15 februari 2011

Besvara är minoritetsstyrets nya lilla svarta

SItter på landstingsfullmäktige som i huvudsak handlar om att behandla förra mandatperiodens motioner. Tre socialdemokratiska motioner är uppe för behandling. I inget av fallet tycks den styrande minoriteten ha några invändningar mot motionerna. Trots detta inget bifall, utan enbart besvarande.

Det är frustrerande, såklart. Våra motioner är seriösa förslag på förbättringsområden som vi vill att politiken ska fokusera på. Den politiska ledningen håller med, men är inte beredda att agera.

Allvarligt, ge oss hellre ett tydligt avslag om ni tycker våra motioner är skräp, föreslå andra att-satser som kan fördras.

Men låt oss slippa dagens liknöjdhet och likgiltighet som uppstår i besvarandets elände.
Published with Blogger-droid v1.6.5

07 februari 2011

saker som din mamma kunde berätta för dig..

Läser på SR radio Östergötland att VTI föga förvånande kommit fram till slutsatsen att färre parkeringar och dyrare parkeringar gör att människor i högre utsträckning väljer gång, cykel och kollektivtrafik istället för bilen.

Det som är bra är de gjort studien på beställning av lkpg kommun som gäller på att ta från en ny parkeringspolicy. För mig är det inte konstigt att man får betala för att bilen tar plats. Tar plats på bekostnad av fler hus, parker eller bättre utrymme för människor som går eller cyklar.

Många människor behöver bil, man behöver bil i olika skeden av livet. Helt ok. Men vi kan inte fortsätta bygga våra städer som om bilen var den enda rådande normen, som om alla människor tar sig fram med bil. Inte i Linköping i alla fall. För så är det inte.

Anna som sitter på pendeltåget mittemellan jobbet och politiken.
Published with Blogger-droid v1.6.5

05 februari 2011

Ingen fegis, tack.

I veckan kunde man tänka att avgörande steg skulle tas när valberedningen presenterade sina kriterier över ny partiledare. Applåderna uteblev och texterna kommer knappast hjälpa valberedningen i urvalsprocessen - startfältet blir bredare än någonsin.

Många har gjort kloka inlägg om att vi inte bara ska välja ny partiledare utan att det också (eller för min del framförallt) handlar om förnyelse och omprövning av vår politik (vilket ju inte är detsamma som ideologi). Att det har varit en utmaning övermäktig för valberedningen att ta sig an politiken kan jag förstå, men man borde kanske ändå uppmanat till mer debatt och diskussion, till högre profilering bland de partivänner som känner på sig att de skulle ta en förfrågan från valberedningen under allvarligt betänkande. För valberedningen kommer ju ändå att behöva lyssna på partidistrikten i sina överväganden, det är ju inte riktigt så att det är bunt superhjärnor som låser in sig i ett rum och kommer ut med den magiska formeln.

Nu är det dock väldigt tyst. Och jag tror att somliga är tystare än vanligt. Det finns förstås de som pratar och tycker. Fler borde göra det.

För den som blir vår nya partiledare borde göra klart och tydligt att det finns saker som vi bör förändra på i ett det här partiet. Att flyta med i de strömmarna i vår partikultur som betyder att man tiger om man ska bli vald, det är inget bra tycker jag. Och ingen bra start för en ny partiledare.

För mig handlar inte partikongressen i mars så mycket om att välja partiledare. Det är formalia och det tar inte särskilt lång tid. Jag hoppas istället på många spännande politiska samtal som för oss framåt som parti.

Med det sagt, klart att det finns personer som jag tycker är mer intressanta än andra. För några månader sedan var det två personer med tydlig facklig prägel jag lyfte fram. Nu finns det andra stjärnor som lyser starkare. Jag tycker att Åsa Westlund bör tas under övervägande. Kanske är hon för ung och behöver mer erfarenhet, kanske är inte EU-parlamentet den bästa plattformen, men hon bör vara med i ledningen. Driver miljöfrågor på ett tydligt och konsekvent sätt, lätt att identifiera sig med för väljargrupper vi vill nå, har drivit "nya" rättvisefrågor såsom känsneutrala äktenskap, klok och bra på alla sätt.

Person nummer två som jag tycker blir mer intressant ju mer jag tänker på det är Leif Pagrotsky. Jag tycker han står för integritet som han visade när han sa nej euron trots att alla omkring honom sa jag. Han är tydlig och pedagogisk, bra på den ekonomiska politiken vilket ju verkligen behövs, engagemang för den sk kreativa sektorn vilket jag tror är viktigt, inte minst p g a detta.

Han gör också en reflexion över S förnyelsebehov som jag instämmer i - inte minst vad gäller tempot. (Och vad övriga tysta kandidater tycker, vet jag ju inte....). Han bloggar och twittrar sedan nyligen- inget krav, men sympatiskt. Jag uppfattar Pagrotsky som självständig, snabb i skallen och orädd. Lång och bred erfarenhet, men har inte fått "stänk från fläkten" efter senaste valrörelsen.

Slutligen, Socialdemokraterna behöver en partiledare som inte är fegis. Jag vill ha någon som överraskar och utmanar mig.

02 februari 2011

Säg! I Do I Do I Do I Do I Do.........



Det har varit en del (befogat) gnäll på den här bloggen om socialdemokratisk partikultur som gör partiledarfrågan något farsartad. Den som säger vad den vill och tycker tycks bli diskvalificerad till uppdraget per automatik.

Så. Då kan man ju inte ansluta sig till samma låga nivå. Utan man får sikta lite högre. Säga rakt ut. Jag vill. Jag kandiderar - och vill åka på partikongress som ombud för Socialdemokraterna i Linköping.

Det är många som vill det - så här ser startfältet ut.

Så här svarade jag på frågan om varför jag vill åka på kongressen och representera Linköpings Arbetarekommun:
Jag vill vara med och förändra och utveckla socialdemokraterna, partikongressen kommer att vara ett viktigt avstamp i det arbetet.
Inför kongressen vill jag vara ute i S-föreningar och prata om viktiga
framtidsfrågor att ta med till kongressen, sedan att jobba med att utveckla socialdemokraterna i Linköping för att vi återigen ska bli ett relevant och attraktivt alternativ för många fler linköpingsbor i de kommande valen.
Det pratas mycket om höger eller vänster, och jag har skrivit en del om det. Och jag tror såhär. Det politiska landskapet har förändrats. Tack vare skickligt socialdemokratiskt styre har Sverige utvecklats till en välmående nation där stora delar av befolkningen har det mycket bra. Socialdemokraterna har lyckats i sitt projekt och nu finns en befolkning som i hög usträckning inte identifierar sig som arbetarklass utan snarare medelklass. Sverige har ett av världens mest individualistiska befolkning. Med tanke på det välfärdssamhälle som byggts tror jag det finns fog för att hävda att det finns gott om sk solidariska individualister. Man är beredd att lägga ganska stora delar av sin i skatt för en gemensam och solidariskt finansierad välfärd.

Men det räcker inte.

Sverige har en stolt självbild. Vi går ut i världen och säger "Why don´t you do it like we do it in Sweden?". Jag tror grundtanken med "Möjligheternas land" så som jag uppfattade den var rätt. Vi måste bygga en positiv bild och vision av vad vi vill. Det räcker inte med att peka på borgarna och säga "Titta vad orättvist det har blivit". Vi behöver ha en politik för ett Sverige och ett Linköping som går bra, riktigt bra. Vi behöver idéerna för hur det ska gå till. Det behövs för att Sverige ska gå bra och för att vi också ska ha reella möjligheter att ha en hög standard på välfärden som inkluderar alla.

Att ha en politik för när det går dåligt, när man blir sjukskriven eller av med jobbet - det är bra. Men det är inte tillräckligt. Vi var tydliga i valet på att vi hade en politik för när det går dåligt, men inte när det går bra. Tycker jag.

Därför kan vi inte t ex bara prata jobbpolitik - vi måste också prata om näringslivspolitik. Vad är det som ska lägga grunden till välståndet som gör att Sverige är framstående. Vad är strategin - i Sverige, i Linköping? Hur skapar vi en bra politik för företagande, för att det ska starta fler företag? Det här är frågor som vi behöver bli duktigare på att få ut och att prata om i partiet och med andra aktörer - näringsliv, fackförbund, företagare.

Det står inte i motsats till att driva en rättvis och solidarisk politik - det är däremot en viktig grundförutsättning.

Jag tänkte att jag skulle försöka utveckla några tankar om vad jag tror är viktigt i det förnyelsearbete som behöver ske i den socialdemokratiska politiken. Det är långtifrån färdigtänkta tankar, det kommer inte att vara områden där jag är "expert". Men förhoppningsvis kan det bli lite tydligare vad jag står för och vad jag vill när vi förändrar partiet. För jag hoppas - även om det i dagsläget är lite oklart att partikongressen blir ett avstamp i ett förändringsarbete - oavsett vem som blir partiledare. För ska vår nya partiledare få ett starkt och tydligt mandat - då måste vi ha pratat om politiken också.