Semesterminnen 2010

En liten not

Jag vill betona vad som står i titeln på bloggen "Spekulationer och ofärdigtänkta tankar...". Inte på förekommen anledning utan för att jag tycker alla mina blogginlägg inte blir så vidare värst. En del kan jag svårt att stå för fullt ut.

Jag skriver för att det blir ett sätt att tänka. Det är inte alltid det är färdigtänkt (se titeln...). När det t ex gäller inlägget Recycling så tänker jag nu, att så enkelt är det nog inte. Inlägget skulle egentligen blivit längre och sagt något förmanande om att man kan börja där man själv står - i den egna S-föreningen eller Arbetarekommunen, med att utveckla de demokratiska formerna. Att nya spelregler också kan förvirra, att det blir ännu färre som behärskar spelet. Men mest blir jag lite trött på gnället om formfrågan. Vem vill vi ha - och vilken politik, är ju huvudfrågan.

När det gäller föregående inlägg Om prataomdet så finns det givetvis många fler än de jag räknat upp som på olika sätt pratat om det. Givetvis. Och jag funderar över den där kommentaren om "mogenheten" - vad indikerar det? Att jag varit med om något stort traumatiserande, eller bara lite vanligt vardagstjat? Jag vet inte, jag är förstås alldeles för involverad i mitt liv för att kunna bedöma hur tolkningen görs.

Hur som helst. Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli någon slags ursäkt, eller släta ut mina inlägg på något sätt. Bara problematisera lite. Det blir förstås fler operfekta inlägg. Och kanske fler noter med.

Om prataomdet

När jag först hörde om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange (Wikileaks) så förvånades jag över mina tankeströmningar som gick i stil med "Tänk om det är stor konspiration för att få fast honom?!". Sedan tänkte jag att jag tänkte så för att jag sett för många amerikanska thrillers. Och det kändes ju lite pinsamt. Tanken snuddade vid "Vad var det som hände? Ord står säkert mot ord, är det här ett fall av de eviga gränsdragningsfrågorna?". Och jag lämnade det där. Ungefär så. Läste senare Anna Hellgrens utmärkta ledare i Dagens Arena om just den hetsjakt som pågick ute i hela världen på temat konspirationsteori.

Jag har på inget sätt följt bloggosfären och övriga sociala medier särskilt kring detta, men har förstått att aktiviteten varit omfattande och skuldbeläggandet av en av anmälarna kommit som ett brev på posten. Det är otäckt.

Som en motrörelse har prataomdet "startat". Det började med Johanna Koljonens microbloggande tidigare i veckan som lett till artiklar i DN, SvD, SVT, bloggande, en facebookgrupp, en webb-sida har startats för temat. Med mera. Om hur vi behöver prata om våldtäkt och agerande som innebär sexuell kränkning.

Egentligen är inte frågan och frågans offentlighet ny. Katrine Kielos har skrivit en bok på temat, Marit Bergman, Säkert!, Frida Hyvönen mfl har skrivit låtar som tar upp de här händelserna, som beskriver känslorna. Men prataomdet måste lyftas till offentligheten. Gång på gång på gång.

Jag tycker det känns hoppfullt hur en persons twittrande skapar sådan rörelse. Ibland kommer kommentarerna om hur bloggosfären, twittrande och facebook knappast kommer att göra skillnad. Den här veckan hade de fel.

Jag tror liksom många andra i "rörelsen" prataomdet att det är just det vi måste göra. Det behövs fler berättelser där folk kan känna igen sig, se att man inte är ensam. Behöver allt prataomdet vara lika självutlämnande som Johanna Koljonens inlägg och twittrande var? Förmodligen inte. Alla bidrag räknas tänker jag. Hoppas jag. För jag är nog inte mogen att prataomdet "på riktigt". Det viktiga är att frågan inte försvinner från offentligheten - att prataomdet blir en fråga som reduceras till att bli var och ens skuld och skam, en privat händelse som bara blev, där man bara har sig själv att skylla. Så pratomdet.

Tredje advent i Linköping

...och det är en dag då jag längtar ut i skidspåret. Men skidorna är kvar i Flen, så jag fick nöja mig med en promenad runt ån innan jag till slut landade i bibblan med en bok.

Recycling

Jag hade tänkt blogga om det där att öppna upp nomineringsprocessen till ny partiordförande, för och nackdelar mm mm. Men jag väljer istället att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Att leva som man lär.

Det behöver inte heller vara så att man måste ändra på en massa regler, kandidaterna kan ta tag i detta själva, S-föreningar kan bjuda in valberedningen till sina medlemsmöten, man kan anordna seminarier, hearings mm.

Men det finns ju ingen som kandiderar, invänder kanske du. Nej, så kan det ju vara (och så är det ju alltsomoftast i socialdemokraterna), men finns det folk därute som är det minsta sugna på att kandidera så tänker jag att om man ringer och ber dom komma och tala på temat socialdemokrati och förnyelse eller liknande, så kommer de nog inte tacka nej. Eller?

Förändringsmandatet äger vi själva, varje dag.

Känslor hos en alldeles vanlig pendlare i fjärde storstadsregionen

Jag har en himla massa känslor – om och för infrastruktur.

För mig är det (precis som för alla andra) helt avgörande att infrastrukturen funkar som den ska. Pendeltågen på södra stambanan mellan Norrköping och Linköping måste gå. Varje dag.

Jag bor i Linköping, jobbar i Norrköping. Min vardag är att jag färdas på södra stambanan nästan varje dag i arbetsveckan.

Varje dag tåget går som det ska är jag den smartare urbana människan som klarar sig utan bil. Jag är en vinnare.

Men när tågen inte går som de ska.

När jag måste ha koll på ötrafs hemsida för att se de senaste uppdateringarna, börja kolla alternativa busstider, börja mecka och fixa… Eller när jag står och fryser på perrongen och väntar på ett försenat tåg, eller fastnar mitt på slätten. Då är jag den största förloraren. Jag förbannar min tilltro till samhället – ”systemet” och känner total maktlöshet och uppgivenhet.

När jag åker till Tornby, Linköpings externhandelscentrum, då får jag också en massa känslor. Antingen tar jag bussen från resecentrum ut. Då befinner jag mig på samma ställe med människor jag absolut aldrig träffar annars. Alla dom som är tvungna att ta bussen för dom har inget annat val. Ingen åker frivilligt till Tornby med kollektivtrafik. Alla som kan åker bil, även om de bara ska ha värmeljus och servetter på IKEA.

När jag åker bil till Tornby, med en vän, familjen eller lånad. Då känner jag mig som en mer värdig människa och samhällsmedborgare. Länge förstod jag inte varför det var så. Nu vet jag.

Bara bilen gör dig jämlik på Tornby.

När första snön kom och det utfärdades varningar, då skulle jag jobba halvdag. Jag åkte aldrig till Norrköping utan stannade kvar i Linköping och jobbade hemifrån. Jag ville inte ta risken. Och jag kände mig helt uppgiven över mitt val. Har det gått så långt?

Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte ge upp. Jag vill inte känna mig bitter och maktlös och mindre värdig för att jag inte åker bil. Jag vill att det ska funka.