att vi större befolkningsunderlag för universitetssjukhuset i Linköping som är av mera långsiktig karaktär med ett fördjupat ansvarstagande än den kund-relation som vi idag har i alltför hög utsträckning i nuvarande sjukvårdsregion.

Om vi bildar storregion inom vår nuvarande sjukvårdsregion (Östergötland, Kalmar, Jönköping) eller i någon annan konstellation återstår att se. Frågan kommer knappast ta några avgörande steg framåt innan valet.

En hektisk höst

Det har varit en hektisk höst som bara svischat förbi. Massor med politik, massor med jobb, komma iordning i nya lägenheten som väl ändå inte känns så ny vid det här laget. Det är nästan alltid roligt även om det ofta är svårt att hinna med allt och göra de rätta prioriteringarna. Nu är två dagar landstingsfullmäktige avklarade, finansplan, fem motioner och 18 interpellationer avklarades bland annat.

Vi socialdemokrater tror att vården behöver tillföras mer resurser – för att kunna möta eftersatta behov på ett bättre sätt. Den styrande borgerliga majoriteten gillar inte detta och tycker att resurserna är tillräckliga som de är, trots att deras styre lett till stora ekonomiska underskott och övervältringar på 260 mkr in i 2010.

Jag tycker att den borgerliga regeringen bäddat för en skatteväxling och skapar förutsättningar för oss ute i kommuner och landsting att värna och trygga välfärdens kärna – för att använda alliansen egen vokabulär. Sen har vi nog lite olika uppfattningar om hur stor och omfattande denna välfärdskärna egentligen är.

Hoppas hur som helst på ett lite lugnare tempo framöver, med tid att samla tankarna i skrift här i mitt eget offentliga hörn.

Trädgårdsföreningen 20 september

Säkert tecken

Mellanlandar i Linköping efter en härlig fjällvandring. Imorgon bär det av västerut. Idag har jag semesterladdat på riktigt. Förra helgen, flyttkaos, bröllopskaos och fjällkaos. Idag ignorerat hemmakaos och knallat ner på stan för den obligatoriska pocketshoppingen – det bästa semestertecknet som inte hunnits med förrän nu (och den rätta känslan har väl inte infunnit sig riktigt förrän nu heller).

Inför semestern finns alltid ambitionerna och förhoppningarna där om att läsa. Det blir aldrig så mycket som man tänkt sig och hoppas på, men man minns böckerna och somrarna. På ön Lokrum bland påfåglar och cikador utanför Dubrovnik läste jag John Irvings Tills jag finner dig, sommaren 2006 när jag egentligen inte läste något läste jag ändå Wittgenstein, förra sommaren lyssnade jag på Snabba cash och Aldrig fucka upp (Jens Lapidus) på mina morgonpromenader in till samhället samtidigt som jag tittade på ungdomarna som partajade dygnet runt under den så kallade Seglarveckan (en mycket speciell upplevelse).

Vad som faktiskt blir läst denna sommar återstår att se, Erlend Loe och Peter Englund ligger redan på nattygsbordet, den förra mera lättsmält än den senare men hoppas jag ska få inspirationen även till den numera ständige sekreteraren. Nyinshoppat för idag:

Allt av Martina Lowden. Har kallats för generationsroman och dom är jag ju lite svag för, men egentligen är jag mest bara nyfiken på den intellektuella unga kvinnan med de markanta ögonbrynen. Tilltalar väl mitt kulturego-wannabe. Fast 628 sidor känns ändå lite överdrivet. Den som läser får se.

Slam av Nick Hornby. En feel god-bok som borde funka i alla lägen.

Mitt första liv av Bodil Malmsten. Gillar Malmstens essäistiska funderingar om livet, nyfiken på om denna tillbakablickande bok kommer att få mig själv att fundera över min uppväxt och varför det blev som det blev.

Och slutligen Jonas Hassen Khemiris Invasion! En samling pjäser, noveller och texter. Gillade som så många andra de språkliga innovationerna i Ett öga rött och har dessutom positiva associationer till Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans.

Så just nu känns det som att sol eller regn kvittar - jag har mina böcker.

Semestertider

Storulvån 2008

Haft semester i två dagar, men har inte riktigt märkt av det. Svämmar över med flyttkartonger, på söndag går lasset till Vasastaden för nytt bo - med balkong äntligen. Innan dess, bröllop. På måndag - då börjar semestern på riktigt, bilar upp till Norrland för femdagarsvandring mellan Nikkaluokta och Vakkotavare. Torkat grönsaker i ugnen hela veckan enkom för detta. Direkt på detta blir det västkusten med goda vänner - och kanske lite familj med? Hem några dagar (packa upp flyttlådor kan man tro). Toppar det hela med några dagar i Istanbul.

Så med detta vill jag meddela att förnodligen blir det ännu klenare uppdateringar här än vanligt - och önskar alla vänner en fin sommar!

Och på tal om språket och orden

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:

"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

Landstingspolitiker - mission impossible?

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

Och nu blir det reklamfilm!

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

Svart kaffe

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.

Kryssat och klart

Om drygt en timme stänger vallokalerna och nu återstår bara väntan och tumhållande. Personvalsinslaget känns extra starkt i EU-valet och det är nog ändå inte så konstigt. SvD menar att EU-parlamentarikerna har en större möjlighet att agera självständigt än i vanliga fall. Då ett (nationellt) partis representanter inte kan befolka alla utskott så blir det ännu viktigare vem som faktiskt kommer in. Kommer t ex Jens Nilsson in från socialdemokraterna har han tydligt deklarerat att det är glesbygdsfrågor han kommer att driva.

För egen del har jag kryssat Åsa Westlund och på sätt lite brutit mot en informell partilinje i distriktet. Vis av erfarenhet från förra valet till EU-parlamentet då Göran Färm olyckligt blev bortkryssad har en intensiv krysskampanj drivits. Det är bra och jag måste säga att Färm är en grymt kompetent kandidat. Det som ändå blir lite knepigt är när en så stor del av en valkampanj blir krysskampanj och min kandidat inte bedriver valkampanj i länet. Jag har egentligen inga problem med att uppmana vem som helst att rösta på Göran Färm, men det känns nästan som en protest att rösta på någon annan, och så ska det väl inte vara. (Och det var heller inte menat som en protest).

Det som jag ändå tycker är det största problemet är att jag tror att det finns många i Östergötland som är som jag själv, halvung kvinnlig akademiker med vänstervärderingar som tycker att klimatfrågorna är viktiga. Jag tror inte Göran Färm är fel för den målgruppen, men jag tror att Åsa är ännu mera rätt. Vi är många som kan identifiera oss med, eller känna någon slags samhörighet med en ung kvinna i karriären i en mansdominerad tillvaro. Och våra röster väger precis lika mycket som alla andras - i alla fall en dag som denna.