Idag politikdag. Vi pratade mycket om produktivitet, hur den kan öka i hälso- och sjukvården, hur vi kan ta tillvara utrymmet som skapas när produktiviteten ökar. En sak som dök upp i diskussionen var den så kallade Baumolsjukan. Den förklarades på pedagogiskt sätt av en vän ungefär så här: En arbetare tillverkar 1 000 skruvar på en timme. 10 år senare kan samma arbetare tillverka 2 000 skruvar. Produktiviteten har ökat. En vårdare kan ta hand om 3 patienter under en viss tidsperiod. Det är inte säkert att vårdaren kan ta hand om fler patienter under samma tidsperiod 10 år senare. Det är definitivt inte troligt att produktiviteten har utvecklats i samma takt som på det löpande bandet för skruvtillverkningen. Problemet uppstår när lönen ska sättas. Skruvtillverkaren får ökad lön tack vare ökad produktivitet. Motsvarande löneökning i offentlig sektor kan inte ske tack vare motsvarande produktivitetsökning. Finansieringen (dvs skatteuttaget) måste öka, trots att det inte är säkert att vi får mer verksamhet för pengarna. Där någonstans får offentlig sektor ett trovärdighetsproblem. Och det stämmer förstås att det finns offentlig verksamhet där det inte går att springa fortare.
Först tyckte jag att förklaringen om skruvarna var något trivial. Men nu undrar jag. Alla dom där skruvarna. Vem har användning för dom?
3 kommentarer:
De som kanske har en skruv lös...
Tyckte det var intressant jag. Men det är ju jag det.
Alt 1: Skruvarna behövs för att de som gillar att köpa nya coola teknikprylar ska kunna fortsätta göra det.
Alt 2: Skruvföretaget kan tillverka lika många skruvar men med hälften så många anställda. Den friställda skruvtillverkaren kan få vidareutbildning - ja ja, inte med den nuvarande moderatledda regeringen - och börja jobba i vården med att ta hand om det växande antalet 80+. Under förutsättning att det finns pengar i vården för att anställa dem vill säga.
mm.. ni har väl poänger båda. Fast jag fortsätter att fundera. Ändå.
Skicka en kommentar